Kampen om makten

Privat roll mellan Sunflower och Vildvittra

Mall
Namn: Xenia
Kön: Kvinna
Varelse: Ängel
Ålder: Är runt 19 år, ca 2000 år enligt mänsklig tideräkning.
Utseende:

Är lång, smal, vältränad och smidig. Klär sig i en vit nästan genomskinlig klänning då hon är hemma, är på festligheter, ska visas upp eller enbart vara vacker.
Annars klär hon sig gärna i naturfärger, byxor och skjorta.
Vapen: Pilbåge och knivar. Annars sin förmåga men den ger inte mycket försvar, mer för helande och glädje, skänka lycka.
Övrigt: Är tillskillnad från sina systrar inte blond och blåögd, inte lika vacker och ljuv som de.
Det berodde på att Xenias moder inte var drottningen utan en vanlig tjänare som konungen funnit tycke för.
Det hela tystades ner och hon upptogs i kungafamiljen, men hon var som en katt bland hermelinerna.
Alla visste vad som hade hänt, även om ingen sa något. Något sådant hände inte hos änglarna och särskilt inte i kungafamiljen.

Duger det? Ska vi ha med något mer? De känner ju ändå inte varandra och mycket rollas ju fram ;P

Namn: Keegan

Kön: Man

Varelse: Halvdemon, fallen ängel

Ålder: 21 år i undervärlden, 2551 år i den mänskliga.

Utseende: Välbyggd men slim kropp, ca 178 cm lång. Har en stark orange hårfärg och håret har vuxit så att det nästan täcker hans öron. Hans hudton är som den vita människans, dock aningen mörkare med glödande underton.
Han har också tribal tattueringar över hela kroppen, hans kropp är full av dem lite varstans; utom i ansiktet.
På ryggen har han två stora, svarta vingar.. De har även ett omlopp i dem som gör så att de kan tända eld på sig utan att ta någon skada själva.
Hans ögon är isblå, med ofta vidgade pupiller. Hans klädsel består av mycket bälten/skärp med silvriga detaljer, som sitter runt låren, armarna och höften. Bär ofta mörkgrått, för stort, kortärmat på överkroppen.. Svarta, bättre åtsittande och form-passande byxor.

Vapen: Framförallt sin kraftigt brännande hud och likaså hans vingar. Men han har också alltid en stor treudd med sig.

Övrigt: Förr var han en lika vacker och ljus ängel som resten av de där uppe. När han sedan började visa sina mörka, 'missbildade' sidor, bannades han därifrån och föll ned till jorden. Innan han ens hann känna förtvivlan över vad som hänt honom blev han neddragen av demonerna till undervärlden. Sedan dess har han blivit omhändertagen och levt med dem.
Från den dagen han blev neddragen har han vetat att det är där han alltid var menad att skapas, att han hade skapats i himmelriket hade bara varit ett stort misstag naturen hade gjort, Keegan minns knappt något det livet längre.
Hans hud har anpassat sig och förändrats efter demonernas nu, hans hår, pupiller och vingar likaså, men... Hans ögon är fortfarande lika blå som när han föll den dagen.

Jaa det räcker gott och väl! Resten rollas helt klart.

Xenia stod uppå sitt favoritmoln och såg ner på människornas rike, på jorden. Denna plats som nu hade blivit ett helvette. En suck far över hennes läppar, en suck som inte var ämnad för någons öron. Hon visste väl varför just hon skickades på detta uppdrag. För att uppdraget ansågs dömt att misslyckas och att det fanns hopp om att förlora henne. Hon var som det svarta fåret i en skock med vita och hon passade inte alls in. Hennes röda hår och gröna ögon påminde om något annat, något eldigare. Alla hennes syskon, hennes far och styvmor, ja alla i den kungliga släkten hade varit blond och blåögd så långt tillbaka man kunde minnas, men inte hon.
Men självfallet sa ingen något om detta och hon behandlades inte olika än någon egentligen. Det skulle aldrig gå i deras rike. Men ändå som att alltid bli vald sist, få det sämsta, glömmas bort och ses ner på. Allt det fanns där även om det doldes väl bakom vackra ord och leenden. Som de änglar de var fanns det trots allt ett dubbelspel, en skör tråd som kunde få hela deras rike att falla.
Hennes något dystra leende försvinner snabbt och ersätts med ett ljuvt, lätt och glatt leende då hon hör sin fars steg. Dels hade hon lärt sig att snabbt dölja allt bakom leenden och skratt och dels för att han var den enda som genuint älskade henne. Han älskade henne mer än sina syskon för att kärlek funnits mellan tjänarinnan och han innan hon dog och inte maktgifte som med hans fru.
Han kramade om henne och hans vita skägg kittlade henne. Han började bli gammal och Xenia oroade sig var dag för hans hälsa. Men nu log hela hans rynkiga ansikte mot henne.
"Adjö, adjö mitt barn och må lyckan vandra på din färd." var hans avskedsord då hon började sväva ner mot himmelen som ett av de vita moln. Då hon landade på kullen där hon skulle möta den andra, den okända såg hon sig om, men denne hade inte dykt upp ännu. Istället hör hon ett gnäggande och hon ser en vit häst komma travande mot henne, ett vackert fullblodsto. Hon skänker en tacksam tanke till sin far och går fram för att klappa stoet. Egentligen gick hon inte, utan svävade några tum över gräset för att inte skada de levande som fanns där med sin tyngd. Varken djur eller växtligheter skulle de skada. Hennes stora vita vingar var utfällda och hon bar den nästan genomskinliga vita klänningen som räckte henne till tårna.

