Prs med delete. och Minihäst

delete.
Då köör vi )
Orkar inte fixa nu men lägger upp en mall imorgon om inte du råkar ha en redo

Det är nog bäst om du gör mallen, vet inte direkt vad som ska vara med på den..
Är det okej om du kör startinlägget också? Och vilket distrikt ska de vara i?

Absolut

Namn:
Kön:
Ålder:
Distrikt
Bakgrund:
Utseende:
Övrigt:
~

Namn: Cat Finley
Kön: Kvinna
Ålder: 20
Distrikt: 2
Bakgrund: Cat vann spelen när hon var sjutton - för tre år sedan. Hon vann genom att få folk att lita på henne och sedan hugga dem i ryggen. När det sedan inte var många kvar spårade hon dem och anföll bakifrån.
Nu är hon oftast i huvudstaden och är med i alla möjliga tv-program för att slippa komma hem eller på något annat sätt bli utnyttjad.
Hon har varit coach två gånger innan, men förra året lyckades hon slippa undan då hon i stället anmälde sig till att vara kommentator.
Utseende: Hennes hår och kolsvart, lockigt och axellång. Hon är väldigt mager eftersom att hon har svårt att få i sig mat. Hennes armar är väl det muskulösaste - ett spår av att hon faktiskt varit stark.
Hennes hy är mörk och har klarat sig bra bortsätt från ett stort ärr som löper över hennes mage.
Hela hon är ganska medel, medelsnygg, medellång. Att hon är så mager märks oftast inte då det försöks döljas med lösa kläder.
Övrigt:

Kom bara på en grej, ska vi börja när nästa spelare dras och sen är vi deras coacher? Eller någon annan stans? För kom på att jag kanske inte borde varit din caoch om vi ska träffas nu...
Och föredrar du jag-form eller tredje person?

Alltså, jag skulle gärna vilja börja från morgonen till slåtterns början. Men om du vill köra från slåttern funkar det också, men det kan ju alltid vara bra att veta lite känslor och så innan det hela, om du förstår vad jag menar?
Jag brukar köra tredje person och dåtid!

Namn: Keon "Kee" Batley
Kön: Man
Ålder: 18 år
Distrikt: 2
Bakgrund: Vann spelen förra året som 17 åring. Fick mycket uppmärksamhet då han inte bara var stilig utan även charmig. Han visade sig även vara väldigt skicklig med vapen, men speciellt svärd och spjut. Redan i början av spelen var han i en allians med de andra karriäristerna. När det närmade sig slutet så dödade han de allihop när de låg och sov, och gav sig sedan själv ut och dödade resten av de andra.
Efter en lång vinnarturné har han den senaste tiden bott i Huvudstaden, där han för det mesta försökt hålla sig lycklig genom att dricka, festa, ligga och även testat ett par olika olagliga saker för att slippa komma hem till sitt ensamma hus.
Men nu är det dags att bli mentor för första gången, och förhoppningsvis sista.
Utseende: De flesta skulle nog kalla honom för svärmorsdrömmen. Han är väldigt lång, ca 196 cm lång och muskulös (men inte överdrivet) då han tränat hårt inför spelen under hela sin uppväxt. Ansiktet ser ut att vara skulpterat av änglar - de fylliga läpparna som formas till ett perfekt leende med vita, raka tänder, de höga kindbenen, de skarpa käkbenen och de fängslande, gröna ögonen. Hans hår är mörkbrunt och oftast ganska så ruffsigt.
Övrigt: Han är en skicklig talare, han brukar för det mesta veta vilka ord han ska säga för att få en på fall. Sedan är det bara att lägga till det perfekta leende och en liten blinkning med ena ögat - det var så han fick de flesta sponsorer och hela Huvudstaden att skaka.
Efter spelen har dock hemska mardrömmar jagat honom och med de har en helt annan sida av honom börjat komma fram, som han försöker dränka med alkohol och massor av annat.
---

Haha, har nog aldrig skrivit så mycket om en karaktär förr.. men jag hoppas du får en tillräcklig bra syn av vem han är!

