Walking Dead

Walking Dead mellan Vildvittra och Jessica Tonks

Namn: Xenia Tander
Kön: Kvinna
Utseende:

Fast med längre hår.
Ålder: 25 år
Utrustning: Är väl beväpnad med gevär, pilbåge och knivar.
Har även en ryggsäck med diverse saker i.
Övrigt: Hennes liv har varit krångligt redan från början. I skolan skötte hon inte lektionerna och hamnade på ungdomsanstalt ett par gånger.
Hon kunde helt enkelt inte anpassa sig till det vanliga samhället.
Hennes familjeförhållanden beror mycket på det, en supande fader och en storebror som åkte in och ut ur fängelse.

Fin mall!

Namn: Ryan Cooper
Ålder: 25 år
Kön: Man
Utseende:
(Mörkbrunt hår och gröna ögon, runt 180 cm lång).
Utrustning: Han är beväpnad med två små pistoler, ett gevär och olika sorters knivar. Han har även också ett par vassa stenskärvor som han använder i nödfall. Han är väl klädd med mössa, vantar och halsduk och en rejäl jacka och har också en rejäl ryggsäck.
Övrigt: Han är van att alltid ha folk runt sig, i skolan, hemma, överallt. Han har alltid varit populär och omtyckt och haft det bra, så nu när han tvingas vara ensam klarar han inte det alltid alltför bra.

(Din med )

Xenia befann sig i en gammal byggnad som en gång varit ett köpcentrum. Hon var där av en mycket bra anledning, en personlig. Inte för att någon skulle bry sig heller, här fanns ingen som skulle fråga.
Hon befinner sig för tillfället på ovanvåningen då det enbart fanns Walkers gående på nedervåningen. Men även här uppe var affärerna igenspikade, förseglade. Man visste vad det betydde, ännu fler Walkers. Det hade varit en ren chansning att ta sig in här, en chansning till livet.
Hon suckar och ger upp, kanske hon kunde ta sig till en mindre ort med något apotek. Då hon väl ska ta sig ut genom fönstret hon kom in i hör hon steg bakom sig.
"Så i helvete heller." muttrar hon springer till fönstret. Hon känner den bakom sig, hur den rycker tag i hennes hår och fler kommer bakom.
"Aldrig." väser hon och drar en av sina knivar, hugger bakom sig och träffar hjärnan. En av dem faller död ner. Xenia kastar sig ut och håller sig i fönsterbläcket. De kastar sig ut efter henne, Xenia väjer av dem men tappar sedan taget och faller handlöst bakåt från andra våningen. Tack och lov tar en buske det värsta av fallet.
Xenia stönar till och tar sig upp stödd mot väggen. Allt är åter tyst och hon hoppas att så ska vara, hennes rygg gjorde förfärligt ont.

Ryan hatade tystnaden av staden han befann sig i. Många skulle nog älska det, tystnaden. Tystnaden betydde att man var ensam, inga walkers, ingen hot, bara en själv. Men han hatade det. Han hade alltid hatat att vara ensam och nu tvingades han att vara det. Även fast det hade varit såhär i snart två år kände han att han skulle bli galen om han inte kunde höra något annat än den där tystnaden.
Så här var han nu, gående mot ett stort gammalt köpcentrum. Han behövde hitta mer resurser, mat, kläder allt möjligt. Men han ville också höra något, och det fanns en stor chans att walkers var där och då var det inte tyst längre. Han brydde sig snart inte om att överleva längre, vad var meningen ifall man inte hade någon annan att överleva med? Han suckade lågt, beredd med en pistol i handen ifall en walker skulle dyka upp. Han hade byggt och fixat under åren så den var ljuddämpad, drog inte till sig lika mycket uppmärksamhet som en helt vanlig pistol.
Snart kom han till köpcentrumet och skulle precis försöka ta sig in när han såg något. En bra bit bot var det något som föll, var det en walker? Han fortsatte studera den och såg att den reste sig och hans ögon smalnade av och han drog en kniv från sitt bälte i den andra handen. Han kunde åtminstone göra världen en tjänst och ta ut den här seglivade zombien. Han smög sig fram, gömd i buskar och bakom gamla bilar tills han kom tillräckligt nära. Han hoppade upp på en bil innan han hoppade ner för att attackera med kniven. Men då såg han det, det var ingen walker, det var en kvinna. Snabbt drog han undan kniven och lyckades landa precis bredvid henne. "Du är ingen walker?!" vässte han.

