Prs

Mall
Namn: Mathilda "Thilda" Grace
Ålder: 17
Kön: kvinna
Personlighet: rollas
Utseende: kik
Övrigt: svär VÄLDIGT ofta

Namn: Marcus berenett
Ålder: 17
Kön: kille
Personlighet: rollas
Utseende:
Övrigt: -

Jag satte mig ner och pustade ut. Den sista flyttkartongen var inne i huset nu. Jag såg mot mamma som höll på och packa upp saker ur den första kartongen.

Det var söndag och mina föräldrar var inte hemma som vanligt. Dem kom aldrig hem annat än på onsdagar, vilket gjorde att jag kunde göra vad jag ville resten av dagarna. Det gjorde jag väl vanligtvis också, men ändå.
Just då satt jag på nedervåningen och spelade piano. Jag var rätt bra på det, hade ju tagit många lektioner som barn. Men skulle någon få reda på att jag, Thilda Grace, spelade piano? Ja då skulle mitt rykte gå i tusen bitar. Thilda Grace skulle aldrig spela piano, hon är tuff. Det brukade några säga, dem flesta kallade mig bitch, men en kan inte klandra dem. De hade rätt.

Mamma plockade upp tallrikar,bestick och glas och bar ut dem i vårt nya kök. Det var större än vårat gamla. Jag hade inte sett mitt rum än. Jag reste mig upp ur soffan och gick upp på övervåningen.

Okej, du kanske tror att jag satt och spelade någon klassisk skit, men så sjuk är jag inte. Jag spelade låtar, sådana där populära. Jag vet inte varför jag kunde, jag hade ju inga noter. Det bara kom upp. Piano är fett töntigt ändå, det är ju bara kineser och nördar som spelar det. Och sedan var det jag då, men jag var ingen nörd. Eller kines heller för den delen. Jag var Thilda. Det fanns inget bättre sätt att beskriva mig på. Jag var Thilda, bara Thilda. Jag betedde mig som en Thilda, jag var en Thilda. En sådan där "tuff" och bitchig tjej. En sån som alltid åkte longboard i shorts, en sådan som alltid kom sent och rökte. En sån där Thilda bara.

Det fanns två rum på övervåningen. Ett var mitt och ett var min lillasyster Alice. Mammas rum låg på undervåningen. Min pappa var död. Han hade varit det i snart fem år. Jag kom ihåg honom som väldigt sur. Det var allt.

Imorgon började skolan igen. Jävla skit. Jag hatade alla lärare. Utom en då, Jenny. Hon var 25, och vi kom överrens. Hon skällde aldrig på mig, klagade aldrig, ifrågasätte aldrig. Jenny lärde ut musik, och hon visste att jag kunde spela piano. Hon var nog den enda som visste det. Mina föräldrar hade nog glömt, de brydde sig inte om mig.

Jag visste vad dem jobbade med. Visste varför vi bodde i ett sånt stort hus, varför dem alltid var borta och kom hem med bara mer pengar. Varför jag aldrig fick gå ner i källaren, jag visste vad de hade där. Varför jag aldrig tog droger, även fast jag åtskilliga gånger blivit erbjuden, och misstänkt för det. Jag hade allt som hade med det att göra. Det var ju skälet att mina föräldrar hatade mig, så jag hatade det.

Det var rätt sent på kvällen, jag var trött. Hade festat länge natten innan, och gick därför och tvättade av mitt ansikte och gick och la mig.

Jag öppnade rummet till vänster. Rosa tapeter. Usch. Det var Alice rum. Jag gick ut och tog rummet till höger. Där var tapeterna olivgröna. Mycket bättre. Det var rätt stort och ljust. Det fanns två fönster.