Doctor Who -PRS med Caty Delacour-

Sådärja! Caty Delacour Jag fixar mallen (ska jag göra till Doktorn eller vet vi hur han är?)
Mall:

Namn:
Ålder:
Bra egenskaper:
Dåliga egenskaper:
Status: (Singel/gift/förlovad m.m)
Utseende:
Familj:
Bakgrund/övrigt:

Namn: Alice Ericsson
Ålder: 19
Bra egenskaper: Ständigt glad och obekymrad. Relativt smart. Smidig.
Dåliga egenskaper: Dålig på att hålla tyst, vill stå i rampljuset och tar gärna risker om det ger henne bekräftelse
Status: (Typ, singel förlovad, gift m.m) Singel och flörtar gärna.
Utseende: Långt blont hår, uppsatt oftast i en slarvig knut. Blå ögon och fräkning hud. Inte särskilt lång, ganska smal.
Familj: Har familj högre upp i landet, runt Manchester, bor i London i en studentkorridor. Rumskompisen heter Stella. Har en lillebror, mamma och pappa. Stabil familj, rätt vanlig. Alice var alltid lite rebellisk.
Bakgrund/övrigt: Kom till London för att studera konst, som är hennes stora passion. Är en fri själ som ofta drömmer sig bort. Resten rollas

Jag hoppas att vi vet hur Doktorn är
Hur börjar vi när vi mötts?

Haha ja annars vore det lite konstigt x)

När vi möts är väl en bra plats att börja på?
Förresten skriver du i Jag form eller Hon/han?

Bättre på att skriva jag-form så jag gör det, börjar jag?

Juppieee

Jag stegade fram och tillbaka i TARDIS, förmodligen väntade på att en ny kompanjon skulle falla ner från himlen. Jag visste hur ologiskt det lät men jag saknade och ha någon vid min sida. Ända sedan Amelia Pound och hennes kille lämnade mig för ett normalt liv. Åh lille Amelia Pound och hennes spricka i väggen.

Alice vaknade som vanligt på den hårda madrassen i hennes rum. Hon gäspade högljutt och slängde benen över sängkanten. Kläder täckte golvet och hon fick rota i röran ett tag för att hitta de kläder som hon tänkte ha på sig. Hon visste mycket väl att hon inte var den mest ordningsamma personen, men som hon brukade säga: Det var organiserat kaos.
Precis som Alice själv.
Hennes hår knöt hon ihop i nacken och läpparna målade hon röda, bara för att hon kunde. Nynnande nästan svävade hon över golvet, högt uppe i sin egen drömvärld.
Högt uppe bland stjärnorna. Det var där hon ville vara.
Rymden var också ett återkommande tema i hennes målningar. Men det var ett fantastiskt motiv. Oändligt, mörkt men strålande med tusentals ljuskällor och okända världar.
"Alice... tyst." Alice svängde runt och såg Stella ligga i sin säng med huvudet begravt i kudden
Alice skrattade.
"Upp och hoppa, ungen! Det är en vacker dag!" hon slängde sig ner bredvid Stella och skakade på henne.
Stella stönade irriterat men satte sig upp.
"Jag vill inte, det är skönt här!" klagade hon halvhjärtat, hon visste att om Alice ville att hon skulle gå upp, skulle det bli så.
"Jo! Kom igen! Du har lovat att gå till London Eye med mig idag, och du kan inte fly!" retades Alice.
Stella suckade, när hon träffat Alice för första gången hade hon inte vetat vad hon gett sig in på.

Jag stannade vandrigen ett tag.
"Va gör jag? Varför tar jag inte bara och hälsar på dem? SKÄRP DIG NU! dem har det bra, jag ska inte störa dem i deras verkliga liv. Men vad sa jag göra? an du SNÄLLA hålla tyst! jag få huvudverk!" sa jag för mig själv och började gå runt kontrollordet, unt och runt, innan jag bytte, om och om igen.

Alice drog Stella nästan hela vägen, Stella snubblade på gatstenar och det såg ut som om hon fortfarande var halvt i dvala.
Det var fortfarande tidigt på morgonen, och Alice hade räknat ut att de skulle hinna äta frukost på hennes favoritcafé och sedan hinna fram till London eye just när det öppnat. Det var sommar, vilket innebar att många turister skulle vara där. Till slut kom de fram till Caféet.
En liten klocka plingade där Alice sköt upp dörren.
Det var ett litet Café, fem bord stod längst väggarna och hela rummet var inrett med tavlor och ett piano stod i ett hörn. Alice gick fram till disken för att beställa.
Kassörskan log när hon såg Alice. Alice var nämligen väl igenkänd på just det Caféet. Hon hade hittat det när hon irrat runt ensam i London för drygt en månad sen, när hon just kommit fram till London från sin hemstad. Det hade varit kärlek vid första ögonkastet och nu var den lilla affären som ett andra hem för henne.
Hon beställde en kaffe till Stella, själv behövde hon inte något koffin för att bli pigg. Till sig själv tog hon en Sandwich.
När de ätit klart gick de upp till det gigantiska pariserhjulet.
"Wow." sade Alice. "Hur högt är det?"
"Vet inte." Stella ryckte på axlarna. "Där är ingången i alla fall."
Alice såg att det redan var lång kö. Hon suckade och drog förtvivlat i Stellas ärm.
"Vi kommer aldrig komma in!"
Stella såg ner på henne och log snett.
"En kö har väl aldrig stoppat dig?"
Alice fångade hennes blick och de flinade mot varandra.

Ett ögonblick senare stod de arm i arm längst fram i kön. Stella fnittrade obehärskat när gondolen började stiga.
"Jag har aldrig gjort det här!" sade hon. "Det är verkligen högt!"
"Seriöst?", Alice höjde på ögonbrynen. "Du har bott i London i hela ditt liv och du har aldrig tagit möjligheten att vara så har högt upp?"
Hon gjorde en dramatisk gest mot himmelen.
Stella förberedde sig för att ge henne ett riktigt bra svar, men hon hann aldrig det förens något oväntat hände.
Hjulet stannade.