Blev nyss en bugg (dubbelpost, lås andra) och behöver flytta denna till "andra fandoms", för detta är ej relaterat till Harry Potter.
Namn: Älska mig
Handling: Återkommer med detta. Berättelse ej färdigskriven.
Åldersgräns: PG ~ kan förekomma lite svordomar och liiite grovt material.
Tid: 2012-2013
Författare: Andi
Huvudperson: Jenny Elisabeth Jansson.
Ger en liten försmak av kapitel ett och inledning. Kapitlet ej färdigskrivet.
Inledning+kap 1
Spoiler:
Tryck här för att visa!Inledning
Vad är det för fel på mig? Vad är det som får folk att vända sig bort när jag kommer nära?
Vad ska jag göra bara för att få smälta in? För att få bli som alla andra?
Jag är väl en helt vanlig tolvåring tjej? Är det så svårt att se?
Ibland vill jag bara släppa taget, sjunka till botten...
Då finns jag inte mer...
Ingen skulle bry sig...
1
Det var en lite tidig torsdagsmorgon i mars. Egentligen hade jag nu, för första gången på länge, gott om tid nu att hinna förbereda mig inför skolan.
Men jag orkade inte. Hälften av natten hade spenderats med att jag satt och stirrade upp i taket, full med tankar. Dessutom satt jag i en otroligt bekväm position på den breda fönsterkarmen i mitt rum.
Veckorna sedan december hade varit rysligt kalla och mörka. Om möjligt, hade de varit ännu mörkare än början på själva vintern. Så var det inte nu.
Inget kunde slå denna syn; vågorna somrullade in mot uddens klippor utanför fönstret.
Inget kunde slå synen av trädens koppar som jusvi hade börjat öppna sig.
Ingenting i
världen kunde vara bättre än solen, som just var på väg upp, vars svaga strålar träffade vattenytan.
Inget var bättre än himlen som skiftade i underbart rosa. Och inget kunde förhindra att våren hade kommit tillbaka. På riktigt.
Fast när jag börjat gå till skolan kände jag mig inte alls lika glad. Inget vårtecken kunde förhindra det hemska knipet i min mage. Knipet som alltid kom så fort jag skulle till
skolan. Inget faktum att våren var här kunde hjälpa mot den ignorans och det hat jag fick i skolan.
Jag vandrade med huvudet sänkt mot marken, med ögonen på fötterna. Folk cyklade förbi, gick förbi, pratsamma och glada. De var glada för att de skulle få träffa sina kompisar i skolan. Glada för att de mådde så bra.
Det fanns faktiskt en tid då jag också hade varit sådär lycklig. Det var på den tiden då Issa, Jonatan och jag varit otroligt bra kompisar. När vi tre var oskiljaktiga.
Fast den tiden var länge sedan nu. Det var efter något fånigt bråk som vi splittrades. Efter det pratade vi aldrig mer med varandra, trots att vi gick i samma klass. Om man inte räknade de
sällsynta gångerna då jag och Jonatan snackade lite på lunchen.
Fast ibland kunde jag se Issa och hennes nya kompisar vid tåget. Det var endast då jag fick någon sorts kommunikation med henne - då våra blickar möttes. Blickarna bestod endast någon sekund, sedan vred Issa bort huvudet igen...
Jag ruskade på huvudet. Att minnas min, Issas och Jonatans vänskap gjorde så ont - jag ville inte tänka på det. Beslutsamt kastade jag av mig alla dystra tankar och gick in på
skolgården och flöt in i den stora massan av väskor och svarta jackor.
Några meter ifrån mig rullade Jonatans pappas bil in på gården. Jonatan hade själv sagt att bilen var till för att hans pappa skulle kunna skryta med deras rikedomar - Jonatans
familj var verkligen rik. Bilen såg verkligen dyr ut - blank och polerad i svart lack, med gnistrande rutor och stora, blanka hjul. Min mamma hade sedan länge sagt att om hon haft råd, skulle hon köpa en lika fin bil som Jonatans far.
Men det hade aldrig blivit av. Min mamma kunde lova en massa saker, men eftersom hon sov hela dagarna blev allt hon lovat att göra tidigare påtagligen omöjligt.
Jag satt på en bänk, långtifrån mina klasskamrater i ett hörn av idrottshallen. Runt om mig stod resten av tjejerna i klassen i en klunga och pratade. Jag betraktade dem och
lyssnade på deras snack. Inte för att de pratade om någonting intressant - det mesta handlade ändå bara om vad de gjort onsdag kväll - men det kändes så ensamt annars för mig.
