Courtesy Call [PRS]

Selma..., känns så freakin' weird att bara börja pang på i första inlägget. XD

https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=34310&page=1
Det är en fortsättning på det här rollet... this is gonna be great.

--

Svärdet hade gått rakt igenom Triwaña innan Celine hade sett till sin förskräckelse att de få hybrider som varit rummet fallit med henne och Hyron. När hon öppnade ögonen igen var hon förvånad av att se något igenkänt. Honsätter sig upp och ser sig försiktigt om, hon vet inte vad hon letar efter. Något buffar henne i bakhuvudet följt av en gnäggning innan hon möts av Tubby. Den enorma vita grå-fläckiga bolougnesaren står rakt över henne. Han har ett blekt sår över mulen... det var inte där förut. Det måste kommit i Hyrons skog eller... vänta. De måste vara hemme, hennes hemma. I skogen, i skogen där de kindappat dem. Så Celine reser sig och ser ned på sig själv. Hennes kläder är enklare än de hon lämnat i. Hon har läderbyxor och en simpel skjorta... hon föredrar det här framför hennes klänning.
"Vi är alla hemma igen." Ekar Rin men det är så tyst att Celine knappt hör henne när hon ser sig omkring ordentligt för att hitta Dominick... han följde med, visst? Hennes blick faller på Max först.
"Vi är tillbaka..." Mumlar han osammanhängande. "Iväg! Vi måste iväg till slottet innan de faktiskt startar ett förbannat krig!" Babblar Max snabbt och reser sig.

Jag tror inte mina ögon. Inte kan vi väl ändå vara... hemma?
Svärdet faller ur mina händer innan jag hinner tänka mer på det. Jag borde hålla kvar i det men hennes blod är över hela bladet och allt är hennes fel. Allt som har hänt oss. Älskade Celine...
Jag skakar på huvudet medan jag förväntar att skuggorna i skogen ska komma till liv i vilken sekund som helst. Snart. När som helst. De kommer attackera oss.
Det är först när Max börjar tala som jag inser att vi verkligen är hemma och häxan är död. Och jag dödade henne. Jag lyckades döda henne. Något känns inte bra, men när jag verkligen registrerar Max's ord så är jag snabbt uppe på fötter. Trots att jag inte vill så tar jag med mig svärdet. Ett magiskt svärd skadar aldrig.
Sedan ler jag lite vagt mot Celine. "Vi kommer aldrig få vila ifall du frågar mig."

Celine vänder sig ordentligt mot Dominick och hon skakar på huvudet.
"Inte om Max är i närheten." Säger hon med ett ögonkast på sin bror. Trots att allt det här verkar otroligt riktigt spenderade hon otroligt lång tid där dröm och verklighet kan vara samma sak. Hon vill tro på det hon ser, hon ser blodet på bladet... allting. De ska ha klarat det. Därför tar hon ett steg så hon hamnar precis intill Dominick. Tubby gnäggar lite, hon har en avundsjuk häst som är dubbelt så stor som Celine själv. Tubby är större än de flesta hästar och denna är har precis gnäggat för att den känner sig ensam trots att den är två meter ifrån henne. En avundsjuk häst.
"Jag ska bara prova något." Mumlar hon lågt och kysser honom. Hon gör ett försök åtminstone och ber för sig själv att han är äkta. Annars måste det vara en riktigt verklig dröm.

Jag besvarar kyssen på direkten. Gudarna ska veta att hon är en av få som kan göra mig knäsvag.
Jag ler mot henne och stryker henne lätt över kinden. "Jag älskar dig så mycket, Celine", viskar jag och lutar pannan mot hennes. "Väldigt, väldigt mycket."
Och i nästa sekund hör jag ett frustande. Ett väldigt bekant frustande som jag har fäst mig vid alldeles för snabbt. "Nej", andas jag av chock och vänder mig sedan om. Det är verkligen sant.
"Shadowfax!" skriker jag av lycka när hon nästan klampar ner mig. Jag skrattar till och hon frustar till. Jag kan nästan känna Max's irritation som något fysiskt. "DU FÖLJDE MED!" Jag tror knappt mina ögon men hon bara frustar igen som för att himla med ögonen.
"Dig slipper jag inte undan så snabbt", mumlar jag lågt till henne och hon puffar till mig med mulen. "Åh, gumman. Vi har gått igenom så mycket tillsammans." Jag stryker lätt hennes mule och vänder mig sedan om till Celine.
"En tävling om vem som hinner till palatset först för att stoppa ett krig?" undrar jag leendet. Allvarligt talat, jag kan inte sluta le.
Vi är fria.