Xenia hör något röra sig mot henne och drar sin kniv, just då hon hör den komma närmare. I det fallande mörkret kunde hon höra att det inte var en zombie, men det betydde inte att denna människa ville gott bara för det.
Hon drar sig bakåt och håller sin kniv i försvarsposition.
"Nej och inte du heller." sa hon lågt och kastar en blick uppåt, men inget mer liv från dem syns.
"Om du tänkt gå in där, gör det inte. Allt är igenbommat och fullt med Walkers." sa hon enkelt och sänkte kniven då mannen inte gjorde något men hon hade den fortfarande i handen.
Bakom mannen ser hon två komma. Xenia reagerar snabbt och lossar pilbågen från axen och drar pilar ur kogret. Hon knuffar undan mannen och skjuter ner dem. Allt detta skedde då hon var van vid att vara själv och sammarbete med mannen inte var i hennes tankar. Snabbt kommer hon fram, kastar sig över dem och slår sönder deras skallar med en sten från muren, hon lossar pilarna och lägger dem tillbaka i kogret. Då hon äntligen kan andas ut, slappna av hör hon dem komma, ännu fler de hade brutit sig ur.
"Spring." uppmanar hon då hon hör mannen och sätter av över den öppna parkeringen.

Ryan hade nog inte sett en människa, en levande människa på månader. Eller i alla fall inte pratat med någon. Han hade stött på en biten, halvdöd man för några veckor sen och utan några ord hade han bara skjutit honom. Det hade inte funnits något annat han hade kunnat göra, han hade bara hindrat honom för att komma tillbaka nu. Så när han såg att hon var levande, inte en levande död blev han en aning förvirrad. Han hade varit i det här området ett tag och inte trott att det fanns en enda levande människa kvar, förens nu. Han hade ett läger ute i skogen, det var i ett gammal björngrotta som hade två öppningar, han hade gjort provisoriska dörrar och gjort det väldigt säkert.
"Fan också" han svor när hon sa att allt var igenombommat. Det kanske fanns resurser där men han tänkte inte stå och locka till sig walkers genom att försöka bryta upp rummen. Han sänkte också sin kniv och sin pistol då kvinnan inte verkade utgöra något hot.
han tänkte precis fråga henne vad hon exakt gjorde då han också hörde dem. Walkers. Han vände sig om och höjde pistolen men hon hade redan knuffat undan honom och skjutit ner dem. Han såg något imponerad ut. Han försökte aldrig ta sig så nära som hon gjorde, han brukade nöja sig med ett välsiktat skott från pistolen och vänta och se om de rörde sig. Han behövde inte två uppmaningar om att springa och sprang efter henne då det var enda stället att kunna ta sig över. Han såg bakåt och sköt med pistolen och träffade två av dem. Kulorna hördes, men lät mer som låga dunsar än pistolskott. Han fortsatte att springa och springa och snart kom de in i skogen. "Fort, om du vill överleva följ mig" sa han till henne och började styra stegen mot sin grotta. Det låg en bra bit bort men det var det bästa just nu.

Då skogen omslöt dem saktade Xenia av, de hade lockat från sig dem för tillfället. Hon tar sig smärtsamt om ryggen, hon hade inte riktigt vågat känt efter försen nu. Då mannen var långt framför henne ser hon på handen som färgats röd, fan hon måste ha rivit upp något i fallet.
Hon hör mannens ord, men tvekar ett ögonblick. Men hon hade inte mycket att förlora och visst skulle hon väl klara av en ensam man? Hon hoppades att han var ensam, hon ville inte bli fast, hon måste vidare.
Xenia sätter åter fart och kommer ikapp mannen, hon hör steg bakom dem i skogen. De skyndar på sina steg, Xenia vet inte var de är påväg. Hon känner linnet klibba mot ryggen, men är tacksam att ryggsäcken döljer det mesta, hon ville inte visa mannen att hon var skadad. Troligen var det ändå ingen fara intalade hon sig där de sprang mellan träden.

