PRS - Notice Me Levi-Senpai!

Anna-chan (I'm so happy you're back so we can do this ;^; Well I'm starting with the rp now OuO )

Jag suckade lätt då jag gick mot skolan. Solen hade precis stigit upp på himlen och luften var ganska kylig, trots att det bara var september.
Min andedräkt syntes svagt i luften då jag andades ut och mina kinder hade redan börjat bli lite röda av den kyliga luften. Om det var så här kallt endast i September, hur illa skulle då inte vintern bli? Jag ville inte veta.
Jag drog ner min vinröda koftas ärmar så då täckte mina händer. Om bara några meter var jag framme vid skolan, Trost High, som jag hade börjat på förra veckan.
Enligt mig var det verkligen inget fel med skolan - jag älskade den, och mina vänner som var där. Förrutom Horse Face, Jean. Han var en idiot.
Jag gick in i skolan och suckade lätt. Det var i alla fall varmare inomhus.
Jag skyndade mig fram till skåpen för att kolla på mitt schema för dagen. Det var en timme tills första lektionen, men jag var alltid tidig.
Jag suckade. Första lektionen var tydligen matte. Jag hade alltid sånt problem med det och hatade det verkligen.
Jag stoppade tillbaka mitt schema i skåpet och började sedan att röra mig mot trappan. Matte salen låg på andra våningen, så jag var tvungen att gå upp för en väldigt lång trappa, något jag i vanliga fall inte hade problem med. Men så här på morgonen var det inte direkt så kul.
Men som om det inte var nog med att jag hade varit tvungen att gå upp väldigt tidigt och att det hade varit svinkallt ute var ju golvet tvunget att vara halt. Utan förvarning halkade jag på det hala golvet och faceplantade hårt.

((Whoop))

Jag satt i cafeterian på skolan, precis som jag gjorde varje morgon. Det fanns ingen annan plats för mig - inte utanför skolan i varje fall. För det vore omöjligt för mig att vara där hemma, inte med de föräldrarna jag hade. Eller, rättare sagt, "föräldrarna". Och ute kunde jag heller inte sitta.
Jag rättade till min vita kravatt innan jag fortsatte med nästa matematikuppgift. Uppgifterna var inga svåra saker direkt, de var för enkla. Inga utmaningar. Men i och för sig, hela mitt liv var en utmaning, så att skolan i alla fall var lätt borde jag kanske vara glad över. Det enda lätta här i mitt liv.
Jag hörde hur huvuddörren till skolan öppnades och tittade upp från mitt matteblock. In igenom dörren kom en kille som jag tyckte mig vagt känna igen. Hans hår var chokladbrunt och ganska rufsigt vilket nog inte endast var vinden från där utes fel, och han hade på sig en vinröd kofta. Jag verkade inte komma ihåg hans namn, men jag kände igen honom som en av förstaårselverna. Inte undra på att jag inte kunde hans namn då, jag hade nog aldrig ens pratat med honom.
Jag fortsatte att titta på pojken då jag ändå inte hade något bättre för mig. Han gick fram till skåpen, öppnade ett skåp jag skulle anta var hans och tog ut något. Det som ut som ett papper, men jag visste inte säkert. Det verkade i alla fall ha varit det killen var ute efter då han stängde skåpet strax igen och började röra sig mot trapporna. Rakt mot trapporna. Vilken idiot.
Killen verkade ha missat den gula skylten som stod vid skåpen, varning-för-halt-golv-skylten, då han sekunderna senare halkade och landade rakt på ansiktet. Det såg ut att ha varit ett ganska hårt fall. Jag gjorde ett 'tch'-aktigt ljud.
Då jag ändå inte hade något annat att göra bestämde jag mig för att gå fram till honom.
"Oi"
Min röst lät lika uttråkad som vanligt då jag tittade ner på honom där han låg på golvet. Hur han hade kunnat halka hade jag ingen aning om, för såvida jag kände så var golvet ändå någerlunda torrt.

(Urghhhhh allt jag skrev raderades ;---; )

Jag hörde en uttråkad och ganska grov röst och tittade upp. Framför mig stod en person som jag hade avgudats sedan första gången jag såg honom. Hans stålgrå ögon tittade rätt på mig.
"Ö-öhm.." stammade jag utan att riktigt veta vad jag skulle säga. För hur skulle jag kunna veta det när den coolaste tredjeårseleven, Levi-senpai, stod precis framför mig?
Jag försökte att resa mig upp, men råkade bara halka igen, den här gången landade jag på rumpan.
Varför hade jag sådan otur idag av alla dagar? Jag visste inte.
Jag tittade upp på Levi igen och kunde känna hur mitt ansikte blev lite rödare.

Jag suckade lätt åt pojken framför mig då han trillade på nytt. Han verkade ha börjat rodna, men jag var inte riktigt säker.
Halvt motvilligt sträckte jag fram min hand för att hjälpa honom upp. I vanliga fall skulle jag inte ha gjort det - vem visste var killen hade haft sina händer? - men någon gång kunde jag ju alltid försöka vara lite trevlig.
Hans kinder blev rödare. Japp, han rodnade verkligen.
"Här" sa jag kort för att visa att min hand fanns där för att hjälpa honom upp. Förhoppningsvis skulle han förstå att det var ett engångserbjudande som snabbt skulle försvinna.
Varför jag valde att hjälpa honom visste jag inte. Kanske kända jag mig extra trevlig idag? Jag hade ingen aning. Men jag kunde inte direkt låta honom sitta på golvet som, trotts att det nog precis hade blivit städat, redan var smutsigt igen. Allt jag ville för tillfället var att göra det skinande rent, men jag visste om att allt det jobbet skulle bli förgäves så fort skolan började igen.
Mina stålgrå ögon tittade runt där vi var. Konstigt nog var det endast vi två som tyckes vara på hela skolan. Oftast kom det kanske en två personer till så här tidigt, även om skolan inte skulle börja förrän om ytterligare en timme.