Efter en liten stund kom idrottsläraren Magnus. Han var lång och muskulös med svarta idrottskläder och hår som mest liknade ett stubbin. I sina yngre dar hade han tränat en
massa fotboll och kampsporter - det hade han berättat. I famnen bar Magnus några bandyklubbor.
Jag reste mig snabbt upp från bänken och gick bort till resten av klassen - att någon lärareskulle få se mig sitta och trycka på en bänk var inte en gillande tanken.
"Godmorgon barn", sa Magnus och ställde bandyklubborna framför sig på golvet. Resten av klassen vände sig mot honom.
"Men måste vi köra innebandy igen?!" utbrast Markus plötsligt, en liten och tanig kille med en bakåtvänd keps över sitt rufsiga hår. "Vi har kört det i flera veckor..."
Magnus ignorerade honom.
"Jag ska bara hämta västarna", sa han. "Alma och Mattias - ni kan dela in lagen så länge."
Alma och Mattias gav varandra ett mördande ögonkast innan de gick framför klassen.
"Jonatan...", började Alma, men Mattias avbröt henne.
"Som att du får börja heller - Jonatan!"
Jonatan gick med ett brett grin fram till Mattias. Grabbarna gav varandra en high-five och flinade mot Alma. Alma ignorerade dem.
"Joel", sa hon bara.
Joel suckade högt. Han gick med motvilliga steg fram till Alma medan han muttrade en massa svärord.
"Ida, Frida", sa Mattias.
Alma och Mattias tog jättelång tid på sig att välja lag. Båda verkade vara måna om att välja exakt rätt personer. Efter en stund hade i alla fall majoriteten blivit valda. I Mattias lag hade både Issa och Jonatan kommit. Men det var inte det värsta.
"Kom igen då, välj någon!" utbrast Issa och knuffade till Mattias.
"Men jag har ju tagit alla de bra ju!" försvarade Mattias sig med hetta.
"Vad sägs om Jenny?" föreslog Jonatan och pekade på mig.
Jag höll andan.
"Är du dum, vi kan inte ha med henne", hörde jag Issa säga.
Det sved till i mitt hjärta.
"Äsch... Alma, du kan ta resten av skiten!"
Ibland vill jag bara släppa taget. Sjunka till botten.
Då finns jag inte mer... Ingen skulle bry sig...
Men så får man inte tänka.
Vad det lärarens, Karin, nycklar jag hörde?
Bäst att gå...
Så fort idrottslektionen hade tagit slut hade jag flytt från omklädningsrummet och smitit
till toaletten. Där bytte jag om och fördrev sedan tiden med att vänta där. Sedan när jag "Jonatan...", började Alma, men Mattias avbröt henne.
"Som att du får börja heller - Jonatan!"
Jonatan gick med ett brett grin fram till Mattias. Grabbarna gav varandra en high-five och
flinade mot Alma. Alma ignorerade dem.
"Joel", sa hon bara.
Joel suckade högt. Han gick med motvilliga steg fram till Alma medan han muttrade en
massa svärord.
"Ida, Frida", sa Mattias.
Alma och Mattias tog jättelång tid på sig att välja lag. Båda verkade vara måna om att
välja exakt rätt personer. Efter en stund hade i alla fall majoriteten blivit valda. I Mattias
lag hade både Issa och Jonatan kommit. Men det var inte det värsta.
"Kom igen då, välj någon!" utbrast Issa och knuffade till Mattias.
"Men jag har ju tagit alla de bra ju!" försvarade Mattias sig med hetta.
"Vad sägs om Mollie?" föreslog Jonatan och pekade på mig.
Jag höll andan.
"Är du dum, vi kan inte ha med henne", hörde jag Issa säga.
Det sved till i mitt hjärta.
"Äsch... Alma, du kan ta resten av skiten!"
Ibland vill jag bara släppa taget. Sjunka till botten.
Då finns jag inte mer... Ingen skulle bry sig...
Men så får man inte tänka.
Vad det lärarens, Karin, nycklar jag hörde?
Bäst att gå...
Så fort idrottslektionen hade tagit slut hade jag flytt från omklädningsrummet och smitit
till toaletten. Där bytte jag om och fördrev sedan tiden med "Jonatan...", började Alma, men Mattias avbröt henne.
"Som att du får börja heller - Jonatan!"
Jonatan gick med ett brett grin fram till Mattias. Grabbarna gav varandra en high-five och
flinade mot Alma. Alma ignorerade dem.
"Joel", sa hon bara.
