Privat rollspel Weasleygirl98 och Legnowia

Här är det!

Legnowia

Namn:
Mellannamn:
Efternamn:
Smeknamn:
Ålder:
Årskurs:
Elevhem:
Utseende:
Intressen:
Egenskaper:
Familj:
Patronus:
Animagus:
Favoritämnen:
Djur:
Trollstav:
Relationer (om man är i ett förhållande etc.
Eventuella klubbar/lag:
Övrigt:

Namn: Legnowia
Mellannamn: Satya
Efternamn: Everleaw
Smeknamn: Leggy eller Nowie
Ålder: 14
Årskurs: 4:an
Elevhem: Hufflepuff
Utseende: Lång, långt lockigt hår, isklara stora ögon, fräknar, lite alvutseende.
Intressen: Magi, djur, sport, Quidditch, kompisar, min syster, baka, spontana uppdrag, bus och idéer..hehe..
Egenskaper: Snäll, smart, omtänksam, rolig, bra med djur, bra på örter, hjälpsam, spontan, snabba reflexer, ärlig, pålitlig, utåtriktad.
Familj: Mamma, Pappa och storasyster
Patronus: Har inte upptäckt det än...
Animagus: Är inte animagus än...
Favoritämnen: Skötsel och vård av magiska djur, flyglära, örtlära, förvandlingskonst och trolldryckskonst. Eller ja förresten, jag gillar typ alla ämnen
Djur: Katten Saccharine, en liten gyllenbrun-randig smäcker och snäll katt.
Trollstav: 11 1/2 tum, fläder, testralhår som kärna.
Relationer (om man är i ett förhållande etc.) : Vi får väl se... kanske får man bli bjuden på balen någon gång...
Eventuella klubbar/lag: Vaktare, och ibland jagare, i Hufflepuffs quidditchlag, hejar på tutshill tornados.
Övrigt: Är hufflepuffare, men har många bra kompisar i Gryffindor och även Ravenclaw.

Namn: Joanne
Mellannamn: Hazel
Efternamn: Everleaw
Smeknamn: Jo
Ålder:17
Årskurs: 7
Elevhem: Gryffindor
Utseende: Medellång, markanta kindben, blondbrunt hår, bunt och rött, några fräknar, grön-bruna ögon
Intressen: Quidditch!!! Läsa, skriva, diverse äventyr, kompisar
Egenskaper: Tjurig och har kort stubin. snabbtänkt, våghalsig, ambitiös, duktig flygare, snäll
Familj: Mamma, Pappa och lillasyster
Patronus: Varg
Animagus: Varg
Favoritämnen: Försvar mot svartkonst, kvastflygning, förvandlingskonst
Djur: Ugglan Shadow
Trollstav: 11 tum, Valnöt, Drakhjärtsträng
Relationer (om man är i ett förhållande etc. tillsammans med James Potter (den yngre)
Eventuella klubbar/lag: Jagare i Gryffindors Quidditchlag
Övrigt: Skriver i spelet

Aldrig hade Legnowia längtat så mycket efter att få åka tillbaka till Hogwarts. Visst, längtar tillbaka gör hon ju varje år, men i år kurrade längtan lite extra i magen. På bara någon timme packar hon ner sina vikta Hufflepuffkläder i sin stors koffert, tillsammans med hennes quidditchkläder. Hon ler smått och fingrar lite på kläderna när hon lagt de i kofferten. I flera år har Legnowia drömt om att få bli uttagen till quidditchlaget, men det fanns inte planer om att det skulle hända just henne, så pass tidigt. Under det tidigare året har hon spelat som jagare, vilket gick väldigt bra, för att vara första året. I år vill Legnowia mer, hon ska försöka på sig rollen som vaktare. Under den tid hon själv varit med har laget haft en fantastisk vaktare, men som dessvärre nu har gått ut skolan. Legnowia har alltid haft snabba reflexer, det är därför hon känner att kanske det finns en chans att bli vaktare. Möjligheten kanske inte är den största, men det är alltid värt ett försök.
Med långsamma steg rullar Legnowia försiktigt ner kofferten nerför trappan. Hon ställer den vid ytterdörren och går sedan in i köket. Där sitter Joanne, eller Jo, som Legnowia alltid kallar henne. Hon har knappt sagt Joanne på flera år. Jo är Legnowias storasyster, och i år börjar hon det sjunde och sista året på Hogwarts.
”Har du packat klart nu?” frågar hon och flinar hånfullt mot henne.
Hon skämtar, det ser Legnowia på henne. Hon flinar tillbaka.
”Ja, eller, det får vi väl se när vi kommer fram!” svarar Legnowia och fnissar smått.
”Då är det nog hög tid att vi åker!” säger pappa, som verkar ha poppat upp från ingenstans när han reser sig upp från soffan i vardagsrummet.
Resan till London är inte särskilt lång, men ändå några mil att avverka. Som tur är kommer de alltid från det hållet in i staden där Kings Cross är närmast. Klockan har passerat över halv elva och även om de har tid kvar innan tåget går småspringer de ändå mot perrongen. Perrong 9 ¾, som ingen mer än trollkarlsvärlden vet om. Hoppas hon i alla fall!