Ryan saktade av något också, han kunde inte springa för evigt. Speciellt inte i alla hans kläder. Han hade inte trott att han skulle behöva springa idag för sitt liv, så han hade klätt sig så ordentligt som han kunde för att inte frysa då det började bli mot hösten. Han hade sin halsduk som täckte halva hans ansikte och lämnade mest ögonen kvar att se. Han tittade snabbt tillbaka mot kvinnan och såg att hon följde efter honom. "Det är en bit men det är säkert där". Han fortsatte springa och såg bakåt igen och sköt de walkers han såg innan han just sprang igen.
Efter ungefär en kvart nådde det grottan, från långt avstånd såg det bara ut som ett stort berg utan öppning. Han gick fram och kände på stenväggen, även han hade svårt att hitta ibland. Tillslut hittade han springan och sköt ifrån den väl kamoflerade metallväggen och lät henne komma in i grottan. Han gick in med och stängde noggrant. Inne i grottan var det som ett litet hem. Djurpälsar på golven för att värma upp och också som att använda som sängar. En bit bort en eldstad för att kunna laga mat. Och så hade han sina lager där med, och ägodelar. "Känn dig som hemma" pustade han ut och började ta av sig mössan och halsduken och visade hela sitt ansikte.

Xenia halkade alltmer efter, hon visste att hon inte kunde springa för evigt. Snabbt snurrade hon skjortan hon för närvarande hade hängandes runt höfterna och knöt den runt midjan där det värsta blodflödet var. Hon insåg nu att då hon i fallet tappat sin kniv, var det hon själv som fallit över den sedan. Hon skulle tacka sin lyckliga stjärna att hon inte dog.
Xenia hinner knappt uppfatta väggen innan de är inne och i säkerhet. Hon hörde dem utanför, men de kunde inte komma in. Hon sätter sig flämtande ner på golvet lutande mot en vägg och ser med halvslutna ögon sig om, ser på mannen.
Hon tyckte sig känna igen mannen, men det var från en svunnen tid och han som hon själv hade säkert ändrats. De som nu levde var härdade överlevare, det syntes att de varit med om mycket.
Då hon äntligen hämtar andan, nickar hon åt honom som tack.
"Tack, det var snällt av er att ta med mig hit." mumlade hon fram, en aningen sluddrandes.
Hon ruskar på sig, som för att försöka komma till liv och reser sig upp med en grimas av smärta. Hon fick inte vila, inte sova. Detta var någon annans hem, en okänd man. Hon visste att natten föll där ute och skulle hon finna ett bra ställe innan kvällen måste hon bege sig av. Men hon kunde höra Walkers därute och mannen? Han var vänlig nog att ta hit henne, inte ha henne här.
Men hon var trött, oändligt trött. Just nu ville hon inget annat än att sova på ett tryggt ställe, kunna vila och slappna av.

Ryan pustade ut med, äntligen i säkerhet... Han öppnade upp sin vecka för att inte bli för varm och la halsduken och mössan på ett av skinnen. Han tog av sig sin väska med och öppnade upp och fick upp en flaska fylld med vatten. Han tog några rejälar klunkar innan han stoppade tillbaka den och såg mot kvinnan. Han såg att hon satt lutad mot vägen, med halvslutna ögon. Han märkte små spår av blod och insåg att hon var skadad.
"Ni är skadad" sa han bara och tog sig fram till henne och sjönk ned på knä. "Du är inte biten va? Om du är det måste jag tyvärr döda dig". Han visste att hon kunde ljuga men han ville vara ärlig. "Men är du inte biten...Behöver du hjälp?". Han hade inte alltför mycket resurser, men han hade vatten, lite rena tygbitar, alkohol och nål och tråd. Det var inte ett alltför dåligt förråd ändå. Utan att få hennes tillåtelse tog han försiktigt tag i henne och lutade henne framåt och synade hennes rygg. "Oh...Ser ut att göra ont". Han ställde sig upp och hade snart alkohol, rena tygbitar och vatten med sig. Han var en vänlig själ, så han ville hjälpa henne. Han ville ha någon att prata med ett tag. Och han visste att om han hjälpte henne kanske hon kunde hjälpa eller ge honom något tillbaka, han behövde en del saker.
"Lägg dig på ett av skinnen och dra upp skjortan" bad han henne så han kunde hjälpa henne. "Jag är Ryan förresten" presenterade han sig.