(Fasen vad bra du skriver! c: Du borde skriva noveller eller liknande om du inte redan gör det! Nu ska vi se om jag kan lyckas väga upp till hur bra du skriver här... Jag tvivlar på't! xD)

Keegan stoppar hans smidigt hopfällda treudd i hölstret som sitter på hans höftbälte. Han riktar ögonen uppåt och tittar på den nu öppna portalen, som ska föra honom upp till jorden. Det var han som blev utpekad för att utföra det här uppdraget. Han har inte den blekaste aning om varför just han blev vald för att utföra det, men Keegan är ju en "före-detta" ängel, så det kan vara därför de skickar just honom. Den valde ska ju möta en ängel där uppe, som är nedsänd för samma syfte som undervärldens valde är. Det kommer säkert vara en kunglig, blond fjolla de har skickat, en sådan som han såg ut som men aldrig var. Hans utseende är förändrat, han var aldrig som de andra och han är så stolt för att han har hittat stället där han hör hemma.
Han vänder sig om och kollar på den stora grottan han står i, de kalla, mörka stenväggarna är tio gånger högre än han själv men trots att han är så liten där han står i mitten av den stora bergsgrottan så känner han sig ändå mäktig. Alla sköter sitt eget här nere, ingen är där för att ta farväl av honom, det är precis så som han vill ha det.
Keegan fäller ut sina enorma, svarta vingar och trycker till med benen från marken. Han lyfter sakta, högre och högre, tills han tillslut passerar genom portalen som sitter längst upp i mitten av grottan. Allting känns helt perfekt.

När Keegan efter ett tag har hittat sig fram till kullen där han skulle möta upp med himmelens 'bidrag' till äventyret, rider han upp till toppen av den. Det becksvarta fullblod som han nu rider på hade han hittat längre bort ifrån mötesplatsen, galopperande i full fart mot honom. Hingsten var lika vild och energi-laddad som han hade begärt att den skulle vara. Nu red han på den och kände att han inte kunde bli mer redo att möta den andre som hade blivit nedskickad till uppdraget. Keegan har inga stora förväntningar, men inte heller underskattar han himmelrikets makter. Han kollar runt med kisande ögon efter ängeln han ska träffa, då han upptäcker en skepnad längre nedanför kullen. Han drar hårdhänt i fullblodets åtspända tyglar och styr ned mot ängeln i full galopp.

(Tack c: ♥ Känner detsamma med dig, har väntat länge på någon som är så bra på att rolla c: Sedan nej, jag kan inte skriva noveller, tappar inspirationen då jag skriver själv och de slutar mitt i xD)

