PRS mellan cool-machoman och cute-tönt

KOLLA VAD FIN RUBRIK

Nejmen titta jag gjorde tråd jag är duktig
delete.

Mallar

MALLEN:
Namn:
Smeknamn:
Kön:
Ålder:
Utseende (beskrivning och/eller bild
Personlighet:
Familj, förhållande m.m:
Övrigt:

Jag skriver min mall när du skrivit din c:

YAY

Namn: Dave?? Det blir bra ok
Smeknamn: nooope
Ålder: Like, 18?
Utseende:
btw nyckelben är min svaghet, gosh
Personlighet: Hans personlighet är i en väldigt intensiv, vad han än gör: älskar, hatar, slåss, uttrycker sin åsikt osv gör han det helhjärtat. Resten rollas
Familj, förhållande m.m: Han är ena barnet, hans mamma och pappa pressar honom otroligt hårt - särskilt pappan. Han är inte i något förhållande då pappan tycker att han borde fokusera enbart på sin träning inför armén.
Övrigt: IDK KAN INte skriva en bra mall pga flummig

Namn: Thomas funkar väl??
Smeknamn: Tom
Kön: Man, obv
Ålder: Nyligen fyllt 15
Utseende:
Mer detaljerat: Han är inte särskilt jättelång, bara 178 cm och väldigt tunn. Håret är som på bilden, ljusbrunt/brunt och ögonen är en blandning av brun och grönt.
Personlighet: Väldigt tyst och blyg, han är inte den som vill ta stor plats - han finns bara där, för det mesta. Resten rollas fram.
Familj, förhållanden m.m: Han bor tillsammans i ett litet, gammalt hus tillsammans med sin mamma, tvillingsyster och två yngre syskon, båda bröder. Hans äldre bror och pappa har dött i kriget.
Övrigt: Inget mer att tilläggas, typ heh

Du kan väl lägga mallarna i första inlägget så har vi de samlade? Jag vill btw skriva först, vill dock att du svarar på detta inlägget haha

