Age of the Dragons (prs)

Här är tråden Anne Potter.

Mall:
Fullständigt namn:
Ålder:
Utseende:
Personlighet:
Drake:
Familj:
Övrigt:

Bör jag lägga till något på mallen?

Fullständigt namn: Raven Middleton
Ålder: 17
Utseende:
Personlighet: Raven har alltid varit en "busig" och rebellisk flicka. Hon umgås hellre med män än kvinnor. Raven har alltid varit intresserad av hästar och pilbågar, helt enkelt att jaga.
Drake: Vattendrake.
Familj: Ravens pappa, Magnus, jobbar som jägare. Mamman Hannah är apotekare och Ravens bror Aaron, 19, är soldat. Familjen är relativt bra ställd och har ett litet hus i utkanten av byn.
Övrigt: -

Åhh Sansa Vad ung hon ser ut på det där fotot ♥


Fullständigt namn: Reed Waters
Ålder: 19
Utseende:
Personlighet: Reed lärde aldrig känna sina riktiga föräldrar och inte vad som blivit av dem. Som föräldralös blev han intagen hos en vänlig bondefamilj, men dem var gamla och dog när han var sju. Från och med den åldern var han tvungen att ta hand om sig själv. Det var inte lätt för en föräldralös pojke utan pengar och hem så han gjorde vad han behövde för att hålla sig vid liv. Han blev en tjuv och en mördare. Som konsekvens av allt detta har Reed en bitter inställning till livet och människor i allmänhet. Han är inte rädd för att smutsa ner sig. När det behövs är han också mycket diskret och även en excellent prickskytt. Han är ganska tystlåten och vet hur man väljer sina strider. Han kan vara otrevlig och är svår att komma nära.
Drake: Svart drake.
Familj: Okända föräldrar, döda adoptivföräldrar. Inget känt syskon.
Övrigt: -

Vill du börja? Eller får jag äran haha? xD

Hahaha jag kan börja x)

Reed hade aldrig varit en materialistisk person. Han ägde inte mycket och det han ägde var enbart av sentimentalt eller praktiskt värde. Därför var stölden av den svarta stenen ett mysterium för honom.
Det hade vart en mulen dag, mörk men utan regn, en perfekt dag för illagala aktiviteter. En perfekt dag för stöld. Iklädd sin trådslitna rock hade Reed strosat mellan tälten som täckte borggården. Det var den första vårdagen och därför också ett tecken för de flesta handelsmän att påbörja årets affärer. Reed hade tagit in doften av kanderade äpplen, färsk fisk doftande av dill och varmt nybakat bröd. Han hade sett sig omkring, inte för att köpa något, nej, det hade han inte råd med, utan bara för att han inte hade något bättre för sig. Han var inne på sin andra runda bland de gröna, större tälten där man sålde smycken och ädelstenar när han såg den. Längst fram på en varubänk stod en polerad oval sten. Den var svart och inte mycket större än ett strutsägg. Solens strålar tycktes dansa fram över dess yta och Reed fann sig oförmögen att slita blicken från den. Han behövde den där stenen, han förtjänade den till och med.
När mannen i tältet vände sig bort gick Reed långsamt fram till bänken, böjde sig fram över stenen för att låtsas inspektera en medaljong precis bakom den. Han tog stenen och dolde den under sin rock, han drog sig försiktigt bakåt och...
"Du där! Vad tror du att du hållet på med?" Reed svor lågt och tvekade inte. Han kastade sig ut i folkmängden och började springa.

Raven skrattade till där hon gick bredvid Aaron. Han hade precis dragit ett ytterst dåligt skämt men det fick ändå Raven att skratta. Hon hade saknat sin broder. Aaron hade varit borta i tre månader utan att höra av sig.
"Så, vad önskar du dig?", flinade Aaron. Sällskapet var nämligen på väg till torget för att införskaffa en present åt Raven som snart fyllde år. Aaron skulle snart iväg igen så han fick lämna sin gåva i förväg. Raven ryckte på axlarna. Jag har allt jag behöver, tänkte hon säga men ångrade sig. Det skulle vara ytterst otacksamt att säga så.
"Några pilar kanske", sade hon istället.

Syskonen närmade sig marknaden och kunde känna doften av mat. Det var mycket folk där, men allt verkade hyfsat lugnt.
"Stoppa tjuven!", ropade någon plötsligt och folkmassan vaknade till. Raven såg en man komma springande i deras riktning.
"Aaron!", skrek hon samtidigt som mannen passerade dem. Raven vände på klacken och började jaga honom.

