Can there be a christmas without you? [SV] [Oneshot]

Så... Jag lyckades skriva någonting igen. En oneshot,rättare sagt. Och jag blev faktiskt ganska nöjd. Så jag tänkte dela med mig av den.

Den heter som sagt Can there be a christmas without you? och det är George, men även Fred, som är huvudpersonen!

Jag tänkte publicera den vid midnatt på julafton, som en liten julklapp Men en liten beskrivning/sneak peek tänkte jag bjuda på!

Han vaknade varje morgon med samma panikartade känsla av att någon höll på att strypa honom. Det lät som ett ämne för en sövande tråkig dikt, men för honom var det sanningen.

Året är 1998 och julafton kommer närmare och närmare. George borde vara glad och se fram emot julen, men det här året går det bara inte, för den här julen är annorlunda.
Han har firat nitton jular tillsammans med Fred och förväntas nu fira nummer tjugo utan honom.



Taggar personer som kanske vill läsa;
Josefin_Weasley Aivilio Cindy Choppa T3DDY Minihäst sanna1324567 luna lovegood 21 Ugglan Hedwig Elma00LauraTree

Kommer även publicera den på min blogg, www.nuow.com/convincing

Ja, det var väl det jag hade att säga just nu Stay tuned!

*bevakar*

Whohooo! ♥
Vet ej om jag kommer kunna läsa denna direkt dock, då jag är utan internet typ ... hela veckan Ska försöka hitta internet någonstans heheh

Jag bevakar helt klart

Känn dig bevakad!

kommer jag gråta när jag läser den här
svar ja
kommer jag läsa den ändå
svar JA

Åhh verkar svinspännande ju!

♥ GOD JUL PÅ ER ♥

oh, and right, jag blir jättejätteglad för kommentarer! det var länge sedan jag skrev något såhär så det betyder mycket.

21 december 1998

”-and Fred's eyes stared without seeing, the ghost of his last laugh still etched upon his face.”

George vaknade med ett alldeles för häftigt ryck. Det kändes som om någon knutit ett tjockt rep runt hans hals och sedan dragit till med den effekt att hans lungor helt tömts på luft. Han flämtade häftigt för att återfå andningsförmågan och famlade tafatt runt sin egen hals. Det satt inget rep runt den, det hade det inte gjort igår heller, ändå hade han vaknat av precis samma känsla. Han vaknade varje morgon med samma panikartade känsla av att någon höll på att strypa honom. Det lät som ett ämne för en sövande tråkig dikt, men för honom var det sanningen.
George drog det ljusgröna täcket tätare runt sig bara för att inse att det var blött av svett. Han orkade inte bry sig. Mardrömmarna hade plågat honom hela natten och han kände sig mycket tröttare nu än när han somnat förra kvällen, men det var inte särskilt ovanligt. Senaste gången han fått en god natts sömn var så länge sedan att den försvunnit ur minnet. Var det inte de alltför realistiska mardrömmarna så var det den hopplösa sömnlösheten, den som fick honom att huttrandes vandra barfota varv efter varv runt huset eller stå timmar vid fönstret i Charlies rum och betrakta himlens stjärnor utan att verkligen bry sig om hur de såg ut. Ibland orkade han inte gå upp ur sängen och stirrade istället upp i takets slitna träbalkar istället. Ibland fick han se en och annan insekt och spindel uppträda för honom, men annars kunde han nu beskriva dessa träbalkar felfritt på mindre än en halv minut. Han hade spenderat många nätter räknandes märken och hål i dem nu. Antingen så drömde han mardrömmar eller så sov han inte alls. Det fanns inget mellanting och det fanns garanterat inte något som hette en god natts sömn.

Två häftiga bank på dörren fick honom att dras tillbaka till verkligheten. Att det var ljust i rummet och förmodligen morgon hade han redan registrerat, men han hade inte tänkt så mycket på det faktum att han då faktiskt också förväntades gå upp. Det var lördag och Angelina och Simon skötte butiken hela dagen, vilket betydde att utmaningen av en ledig dag låg framför honom. Lediga dagar innebar att det var hans eget jobb att hitta bra sysselsättningar som distraherade honom från sina egna tankar. Arbetsdagar i butiken var fyllda med sysslor och enklare att ta sig igenom.
”Ja? Jag är vaken”, ropade han som svar till människan utanför dörren.
”Det är alla andra också, och om du inte tar frukost inom fem minuter kommer den vara slut. Det finns nybakade saffransscones.” Slutet på meningen kvävdes eftersom personen i fråga tydligen redan var i full färd med att förtära saffranssconesen i fråga.
”Tack, Ron. Det är lugnt – jag är inte så hungrig.”
”Skyll dig själv.” Trappan knakade lätt när Ron gick nerför den igen. George vände sig i sängen och tittade frånvarande ut genom fönstret istället. Han kunde se att den lilla blötsnö som funnits innan bytts ut mot en betydligt tjockare och vitare variant under natten. Om hans hjärna haft förmågan att tänka sådana tankar hade han kallat den vacker.
Men ingenting var vackert utan Fred, och påminnelserna om att julen var i antågande orsakade stor smärta, för han ville inte fira den i år. George hade firat nitton jular med sin bror och han var inte redo för den första utan honom.