"Tubby vinner med sin charm." Säger Celine retsamt som redan är vid hästen. Max har försvunnit, antingen har han börjat springa till slottet eller så tänker han gömma sig på grund av hans nuvarande efterlysning. Hon har ett smalt leende på läpparna hon inte kan få bort. Det kan inte vara en dröm, det är alldeles för verkligt och det gör henne glad. Förutom faktorn att de kan ha utbrutit krig, igen, under tiden de var borta. En historia med krig börjar om bara för att de försvann? Men de försvann båda två... de trodde väl att det var ett skydd. Celine klättrar upp på Tubby som inte har sin sadel längre, men det gör henne lättad, Damsadlar är avskyvärda. Så fort Celine är på tvingas hon ta tag i manen då Tubby vet exakt var hem ligger. Fast det är snarare maten den stora besten vill åt, han kan inte lura någon. Hon kommer säkert trilla av när de stannar igen. Tubby är så stor att det faktiskt gör ont att trilla ned.

Shadowfax flyger efter Tubby. Hon är fortfarande sadlad sedan det stora magiska trädet, så jag vet att jag har en fördel i det.
Men. Celine vet var sjutton de är på väg. Vilket jag så klart inte gör. Hur skulle jag kunna göra det efter att ha tillbringat så mycket tid i den andra världen? Men, det är mycket roligare att se hur Celine klamrar sig fast vid sin häst. Hon är alldeles för gullig.
Shadowfax ser till att hålla en jämn takt med Tubby, men även då verkar hon faktiskt anstränga sig. Ibland hamnar hon efter lite, och ibland spurtar hon iväg alldeles för snabbt.
Men, när slottet väl syns, det är då tävlingen verkligen börjat. Nu behöver vi inte längre Celine och Tubbys hjälp.
"Kom igen tjejen", säger jag lågt i hennes öra innan jag pressar henne hårdare.

"Tubby..." Mumlar Celine och drar av vägen åt höger, det finns bristningar i muren... hon fuskar... men hon kommer komma före. Möjligtvis. Celine borde rapporterat att en av grindarna vid stallet var trasig. Celine drar i Tubbys otroligt tjocka man, han reagerar åtminstone trots att Celine försökt vara varsam. Hästen hittar den trasiga grinden och Celine tackar högre makter för att en av stallpojkarna var snabb nog att öppna den innan Celine slog igenom den. Som förväntat stannar Tubby så tvärt att Celine först åker framåt, men då lyckas hon hålla sig fast men hon tumlar av när Tubby ruskar på sig. Han ruskar sig säkert av sig den stackars omtumlade Celine som försöker blinka sig fram till medvetande igen.
"Prinsessan Celine! Du är tillbaka!" Utropar stallpojken som öppnat grinden för henne och skyndar sig fram. Kanske för att hjälpa henne upp? Någon sträcker åtminstone ut en hand till henne som hon tar till hjälp för att komma upp på fötter.

En svordom lämnar ofrivilligt mina läppar i ett skrik. "KOM IGEN! DET DÄR ÄR FUSK, CELINE!" Men, det är ärligt talat mitt minsta problem.
Shadowfax börjar frusta och trampa på stället, gnäggar oroligt. Jag tittar runt och börjar förstå vad hon reagerar på.
"Grip honom!" skriker vakterna. Jag rynkar på ögonbrynen. Är de allvarliga? Jag skakar bara på huvudet. Istället för att ta fram svärdet och slåss emot dem och döda de allihop så vänder jag istället på Shadowfax och galopperar tillbaka.
"Celine! Hitta mig när jag kan komma tillbaka!" skriker jag till min fästmö. De jagar bort mig från min blivande fru! Hur vågar de?
Jag gömmer mig under första, bästa träd som skyddar mig med dess skuggor. Inte allt för långt bort från palatset. Jag kan fortfarande se vad som sker, men jag ser även ifall någon försöker komma och leta efter mig och kanske kommer för nära.
"En perfekt plats i världens sämsta situation. Hon är min fästmö", muttrar jag surt.