Själva springandet hade Reed egentligen inget emot, han hade ju trots allt väldigt bra kondition och händelser som detta var vardagsmat för honom. Vanligtvis brukade han lyckas med att skaka av sig sina förföljare men figuren som spurtade efter honom verkade inte vilja ge sig. Han tog en skarp vänstersväng och sicksackade sedan mellan ett antal stånd. När en man med en låda äpplen uppenbarade sig framför honom slog han ut med armen så att äpplena spreds ut över marken och mannen tappade balansen. Han kastade en blick över axeln och såg hur en folkmassa samlades runt omkring mannen för att hjälpa honom upp. De bildade en barriär mellan honom och tjuven. Han log nöjt och sprang vidare tills han nådde den stora vägen.
Övertygad om att han hade skakat av sig tjuven krossade han vägen och gick in i en mörk gränd som angränsade till en bordell. I bordellens mest avlägsna hörn stod en sorglig och mycket väderbiten gammal stege. Reed började bestiga stegen och fortsatte in genom fönstret som var knappt synligt från utsidan pågrund av det mörka skynket som låg över det. Väl inne lade Reed ifrån sig ägget, tog upp sina många knivar från alla de ställen han hade dem och lade dem på ett illa åtfaret bord. Det vill säga alla förutom den i ärmen, att vara utan vapen var farligt.

Raven suckade.
"Raven!", ropade Aaron bakom henne. Hon vände sig om och gick raskt mot honom.
"Varför gjorde du inget", fräste hon surt. Aaron såg chockad ut.
"Ursäkta mig", mumlade han och gav Raven dåligt samvete. Hon pressade fram ett leende.
"Förlåt", sade Raven och tryckte sin brors hand. Han flinade mot henne.
"Nu när du redan är uppvärmd, varför inte ha en löptävling till marknaden?", ropade Aaron och satte iväg. Raven hoppade till och började genast springa. Snart var hon ikapp hennes bror, och flinade stort när hon passerade honom.

Raven pustade ut. Hon hade vunnit tävlingen och allt verkade lugnt på marknaden.
"Bra jobbat", log Aaron när han kom ikapp henne. De började gå runt bland stånden. Aaron höll då och då upp ett armband eller ett hängsmycke men Raven var inte intresserad. Till slut hittade hon en stor, riktigt stor, klarblå sten.
"Åh", sade hon drömmande. "Hur mycket kostar den?"
En gammal man vände sig mot henne och log. Raven kunde bara skymta några få tänder, resten var tomma hål. När han såg stenen i hennes händer tonade leendet bort. Mannen mumlade något på ett främmande språk.
"Vad kostar den?", utbrast Raven irriterat.
"Tolv riksdaler", mumlade mannen samtidigt som Aaron dök upp bakom henne. Han såg misstroget på stenen.
"Är du säker på att du vill ha den? Jag såg ett vackert armband där borta...", försökte han men Raven var säker. Hon nickade och Aaron betalade.
"Åh, vad fin du är", viskade Raven till stenen och gav den en lätt puss.

Nästa gryningen kom dagen därpå var Reed mycket trött. Han hade varit uppe hela natten och kollat på den svarta stenen. Hur trött han en varit hade han funnit sig oförmögen att slita blicken från den. Det var någonting konstigt med stenen. Ibland tyckte sig Reed till och med se hur stenen rörde på sig. Men det upphörde abrupt och Reed släppte tanken på att det fanns någonting i det förunderliga föremål som låg på hans skrangliga gamla bord.
Efter att omsorgsfullt ha lagt stenen under en lös golvbräda som var svårupptäckt hade Reed bestämt sig för att ta tag i dagens arbete. Han kikade ut genom fönstret och såg att solen var påväg upp. Soluppgången färgade hela himlen i olika nyanser av orange och det fanns inte ett moln så långt ögat kunde se. Det här skulle bli en fin dag konstaterade Reed.
Reed öppnade sin dörr, försiktigt, för att inte väcka sina grannar. När han väl hade tagit sig nerför trappan och ut ur värdshuset han bodde i så började han gå norrut. Han hade en kontrakt att ta hand om.

Under natten hade stenen skiftat i olika blåa nyanser. Eller, det kanske var Raven som hade missuppfattat det hela. Kanske månskenet hade spelat henne ett spratt. Raven skakade bort tankarna och gick ut i morgonsolen för att träffa sina vänner. De träffades alltid tidigt på morgonen eftersom att de under dagen hade olika träningar och arbeten.

Kamraterna träffades på torget vid värdshuset där de diskuterade olika jakttekniker. Raven var djupt insatt i diskussionen när hon såg en man komma ut från det stora, vackra huset. Hon kände igen honom. Tjuven.. Raven skulle precis springa fram och konfrontera honom när hon blev osäker. Det kanske inte var han? Hon hade ju trots allt inte sett hans ansikte. Men OM det var han? Då skulle en tjuv gå fri i byn om hon inte stoppade honom. Raven ursäktade sig för sina vänner och joggade fram till mannen.
"Hallå!", sade hon och tog tag i ärmen på hans mörka jacka. "Var det du som tog stenen?"
Den tandlöse hade mannen hade berättat att tjuven hade tagit en av stenarna, en svart.