Jo Packade ned de sista av sakerna i kofferten. Kvasten skulle hon ta i sin hand. Hade hon allt? Hon checkade listan igen. Jodå, allt förutom quidditchglasögon. De hade spräckts totalt när de slagist av pg.a en hårt slagen dunkare året innan. Inte ens en riktig bra reparo-formel skulle kunna ha lagat dem. Det skulle behövas köpas in ett nytt par nästa gång hon var till Hogsmeade. Det var en kylig morgon. Dimman låg tät över Godrics Hollow. Det var som att hela staden var lamslagen. Jo satte sig i fönstret och tittade ut ett tag. Sedan tittade hon på sitt armbandsur och såg att hon hade gott om tid. Klockan var inte ens 7. Tåget skulle gå om fyra timmar. Det tog knappt 2 timmar in till London. Mamma och pappa skulle följa med, men de sov fortfarande. Jo hade vaknat av sig själv. Hon brukade vakna tidigt, men inte som idag. Klockan hade knappt hunnit slagit 5 då hennes ögon öppnats. Hon hade lagt sig ned och läst trollformler vol. 7, utan att riktigt ta in vad som stod. Efter det hade hon klätt sig i sin mörkbruna flanellskjorta och ett par väl använda grå-svarta jeans. Hon hade till och med hunnit fläta ihop en fiskbensfläta av det yttersta håret från hjässan. Jo hoppade ned från fönstret och smög försiktigt ned för trappan. Hon tog fram sin stav gjort av valnöt och viftade till.

Fram kom paketet med mörkt rostbröd fram. Ur kylen hoppade smöret, marmeladen och osten fram och sladden till brödrosten sattes i automatiskt. Med två skivor. Medan det skedde satte hon igång tekokaren och tog skulle utan magi sträcka sig efter honungen. Den stod på översta hyllan, vilket hon inte blev överlycklig för. Hon klättrade upp på köksbänken för att nå den men tappade greppet på vägen ned. Med snabb reaktion lyckades hon tänka Aresto Momontum. Hon slöt ögonen och förberedde sig på en glasexplotion, men den kom inte. En knapp centimeter från golvet svävade fridfullt en gyllene vätska i en oskadad burk. Hon suckade lättat och tog sedan upp burken. Ett gnissel och slam fördes plötsligt från hallen.
Helvete tänkte hon för sig själv. Här har man smugit som en idiot hela morgonen och sen kommer tidningsbudet och lever om som värsta elefantjorden. Tyst smög hon ut till ytterdörren för att hämta The Daily Prophet och två andra kuvert. Ett av dem en räkning och ett av dem till Leggie.

Steg hördes också i trappen. Det var ett hasande ljud. Varje dunk visade på hur trött hon var.
”God morgon” sade hon och såg upp mot den levande zombien som kom gående mot henne. ”Gmroon…” Kom ett mumlande svar. Leg var alltid morgontrött, vare sig klockan var sju eller tolv.

"Har du packat klart nu? Sade Jo
och flinade retsamt.
Legnowia hånflinade tillbaka.
"Ja, eller det får vi väl se när vi kommer fram!" Sedan fnissar de.


