Beroende (prs)

Okej så här är tråden pouki

Mall:
Namn:
Ålder:
Utseende:
Personlighet:
Övrigt:

Mall:
Namn: Clara Whitham
Ålder: 16
Utseende:
Personlighet: Clara är ganska dyster och cynisk. Hon dömmer ofta människor innan hon lärt känna dem och är lite antisocial. Hon älskar att läsa, speciellt poesi. Hon älskar också musik och är med i ett band på sin fritid. När man väl blir vän med henne är hon jättegullig mot dem. Hon är också mottaglig för känslor. Det går inte att dölja för henne om du är ledsen. Hon älskar att parta.
Övrigt: Hon är beroende av kicken som kommer av att bli hög för det är den enda gången då hon släpper loss och inte oroar sig för saker hela tiden. Hon går även första året på gymnasiet.

Namn: Rayne Fox
Ålder: 17
Utseende:
Personlighet: Rayne är den där personen som man tror är glad, leendet på hans läppar döljer vad för känslor han faktiskt håller inom sig. Han är en ensamvarg och drar sig gärna bort inom skolans dörrar, föredrar att vara själv men har inget emot av att hänga efter en grupp med människor. Lär man känna honom kan han framstå som ganska dyster och sarkastisk, han har svårt att lita på andra och låta andra människor komma alltför nära honom.
Övrigt: Han är beroende av både alkohol och droger, och säger aldrig nej till tanken av att kunna glömma. Han går andra året på gymnasiet.

Aa det här blev ju skit, men kan du börja snälla? c:

Nädå det blev ju bra! Aaa det kan jag

Ibland önskade Clara att allting alla bara kunde stänga av sig själva. Att hon vore den enda människan kvar på jorden som rörde sig, levde och tänkte. Men det var inte så saker och ting fungerade. Clara behövde tystnad, en tystnad från sina egna tankar såväl som andras. Som det nu var kändes det som att allting skulle explodera. Som att orden som yttrades snart skulle välla över kanten. Det gjorde de inte. De samlades bara på hög tills de hotade att svälja Clara hel. Hon behövde ta sig ut, behövde hitta ett vakuum i allt ljud. Därför gick hon utanför dörren, nerför alla trappor i sin lägenhet och ut genom ännu en dörr.
Det var kyligt utomhus och blommorna som hade klarat sig genom september hade nu börjat vissna. Det var väl inte så konstigt i och med att oktober var i antågande. Hon suckade djupt. Att det redan var oktober innebar att hennes födelsedag inte var alltför långt bort. Gratulationer och släktingar som menade väl men som varken kände henne eller förstod sig på hennes familj. Tanken kvävde henne.
Klockan var runt åtta och det var mörkt ute, men detta var inte någonting som störde Clara när hon i stilla mak tog en promenad mellan lägenhetskomplexen. Hon hade inte haft ett mål med promenaden men nu började tankar ta form. Om hur hon gick till Sebbe och bad om en påfyllning, hennes lager var ju trots allt slut. Han skulle säga ja, det gjorde han alltid om man hade pengar. Hon skulle spriten, sticka hem till Veronica och... Hon stannade tvärt. Nej, hon hade lovat sig själv att inte falla in i samma vanor igen. Det ledde ingenstans. Det var bara en ond cirkel. Men hennes förrädiska fötter hade redan börjat röra sig mot centrum, mot Sebbe.