24 december 1981

”Redo, Fred?” George sträckte fram sin hand mot sin bror.
”Jätte-redo!” Fred fattade den direkt och med perfekt synkronisering rusade de fram genom det julpyntade vardagsrummet, rakt mot Ron som satt och tittade förundrat i en bilderbok, och med en häftig rörelse hoppade de på honom bakifrån sa att han föll framstupa på mattan. Ett gällt skrik kom som omedelbar respons, och strax efter det kom den välbekanta spädbarnsgråten.
”Vad är det, Ron?” Arthur kom småspringandes med en sovande Ginny i famnen. Han gjorde en snabb observation av situationen, såg de två pojkarna som nu skrattade ikapp där de rullade runt på golvet, och suckade djupt. ”Fred och George, snälla ni, det är faktiskt jul. Ni måste sköta er – tant Muriel kommer om bara en kvart.” Slutet på meningen gick bort när Ron höjde sin gråt några tonarter. Ginny pep oroväckande i sin fars famn.
”Vi gjorde inget!” sa Fred snabbt och sken upp i ett brett leende som George inte var sen med att härma.
”Ingenting!” fyllde han i. ”Det är inte vårt fel att Ron inte kan hålla balansen.” För att endast vara tre år pratade pojkarna både ovanligt rent och ovanligt utvecklat – tre äldre bröder kunde lära en vissa saker, om än omedvetet. Men Arthur var allt för van vid tvillingarnas busstreck för att imponeras av sådana saker, och det var inget som någon lade någon större vikt vid. De var vana.
”Kan ni sluta låta så mycket? Jag läser”, muttrade Percy från fåtöljen där han satt i skräddarställning med näsan i en bok.
”Du läser alltid”, påpekade Fred. ”Läslus!”
”Fred, det räcker.” Arthur höll upp en hand för att markera, men intrycket försämrades något av det faktum att det var bebiskräks på den. Tvillingarna rynkade på näsan i en enad rörelse, och såg sin pappa uppgivet gå mot badrummet för att tvätta av sig. Ron hade tröttnat på att gråta och istället somnat på en ettårings vis – på mage med bilderboken som huvudkudde. Ett oerhört simpelt bus även för två treåringar, men det hade fungerat felfritt. George tittade uppmuntrande på sin tvillingbror och de utbytte en munter high five.

Natten till juldagen är sällan den natt då en treåring sover bäst, och George var inget undantag. Han vred och vände sig i vad som kändes som en evighet, han puffade till sina kuddar och sitt täcke gång på gång, han positionerade ut sina gosedjur på olika ställen i sängen för att se om han kanske sov bättre med nallen vid fötterna. Han bläddrade i bilderböcker utan att se något i det becksvarta mörkret, han gick på toa och drack vatten gång efter gång – men ingen av dessa metoder fick någon effekt.

Den klassiska klockan i trollkarlshemmen med sina stjärnor och planeter satt och hånade honom på väggen. Rörelserna av tiden som gick och gick sken rakt i hans ansikte, vägrade gömma sig. Den skrek ut tiden, skrek ut att George var tvungen att somna snart. Om han inte somnade snart kanske han inte skulle få något paket i strumpan han så omsorgsfullt hängt på änden av sin säng. Det var en tanke som skrämde honom oerhört, och nästan var för hemsk för att formuleras högt.
Och bara någon meter ifrån honom, i en barnsäng identisk med den han själv sov i, kunde han höra Freds lugna andetag och urskilja en bröstkorg som höjdes och sänktes i en avslappnad rytm. Fred kunde minsann sova, varför kunde då inte även han? Livet var verkligen orättvist, tänkte George när han försiktigt reste sig från sin säng och tassade de få stegen fram till sin brors.

Freds röda hårlockar gungade lätt när luften från hans utandningar satte de i rörelse, och i hans småbarnsrunda ansikte syntes spår av ett drömmande leende. George visste inte vad hans bror drömde om, men det var tydligen tillfredsställande. George ville också drömma den drömmen. Han visste nästan allt om vad som föregick i sin brors huvud, de var och skulle alltid förbli nästintill samma person, men drömmarna var ett outforskat kapitel. Det enda outforskade kapitlet.
Han gav Freds kind en varsam beröring, en nära omärkbar kärleksförklaring. Ett ”Jag älskar dig” som inte behövde uttalas högt, men som ändå betydde precis lika mycket. Sedan kröp han ner i sin egen säng igen.

