Prs~THG~

Jaha okej.. Eh.. Mallen:
Namn: Sirena Heart
Ålder (12-18 ) :14
Distrikt:6
Frivillig? Isåfall varför?: Hennes kompis blir vald men hon tar hennes plats
Utseende:tänk hennes hår så här i verkligheten
Styrka (Max tre) : Pilbåge/knivar/örter
Svaghet: litar på andra för lätt..
...........................................................................
Primrose Granger

Namn: Bella Snige
Ålder: 14
Distrikt: 7
Frivillig I så fall varför?: Neej
Utseende:
Styrka: Klättrare, kniv, (Sista rollas)
Svaghet: Otroligt blyg (mer rollas)

"Mor!" Ropar jag uttifrån hallen." jag är nästan klar för slåttern!" Jag sätter upp mitt kastanjebruna hår i en tofs och rättar till min marinblåa klänning. Min mor kommer störtande in med min 12:åriga syster Lilja i handen. "Kom" säger min mor stressat och vi skyndar oss iväg. När vi kommer fram föstes jag och min syster in i klaustrofobiska burar. Jag ser ett välbekant rågblont huvud sticka upp ur massan av ihopträngda tonåringar. "Lily!" Ropar jag och tränger mig (behövdes inte mycket) fram. "Sirena!" Säger hon och kastar sig över mig i en stor kram.
Jag och Lily hade varit kompisar sedan första klass då hon kastade en brödbit med smör på, på en kille som hade mobbat mig. Och vi stod där och kramade om varandra medans en tjej kom upp på den alldeles för stora scenen.

Det värsta med slåttern är så klart att man blir utvald till Hungerspelen, men det är en speciell känsla som sprider sig över hela Distrikt 7.
Jag suckar och ber mor att ordna mitt hår i stället.
Hon nynnar svagt på en melodi medans hennes fingrar spinner genom mitt hår.
När hon är klar så kramar jag henne. Det är alltid samma sak. Alltid en ny chans att bli utvald. Risken att överleva är inte direkt stor. Distrikt 7 har inte vunnit på flera år så jag tror inte att det kommer att ske i år heller.
Vi går med dyster stämning bort för att ställa oss vid scenen och få reda på vilka det är i år.
En kvinna, en man.
När vi har fyllt i att vi befinner oss på rätt ställe ställer vi oss till rätta. En hemsk känsla gnager i mig.
Om jag ändå kunde veta vad det betyder...

"Hej! Jag heter Elin och jag ska vara med deltagarna i årets hungerspel till slutet!" Säger hon glatt som om det är någons födelsedag." Damerna först!" Fortsätter hon och går fram till den ena skålen. Hon famlar efter en lapp. När hon får tag på den läser hon upp namnet långsamt." Lily Wein!"
Min bästis roskinder blir alldeles bleka. Hon tar ett steg fram. Sen går hon raka vägen fram till scenen och kliver upp. Elin fortsätter:
"Då är bara frågan! Några frivilliga?"
Det blir tyst.
"Jag!"
Orden far ur mig. Jag klarade inte av att se Lily så där. "Jaha.. Då så.." Säger Elin chokat.

Jag darrar och skakar medans kvinnan som leder oss (Tanja) drar upp ett namn.
"Bella Snige!" Ropar hon.
Det var vad den där känslan betydde, att det blir jag.
Med darrande ben börjar sakta gå upp mot scenen.
"Ta dig en sista blick på Distrikt 7", säger en lien röst i mitt huvud.
Den har rätt jag kommer att dö i spelen.

"Vad heter du?" Frågade Elin när jag darrande kom upp på scenen. "Sirena Heart" svarade jag och undvek Lilys förkrossande blick. "Jaha killarna då" fortsatte Elin darrigt. Hon gick fram till den andra genomskinliga skålen och tog upp en lapp. "Dean Pay!" Sa Elin långsamt. Jag stirrade chockat på Elin. Det var ju borgmästarens son! Ett chockat ljust ansikte visade sig som sakta rörde sig mot scenen." Några frivilliga?" Frågade Elin. Det blev tyst. Efter en stund ropade Elin: "Ge en varm applåd för deltagarna i nästa hungerspel!"

Kvinnan går leende fram till pojkarnas skål och drar upp ett namn.
"Linus Vane!" Ropar hon.
En liten pojke i min ålder börjar skakande gå fram till scenen.
"Linus!" Ropar en äldre pojke och börjar springa fram till honom.
"Jag är frivillig!" Ropar han och kramar om den lilla pojken.
"Okej, vad bra! Kom upp på scenen då lille vän", säger kvinnan och ler.

När dom långa irriterande applåderna upphör förs jag i. I en stor sal. I mitten av salen finns en soffa. Jag går fram och sjunker ner i den. Tårarna rinner nerför mina ögon men jag torkar snabbt bort dom. Jag fick inte gråta. Min mor och Lilja kommer in i rummet. "Varför?" Frågar min mor och sjunker ihop av tårar. Jag kramar henne och Lilja länge, sen säger jag: "Jag kommer kämpa in i det sista!" Med en liten gäll röst. Min mor nickar och ger mig en till våt kram.
En vakt kommer in och säger att tiden är ute. När dom gått kommer Lily in. Jag reser mig upp från soffan. "Tack!" Säger hon med gråt i rösten. "Varsågod!" Svarar jag som om det var vilken fråga som helst. Jag och Lily omfamnar varandra och jag gråter tyst. "Jag kommer tillbaka" säger jag tröstande till henne.

Jag förs in i en sal där min mor kommer.
"Jag...", börjar hon darrande men jag kramar henne så att hon inte kan fortsätta.
Tårarna strömmar ner för mina kinder och lämnar fläckar på min gråa enkla klänning.
"Du kan vinna", viskar mor i mitt öra.
Jag vet att jag inte kan. OM jag nu skulle vinna. Hur?
"Mor", snyftar jag in i hennes choklad bruna hår.
"Du kan", viskar hon.