Xenia sänkte sin blick från himmelen då hon hörde hovtrampet och såg en skepnad rida nedför kullen mot henne. Hon var spänd inför mötet med den andre som underjorden hade sänt. Hon hade alltid varit osäker på sin existens uppe i himmelriket sedan hon föddes, men kärleken till fadern hade alltid hållit henne kvar. Hon visste att det bara var så enkelt att falla, ett enda snedsteg så var men där. Men inget av detta hade hon någonsin begått och skulle väl aldrig det heller. Nej, hon höll alltid ett svalt och vänligt yttre, med alltid lika glada leenden och ljusa skratt. Vad henens hjärta och tankar sade visste ingen och skulle aldrig få veta det heller.
Nej, hon var en prinsessa och skulle uppträda som sådan. Hon skulle vara en förebild för folket, en tröst och en glädje att visas upp. Hon skulle som sina systrar bli bortgift med någon lämplig om någon ville ha henne. Men ingen ville det, till och med den allra yngsta som precis lärt sig gå hade blivit bortlovad när hon blev stor. Den allra yngsta med ljuvligt blonda lockar, blå ögon ett glatt leende och ett pärlande skratt.
Nej, det var tur att ingen kunde läsa hennes tankar. Hon ville inte göra sin älskade far besviken oh såra honom. Han skulle tro att hon var lycklig, att hon var och alltid skulle vara en ljusets ängel, en himmelens ängel.

Nu hade varelsen kommit närmre en av de utsända på en svart vild hingst. Hela hans uppenbarelse osade undergång och något mer, något mörkt. Xenia fascinerades av det samtidigt som hon kände att hon tog avstånd. Borde han behandla hästen så? Rida den så hårt, det var faktiskt en levande varelse.
Då han kommit fram niger hon graciöst för honom och ler ett bländande leende.
"Trevligt att träffas o du underjordens utvalde." sa hon artigt och mjukt.

(Tänker mig att han borde veta om henne, då hon är en av de kungliga och mer synlig. Han kan ju inte precis ha lämnat innan hon föddes ;P Fast hon kanske inte vet om honom, då han bara var en av folket? xD)

(Awwmen tack! Förlåt om det blir lite felanvända ord ibland dock, som att jag kanske skriver "på" när det kanske hellre ska vara "om" eller så, jag brukar kunna göra sådana slarvfel när jag skriver långa inlägg utan att läsa igenom det jag har skrivit först. XD
Ja, han borde definitivt veta vem hon är, han kastades inte ned när han var 2, det hade varit lite för brutalt för något ängelfolket skulle göra, haha. XD Han var runt 8-10 människoår när han kastades ned kan jag tänka. c: Och eftersom hon är kunglig och inte blond, så lär han definitivt kunna sätta fingret på vem hon är.)

Skepnaden uppenbarar sig mer ju närmare han kommer denne, ängeln är inte blond som han tidigare hade trott. Hon är rödhårig. En rödhårig, kunglig ängel? Han får upp snabbt flimrande tillbakablickar i bakhuvudet, från när han var yngre. Det är då han kommer på det, den här kvinnan måste vara den rödhåriga prinsessan, den enda som inte var helt perfekt från födsel. Det var en 'skam' för det renrasiga, kungliga släktet, men det fick man aldrig nämna högt. Han minns så väl reglerna, det påklistrade beteendet. Han minns att när han blev äldre med de långa åren, tyckte han alltid att hon var vackrast. Hon stack ut, hon såg inte ut som alla andra på utsidan, men hon var säkert exakt lika klistrad på insidan som alla andra nollställda änglar var. Det var så man växte upp, särskilt som kunglighet, ingen tvekan om saken.
Han drar hårt i tyglarna igen för att ge halt precis bredvid den rödhåriga ängeln. Självklart hade man fortfarande kallat henne vacker, för det var hon, men det var ingenting Keegan kände om det som han tyckte var nödvändigt att uttrycka sig om. Känslor var något man använde mot andra, inte för dem, det var bara känslan av rädsla och ångest som spelade någon roll. Känslor är som spelkort, om du använder dem mot dina fiender, har du fått kontroll och vinst.

Det svarta fullblodets hovar trampar otåligt på stället, man Keegan håller den ändå på plats medan han vilar sina isblå, kalla ögon på hennes gröna. Den rödhårige ängeln vars namn han inte minns längre ler stort och varmt mot honom. Hon öppnar munnen och säger något helt onödigt. "Skippa kallprat skiten, allt jag behöver är ditt namn så att jag kan tilltala dig på vårt uppdrag. Vad heter du, prinsessan?", han betonar "prinsessan" med en nedlåtande, aningen sarkastisk ton och lyfter ögonbrynen.