Och tydligen somnade han, för nästa gång vakenheten kallade på honom var det plötsligt ljust i rummet, och Fred stod lutad över hans säng, viftandes med en blå stickad tröja.
”God jul! Vi har fått tröjor!” Fred log stort och slängde till George ett stort mjukt paket med guldsnöre runt. ”Öppna!” George hade knappt hunnit gnugga ur ögonen på riktigt, men började ändå riva i sitt paket. Julklappar var viktiga saker, även om han visste exakt vad paketet innehöll. Och mycket riktigt, i paketet fann han en stickad tröja i exakt samma kulör som den Fred höll i – men denna hade ett G broderat på sig. Han var precis på väg att dra på sig tröjan när den rycktes ifrån honom.
”Vad gör du?” Han tittade förundrat på sin bror, som bara skrattade och slängde till honom tröjan han själv höll i.
”Jag vet ett jättebra bus. Ta på dig min tröja, så tar jag din, och så säger vi inget på hela dagen.” Fred log det busiga leendet som George älskade så mycket, det som fyllde honom med värme och en känsla av tillhörighet. Han var inte sen att svara med samma leende innan han drog på sig tröjan med ett F på.

22 december 1989

”God... skit... önskar fan er alla, jävla ..*piiip' önskar vi er alla...” Rustningen gav till en illabådande hostning. För en halvtimme sedan hade den varit i prima form, nyputsad och silverglänsande, men efter en ordentlig dos med diverse sångrelaterade trollformler var rustningens allmäntillstånd något förändrat. Mystiska svarta fläckar hade dykt upp både här och var, och den julsång som från början låtit finstämd och melodisk lät nu falskare och falskare, ju flera fula ord som hördes.
”Det låter ju riktigt bra!” George tvingade fram ett leende och satte fingrarna i öronen. Knappt hade han uttalat orden förrän en högljudd smäll hördes, och rustningen ramlade ihop i ett stort rökmoln. Fred började hosta våldsamt.
”Hyfsat lyckat för att vara första försöket”, sa han hest när hostattacken avtagit. ”Men jag tror det finns utrymme för vissa förbättringar.” Han borstade bort lite av det svarta pulver rustningen utsöndrat från sina byxor.
”Vi har sex år på oss”, påminde George honom ”Det finns tid att förbättra tekniken.” Fred öppnade munnen för att svara, men innan han hade möjlighet att säga något hördes ett annat ljud – ljudet av någon som sjöng julsånger, högt och glatt, om än aningens falskt. Inget fel med det, men tyvärr kände både Fred och George igen denna sångröst. Den tillhörde nämligen Peeves, skolans kaosälskande poltergeist, som visserligen var ett utmärkt offer för busstreck men också gillade att sätta en i trubbel på alla sätt han kunde.
”Spring”, mimade George och högg tag i sin brors hand. De hade precis hunnit ta sats för att springa när sången plötsligt tystnade och Peeves själv svävade fram.
”Åh! Vad ser jag här! Två små olydiga barn!” Peeves hade ett lyckligt hånflin på läpparna. ”Jag ser att ni har gjort sönder något igen. Det vore en skam om någon fick reda på det!” Poltergeisten skrockade glatt och gav ifrån sig en gäll vissling. ”Filch-skrutten! Filchy! Jag har hittat olydiga barn!”
”Är de uppe ur sina sängar efter läggdags?” vrålade Argus bara någon korridor bort. Tvillingarna stod som fastnaglade kvar där de stod, för chockade av att ha blivit upptäckta för att röra sig.
”Ännu bättre! De har haft sönder något!”
”Jag tror inte på dig, din eländiga lymmel, du skyller bara ifrån dig som vanligt...” Den gamle vaktmästarens röst kom närmare och närmare, och snart svängde han in i den korridor när tvillingarna stod lamslagna. Först var hans uttryck endast chockat över det faktum att Peeves verkade tala sanning, men sedan log även han hånfullt. ”Aha.. Jag ser...”
”Spring spring spring”, mumlade George snabbt, och plötsligt var de båda tvillingarna upplåsta ur sin förstening. De sprang i full hastighet, vilket var en ganska hög en – det blir så när man tidigt är tvungen att lära sig ly från bevisen av diverse busstreck. Filch jagade efter med tofsen på sin tomteluva gungande efter sig. Loppet genom Hogwarts julpyntade korridorer leddes till en början mycket stort av Weasleytvillingarna, men även Filch var en envis typ. Som en blixt från bar himmel slogs då George av en idé som fick honom att stanna häftigt.
”Aguamenti!” En vattenstråle sprutade ut ur hans trollstav och träffade Filch rakt i ansiktet.
”Aguamenti!” Fred gjorde samma sak, och de såg njutande på när vaktmästaren grimaserade illa av de häftiga strålarna. De stod där en kort stund, sedan rusade de vidare med ett rejält försprång tack vare chocken de orsakat sin jägare.