Har satt in mallarna i första inlägget, skriv du :'3

Han vaknade av de första solstrålarna som sökte sig in i hans rum. Han stönade lågt, vände sig om så att han låg på rygg och kollade upp i taket. Ljudet av hans syskons djupa andetag och fåglarnas kvitter utanför var det enda som hördes i rummet. Han reste sig upp ur sin säng, gick till dörren och öppnade den så tyst han kunde, smög ut ur rummet. Ute i hallen stod deras hund, Niko, som skällde lyckligt när han såg Tom. Han hyssjade åt honom, men hunden lät sig inte tystas. Han öppnade dörren istället och hunden skuttade glatt ut. Tom gick ut han med, stod ute på verandan och huttrade åt kylan, korsade armarna. Han fick gåshud av den kyliga, fuktiga luften. Dimma hade bildats och gräset var vått, solen hade försvunnit bakom molnen.
De hade haft det fattigt länge nu, eller ja, de hade alltid haft det fattigt, men det var svårt att få till det med pengar till mat och det syntes på hans syskons och de djupa ringarna undee hans mammas ögon visade på att hon var trött. Skatten de fick efter både faderns och broderns död var inte en stor summa pengar, så hans mamma fick ta så många jobb hon kunde hitta. Han var tvungen att göra det bästa för familjen - söka sig till arméen.
Han rycktes till plötsligt av ett skrik inneifrån, och hunden började skälla. Han rusade in till sitt och sina syskons gemensamma rum. "Vad har hänt?"
I sin säng satt hans ena bror, Michael, darrandes. "Bara en mardröm.." mumlade han. Tom satte sig bredvid honom och lade om armarna om honom i en omfamning.
"Vad var det för dröm?" frågade han lugnt, strök honom över håret. "Jag.. jag.." stammade han. Han snyftade till.
"Jag drömde om att du också skulle bli dödad." Tom stelnade till, höll om sin bror hårdare.
"Det kommer inte hända." sa han bara, innan han släppte sin bror och gick ut ur rummet. Han gick in i köket, där hans mor satt i en morgonrock och läste tidningen, lite som pappa brukade. "Finna det något att äta?" frågade han.
"Kolla i kylen eller skafferiet." svarade hon. Han gick fram till kylen och öppnade den. Det fanns inte mycket, ett mjölkpaket vars bäst före-datum redan gått ut, en gammal matlåda och lite annat som han inte orkade bry sig om. När han öppnade skafferiet såg han att det fanns massor av nya brukar med ärtsoppa, tomatsoppa och andra soppor. Han tog en burk med ärtsoppa, en sked och satte sig sedan. "Hur mycket är klockan?" frågade han. Hans mamma kollade på sin digitalklocka.
"Den är 8:21." Han reste sig snabbt upp. "Vi måste åka halv, bussen går 9!" sa han, slängde i sig resten av ärtsoppan och slängde burken. Han skyndade sig till rummet, rotade i garderoben. Han tog ett par jeans och en mörkgrön tröja med knäppning i kragen. Han tog väskan han packat, gick mot dörren, men stannade i dörröppningen. Han tog ett djupt andetag, svalde hårt. "Hejdå." viskade han med gråt i rösten och tårar i ögonen, innan han lämnade rummet. Han gick till badrummet, borstade tänderna innan han la in det sista i sin väska. Han gick sedan ut i hallen, tog på sig sina skor innan han gick ut. I deras skruttiga bil satt redan hans mor med ett stelt ansiktsuttryck, men man såg att hon gråtit. Han satte dig i sätet bredvid, kollade ut genom fönstret under resan.
När de kom fram till samlingsplatsen, som var mitt på torget i den lilla byn, var det fyllt med folk. Unga män, vissa fortfarande pojkar, precis som han, hade samlats. Föräldrar kramade gråtandes om de och han kände hur han blev tung i bröstet. Han steg ut och ställde sig i kön. Hans mamma skyndade sig ut ur bilen, ställde sig bredvid honom. Vid registreringsbordet satt en man med en allvarlig min.
"Streckkod, tack." sa han med en irriterad röst. Tom drog upp ena tröjärmen och visade sin handled, där en rad med streck och siffror var intatuerade. Mannen scannade av koden och kolla sin dator.
"Thomas Jackson. Mor: Kate Jackson. Far: Samuel Jackson, avliden." sa mannen. "Stämmer" svarade han tyst.
"Ursäkta?" Tom harklade sig. "Stämmer, sir." sa han med en starkade röst. Mannen gav honom en stämpel bredvid streckkoden. Den hade siffrorna 697, inget mer. Han visste inte riktigt vad det var för, men han vågade inte fråga.
Hans mamma drog ut honom ur kön, gav honom en stor kram. "Jag har sagt detta till din bror och din far, kämpa hårt. Vi finns här hemma och väntar på dig." viskade hon intill hans öra och hav honom en kyss på kinden. Han drog ett djupt, skakande andetag innan han släppte henne och steg på bussen, utan att vända sig om och kolla bakåt.
Detta skulle inte vara deras sista adjö, det lovade han sig själv.

(OJ blev längre än jag trodde, haha :' )

(är inte van vid att skriva i tredjeperson och dåtid men ska göra mitt bästa ♥)

Så fort bussen hade svängt runt ett hörn och skaran med anhöriga försvunnit utom synhåll rann fake-leendet av. Hela hans kropp sjönk ihop och han lutade pannan mot den svala rutan. Paniken som vällde upp inom honom var oväntad och skrämmande, detta var vad han hade tränat inför så länge han kunde minnas. Han skulle stå upp för sitt fosterland, göra nytta. Han hade läst uttrycket "kom hem med din sköld eller på den" i en historiebok och även om det ursprungligen kom från medeltiden stämde det skrattretande väl på hans pappa. Om USA förlorade... Tanken på att dö i strid var mer lockande än att komma hem efter det.
Skärp dig för fan, du kan mer om krig och överlevnad än alla andra här inne. Han tog ett djupt andetag och lyfte på huvudet. Han hade inte märkt vem som satte sig bredvid honom, inte brytt sig, men nu såg han åt sidan. Hans blick föll på en ung pojke - herregud, han kunde inte vara mer än fjorton, femton år - med brunt, lockigt hår och brungröna ögon. Vid första anblicken såg han beslutsam och orädd ut, men Dave kunde se hur en lätt darrning gick genom hans kropp. Han fick en plötslig lust att krama om pojken, trösta. Idén idiotförklarades fort och sjasades bort ur hans huvud, men lusten satt kvar och gjorde honom förvirrad. Dave bet sig lätt i läppen. Hans röst var hesare än vanligt när han mumlade; "Hej"