Jag börjar nu då! Fyller även på utseende-delen av min mall för idk tror inte jag skrev klart haha.
Börjar när hon vaknar inför slåttern
Din mall var förresten jättebra!!
Var jättelänge sedna jag rollade sist men jag borde komma in i det rätt fort, haha.
-
Cat hade inte somnat natten innan. Eller det måste hon ha gjort, för helt plötsligt var himlen ljus igen. Hon såg sig runt i hennes stora vardagsrum. Allt var skinande rent - hon var inte här och kunde stöka till det så ofta. Hon såg det gärna som en metafor för hennes liv - tomt, men städat.
Enligt den dyra klockan av äkta guld på hennes vägg var det fyra timmar kvar tills det att slåttern skulle hållas klockan tio. Hennes föräldrar som låg på ovanvåningen hade nog inte vaknat ännu. Inte för att hon ville träffa dem, de var otroligt stolta över deras dotter och hennes "modiga" instas i spelen och sedan alla gånger hon var på tv, men de verkade ha glömt att hon var mänsklig. Varje gång hon satte sin fot i distrikt två skulle de dra med henne för att träffa gamla gubbar och deras vänner. Och Cat hatade när folk försökte bestämma över henne, så hon stannade i huvudstaden där hon själv valde vad hon skulle göra.
Efter ett tag, Cat visste inte hur långt, knackade det på dörren. Då hade redan hennes föräldrar kommit ner, ätit frukost och gått upp för att fixa sig. Med en suck reste sig Cat upp och virade en filt runt sig själv för att gå och öppna dörren.
"Åh, min älskade Catti! Så du ser ut!" utbrast en av de tre stylisterna som stod på hennes trapp. Hon kände igen honom som Rainbow, en man som alltid bar kläder och hy i så många färger som möjligt. Frågan var om det var stilen eller namnet som kommit först?
"Jo, det har varit svårt att sova". svarade Cat vänligt.
Stylisterna ledde henne till hennes "stilrum" där de började på hennes finslipning. Eftersom att hon oftast var fixad fanns det inte så mycket att göra, men påsarna under hennes bruna ögon försvann, hennes ögonlock täcktes av silvrig skugga och hennes hår plattades och flätades.
Senare såg hon på sig själv i den stora hallspegeln samtidigt som en orolig klump formades i hennes bröst. Nu började arbetet med att få en unge levades ur arenan. Att försöka vinna sponsorer och ge ungdomarna den bästa hjälp de kunde få innan de antagligen skulle dö. Cat ville helst själv dö.

Du kanske kan sätta in mallarna i en spoiler i första inlägget? kan vara bra att ha de samlade på ett ställe.
---

