Jag tänkte göra en ff om marodörerna. Hoppas ni tycker om den!
Namn: Varför, varför inte
Författare: Jag
Rating: PG/PG13
Kapitel: 5 än så länge
Spoiler:
Tryck här för att visa!Alla kapitel:
Kapitel 1:
Remus slog snabbt upp ögonen. Han låg i en lila soffa och möttes av fem djupblå blickar. Den ena tillhörde en kvinna i tjugoårs åldern. Hennes ögon var trötta och matta men lika blå som de fyra barnen som stod bredvid henne. En pojke i Remus ålder, en flicka som såg ut som att hon precis lärt sig gå, en annan flicka som var i nioårs åldern ungefär och en pojke som var lika gammal som den nioåriga flickan.
-Han vakna, han vakna! skrek den yngsta flickan.
-Vi ser det Joanna, sa kvinnan som antagligen var mamman till Joanna och de andra barnen.
Den äldsta flickan stirrade på honom och verkade inte försöka dölja det.
-Vem är du? sa hon med anklagande röst.
-R, Remus, stammade Remus och satte sig upp, V, Vem är du? fortsatte han tvekande.
-Jag är Maia, sa hon och pekade på sig själv, Det här är min tvilling Yon, min lillebror Ruon , vår lillasyster Joanna och vår mamma Ylva, fortsatte hon och pekade i tur och ordning på de andra medlemmarna i familjen.
-Vi hittade dig i skogen. Vad har hänt? frågade Ylva.
-J, Jag vet inte, sa Remus, Jag minns ingenting.
-Jag vet, sa Yon, Man ser det på din hals. Du är en varulv nu. Det kommer du alltid att vara.
-M, men då kan han ju inte stanna, sa Maia, Han måste ut. NU!
Och utanför fönstret steg en fridfull fullmåne upp som om den ville säga att han aldrig kommer att kunna göra någonting för att inte vara det han är. Aldrig någonsin mer bara vara en vanlig pojke.
Kapitel 2:
Remus växte och växte. Han kollade först oroligt på sina armar som det sköt ut långa hårstrån ifrån och sedan på familjen som stod och kollade skräckslaget på honom. Hans näsa växte till en nos och han fick morrhår. Det sista han tänkte var hur rädd han blev för sig själv. Sedan tömdes hela hans huvud på Remus minnen, Remus tankar och Remus känslor. Allt var varulvens nu. Men varulven var inte Remus längre. Det var någon helt annan. Han slog prövande med tassen som det sköt ut decimeterlånga klor ifrån. Han rev i luften och morrade dovt. De nya tassarna ställde sig försiktigt, en efter en ner på marken. Han tog ett skutt mot Maia och Ylva som stod på marken, långt nedanför honom. De vände sig om och sprang ut från huset när varulvens tass högg efter dem. Klorna träffade Maias kind och hon sprang ut från huset och ut i vinden. Fullmånen glänste i natten som nu blivit kolsvart. Den enda levande varelsen som var kvar i huset förutom varulven var Joanna. Hon skrek förtjust och klappade med sina småbarns händer och förstod inte att hon svävade i ren livsfara. Varulven kände hur det vattnades i munnen och kände hur blodtörsten kom för första gången. Han tog ett långsamt steg mot henne och vred på huvudet. Hans tänder grävde sig in i Joannes hud precis när hon började gråta hjärteskärande, men varulvens hjärta var kallt och hans tänder grävde sig djupare ner i Joannes hals. Blodet strömmade in i hans mun och han njöt av den goda smaken av färskt blod när han hörde ett svagt bekant ylande. Han lämnade den blodiga Joanne och sprang efter ljudet av andra varulvar. Andra som var som han. Annorlunda, utstötta och extremt farliga.
Kapitel 3:
En orange sol kittlade horrisonten. Remus kände fortfarande smaken av blod i hans mun när han sprang och letade efter andra varulvar. Hans egna tankar började långsamt komma tillbaka när han krympte till en vanlig treåring igen. Hans klor sköt in i handen på ett obehaglit sätt och hans nos krympte in i huvudet. Tillslut så stod han i hans egen skepnad igen. Han la sig ner i skogen där han var och grät sig till sömns. Det hade varit en lång natt.