Sedan kommer Mamma ned. Efter ett tag även pappa. De äter klart frukosten tillsammans innan pappa säger att det är hög tid att åka. Jo går upp till sitt rum en sista gång. Hon skickar iväg kofferten med ett trollstavs-sving. Det är så skönt att få använda magi utanför skolan nu. sedan tar hon Shadow, som kurrar trött, i handen och kvasten i den andra. Hon ser sig om en sista gång innan hon släcker lampan och går ut till bilen.

För ett ögonblick var de ingenstans. I nästa var de framme. Perrongen var gyllene. Folk vimlade, vissa försökte hitta en plats, andra sade adjö till sina föräldrar. Kvastar, tågrök, koffertar och ett antal hejdå gick om vartannat. Jo och Legnowia stod med sina föräldrar för att ta farväl. Det skulle dröja ett bra tag innan de skulle ses igen.

De lastar koffertarna och burarna med Shadow och Saccharine på två vagnar som vi drar genom stationen och ut till perrongerna. Väl framme mellan perrong 9 och 10 tar genast Jo sats och susar genom väggen som på rutin. Legnowia väntar någon sekund hon sedan också susar genom perrongen och kommer som väntat fram på perrong 9 ¾. Samma förväntansfulla känsla sprider sig i Legnowia när hon och Jo närmar sig tåget. Samma härliga ljud när tåget tutar och tågröken bara flyger ut ur lokets topp.
Jo ger av sin packning till tågmannen och kastar en blick bakåt;
”Vi ses där framme” säger hon och blinkar till Legnowia.
Hon tar några raska steg uppför den lilla trappan in till tåget och Legnowia förstår genast varför. Genom fönstret ser hon James står och väntar på henne. Legnowia ler mot de, men inom henne svider det till. Om man bara kunde få en känsla av att tycka om någon så, att det någon gång pirrar till i magen. Mitt i hennes dagdrömmar hör hon plötsligt en röst och något som knuffar till henne;
”Ursäkta, Hallå? Vill du att jag ska ta din koffert eller?” upprepar tågmannen till henne, nästan lite irriterat.
”Oj, ursäkta mig! Ja tack gärna.” svarar Legnowia som hastigt skakar av sig drömmarna och kliver kvickt in till tåget.
Just som hon vrider blicken ser hon precis Eli-Lee och Idelle slinka i in en tågkupé. Hon ropar efter dem och ser direkt två huvuden som sticker ut ifrån kupén. Alla tre tjuder av glädje och springer mot varandra. De vet inte hur mycket de ska krama om varandra innan de känner att tåget tar fart och rullar och de till slut måste ta sig in i en kupé för att fortsätta prata om allt det missat om varandra under året. Inne i kupén sitter inte bara de tre utan också resten av Legnowias kompisgäng, de är säkert tio stycken som nästan alltid hänger ihop, det känns nästan som rena maffian. Legnowia känner sig som hel när hon är med gänget, glädjen och stämningen liksom rinner aldrig ur gänget.
När de pratat om så mycket att de knappt får luft skrattar de bara och ljudnivån trappas ner några steg. De blir nästan trötta av allt skratt och prat och de lutar sig istället tillbaka en stund. I samma ögonblick hörs ljudet av en ropande tant, det måste såklart vara godistanten som kommer med vagnen, tänker Legnowia. Då verkar det som om ingen var så trött länge och de köar fram för att få handla något sött innan tanten går vidare. Legnowia köper en chokladgroda och en klubba. Hon vänder på kortet under chokladgrodan, Ron Weasley. Honom har hon inte i sin samling. Leggy vänder upp kortet mot Hugo, Ron’s son;
”Kolla Hugo, jag fick din pappa!”
”Va? Får jag se!” svarar han.
Han granskar det länge.
”Jag har faktiskt inte fått han än på de grodor jag köpt, konstigt nog” fortsätter han och ger tillbaka kortet till Leggy.
Legnowia stoppar ner kortet i väskan i hyllan ovanför och tränger sig sedan ner på en ledig plats. Mitt emot sitter Hugo. Hon sveper med blicken genom fönstret och in i kupén igen. Av någon anledning fastnar hon med blicken på Hugo. I flera sekunder kan hon inte sluta stirra och det tar inte lång tid förrän han tittar tillbaka. De stirrar varandra rakt i ögonen. Legnowia ler smått och vänder motvilligt bort blicken igen för att det inte ska börja kännas pinsamt.
Hon lutar sig istället tillbaka och vrider blicken ut genom fönstret. Landskapet har förändrats till höga berg och sjöar och en svag kontur av sig själv är vad hon ser med blicken men i tankarna är hon längre bort. Var det kanske ett litet pirr i magen hon kände nyss? Ett sådant som hon bara stod och damdrömde om att hon aldrig känt förut. Hon har alltid varit bra kompis med Hugo i flera år nu, men när hon mötte honom i år kändes det något speciellt. Eller? Hon vet inte säkert, men på något vis känns det ganska bra. Hon känner sig liksom ännu lite gladare. Smått ler hon för sig själv. Någonting i kroppen säger att det här året kommer att bli ett grymt år. Det känner hon på sig.

