The Forgotten Marauder

Hej, detta är min första "riktiga" fanfiction, så ha inte för höga förväntningar, för jag kan inte lova er något alls.

Jag tål kritik, bara så ni vet.

Titel: The Forgotten Marauder
Rating: PG tror jag
Inspiration: Jag fick inspiration till denna fanfic, av HP_Maja's "The Maruder's map".
Huvudkaraktärer: Katherine Lupin, Remus Lupin, Sirius Black, James Potter och Peter Pettigrew.
Handling: Det finns en liten grej HP-böckerna lämnade ute. Eller nej, det är inte en liten grej, utan mer en person.
Det finns nämligen inte bara fyra marodörer. Det finns fem; James, Peter, Sirius, Remus OCH Katherine.
Katherine blev glömd för allas bästa. Hon var nyfiken. FÖR nyfiken...
Och detta är hennes berättelse...



Kapitel 1:
"Ska det bli spännande att börja femte året?"
Remus hesa stämma väcker mig ur bokens värld. Jag stönar.
"Varför frågar du det? Det är väl samma sak som alltid, eller?" Säger jag och tar en klunk av mitt ljumma te med jordgubbssmak.
Remus rycker på axlarna. Hans hår ligger platt på hans hjässa. Han hade nog inte orkat fixa det i morse. Han har mörka påsar under ögonen, och hans gråa ögon ser, om möjligt, gråare ut.
Jag lider med min bror. Det kan inte vara kul att förvandlas varje månad. "Det tär på själen", brukar han säga.
"Jag tänkte bara med tanke på det som hände med vår käre Lucius Malfoy" säger han och ger mig en blick som nog ska föreställa anklagande, men jag ser leendet som lurar inom honom.
"Tyst, han förtjänade det." Muttrar jag och ler lite.

Vårt rum på Den läckande kitteln är inte stort, men tillräckligt stort för att få plats med två femtonåringar i det.
"Har du allt?" Frågar Remus mig och lyfter sin koffert från sängen. Jag drar igen låset på min koffert och kollar på honom.
"Det är ju inte direkt så att vi har något att faktiskt glömma." Säger jag och stryker en mörk ombréfärgad lock, bakom örat.
"Varför är du alltid så sarkastisk Katherine?" Säger Remus, när vi går ner för trapporna för att checka ut.
"Jag vet egentligen inte," säger jag och hoppar ner för det sista steget. "Men jag gissar att det är en del av min charm." Jag ler ett tillgjort leende, som Remus genomskådar, och så brister vi båda ut i ett gemensamt skratt.
Ja, jag och min bror kanske inte har det så värst bra, men vi har åtminstone varandra. Och det räcker gott för mig.
~
Taggar bara några jag ser just nu;
cikki
Elina Potter
Lillan Potter
Molly Evans
Inez*Malfoy
Saga Lovegood
Kvicken Lollo

Jättebra! Jag bevakar.
Tycker om sättet du skriver på ^^

Naaw, tack. (Tror jag...)


Jag läser!

Låter bra bevakar lätt. P.S. Tack för taggningen.

Åh! Låter spännande :3 *Bevakar*

Bra början! *bevakar*♥

#JagTänkerBevaka

Låter bra! Jag läser absolut!

Kapitel 2:

Det första man gör när man kommer på Hogwartsexpressen är att hitta en kupé, tillsammans med sina bästa kompisar. Det andra man gör är att vinka av sina föräldrar.
Jag och Remus har bara upplevt en sak av de där två.

FLASHBACK:
"Katherine? Kathy?"
Ett par tunna och salta tårar rinner ner för mina kinder och bildar märken på mina jeans.
"Katherine...kom fram, kom fram"
Jag pressar mig själv längst bak i garderoben, och tar tag i en silkeslen mantel och sveper den över mig.
Tunga steg hörs, och hans steg knarrar mot trägolvet. Jag håller för min hand mot min mun.
"Katherine, det här är för ditt eget bästa."
Han öppnar garderoben och drar bort manteln som ligger över mig.
"Snyggt försök med osynlighetmanteln."
"Remus kommer ta dig!" Skriker jag, och jag känner hur tårarna rinner ner som en flod. Han drar i min arm så jag snubblar ut ur garderoben. Smärtan av bältet som slår mig på ryggen gör mig blind. Jag vänder mig om och får ett slag på kinden. Jag kan riktigt känna hur blodet forsar ut.
Jag gnäller och får ett till slag, den här gången upp mot skulderbladen. Jag skriker. Det här kommer aldrig gå över.
"Vad gör du?"
Remus röst får mig att känna mig trygg.
"Håll dig borta från det här, om du inte också vill ha det så här!"
"Men vad har hon gjort dig? Hon är bara tio, pappa!"
~
Kort efter det tog pappa självmord. Mamma hade blivit mördad, sen ett år tillbaka.
Jag drar handen mot ryggen. Såret bränner, som om det var gjort idag.
Allt som finns kvar av min pappa är mina sår. Inuti. De kommer nog aldrig att läka helt.
--
Förlåt för ett jättedåligt kapitel, men har ganska mycket fantasibrist, och sen tyckte jag att ni skulle få reda på lite om Remus och Katherines bakgrund.

*bevakar* bra!!!!