EDIT: haha mitt är mkt kortare och sämre än ditt </3 är inte van att skriva såhär ;-;

(förstår känslan, brukar själv när jag försöker skriva i jag-form ändra till tredje person automatisk, skitjobbigt ;-; men det är jättebra! ♥)

Tom gick till bakre delen av bussen som var ganska så folktom, då han inte ville riskera chansen att hamna i en pinsam situation. Han satte sin väska på bagagehyllan och satte sig ner på sätet.
När han märkte att någon ville sätta sig bredvid honom så gav han ifrån sig en djup suck, innan han flyttade sig så nära fönstret han kunde. Han ville inte råka göra någonting pinsamt, som att råka röra honom eller så.
Tom kollade chockat upp när han hörde någon prata med honom. Han såg att det kom från pojken, eller nej, den unga mannen, bredvid honom. Han blev stum - han såg ut som en gudagåva, eller en ängel. Han studerade honom, den välmusklade magen under tröjan, de välformade händerna.. Tom svalde hårt när han såg formen av nyckelbenen under tröjan, adamsäpplet under den tunna huden över halsen ocj de skarpa käkbenen.. Hans blick mötte hans blåa ögon, innan hans snabbt sänkte blicken och rodnade lätt. Fy, vad pinsamt.
Han harklade sig innan han började tala, men rösten lät ändå liten. "Hej.." sa han tyst. Fan, fan, fan.. Han lutade huvudet mot fönstret och slöt ögonen. De hade inte ens kommit fram och han hade redan varit pinsam.

(Herregud du skriver skitbra! Dör lite här ♥)

Dave var medveten om att pojken studerade hans kropp men påpekade inte detta faktum. Han var medveten om sitt utseende och hade milt avslagit ett antal dejtförslag genom åren.
Men detta var annorlunda, han ville iaktta pojken tillbaka. Utforska honom med ögonen, well, han skulle inte ha något emot emot att utforska honom med händerna heller. Eller läpparna... Tanken fick Dave att rodna och han gav sig själv en mental örfil. Skärp dig för fan! Du är en man, ingen liten skolflicka.
Han harklade sig, sträckte fram handen. "Jag är Dave" Sekunden av tystnad därefter tycktes sträckas ut i en evighet och deras ögon hakade fast i varandra. Dave kände en lätt stöt gå igenom honom; värme från bröstet, ner i magen och upp i kinderna. Vad fan är det med mig?


(Förlåt för kort, är på mobilen ♡)

Tom öppnade ögonen och sneglade på killen bredvid sig, som presenterade sig som Dave. Hans blick gled ner till hans hand som var utsträckt. Han greppade tag i den, skakade hand.
"Tom." sa han kort, svalde hårt och mötte hans blåa, vackra ögon. "Eller, jag heter egentligen Thomas. Men kalla mig helst Tom." sa hand med rodnande kinder och ett leende på läpparna. Han släppte hans hand, kände en värme sprida sig ut i hans kropp. Han studerade honom igen, men lät nu bara blicken glida över hans kropp. Ett flin spred sig ut över hans läpparna.
"Man ser att någon är förberedd för kriget." sa han, mötte hans blick innan han osäkert tog upp sin hand och kliade sig på bakhuvudet. Han sänkte blicken, bet sig i läppen.
"Eller, det ser ut som att du är förberedd i alla fall." sa han, ryckte lätt på axlarna.

(blev ganska så kort pga. e på mobilen, men tack så mycket!! ♥ du skriver också jättebra)