Kee vaknade av att han grät - hans kropp skakade, han snyftade högljutt och kudden var helt blöt av tårarna. Sakta öppnade han ögonen, möttes av ljuset som kom in från fönstret. Ögonen kollade sig omkring i det ljusa, felfria och rena rummet. De beigemålade väggarna, tavlorna som var omringade av guldramar nästan lika majestätiska som målningarna själv, byrån och skrivbordet som var gjorda av blänkande mahogny, bokhyllan som var fylld med böcker vars titlar han knappt förstod och den stora mattan som täckte trägolvet. Han hade inte spenderat särskilt mycket tid varken här, de senaste månaderna hade han varit i huvudstaden. Där hade hans dagar varit fyllda med intervjuer och möten inför hans blivande jobb som mentor. Under nätterna hade han festat och druckit för att glömma bort allt, så det hade inte varit mycket tid kvar till att sova. Med en suck vände han sig om så att han låg på rygg, stirrade upp i taket och samlade sig. Han hörde steg i trappan, hörde hur handtaget trycktes ner och dörren öppnades. "Keon? Är du vaken, gubben?" frågade hans mor. "Ja, det är jag." mumlade han. "Vad bra. Frukosten är redo, stylisterna är här vilken minut som helst."
Han nickade bara som svar, hörde hur dörren stängdes igen och satte sig upp. Han gnuggade sig i ögonen, reste sig upp och gick ner till matsalen där frukosten var serverat.
Han satte sig ner vid bordet och tog en macka, började äta. Hans far kom och satte sig ner.
"Så sömntutan är äntligen vaken, se på." sa hans far. Han nickade, tog en kopp med te och åt klart. Han lämnade bordet och gick till badrummet, mötte sin egen blick i spegeln. Ringarna under hans ögon var djupa och hans ögon rödgråtna. Han började borsta tänderna och efter det sköljde han vattnet med iskallt vatten. Han ryckte plötsligt till när det knackade på dörren. "Wohoo, Keon! Dags att komma ut så vi kan finslipa på dig!" hörde han sin ena stylist, Rosie, säga med sin falska, ljusa röst. Han låste upp dörren och gick ut ur badrummet med ett leende på läpparna. Han möttes av sina tre stylister - Rosie, Flynn och Diane. Rosie hade fått sitt namn efter färgen hon bar - rosa. Hennes ton var ljusrosa och kläderna, sminket och håret var alltid chockrosa. Han hälsade på de som man brukade göra i huvudstaden - en kyss på varsin kind. De knuffade sedan in honom i stylingrummet för att fixa till honom.
När han var klar stod hans familj ute i hallen och väntade på honom. Hans lillasyster Miranda, hans mor och hans far. Han log mot de, ställde sig framför hallspegeln och studerade sig själv. Han bar en marinblå kostym med matchande byxor, ett par svarta finskor, en simpel, vit skjorta och en röd slips. De hade täckt hans ansikte i puder så att huden var felfri och så att det glittrade till lite grann. Han fnyste till.
Lite glitter kan man inte komma undan, tänkte han. Hans mor torkade bort sina tårar, kramade om honom.
"Min stora pojke." viskade hon. Han släppte henne, tog sin fars hand. "Kom ihåg, vi är alltid stolta över dig." sa han. Han kramade till slut sin lillasyster innan han gick ut till bilen som körde honom till stadshuset.

Stadshuset var stort och påkostat. Cat befann sig i en sal full av porträtt fångade i dyra ramar. Hon trodde att det var gamla borgmästare eller till och med presidenter som stirrade på henne med en tom blick. Genom väggarna kunde hon höra hur folk började samlas för att skriva in sig. Det var många som bodde i distrikt 2, så det var lugnt med tid innan hon skulle träffa den hon skulle samarbeta med under årets coachning - Keon Batley, som hade vunnit förra året. Hon förstod inte varför huvudstaden skulle envisas med att tvinga folk att coacha redan året efter deras vinst. Eller förstod gjorde hon - det gällde att hållas relevant, det visste hon mycket väl och kämpade hårt för. Även om hon kanske själv inte hade insett det än så var hon absolut ingenting utan sitt jobb, och det jobbet krävde att hon höll sig älskad. Men ändå! Varför kunde de inte bara låta segrarna stanna hemma och ta sig tillbaks till sig själva?
Hon skulle gett mycket för att vara samma flicka som räckte upp handen och anmälde sig frivilligt. Samma flicka som inte visste vad mord innebar.
Snart, snart, snart skulle hon känna ansiktena till de hon skulle spela mentor till. Oskyldiga ansikten som skulle stelna förevigt eller förlora glädjen för evigt.
Hennes blick flackade mellan den stora kristallkronan som satt i taket och glittrade i så många vackra färger och den mörka dörren i något okänt träslag eftersom att hon inte visste om det skulle vara konstigt att stirra på dörren när Keon kom - något som han strax borde göra.