Jo ser i sista ögonblicket hur Legnowia dras med in i den stämningsfyllda kupén. Hon ler och fortsätter sedan gå mot kupén James hade vinkat från. Hon hann knappt komma fram innan han kom ut för att möta upp henne. Han log brett och kysste henne snyggt när hon kom fram. "Hej snygging, hänger du här ofta?" Sa han med sitt underbara röst i skämtläge och såg henne i ögonen. "Bara när det finns fynd." Svarade Jo och de gick sedan in till kupén. Då de stängde dörren såg hon Alex och Roxanne. De håller alltid ihop. Som fyra marodörer.

James hade i tidiga år hittat Harrys, eller James den äldres, gamla marodörkarta. Där hade fyra namn stått ingraverade. Nu stod det istället fyra nya namn. "Lynxtand" "Ekflygare" "Dover" och "Silvertass" . År fyra hade de tillsammans lyckats med det näst intill omöjliga animagus-drycken och kunde nu skifta till sitt andra jag när de ville, eller kanske mer kunde.

Alex var lång. Han hade smutsblont hår och perfekt hy. Hans ögon var klarblå. Han satt för tillfället och delade ut trollkarlskort för fyra spelare. Han var verkligen stilig. Bredvid honom satt Roxy.

(George och Angelinas barn). Hon hade mörkt, tjockt, nästan svart hår. Hennes ögon var mörkbruna och hon hade några små, men markanta fräknar på sin näsa. Roxy och Jo hade varit bästisar så länge de kunde minnas.

James däremot såg ut som en typisk Potter. Mer lik hans farfar än Harry. Hans mörkbruna hår var rufsigt och han var medellång och smal. Han hade inga glasögon och inget ärr i pannan, hans ögon var bruna, vilket skilde han ytterligare från sin far. Ändå var han så lik. Han var vild, äventyrlig, men ändå så jordnära när man lärde känna honom.
De hade funnit varandra ganska tidigt. Under första årets gång.
Roxanne och Jo hängde ihop från första början. De hade de alltid gjort.
De lärde känna varandra redan under sorteringscermonin, då alla blivit valda i gryffindor, men det var under uttagningen till det nya quidditchlaget som de verkligen hade tagit fart. Jo sökte som jagare och James som sökare. Båda hade kommit som förstaårselever, vilket var ganska ovanligt. James och Alex hade också varit bästa vänner då. De Det var under deras första quidditchmatch det hände. Jo var helt fokuserad på att passa klonken, då en vindsint dunkare, slagen av en stor kille från Ravenclawlagetbörjade varit på väg direkt mot hennes huvud. James hade hunnit uppfatta den oschysta tacklingen och svischade förbi för att sedan blockera dunkaren med sin axel. Om han inte hade gjort det hade hon förmodligen inte vaknat från koma än. James hade fått en rejäl törn på axeln, men hade gått att reparera hyfsat snabbt. Alex och Roxanne hade suttit på läktaren tillsammans. Han hade räddat hennes liv, och efter det hade de alltid hållit ihop. Det var verkligen som att de var som förutbestämt att de fyra skulle träffas.

Det hade inte alls varit någon kärlek då, den hade kommitmed tiden.

Nu satt de och småpratade, skrattade och planerade inför det kommande året, och vad de skulle göra för avtryck innan de gick ut.