Den tunna cigarettröken letade sig upp mot den mörka natthimlen. Rayne lutade sig mot trädets hårda bark som gnagde sig in i hand rygg, genom den tunna vita t-shirten han bar. Det var kyligt utomhus, men det gjorde honom inget. Huden på hans tunna kropp var blek, speciellt i ansiktet. De mörka cirklarna runt hans ögon skar sig mot den nästan vita huden. Han tog ett till bloss från cigaretten, innan den gav upp på livet. Han släppte den sakta, tittade på den när den föll ned mot marken.
Parken var tom. Det vita ljuset från lyktstolpen ett par meter bort var det enda som lös upp omgivningen. Han hade en mäktig tyngd på hans axlar, det gjorde ont att andas. Det var som om organen i hans kropp drog ihop sig, ville bli mindre, ville inte synas. Det var så han kände sig. Han ville dra sig undan, bort från allt. Han drog fram ytterligare en cigarett, tände den, sög in sig nikotinet, andades ut. Det var lugnande, men hjälpte inte för smärtan i bröstkorgen, det var inte det han förväntade. Han slöt ögonen och lutade huvudet tillbaka mot trädet, njöt av tystnaden kring honom. Ingen befann sig i parken längre, om det inte var för att langa alkohol eller droger. Den här kvällen var tyst, Oktober var ingen bra månad i den här delen av stan för att langa särskilt mycket. Man var tur ifall man hade kontakter.
Rösterna ekade fortfarande i hans huvud, hans syster och far hade bråkat strax innan han gav sig hemifrån. Det var ytterligare ett bråk om deras mor, och hans syster Erica försökte återigen förklara för fadern att anledningen till hennes självmord var på grund av honom. Det slutade med ytterligare ett blåmärke i Ericas ansikte. Det var inte ovanligt vid det här laget. Hur mycket hon än bad honom att sluta dricka och skaffa ett jobb, slutade det alltid med blåmärken eller blod. Rayne försvarade alltid Erica, men hans spinkiga kropp och icke-existerande muskler kunde inte skydda henne. Han skakade bort minnena, tog ett nytt bloss från cigaretten, började hosta den här gången. Halsen brände, han brydde sig inte. Måste glömma, måste komma iväg.

Clara stirrade in i spegel och tillbaka kollade en blek liten tjej. Hon såg så trött ut, som om hon inte hade sovit på ett sekel. Handen darrade lätt och Clara grep tag hårdare om kanten på handfatet tills hennes hand blev vit. Sebbe hade inte haft någon sprit men pillren som han gett henne fungerade lika bra. Det var bara det att hon hade tagit någon för mycket. Men det var ingenting hon inte kunde hantera. Det var knappast första gången hon hade gjorde det misstaget.
Hon tog ett lugnande andetag och kände att drogerna började kicka in. Hon kollade in i spegeln igen och med ens såg flickan som stirrade tillbaka på henne inte fullt lika sorglig ut. Ett leende spred sig sakta över hennes ansikte.
"Clara, skiter du eller!?" Ropade Veronica från andra sidan dörren och skrattade okontrollerat. Den här gången log Clara stort, det verkade som att drogerna hade satt igång bästisen också. Hon slängde upp dörren på vid gavel och höjde på ögonbrynen åt den rödhåriga figuren som var Veronica. "Tänk om jag gjorde det då?" sade Clara. Veronica log stort så att hennes smilgropar syntes.
Clara hade känt Veronica, eller Ver som hon hade för vana att kalla henne, i snart fem år. De hade bråkat mycket men skrattat mer. De hade klickat så fort Veronica högt hade sagt att hon avskydde Claras nya frisyr. Veronica var äkta, en kvalitet som var svår att hitta hos många.

När sju cigaretter låg bredvid hans fötter bestämde han för att sluta. Han hade inte särskilt gott om pengar, ville helst inte oroa sig för att inte ha råd med varken cigg eller sprit. Det skulle inte sluta lyckligt.
Det började bli för kallt för att han skulle kunna känna sig bekväm, så han bestämde sig för att dra ned till centrum. Klockan tickade sakta, det var bara strax över nio. Han tänkte inte ge sig hemåt förrän han kunde försäkra sig om att farsan däckat i badrummet. Då var det fritt fram att sno sprit från skåpen i hans rum. Blev man upptäckt, så var det bara att packa sina grejer och säga farväl. Han höll sitt sprit mer kärt än sina egna barn, som han behandlade värre än kackerlackor. Dom klarade sig till viss del utan att bli blåslagna.
Nere vid centrum var det en helt annan stämning. Det var inte tyst, bilar tjöt och människor irrade runt på de smutsiga gatorna. Halloween drog sig in över staden, dock visste Rayne inte hur många dagar det var kvar. Han hade hört något i skolan om ett party. Tankarna på gratis sprit och droger frestade honom, som en svältande hund tittar på en blodig köttstek. Han dreglade nästan av tanken, i den stunden kunde man blanda ihop honom med den dreglande hunden.

