The Last Of Us {pouki & Anne P.}

Anne Potter







Namn: Wynter (Winter)
Ålder: 18 år
Personlighet: Wynter är självsäker, och tvekar sällan när det kommer till att göra hastiga beslut. Han är en ensamvarg och föredrar att överleva på egen hand. Ibland reser han med olika grupper med människor, men drar sig ofta undan rätt så snabbt. Han kan även ha en barnsligare sida, och ses ofta som "lillebrorn" i gruppen. Han är oftast pigg och glad av sig, men det betyder inte alltid att han pratar. Han har också en tendens att utmana ödet, även om det kan leda till negativa konsekvenser.
Övrigt: Wynter är flexibel, och hans mindre och smala kropp gör honom lätt. Han har inga större problem med att röra sig i olika terränger eller att röra sig i snabb hastighet. Han är inte särskilt erfaren med vapen, och föredrar istället att använda sig av andra stridsvapen som knivar etc.

Namn: Tobias
Ålder: 18 år
Personlighet: Tobias är en självklar ledare, vilket kan leda till konflikter. Han vill gärna bestämma och är ganska aggressiv. Anledningen till detta är för att han bryr sig väldigt mycket om andra. Om någon inte mår bra vill han hjälpa till. Om några bråkar brukar han lägga sig i.
Övrigt: Tobias är ganska klumpig men otroligt skicklig med vapen.

Han hukar sin kropp. Kniven vilar i hans stadiga hand. Benen rör sig snabbt, utan några som helst problem i terrängen. Solen är på väg upp och färgar de stora vattenpölarna orangea. Det var vackert, så som världen hade blivit. Byggnader har rasat, och man ser tydliga spår om naturen som återigen tar över. Jordens värsta fiende har utrotats, människan är inte längre majoriteten av livet på jorden. Världen är annorlunda nu.
Han ser inga spår av det döda, det är konstigt, men han var inte ovan. Han befann sig mellan de rasande byggnaderna. De flesta av dem drog sig till skuggan i ruinerna när solen kikade fram bakom horisonten. Nu har han sin chans, och han tänker inte slösa en enda sekund, det är nu eller aldrig.
Han andas knappt när han springer fram. Hans mål är en gammal matbutik på andra sidan gatan. Han smyger fram bakom en bil, som haft oturen att krocka i en lyktstolpe och därmed nästan blivit kapad i två. Han torkar bort svettdropparna i pannan. Han leker med kniven i handen några sekunder, väntar. Har man inte tålamod, hör man inte hemma här. Han väntar i exakt tio sekunder, sedan reser han sig och rör sig framåt med smidiga steg. Han ser till att inte stöta till stenar med fötterna, bara sådana små misstag kan leda till döden. Han tänker inte dö nu.
Wynter stannar till när han kommer till dörren. Glasrutorna är inte krossade, han tänker inte göra sig besväret att skapa oljud. Nu är han ensam, han kan inte förlita sig på att någon annan vaktar hans rygg. Solljuset skiner in i butiken. Det är helt klart redan plundrat, men man kan alltid finkamma stället. Har man tur, hittar man rester som människor tappat i flykt från de döda.
Dörren öppnas med ett tyst gnissel, som får han att frysa till. När ingenting hoppar fram som svar, rusar han in i butiken. Det är nu man är snabb, man får inte bli upptäckt. Han letar igenom de närmaste hyllorna, skräp... skräp... skräp... Han letar förtvivlat längre in i butiken, där solljuset inte riktigt räcker in. Han svär för sig själv, han har ingen ficklampa och måste treva med händerna på hyllorna för att försäkra att hans ögon inte missar något. Han hittar två burkar med bönor, det är det enda han får av denna plundring. Han suckar, lägger metallburkarna i den svarta slitna ryggsäcken och drar återigen fram kniven när han smyger ut. Hjärtat dunkar hårt i bröstkorgen och han stannar lite tveksamt vid ingången. Han hukar sig bakom väggen, och skannar området noggrant. Några meter bort uppfattar han rörelser, fan, fan, fan. Det är tre av dem. Det finns ingen chans att han kan ta sig förbi dem utan att bli upptäckt. Han kommer behöva ta till med våld, även om det är riskabelt när han endast är en person. Han har lämnat sin grupp, nu lever han ensam. Det är nu allting är på allvar. Han bestämmer sig för att smyga på dem bakifrån. Han väntar i tio minuter, då har dem passerat butiken och vänder nu ryggarna mot honom.Han smyger ut med lätta fötter, blicken är fäst på deras ryggar. Dom må vara döda, men deras hörsel är bra. Han håller andan, smyger framåt...- Fan.
Under hans fot ligger en torr kvist, de döda vänder sig om, tittar på honom med döda ögon. Han får panik, dom är tre. Han vänder sig om för att springa, där står fyra till, alla huvuden mot honom. Ett misstag och du är så gott som död.

"Tobias!", skrattar mamma och jagar Tobias över den gröna gräsmattan. Sasha, Tobias äldre syster, tittar upp från sin bok och himlar med ögonen. Plötsligt stannar hela världen upp. Vinden slutar blåsa, fåglarna slutar kvittra. Tobias som var ett litet ban börjar tjuta. Hans mammas ögon är stora som golfbollar.
"Mamma?", viskar Sasha. Ett ljud från busken stör tystnaden och världen vaknar igen. Det första man hör är syrener pipa. Busken prasslar till ytterligare en gång. Mamman tar sina barns små händer och kastar in dem i huset. Hon drar för gardinerna.