Keon blev körd till stadshuset och sedan eskorterad in till rummet de skulle samlas i innan Slåttern. Dörrarna öppnades för honom och hans ögon möte ett par andra ögon - Cat Finleys, rättar sagt. Med snabba steg gick han mot henne, sträckte ut sin hand och skakade hennes.
"Keon Batley, men det vet du säkert redan. Kalla mig Kee." sa han, gav henne det där perfekta leendet. Han hälsade sedan på årets eskort, Alessa Muir, genom att gå ner på knä och kyssa hennes hand. Hon började fnittra fånigt och rodna, innan han släppte henne och gick fram till borgmästaren, skakade hand med honom. Alessa kollade på sin digitala klocka. "Sändningstid börjar om tre minuter. Då ska vi alla gå ut, borgmästaren först, sen jag, sen Keon och tillsist Cat. Borgmästaren håller sitt lilla tal innan han sedan sätter sig igen och jag tar över. Ni sitter bara och ser vackra ut, och ler." sa hon med sin ljusa, tillgjorda röst. Han nickade med ett leende på läpparna, vände blicken mot Cat.
Han kände inte, han hade så klart hört vem hon var men aldrig träffat henne på riktigt. Han kände sig mindre, och det kändes som att han inte förtjänade titeln "segrare" när han var vid hennes sida. Han svalde, sänkte blicken.

Förlåt att det har tagit sån tid! Har bara varit lite eh okreativ...
-
Keon, eller Kee som han bad Cat att kalla honom var riktigt snygg, minst sagt. Hon förstod att han hade fått så många sponsorer och var nästan lite förvånad över att han inte redan var gift med någon rik kärring från huvudstaden.
När han hälsat på henne fortsatte han till Alessa som råkade vara typ hälften så kort som honom och kysste hennes hand vilket ledde till att hon nervöst och överlyckligt började fnittra. Cat gav henne en mördande blick - det skulle ju inte skada om hon i alla fall spelade lite proffisionell. Det var en ganska lustig tanke, med tanke på att Alessa egentligen var den som skulle hålla koll på Cat.
De fick instruktioner och gick ut under starka applåder, många i distrikt två avgudade huvudstaden. När Kee uppenbarades trodde Cat att hon skulle bli döv av alla applåder. Själv fick hon i alla fall nästan lika mycket väsen, hon arbetade trots allt mycket med att bli omtyckt och självklart hade hon extra stöd av sitt hemdistrikt.
Hon vinkade till publiken och satte sig ner med ett leende påklistrat på läpparna. Borgmästarnen och Alessa pratade tillräckligt länge för att Cat skulle bli riktigt uttråkad och vända sig till Kee och himla med ögonen i ett försök att lätta lite på stämningen som tyngde hela distriktet.
Sedan visades filmen precis som vanligt och två namn drogs, precis som vanligt. Ett av namnen tillhörde en liten pojke som skakade av skräck. Han kunde inte vara mer än tolv, tretton år. David Farson hette han och sättet han gick på fick Cat att tro att han kom från en fattig familj. Hon hoppades att någon skulle vara frivillig.
Det andra namnet hörde ihop en stor och kraftig flicka som såg ut att vara tränad för spelen. Hon hette Marion Glitter och Cat hade varit hemma hos hennes familj så sent som i går kväll på middag.
När Alessa frågade efter frivilliga såg pojken bedjande på barnen nedanför, medan Marion såg mördande på dem. "Ta inte min plats" skrek hela hon i tystnad.
Några pojkar viskade med varandra och precis när Alessa besviket frågade om det verkligen inte var någon som ville ta denna chansen räkte en av killarna upp handen. Han var ganska lång och såg ut att ha tränat. Tur för lillkillen.
Efter slåttern skyndade sig Cat fram till Kee. Hon kände att det var dags att de två (och egentligen Alessa - men hon hatade henne) fick igenom lite hur de skulle arbeta under de kommande veckorna.
"Hej!" Hälsade hon när hon väl fick tag på honom. "Kan inte du komma bort till tåget när du är klar? Alessa och spelarna kommer också snart men det är nog bra om vi snackar ihop oss lite först." Föreslog hon i en arbetsmässig ton och tog ett bett av ett grön äpple.

(förlåt, men jag har verkligen ingen motivation eller ork för att svara i detta rollspel.. )