//Ska dom mötas innan Halloween festen redan?//

(Ja det kan dem väl göra )

Clara öppnade ögonen och fann sig stirra in i en obekant gräddgul vägg. Ett förvirrat ögonblick kom hon inte ihåg var hon befann sig men sedan kom hon ihåg gårdagen. Med ett stön satte hon sig upp och kollade runt i rummet. Veronica låg utspridd över en soffa och snarkade fridfullt, vilket var ett bevis på hur utslagen Clara hade varit igår. Vanligtvis stod hon inte ut när folk snarkade, utan föredrog tystnad.
Hennes tunga var sträv av törst så hon gick och hällde upp ett glas vatten åt sig själv, direkt från kranen. En lommande huvudvärk hade slagit ut i tinningen och hon kände sig trött även fastän hon hade sovit ett bra tag. Hon kastade en förstulen blick på den vita analoga klockan som hängde strax över dörrlisten. Den visade på 08:30. Fan också, skolan! Hon skulle komma försent, igen. Svärandes skyndade hon sig på med jacka och skor och sprang mot bussen.

Det var inte förrän Rayne befann sig i skolan som han insåg att han föredrog att sitta hemma i sin säng och lyssna på när hans syster och far bråkade. Där blev det i alla fall tyst efter en timme eller två. I skolan var man instängd, man kunde inte ligga på sängen och supa tills man föll medvetslös. Hade man tur kunde man vakna upp tre nästa morgon och ha en någorlunda okej anledning till att skippa skolan. Nu blev man tvingad att lyssna på en vuxens ändlösa snack.
Lektionerna skulle börja om tio minuter, så Rayne tog sin tid och satt på ett av trappstegen som ledde till den större entrén. Han tog en cigarett ur fickan, hans blick fästes på några tjejer i samma ålder som äcklat tittade på honom. Han tände cigaretten med ett flin då han kände av deras missnöje. Ibland var det bara trevligt att jävlas med människor.
Han drog en hand genom det röda håret och rätade till den gråa tröjan som satt tätt mot min spinkiga överkropp, en stor nackdel med att sällan köpa kläder. Jag pustade ut ett grått litet moln som snabbt spred sig i luften och försvann.

//Such exciting much weow//

När den första lektionen var över vinkade läraren till sig henne. Den sjunkande känslan i magen var inte Clara obekant. Hon sicksackade mellan borden och ställde sig vid lärarens piedestal medan elevhorden sakta tog sig ut ur klassrummet. Träet i bordet var mutilerat av de många elever som hade karvat in saker där. Felicia + Jocke, krossa patriarkatet och en illuminatisymbol stack ut speciellt. Som om de ansvariga hade varit arga på bordet under processen.
"Du var sen igen." Clara tittade upp. Sara var en medelålders kvinna med risigt blont hår och hon var känd för att vara en av de vresigaste lärarna på skolan. Hon hade också den otrevliga vanan att skrika fast man stod precis mittemot henne.
Därför tog Clara ett snabbt steg bakåt när Sara började prata. "Du vet väl att om man har ett visst antal timmar frånvaro i slutet av månaden får man inget studiebidrag?" Clara nickade indignerat. Det här samtalet hade hon haft många gånger, på många platser och med många människor. Hon stängde av hörseln, nickade och nog när Sara kollade på henne, mumlade instämmande. Tillslut lät Sara henne gå.
Hon gick med händerna i fickorna, slängde upp entrédörrarna och rundade skolfasadens vänstra hörn. Väl runt hörnet gick hon och satte sig på "Rökstenen" som alla kallade den. Hon tog fram en cigarett, tände den med ett snabbt klick på tändaren och tog ett halsbloss.