Maia sprang tillbaka till deras lilla stuga ihopp om att Joanna fortfarande levde. Hon hade inte kommit ut och Remus hade varit blodig runt munnen när han sprungit ut i skogen. Hon öppnade dörren med ett ryck och mitt på golvet låg Joanna i en pöl av blod. Hon hade bitmärken i halsen. Remus tänder hade missat halspulsådern med en halv tum. Joanna andades små snabba andetag så hon levde, men Maia visste inte hur länge till. Hon sprang fram till Joanna och tog upp henne i sin famn. En kniv låg på golvet strax bredvid dem. Maia tog upp den och granskade den. Den var en lång och sylvass köttkniv som Ylva brukade skära fisk med. Den hade redan dränkts i blod flera gånger så varför inte några gånger till. Maia riktade den mot Joanna. Hon ritade ett kryss på hennes bröst där hjärtat borde ligga, med fingret. Hon satte försiktigt ner kniven där. Det är bättre att göra övergången snabb. Och hon höjde kniven för att hugga till.
Remus vaknade med ett ryck. Det var fortfarande morgon och solljuset bländade hans småbarns ögon. Han hann undra vad han gjorde där innan han mindes de senaste dagarna. Eftersom att han inte ville tänka på hur han säkert mördat Joanna så började han gå. Han hade inte gått så långt förut så att han blev snabbt trött och var tvungen att vila. När han satte sig ner så grep paniken tag i honom. Han hypoventilerade, grät och huttrade trotts att det var över tjugo grader varmt. Han slutade tvärt gråta när någonting prasslade längre bort.
-Mamma? sa han tvekande, Pappa?
Men ingen av de var där. Istället så stod Maia mitt framför Remus. Han blev lättad innan han såg den. En stor kniv. Den var dränkt i blod och Maia höjde den utan bekymmer eller rädsla i blicken. Hon log ett snett leende. Sedan kastade hon.
Kapitel 4:
Kniven ven genom den sköra luften och landade strax ovanför Remus huvud och fästes i trädet bakom honom. En hårlock satt kvar när han sprang iväg mot solen som just skulle gå upp. Han tänkte på en barnvisa som hans mamma alltid sjöng när han skulle gå och lägga sig.
Gryningsluften skär i pojkens sköra lungor
Han minns vampyrernas tungor
Tungorna och tänderna mot sin hals
Han sprang inte mer. Sprang inte alls
Första versen ekade i hans huvud om och om igen. En trygghet skölde över honom och han svimmade.
Maia kollade mot träden som Remus försvunnit bakom. Kniven satt fast i det stora trädet Remus stått vid. En hårlock satt fast och just när hon skulle sträcka sig fram för att ta den så blåste den ur hennes händer och försvann föralltid. Borta. Hon skulle aldrig mer få se den, som hon aldrig mer skule få se Joanna eller Remus mer. Hon gick långsamt mot det håll hon trodde var tryggast. Hon gick snabbare och snabbare när hon kände att tårarna brände bakom ögonlocken. Grenarna piskade i ansiktet när hon sprang. Sprang bort från allt. Tårarna började rinna och skogen blev glesare. Kniven höll hon hårt i sin hand när musik hördes långt bort ifrån.
Most people turn you away
I don't listen to what they say
They don't se you like I do
I wish they was liike you
They have'nt a friend like Ben
Like ben
Tårarna strömade ner för Maias kinder när hon följde musiken.
Kapitel 5:
Remus vaknade försiktigt till. Han försökte tänka på vad som kommer att hända sen. När allt blir bra. När han kommer hem igen. Men efter förvandlingen och Maias mordförsök så fanns ingenting. Han tog ett steg i taget. Sekund efter sekund. Han försökte tänka på sagorna han hört varje kväll och mammas trygga röst som berättade dem, men i varje saga fanns ett monster som inte ville något gott. Och i den här sagan var han monstret. Han var monstret i sagan om verkligheten.
Träden blev glesare och glesare ju längre in i skogen Maia kom och sången hördes tydligare och tydligare. Melodin var sorgsen och pulsen i sången var långsam samtidigt som hennes gick på högvarv. En ljus stämma sjöng den nätta texten medans Maia började skymta ett litet timmerhus i en skogsdunge. Hennes hand kramade fortfarande kniven som om den vore hennes liv. Hon hörde porlandet av en bäck medans sången slutade.
Like Ben
Vinden susade genom trädtopparna och det rasslade högt. Det här var ljudet av naturen. Ljudet av liv. Maia kollade försiktigt ut genom träden och såg en tjej som var ungefär lika gammal som henne själv och det som antagligen var hennes mor. Mamman drog en kam genom flickans hår och kollade åt det håll där Maia stod. Hon log ett varmt leende.