"Var har du varit?" Frågar en både okänd och känd röst på samma gång och Celine drar kvickt åt sig handen.
"Kidnappad." Svarar hon kort men känner en klump i halsen när hon försöker att undvika ögonkontakt med honom.
"Av Petrovs?" Det hotfulla röstläget sänder inte ens en rysning genom Celine, det gjorde det förr.
"Nej, det råkade vara Dominick Petrov som fick mig därifrån." Svarar Celine och innan han svarar tar han tag i hennes haka och tvingar henne till att titta upp på honom. Hon möter mörka, kalla ögon som ramas av korta ögonfransar. Celine tar ett steg tillbaka för att han ska släppa greppet.
"Var är din bror? Honom kan man prata vett med." Konstaterar hon och Celine förväntar sig att han ska tappa humöret redan nu och slå henne rakt av. Han har aldrig vågat förr, men hans rykte förföljer honom.

"Du kan prata med mig också, alla vet att Maximillian arbetade med Petrovs för att föra bort dig och ta tronen." Konstaterar han bestämd, utan vidare förklaring försöker hon knuffa sig förbi honom och han tar tag i hennes arm.
"Släpp henne och gå ut till kronprinsen och få in honom hit, vi har uppenbarligen inte all information." Säger en röst av reson och den förste släpper direkt. Den andre kommer med en bister min stegande mot dem.
De är två bröder men de är inte speciellt lika. Ahisamach var den starkare helt klart, även hennes före detta trolovade. Hon hatar honom. Ahishar var dennes yngre bror, även rösten av reson. Ahisamach lyssnar åtminstone till någon.
"Han ska vara oskadd, broder." Säger Ahishar uppmanade och Ahisamach släpper genast en jaktkniv på marken. Varför de var här är inte speciellt konstigt, de kommer från en av adelsfamiljerna vid namn Ajax. Hela deras existens berodde på det konstanta hotet av Petrovs. Endast på krig och Ahisamach älskar krig.

(Yeah... hello. xD Weird names ftw. Ahisamach on the left, Ahishar on the right.
)

Jag känner hur hela min kropp stelnar. "Har du skadat henne?"
"Självklart inte", skrattar han. "När era två familjer blev förklarade fiender så blev det liksom fiendens fiende är vår vän. Så kungen kontaktade oss vilket ledde till det här mysiga mötet."
"Håll käften och visa bara vägen till min trolovade", väser jag och låter handen vila på svärdet. Helvete. Svärdet har fortfarande häxans blod på sig. Jag måste se till att rensa det. Ifall det blir fullt av mörk magi så väntar inget annat än ondska i framtiden.
Ahisamach bugar på skoj och med ett hånflin på läpparna innan han försöker ta och leda Shadowfax. Hon gör ett utfall emot honom innan han ens hinner röra vid henne. Ahisamach far ut mot sitt eget vapen men jag är snabbare. Självklart är jag snabbare med mig förbannelse.

Jag drar ut mitt blodiga svärd och riktar det mot hans hals innan han hinner skada min häst. "Inte ett enda steg till", säger jag kallt. Det verkar som om svärdet gör honom fysiskt illa. Vilket jag bara kan le åt.
"Detta sker under mina regler, kom ihåg det. Det är jag som kan mosa dig och hela din familj bara jag vill. Och nu ska du gå framför min häst och visa vägen. Och sedan ska du och din bror och resten av din ynkliga familj lämna oss ifred och aldrig någonsin igen störa oss. För då svär jag vid gudarna att ditt huvud kommer pryda fängelsekammaren."
Han gjorde som jag sade så fort jag lade tillbaka svärdet i dess skida.
Frågan var bara hur många som väntade på mig där inne?