rps wolf och madness

Wooh yes så roll mellan mig och Wolf, du kan skriva din karaktär så fixar jag min senare så kan du börja ^^

Jag kommer att åka till Öland och inte kunna vara online på en vecka, hoppas att du har tålamod och kan vänta på mig tills dess.

Jadå, absolut! Ha kul på Öland c:

Tackar, jag hade det bra. Men nu är jag tillbaka! Här kommer min mall:

Namn: Alexis Dandy
Smeknamn: Dex
Ålder: Jag tänker mig dem som typ 16, men kan ändra om du inte håller med
Kön: Male
Utseende: Svart, vildvuxet hår som räcker honom till axlarna, solbränd hy, en ganska liten näsa och smal mun. Hans ögon är djupt gröna och ganska stora. Han är normalt lång och ganska mager.
Egenskaper: Är bra med knivar och har snabba fingrar. Han har bra reflexer och är kvick. Har dock svårt för att döda och tycker inte om blod.
Personlighet: Vänlig, men tystlåten. Trogen och lojal. Vill alltid hjälpa till på något sätt och tycker inte om att vara ensam. Söker ofta någon att trösta eller bli tröstad av.
Övrigt: Han mamma dog när han var liten och hans pappa föll offer för epidemin när han var 14

Utseende: Blek, tydliga drag runt ögonen och skarpa, men ändå mjuka, käkben. Mörkbrunt hår, gråmelerade ögon med en ton av blått i. Väldigt tunn, inte vältränad och nästan mager. Tydliga ögonbryn och något vad som ser ut som en ledsen uppsyn.
Namn: Zachary "Zach" Muir
Ålder: 16 vårar
Personlighet: Zachary är en väldigt ensam person, håller sig tillbakadragen och undviker att styra och ställa. Han är snabbtänkt och ligger alltid steget före i sitt tänkande, vilket gör honom otroligt smart. Han är dock otroligt trevlig, aningen bitsk innan han lärt känna någon, och tyr sig lätt till folk. Han trivs att vara ensam men även han blir för ensam ibland.
Historia/Övrigt: Zacharys föräldrar är från Irland, därav efternamnet och den lätta brytningen han har då han talar. Liksom den stereotypiska irländaren hade hans far alkoholproblem, vilket har gjort att han blivit fysiskt aggressiv mot sina båda söner. Detta har gjort Zach väldigt rädd och undvikt människor väldigt mycket. I detta slöt han sig inåt, föll in i en depression som fick honom att hamna i ett självskadebeteende och en ätstörning.
Redan sedan ung ålder visste han att han var annorlunda, att han inte var som alla andra. Svaret var självklart homosexualitet. Han var tyst, sa inget, och betedde sig som vanligt. Föräldrarna anade helt enkelt inget. Familjen Muir är bosatt i Nashville, Tennessee.

Okej, nice mall!
Vill du börja?

Ursäktar otroligt mycket att jag ej skrivit något men har hänt mycket på senaste tiden som fått mig att lacka efter på, ja, allt. Men här är starten!

Det var ett stort skrik som fångade den unga pojkens uppmärksamhet, ett skrik som hade kunnat skära igenom hans trumhinnor om han hade varit närmare personen. Det var genast döda som började halta mot stället där ljudet kom från.
Den mörkhåriga pojken var dränkt i deras blod och smälte genast ihop med dem och på så sätt kunde han följa efter dem mot ljudet. Han rörde sig snabbare än de andra, hoppades att de dock inte skulle märka det. Hans högra hand vilade på kniven i hans ficka, beredd på att använda den om så behövdes.
Han kom närmare dit skriken kom ifrån, eftersom personen ej upphört att ge ifrån sig ljud, endast för att se ett övergivet hus. Han stod mitt på en äng, inget annat utom det. Pojkens blick sökte området men fann inget som fångade hans intresse. Han drog ett djupt andetag, slöt ögonen innan han begav sig mot huset. Greppet om kniven hårdnade och försökte att verka så avslappnad som möjligt. Dörren var ockupperad av de döda och hans blick föll mot de förseglade fönsterna innan den fördes upp mot taket. De döda kunde inte klättra och han tyckte att han kunde se en taklucka.
Utan att tveka började han klättra, hävde sig upp på taket och knackade på luckan.
"Jag är inte en av dem!" ropade han ner genom en springa, mötte ett par gulbruna ögon som var uppspärrade i rädsla. Då personen förstod honom öppnade den takluckan inåt och Zach såg genast att det var en tjej, ungefär i hans ålder.
"Vad väntar du på? Kom!" ropade han, backade undan så att hon kunde klättra upp. Han hade vänt bort blicken och började tänka igenom ett sätt att kunna fly på. "Okej, hitåt." Han gick fram till kanten av taket, hoppade ner och stannade upp för att se så att hon kom ner säkert. Hon tvekade och han såg sig om innan han sträckte ut armarna mot henne.
"Jag fångar dig, kom igen nu." ropade han, hörde hur de döda började närma sig honom och hon måste ha sett det samtidigt för utan att tveka hoppade hon ner, han tog emot henne och tog snabbt hennes handled och började springa mot vägen han hade planerat. Han sprang långt bort, sprang tills han trodde att lungorna skulle lämna hans kropp. De stannade slutligen och ungdomarnas blickar möttes.
"Tack." flåsade flickan fram, såg på honom. "Du räddade mitt liv. Vad heter du?" Pojken svalde hårt, lutade sig mot ett träd och de gråmelerade ögonen såg på henne från topp till tå.
"Zach." sa han, drog ännu ett djupt andetag innan han drog handen genom sitt blöta hår. "Och du? Vad heter du?"
"Cass." svarade hon och utan några konstigheter vad konversationen över.

Det var ungefär ett halvår sedan han räddade Cass, eller Cassidy som var hennes fullständiga namn, och de hade varit vid varandras sida sen den dagen. De vandrade i tystnad och värmde varandra på nätterna. Allt var totalt för överlevnad och Zachary visste att om det behövdes hade han utan tvekan lämnat henne, men för tillfället var hon allt och lite till han hade. Lämna henne skulle inte vara några problem, men att se henne dö.. Han ville inte tänka på saken. Han kastade en blick över axeln, såg hur hon sträckte ut handen och han greppade den. Hon visste hur det var, men hon ville ha tröst och han förstod och ifrågasatte det inte. De gick på i tystnad, skogen gav inte längre ifrån sig ljud och det som förr hade varit skrämmande tyst var nu världen de levde i.

Dex bände långsamt upp skjutdörrarna. Försiktigt, utan att ge ifrån sig ett ljud.
Hans små knivar skavde emot benet där de låg i byxfickorna. Han var tvungen att skaffa ett fodral eller något åt dem.
Han tvingade sig att fokusera på dörrarna i stället. Kofoten han hittat på parkeringen fick till slut upp dörrarna och Dex smög in i den mörka livsmedelsbutiken.
Han stannade upp och lyssnade, men hörde inget förutom hans egna nervösa andhämtning.
Fortfarande smygande började han vandra nerför raden av hyllor. Han plockade på sig saker som höll länge och stoppade kvickt ner dem i ryggsäcken.
Han rättade till den blå scarfen han fått av sin far samtidigt som han slängde ner en burk med inlagd gurka. Han stannade upp vid frysdisken och tittade på det rosa köttet. Det gjorde honom illamående så han skyndade vidare till drickan. Tre halvliters flaskor med vatten fick han med sig innan han gick ut. Dex såg sig omkring.
Butiken var stadens nordligaste byggnad och till höger och vänster om den växte kilometerlånga skogar.