-Kom, sa hon. Du är smutsig och ditt hår behöver kammas.
Maia gick långsamt fram till kvinnan och satte sig ner på marken bredvid flickan vars hår hade blivit kammat.
-Vem är du? frågade flickan nyfiket. Och vart kommer du ifrån? Själv heter jag Charlotta och det här är min mor Clara.
-Jag är Maia, sa Maia.
Clara tog om hennes handled och försökte lossa greppet om kniven men Maia ryckte tillbaka den.
-Mitt kära barn, sa Clara. Den där kniven är alldeles blodig. Vart har du fått den ifrån?
-Den är min, sa Maia snabbt. Och det ska den förbli.
Allt slutade låta precis när hon sagt de orden. Suset i träden slutade och man hörde inte längre bäckens porlande. En vind for genom Maias hår när hennes grepp lossnade om kniven och den gled ur hennes hand. I samma sekund som den gjort det så fortsatte susandet i träden, bäckens porlande och fåglarna kvittrade nästan mer än förut. Den första som sa något var Clara.
-Tack.
Kapitel 6:
Remus satte sig ner på en sten. Han hade ingen lust att fortsätta längre. En susning gick genom den täta skogen och allt blev tyst. Han ställde sig upp och lyssnade men inte ens hans steg i de torra löven lät någonting. En till lätt bris susade i trädkronorna fast det kom inget ljud från den. Inget välbekant susande och skallrande i löven. Det ända som hördes var hans snabba andetag. Han började gå långsamt mot det håll som vinden blåste åt i hopp om att få höra ljudet av natur igen men det var som att hela skogen höll andan. Remus började prata med sig själv för att få ljud men ljudet försvann så fort det lämnade hans läppar. Han stannade och lyssnade på tystnaden och han insåg hur tomt det var utan ljud. Sekunderna tickade fram och han såg solen gå ner onaturligt fort. Allt blev svart och det ända ljus som fanns var stjärnorna och den nästan fulla månen. Han kollade upp på stjärnorna i hopp om att finna liv, men inget fanns. Han riktade sin blick frammåt och började gå igen. Han kände sig fram och grenarna rev honom i ansiktet och blodet strömmade ner för hans hals. Ansiktet täcktes av fler och fler blödande rivsår och det varma blodet strömmade ner från hans panna, näsa, mun och kinder. Efter en stund så blandade sig blodet med tårar. Tårarna var kalla och lätta medans blodet var äckligt varmt och segt. Precis när han hade fått ett stort rivsår mitt på vänstra kinden så var det som att världen frös till is. Ingenting rörde sig längre. Han försökte putta undan en gren i hans väg men den vägrade röra sig. Allt stod stilla. Det ända som rörde sig, lät och spred ljus var Remus. Allt annat var dött och känslolöst. Inte ens värme och kyla fanns längre. Ingenting var varmt, kallt eller hade någon temperatur alls. Remus armar knottrade sig. Allt var helt stilla. Det var ett obehagligt lungn.
Språk: Svenska
Tid: Generationen med marodörerna. Alltså med Harry och Rons mamma och pappa.
Prolog: Remus sprang på sina små barnben ner för den branta backen. Längst nere ramlade han och gjorde en kullerbytta. Det gjorde inte ont utan han skrattade bara sitt mjuka lilla skratt. Det hade börjat mörkna lite och fullmånen steg över kvällshimlen! Han sprang upp för backen igen så fort som han kunde! En kall vindpust gled över hans blonda hår och fick det att gå i vågor. Han såg väldigt liten ut om man tänkte att han faktist var tre år. Hans pappa satt några meter ifrån honom.
-Remus, sa han, Det är dags att gå hem nu. Remus sprang in i hans famn sammtidigt som en hemskt ylande skar genom den tysta luften! Hans pappa släppte honom av rädsla och skrek till mamman,
-Rädda dig själv! Remus kommer ändå aldrig undan!
Sedan sprang de fort bort från gården! Ylandet hördes igen och Remus började gråta mer och mer! Ylandet hördes närmare och närmare och tillslut så var varulven alldeles ovanför Remus! En hemsk smärta skar genom Remus hud och sedan blev allt svart.
Hoppas ni vill läsa!
Mugglarportalen