(Gör inget! Vet med mig själv att jag ibland blandar då och nutid haha xD
Okej, låter bra det )

Xenias ansiktsuttryck ändras inte en tum då hon möter hans iskalla blå ögon. Hennes leende är ännu varmt och vänligt och hennes röst likaså. Hon hade väl lärt sig spelet där uppe i himmelen att aldrig svara med något annat än vänlighet och blida ord.
Men det glimtar till något i hennes ögon, någon som kunde tyckas som ilska, men det doldes snabbt.
"Åh, så herrn har tänkt tilltala mig, så ytterst vänligt av er." svarar hon med något som kunde tolkas som om hon svarade sarkastiskt fast hela hennes sätt och röst var vänlig. Istället för att svara honom direkt sätter hon sig upp på sitt vita sto i damsits som hon var tvungen till och möter hans kalla leende med ett soligt.
Det förvånade henne att han visste att hon var en prinsessa och hon gillade det inte alls. Det betydde att han hade varit en av dem men fallit, en av de fallna änglarna. Det betydde också att han visste vem hon var och vilken skam hon var för det kungliga släktet.
Hon spänner ögonen i honom för att ge svar på tal, men hon hindrar sig och får hästen att börja trava framåt istället. Hon måste bete sig som en prinsessa, som den ängel hon var.
"Mitt namn är Xenia." svarade hon tillslut mjukt utan att vända sig om för att se på honom. Om hennes far bara sett henne nu, så ouppfostrad hon var.
"Och ni?" frågar hon slutligen och ser på honom, studerar honom ingående. Hela han, han var så.... Hon visste inte hur hon skulle beskriva det, men hon drog sig till honom. Hela hans väsen osade något hon inte funnit i någon annan. Hon hade studerat änglar på håll, för inte ville någon av de adliga vara med henne. Någon dans för att vara artig på de otaliga baler som ordnades. Men hon var ändå inte intresserad av någon av dessa vackra men totalt ointressanta män som tog hennes systrar. Men alltid, alltid kände hon sig utanför och förbi besedd av alla utom av fadern. Det var för faderns skull hon höll ut, för hans lycka. Han hade inte långt kvar ännu, men han kanske anade hur hon hade det. Det kanske inte var bara för att hon var den enda de kunde förlora utanför han visste hur hon hade det.

Han har blicken fast i hennes en lång stund innan han skakar lätt på huvudet och ser henne trava iväg från honom. Den sarkastiska tonen hon utgav i rösten som inte alls syntes på hennes yttre störde honom något så enormt. Precis som han alltid väntat sig är hon exakt lika påklistrad som resten av släktet. Det är inte till hans förvåning men han känner trots det; en svag känsla av besvikelse som han snabbt kopplar bort sig ifrån. Vinden griper tag i hennes långa, röda hår på ett naturligt elegant sätt, nästan som ett tyg i silke. Det var längesedan han såg något så rent och oskyldigt framför sina ögon, ändå var det här bara hur änglarna alltid såg ut. Perfekta var de, med sina å så genomtänkta handlingar och ord, inget fick sägas utan omtanke och respekt. Det var aldrig en värld han tillhörde, han förstår inte hur någon, någonsin skulle vilja tillhöra den världen. Det var en värld av plast och lögner. Lögner man inte visste att man bara vävde sig djupare in i. Man trodde allt man gjorde, tänkte, tyckte var för allas bästa, naturens, folkets, djurens bästa. Allt man egentligen gjorde var att skapa en falsk verklighet för att skydda sig mot allt hårt som egentligen alltid har funnits kring en. Han blir illamående bara av att tänka på hur ljust och tillgjort allt var i himmelriket, han vill aldrig tillbaka dit igen. Ändå har han ståtligheten själv framför sig, som rider på en lika ståtlig häst. Hon är så ren att det känns som att han kan ta på hennes skimrande aura.
Keegan rynkar på ögonenbrynen och sparkar fart i sitt fullblod som med en enorm kraft jagar efter Xenia och hennes vita sto. Xenia var vad hon hette, det namnet hade en särskild klang hans öra som han kände igen, vilket inte var särskilt förunderligt i och för sig, med tanke på att han hört hennes namn som ung. Hon tilltalar honom som "ni" och det kliar i hela kroppen på honom när han hör henne tala så propert. Särskilt till honom, så han lutar sig framåt, sparkar ytterligare ett par gånger på hingstens sida och galopperar därefter förbi henne. När han känner att hon faller längre bakom honom rätar han upp ryggen medan kollar bakåt på henne, ett snett leende målas på hans läppar. Keegan visar tydligt att han utmanar Xenia med bara blicken och leendet som startkort.