Luften är klar och lite kall när tågdörrarna slås upp och eleverna stegar ut från tåget. När Legnowia och de andra kompisarna kommer ut strömmar det av elever på perrongen och det blir nästan svårt att komma fram. Förstaårseleverna verkar vara hur många som helst och har ingen aning om var de ska ta vägen. Då är det tur när en stor lykta bryter mörkret och Hagrid dyker upp. Som vanligt leder han förstaårseleverna till båtarna och de andra eleverna går till vagnarna. Legnowia drar sig lite diskret fram till samma vagn som Hugo, men precis när hon ska ta sista klivet upp till vagnen råkar hon halka snett på det sista trappsteget och är nära att trilla på backen. Så plötsligt känner hon en hand som omfamnar henne och hjälper henne upp till sittplatserna. Hon vänder snabbt blicken, det är såklart Hugo. Att hon alltid ska vara så klumpig i helt fel tillfälle. Ändå ler hon mot Hugo och tackar.

Turen till Hogwarts känns mycket längre än vad den brukar, kanske är det för att hon är så förväntansfull. Legnowia vill nästan hoppa av glädje när de äntligen närmar sig kanten av slottet och skolan tornar upp gigantiskt ovanför de. Leggie och hennes kompisgäng är först ner från vagnarna och tävlar nästan om vem som ska komma fortast in till Hogwarts då de rusar uppför alla trappor.

Facklor är tända och den stora ingången är öppen. Två trappor upp in i slottet står Professor Longbottom och väntar på förstaårseleverna. Han hälsar oss välkomna och låter oss gå förbi in i Stora salen. Väl inne får de redan sätta sig till bords och kompisgänget delar på sig. Hugo, Eli-Lee, Edwin och sätter sig vid Gryffindorbordet, Legnowia och Victor vid Hufflepuffbordet och Idelle, Jacob och Chloé vid Ravenclawbordet. Victor är Legnowias närmaste killkompis, som hon kan lita på. Det har aldrig varit någon som helst kärlek mellan dem utan bara som bästa kompisar. Han får henne att slappna av och skratta fast hon egentligen inte vill.

På bara en liten stund är borden nästan fyllda och endast plats för de nya förstaårseleverna är lediga. Portarna öppnas med ett litet gnissel och Professor Longbottom med förstaårseleverna tågar in och går fram till Sorteringshatten som ligger fint på en pall. En efter en blir sorterade men ingen känner Legnowia till. Några nya blir det dock i Hufflepuff och Legnowia, Victor och några fler hälsar de välkomna till elevhemmet. Då ser Legnowia ett bekant ansikte på en flicka i blont tjockt hår. Det är Neville och Hanna Abbots dotter, det måste det vara, så lik som hon är Neville i ansiktet och flickans hår ser ut att vara en peruk från Hanna.

Ett glas plingar plötsligt till och tystnaden lägger sig som ett täcke över alla elever. Rektor McGonagall reser sig från lärarbordet och träder fram till talarstolen.

Jo så slottet som så många gånger förr. Detta var sista gången. Sista året som elev på Hogwarts. Det kändes sorligt, men ändå rätt. Under 6 år hade hon lärt sig diverse som skulle behövas efter examen. Hon var redo för det steget. Ändå kunde hon inte låta bli att blicka ut över de ivriga förstaårseleverna med vetskapen över att de hade allt kvar. Alla lektioner, alla timmar i uppehållsrummen, alla skratt, äventyr och alla möjligheter att göra sin tid på Hogwarts till den bästa. Jo hade inte direkt slösat bort sin tid, men längtan förde henne till minnena och fick henne att le. Hon hörde Hagrids djupa och rejäla stämma då han vinkade till förstaårseleverna att följa honom till båtarna. Han tycktes se Jo och vinkade glatt. Hon log, vilket han inte såg genom mörkret och den tjocka folkmassan, och vinkade tillbaka. Någonstans i folkmassan fanns Leggie. Säkert med några av hennes kompisar. Hon stod kvar och spanade lite då hon kände plötsligt en hand på ryggen. Hon stelnade till. Den utvecklades sedan till en omfamning,