"Mamma, vad är det som händer?", frågar Sasha några dagar senare. Mamma ler och svarar:
"Oroa dig inte gumman, allt löser sig", och smeker Sashas kind. En duns hörs från ovanvåningen och mamma springer upp. Sasha dyker ner i boken. Tobias tar tillfället i akt och smyger. Eftersom att han är ett litet barn förstår han inte det farliga i situationen. Plötsligt stiger en figur ut från busken. Den har svampar i ansiktet och över kroppen. Tobias skrattar och varelsen kommer närmare.
"Mamma! Tobias!", ropar Sasha och i nästa sekund är mamma ute vid Tobias. Hon skriker och försöker få Tobias in i huset. Tobias reagerar inte men mamma lyckas få tag i hans tröja och kastar in honom i huset. Samtidigt som Tobias är i luften kastar sig varelsen över mamma. Varelsen sliter huvudet av henne. Sasha skriker högt och tårar väller upp i hennes ögon.

Tobias skriker och sätter sig upp i sängen. Sasha, som ligger bredvid honom, rycker till och vaknar hon med.
"Igen?", mumlar hon och somnar om. Tobias lutar sig tillbaka. Innan han faller in i sömnen drabbar en sista känsla honom. Skuldkänslor. Han var orsaken att hans mamma dog.

//Förlåt, ska vara mer aktiv och skriva varje dag nu jag lovar c://

Wynter förlitar sig för det mesta alltid på att röra sig snabbt. Han är inte stark, definitivt inte byggd för att slåss. De döda närmar sig honom från alla håll, han ser en smal glipa mellan två av dem. Han tar ett andetag, förmodligen hans sista, sedan springer han.
En av zombierna greppar tag i hans arm, han tjuter till, hugger med kniven. Han ser hur dem andra kommer emot honom, och med all sin kraft knuffar han bort zombien. Han rör på benen och springer med all sin kraft. Marken under honom lättar plötsligt, och i andra sekunden faller han. Allting är suddigt. Han har fallit i en större grop. I fallet slog hans axel emot något hårt, möjligen sten eller betong. Han stönar och försöker resa sig upp, vilket resulterar med att han faller igen, den här gången är det knät som drabbas. Förtvivlat tittar han hastigt runtomkring sig. En av zombierna följde med honom i fallet men hade oturen, turen i Wynters perspektiv, att landa med huvudet först emot en sten. Skallen var krossad och blod fläckade marken.
Wynter ställer sig upp, eller försöker. Han stapplar framåt, försöker finna kniven han tappat i fallet. Han hittar den inte. Marken är sprucken, gräs har vuxit fram i den spruckna asfalten. Bakom honom hör han stönen från zombierna. Det var bara att glömma kniven. Han rör sig framåt, långsamt. En bultande smärta ilar i axeln, och bara att röra sig är nästan för mycket. Han måste hitta skydd.

(Ingen fara! )

När Tobias vaknar är Sasha borta. Paniken väller upp som ett moln och han kastar sig ut ur sängen. Syskonen sover alltid i deras vanliga kläder ifall de skulle behöva fly.
"Sasha?", ropar Tobias tillräckligt högt för att bara någon i huset ska höra. Han får genast svar.
"Jag är här nere."
Tobias skyndar sig ner den branta trappan och finner sin syster sitta och äta ett halvt knäckebröd.
"Den här är din", säger hon och ger honom den andra halvan. Tobias ler tacksamt och tar en tugga. Det smakar torrt och knaprigt. Plötsligt hörs ett stön. Tobias tittar instinktivt omkring sig och ser en zombie stå utanför dörren.
"Shit", mumlar Sasha samtidigt som zombie trycker upp dörren.

För första gången i hans liv, känner han sig tung, långsam, klumpig. Han stapplar fram genom den spruckna asfalten, tar ibland stöd av bilar som haft oturen att antingen få slut på bensin eller krockat. Han dyker upp i ett villaområde, det är näst intill tomt. Husen är alla vita, och dem ser onaturligt orörda ut. Dörrar är inte nedslagna, fönster ej krossade. Wynters blick fäster sig på ett av husen, där en av de döda tränger sig igenom en dörr. Den ser honom inte. Dock verkar den väldigt intresserad av något som finns där inne. Kanske... Andra människor?
Wynter smyger långsamt fram, handen still tryckt mot hans axel. Den blöder. Han känner det varma blodet som rinner ned från handen. Sakta närmar han sig huset, han tar upp en sten som är tillräckligt stor för att passa i hans hand. Som skydd använder han en av bilarna som står ovanligt normalt parkerad på vägkanten. Plötsligt kastar han stenen, till hans besvikelse når den inte zombien, utan en meter ifrån. Det är tillräckligt för att få dess uppmärksamhet, och nu står den förvirrat vid dörrkanten, ger ifrån sig ogillande stön.

Tobias tar genast upp pistolen ur byxlinningen. Sasha står vid fönstret, täcker kroppen med hjälp av gardinen. Plötsligt rycker hon till.
"Sasha?", frågar Tobias oroligt. Hon skakar på huvudet.
"Jag.. Det är en människa", viskar hon knappt hörbart. Tobias stelnar. Sasha vänder sig från fönstret och smyger till dörren.
"Nej..", viskar Tobias och försöker stoppa sin syster men det är försent. Sasha har redan öppnat dörren och han kan se zombien stå där. Till sin förvåning står han med ryggen mot dörren så Sasha kan lätt skjuta honom i huvudet. Zombien faller ner till marken och ekot av skottet sprider sig över kvarteret. Tobias vänder sig om för att se om det finns några i närheten och när kusten är klar vänder han sig mot Sasha. Men hon är inte där. Magen vänder sig ut och in på Tobias samtidigt som han rusar fram till fönstret. Som tur är går systern på trädgården. Hon stannar och Tobias tycker det ser ut som att hon pratar till någon. Men hur kan det vara möjligt, i en värld där ingen längre lever?