Xenia såg på mannens utmanande blick och ger honom till svar ett neutralt ansiktsuttryck för att dölja ivern hon kände inom sig att ta utmaningen. Hon bet sig i underläppen och höjde blicken mot himmelen. Xenia undrade om de såg henne därifrån, döma henne vad hon gjorde. Men hur det än var så skulle de ändå döma henne vad hon än gjorde. De fann alltid fel och brister i henne och så skulle det alltid förbli.
Efter en lång stund sänker Xenia åter blicken och studerar honom. Han var så tilldragande där han satt, kraftfull och han osade mörker. Han var vad Xenia i all hemlighet, i hennes innersta drömde om. Han var fri i allt, kunde göra vad han behagade och det ville Xenia också kunna göra.
Hon suckar och sluter ögonen, hon kunde alltid hitta på lögner till de fel de skulle utpeka att hon hade gjort. Det skulle bli många lögner, men hon var skicklig på dessa.
Sakta börjar Xenias klänning ändra karaktär, från den vita skimrande klänningen. Den verkade krympa och fara uppåt, medans ett par byxor framträdde där klänningen varit.
Då hon åter öppnar ögonen är hennes klänning förvandlad till ett par mjukt gröna byxor och hon hade fått läderstövlar på fötterna. Hon hade en vit åtsittande skjorta på sig men i ett mer skjortliknande tyg än klänningen.
Hon ler lätt och kastar ena benet över hästen då damsadeln ändrats till en vanlig sadel.
Då hon åter möter hans blick gnistrar de gröna ögonen till av något som inte skulle synas i en from ängels ögon. Hon viskar något till stoet som sätter fart efter mannen och stannar precis framför honom för att hindra vidare framfart.
"Jo jag frågade om ert namn." sa hon uppmanande och såg in i hans ögon.

Han fortsätter blicka bakåt mot Xenia. Hon verkar granska himmelen ett tag innan hon blundar och på ett fagert, magiskt sätt byter utstyrsel. Han gillar henne mycket bättre i det hon bär nu, hon ser åtminstone mindre ut som en typisk ängel, vilket han gillar starkt. Hennes kropp syns dock inte lika tydligt under kläderna längre, och självfallet, som den man han är, nekar Keegan aldrig en chans att få se en kvinnas bara kropp. Oavsett det faktum, såg hon mycket bättre ut i det hon hade på sig nu. Han hoppas att himmelfolket ser dem nu och att deras ansikten uttrycker förskräckelse över att de just utmanade varandra. Änglarna avskyr trots allt tävlingar, då allt helst ska vara likgiltigt för alla. Tävling är skapad av ondskan själv, som vill att någon av parterna ska få må dåligt av sin förlust. Själv har han alltid älskat tävlingar, det var en av de första tecknen han visade sig att ha av "ondska". Då var han cirka 726 år, 6 år räknat i människoår, då han började utmana alla de andra barnen och försöka bevisa att han var bättre på vissa saker. Han fick alltid så mycket skäll för det och han förstod aldrig varför, han visste ju trots allt vad han var bättre på än de vad de andra barnen var på den tiden.
Keegan skrattar ljudligt åt hur snabbt hon sög åt sig hans utmaning, oavsett hur mycket hon försökte verka artig. När hon lyckas rida ikapp Keegan, möter han hennes blick ännu en gång. Hennes gröna ögon gnistrar på ett sätt som ger honom en energikick, hon påminner lite om honom själv när han var yngre och började strunta i alla de regler och lagar som himmelriket hade. Han klarade sig länge utan att bli tagen, men tillslut gick det inte mer. Xenia är ju kunglig, så hon skulle aldrig få bryta reglerna utan att bli straffad för det, särskilt inte när hon sticker ut så som hon gör. Dock kan han inte hjälpa sig att fundera över hur många gånger hon har velat bryta regler, för hon ser definitivt ut som en rebell just i det här ögonblicket, vilket han verkligen tilltalas av.
"Jag förväntade mig inte att se dig här framme. Du tror alltså att du kan komma ikapp mig?", frågar han djärvt, "Visst, eftersom du lyckades hålla upp farten!", fortsätter han och flinar mot henne. "Keegan", uttalar han sitt namn så tydligt han kan för att inte rösten ska drunkna i det dunkade ljudet av hästhovar under dem. Utan att säga ett ord till ökar det svarta fullblodet farten. Keegan fäller ut sina mörka vingar och låter vinden glida in under men också snabbt igenom hans stora fjädrar för att få mer ökad hastighet.