”Ska vi gå?” mumlade en välbekant röst i hennes vänstra öra.
”Det här är sista gången…” Svarade Jo med en lätt sorg som få skulle märka. James svarade bara lugn. ”Ja.” Det stod och kollade några sekunder på hur folk drog i sina koffertar och försökte komma förbi för att vara säkra på att få en vagn. James släppte mjukt hans grepp och tog tag i sin koffert. Sedan vände han sig och sa med ett leende. ”Och låt det bli den bästa.” Jo log tillbaka och tog sin koffert. Shadow hade slumrat mesta av tiden, men tycktes nu vakna till av det plötsliga rycket när de bar av upp mot vagnarna.

Vid vagnarna möttes de även upp av Lorcan, Lysander (Lunas söner, ett går i sexan) och Alice, (Nevilles äldsta dotter). De fick tillsammans plats i en vagn tillsammans med James, Jo, Rox och Alex. Jo hade sett trestalerna från ett par år tillbaka. Hon drog handen genom den svarta manen innan hon graciöst slängde sig upp i vagnen. Hon sträckte sedan ut handen för att hjälpa den lite mindre smidiga Alex, som av sin längd inte matchade sin vighet. Efter många försök, skratt och knuffar kom han slutligen upp. Det var mörkt och rått ute. Hade det varit dag hade markerna säkerligen varit täckta av en tät dimma. Nu hade det istället blivit stjärnklart. Jo såg upp mot himlavalvet och kunde bara fantisera hur vackert taket skulle vara i stora salen. Turen upp bestod av prat och småfnitter, men någonstans, under ytan, fanns en sorg hos alla som man inte kunde se med bara ögat. Det var sorgen över att det var sista gången de tillsammans var på väg upp till Hogwarts.



Stora salen var lika vacker, om än lite vackrare än vad hon mindes. De svävande ljusen gungade sakta i en lodrät bana, och lyste upp det annars mörka rummet. Som hon anat var taket fyllt av stjärnor, planeter och galaxer. Salen var nästan fylld, sånär på förstaårseleverna, som ännu inte hade anlänt från båtturen. Vid de fyra borden vek Lysander och Alice av till Hufflepuffarna. Hon var prefekt, och satte sig med de yngre för att prata. Hon var verkligen en typisk Huffelpuffare. Lorcan och till vek av till Ravenclaw de marodörerna satte sig vid Gryffindorbordet. Samma plats som de alltid hade. Hon så sedan hur Legnowia och hennes kompisar kom skrattande in i salen och hon vinkade till Jo och de andra tre med andan i halsen. Förmodligen hade de sprungit. Hon visste att de alltid satt vid den platsen.

Storteringen flöt på. Jo kände knappt igenom någon, bara vissa enstaka andsikten. De som blev Gryffindorare hälsades varmt välkomna.

Legnowia reser blicken över lärarbordet för att se om det anställts någon ny lärare, och visst sitter det ett obekant ansikte bredvid professor Flitwick. Det är en lång man med brunt välkammat hår slickat i en lång låg hästsvans och klargröna ögon. Som kläder har han en solkig brun kostym i sammet och matchande grön skjorta under. Leggie granskar honom diskret. Mannen flackar med oroligt blicken för att ingen ska se vad han gör samtidigt som han drar upp någonting ur sin byxficka. Legnowia blir allt mer misstänksam. Ur byxfickan ser Legnowia att mannen försöker gömma en liten flaska i händerna. Han tittar återigen sig omkring bland lärarbordet för att inte bli upptäckt och speciellt inte Flitwick som sitter bredvid honom. Rätt som det är när alla har ögonen på professor McGonagall sträcker han flaskan över Flitwicks glas och häller i en droppe av flaskan i hans hand. Flitwicks vatten färgas plötsligt grönt någon sekund innan vattnet återtar sin genomskinliga färg. Legnowia blir genast både förskräckt och nyfiken.

Just som hon stirrar på mannen verkar han ha upptäckt sin iakttagelse och hamnar i ögonkontakt med Legnowia. Hennes hjärta liksom stannar och hon blir kallsvettig. Snabbt roterar hon blicken mot rektorn som harklar sig och spänner blicken i eleverna för att få tystnad och uppmärksamhet.