Joel suckade högt. Han gick med motvilliga steg fram till Alma medan han muttrade en
massa svärord.
"Ida, Frida", sa Mattias.
Alma och Mattias tog jättelång tid på sig att välja lag. Båda verkade vara måna om att
välja exakt rätt personer. Efter en stund hade i alla fall majoriteten blivit valda. I Mattias
lag hade både Issa och Jonatan kommit. Men det var inte det värsta.
"Kom igen då, välj någon!" utbrast Issa och knuffade till Mattias.
"Men jag har ju tagit alla de bra ju!" försvarade Mattias sig med hetta.
"Vad sägs om Jenny?" föreslog Jonatan och pekade på mig.
Jag höll andan.
"Är du dum, vi kan inte ha med henne", hörde jag Issa säga.
Det sved till i mitt hjärta.
"Äsch... Alma, du kan ta resten av skiten!"
Ibland vill jag bara släppa taget. Sjunka till botten.
Då finns jag inte mer... Ingen skulle bry sig...
Men så får man inte tänka.
Vad det lärarens, Karin, nycklar jag hörde?
Bäst att gå...
Så fort idrottslektionen hade tagit slut hade jag flytt från omklädningsrummet och smitit till toaletten. Där bytte jag om och fördrev sedan tiden med att vänta där. Sedan när jag hörde lärarens nycklar, gick jag ut igen. För så länge jag var runt mina lärare, kunde inte mina klasskamrater göra illa mig. Det skulle de aldrig göra inför en lärare.
Tyst öppnade jag toalettdörren. Där kom mycket riktigt Karin gåendes tillsammans med vaktmästaren. Hon hälsade snabbt på mig innan hon slog upp dörren till klassrummet.
Sedan gick jag och resten av min klass in.
Vid ett bord satt Issa och hennes kompisar. Issa strök en färgad blond hårslinga bakåt.
Hennes blick mötte återigen min i några sekunder innan Issa vände sig bort. Jag satte mig i närheten av Issa, för hos henne kunde jag vara utan att bli skadad. Issa skadade aldrig
mig, och inte hennes kompisar heller.
Fast de gjorde inget annat heller.
"Har du köpt några presenter då?"
Något som var positivt var att mamma hade vaknat och lagat middag. Jag hade aldrig setthenne så glad. Detta var en stor del tack vare Melanie, min lillasyster. Hon hade en tendens att göra mamma glad.
"Vadå?" sa mamma och log lite.
"Hallå presenter, jag fyller ju år snart!" skrattade Melanie.
"Nej, det vet jag ingenting om", log mamma och skrattade lite. Hon såg mycket piggare ut än hon gjort de senaste veckorna.
Melanie svalde sin sista bit pizza och frågade:
"När är kalaset?"
Då kunde jag inte låta bli att skratta.
"Mel, du frågar det säkert hundra gånger varje dag!" sa jag.
Mamma svarade att det var på lördag. Men när Melanie tog det ett steg längre och frågade om pappa skulle komma då. Då blev mamma tyst och hon och jag delade blick.
Frågan hade fått mitt hjärta att stanna, för subjektet om pappa var extremt känsligt för både mig och mamma. Men detta var Melanie på tok för liten för att veta. Därför sa jag i
mammas ställe, att det visste vi inte och det fick vi allt se.
Melanie tittade med ett nyfiket ansiktsuttryck från mamma till mig. Jag förväntade mig att hon skulle fråga mera om pappa, men det gjorde hon inte.
"Snart ska jag börja på din skola!"
Ännu ett känsligt subjekt.
"Är det kul där?" frågade Melanie.
"Är det väl...", mumlade jag och stirrade in i maten.
"Hur är det?" frågade mamma. Jag såg upp. Hennes blick sa åt mig att jag hade avslöjat
mig på tok för mycket. Mamma fortsatte fråga mig om allt var okej, och jag svarade hela tiden ja. Till slut skyllde jag det på att jag var trött och tackade för maten samtidigt som
jag reste mig från bordet.
"Du vet att vi åker till farmor i helgen", fortsatte mamma medan jag diskade min tallrik.
"Jadå..."
"Så du inte planerar något med kompisar..."
Vilka kompisar?
Ibland vill jag bara släppa taget, sjunka till botten...
Då finns jag inte mer...
Ingen skulle bry sig...
Kommer mer, inte färdigskrivet.
Kritik eller förslag av tillagd scen är uppskattad.
Tack för att du läste!
Ska du ha en fortsättning?
![[LÅST]](images/lock.png)
Älska mig
Mugglarportalen