Klaine [PRS]

PPP

Blaine drar fingrarna genom sitt hår fullt med gelé. Han väntar på Kurt vid Lima Bean, de har stämt träff där. Han är så himla glad över att det hände. Han vet inte hur han ska uttrycka det. Kurt han, pojkvänner. Ett par. Det är det han här velat sedan han först såg pojken. Det är så ofattbart bara.

Att vara tillsammans med Blaine är något av det bästa händelserna i Kurts inte så särskilt långa, men händelserika, liv. Att ha erkänt för hans pappa att han är bög, och att han tagit det så bra, är nästan i klass med Blaine. Men bara nästan.
Redan nu, när det inte var länge sedan deras första kyss, känner Kurt att de har den där kemin som äkta par ska ha. Den som Rachel och Blaine aldrig hade.
Och nu var Kurt på väg till Lima Bean för att möta Blaine där. Som alla andra dagar, men ändå så olikt. De ska vara där som ett par, inte som mycket nära vänner.

Oh god. Hans ansikte. Det är så vackert. Han rör sig så vackert också, elegant i hans lika eleganta kläder. Och han är därborta. Blaine vet inte ens om han vågar gå fram till sin pojkvän. Känns fortfarande så härligt att säga det: pojkvän.
Blaine undrar om det syns att han stirrar. Det vore inte så kul om Kurt blev arg och gjorde slut. Eller rättare sagt, det vore en mardröm. Den värsta mardrömmen som finns.

Perfektion.
Blaine står där borta, han ser inte ut att ha väntat länge. Kurt ler för sig självt. En bättre pojkvän finns inte, det är ett som är säkert.
Med en aning ostadiga ben går Kurt mot Blaine, inte för att han av någon outgrundlig tanke skulle vara nervös. Nej, Kurt kan fortfarande inte förstå det ofattbara; Blaine och han.
"Ehrm, hello?" säger Kurt lite trevande, och han ser hur Blaines ansikte lyser upp. Han själv kan inte låta bli att skina som solen. "Do you want to give me a hug, or something? That should be nice."

Blaine står där, förbluffad. Så Kurt vill att de ska komma nära varandra. Det är helt otroligt. Känns som det i alla fall.
"Of course." Han ler. "How could I resist?"
Han lägger en arm runt sin assnygga supersöta pojkvän. Och då menar han, assnygg.

"This is pretty strange", säger Kurt med en kraftig blinkning. "Oh, I mean, great but strange."
Kurt gör en gest mot kassan, och ignorerar att minst två personer stirrar på dem, nåja, åtminstone på Blaine. Det är visserligen inte en tillfällighet, Blaine är verkligen snygg, inga undantag.

"Yeah", svarar Blaine med en nickning. "But I don't really care about that. Just to think about it is pretty amazing."
Och han inser att han tänker högt igen.
"Come on, let's order some coffee", säger han och tar Kurt i handen, vilket är helt otroligt att han ens vågar. Han har ju aldrig gjort något sådant här förut. Haft ett förhållande. Hur gör man egentligen? Handlar det bara om sex eller allt annat också? För det kan man ju göra med vem som helst egentligen. Men inte en chans att han skulle bete sig romantiskt mot någon annan än Kurt. Aldrig någonsin.

"That's a good idea", instämmer Kurt.
Han tittar på Blaine. Deras samtal har hittills varit ganska stelt, inte alls lika skämtsamt som vanligt. Men när Blaine trevar efter Kurts hand släpper han alla tankar om det. Strax skulle de definitivt skämta som vanligt, och ingen kan klandra dem för att vara sådär lite smågenerade just när de blivit ihop.
De går mot kassan, hand i hand. Hur kan en hand förmedla alla känslor som Kurt känner just nu?

Det är ett par personer framför dem så de får vänta ett tag. Blaine tycker inte att det spelar någon roll, han får ju mer tid till att vara med Kurt. Han vet inte riktigt vad han ska säga. Det han vill säga är ju liksom bara 'Jag älskar dig, och jag vill leva för evigt med dig', men det skulle låta ganska kraftfullt och överdrivet så tidigt i deras relation.
Kurts hans är mjuk, den passar in med hans egen. Det är skönt att hålla i den, den är så varm och välkomnande. Blaine har hållt den förut, första gången de träffades, men det har aldrig känts på det här sättet. Så mjukt. Romantiskt.

De två personerna som är före Kurt och Blaine tog lång tid på sig. Det är något med att den första fått fel sorts kaffe. Inte något som stör Kurt. Han har sällan bråttom. Särskilt inte nu, när han är med Blaine.
"Can I guess what kind of coffee you want?" frågar Kurt Blaine.
Ärligt talat vet Kurt inte vad han ska säga. Han vill få igång något sorts samtal, men detta visar sig vara svårare än väntat. Någonting har förändrats sedan den där kyssen. Bara tillfälligt, förstås.