När de till slut stannade var de ända borta vid Gryffindors uppehållsrum, och efter att andfått ha mumlat 'Julgranskula' till Den tjocka damen så sjönk de ihop framför elden i den mjuka soffan.
”God Jul”, flämtade Fred. ”Bra gjort.”
”Detsamma”, sa George med ett leende. ”God Jul.”

Det var tre dagar kvar till juldagen, imorgon skulle de ta tåget hem för att fira jul i Kråkboet, och de hade haft en mycket, mycket bra första termin på Hogwarts m man såg till antalet anmärkningsvärda upptåg och intressanta upptäckter. Många fler jular på Hogwarts skulle komma, många fler jular i varandras sällskap, och det var en sådan självklarhet att de knappt tänkte på hur mycket de uppskattade det faktumet.
Det var en god jul, det var det onekligen.

25 december 1997

Kalkonen var torr..
Det kanske inte lät som något särskilt ovanligt, om ens något man reflekterade så mycket över, men för den ofullständiga skaran av medlemmar i familjen Weasley var det ovant.
Molly Weasley hade fött sju barn och skött ett helt hushåll, gått på i snitt en timmes sömn per natt vissa jular, torkat snoriga näsor och rinnande småbarnstårar samtidigt som hon stod vid spisen, men hon hade trots allt det aldrig någonsin ställt en torr kalkon på bordet när juldagen väl kom.
Förrän idag.
”Det var gott det här, Molly.” Arthur svalde hårt och gav ifrån sig ett leende som förmodligen var menat som tacksamt, men mest utstrålade uppgivenhet. I vanliga fall skulle hann säkert ha fått ett hjärtligt leende som svar, men den här julen var inte en vanlig jul, och det enda han fick som svar var en tyst nickning.
Fred och George växlade tyst menande blickar med varandra. Molly hade knappt rört sin mat, och ingen annan vid bordet visade heller någon större aptit. Det var vanligtvis långt ifrån tyst runt bordet när familjen Weasley samlades, men den här julen var olik alla de tidigare haft. Och det var inte positivt.

Även när Arthur blivit ormbiten och låg på St. Mungos under julhelgen hade de lyckats få till en god julstämning tack vare medlemmar ur Fenixorden, men i år verkade det hopplöst. Och de var inte ensamma om att känna så denna jul. Hela landet var drabbat av den oerhört dystra stämningen det medförde att ständigt leva under hoten från Mörkrets Herre och den mörka sidan, och julen hade inte på långa vägar uppmärksammats i samma utsträckning som vanligt. Människor var för upptagna med att gömma sig och överleva för att ha tid med ett ordentligt julfirande.

”Ett parti knallkort, kanske?” föreslog Fred när ingen längre ens gjorde ett försök att röra sin tallrik. Tant Muriel gav honom en missbelåten blick, men han ignorerade den.
”Det är bra, tack.” Arthur skakade på huvudet. ”Du och George kanske kan spela med Ginny?”
”Gärna.” Ginny svarade snabbt, som för att släta över det sorgliga faktum att det inte fanns fler syskon kvar att spela med. Charlie föredrog det något säkrare Rumänien, det var den tredje julen de firade utan Percy, Bill hade bett om att han och Fleur skulle få fira sin första jul som gifta för sig själva, och de visste alla – även om de vuxna vägrade säga det högt – att Ron var med Harry och Hermione. Antalet människor de saknade var nästan större än det antal som faktiskt var där.

”Jag saknar Rons patetiska värdelöshet angående knallkort”, sa George när de efter en mycket jämn omgång förklarat Fred som vinnare. ”Det finns ingen som kan skrika lika mycket över ett spel som honom.”
”Låt inte sådär emotionell, man blir ju alldeles illamående.” Fred försökte sig på ett muntert flin, men ärligheten i hans röst saknades och leendet var blekt.
”Ron skulle skrik, Harry skulle se överdrivet fokuserad ut och kämpa för att förstå reglerna under hela spelet, och Hermione skulle sitta i en fåtölj med sin bok och himla med ögonen.” Ginny suckade och lutade sig tillbaka i Muriels illrosa sidensoffa. ”Det blir bara inte rätt såhär, det går inte.” Hon tittade med ett plötsligt frånvarande ansiktsuttryck ut genom fönstret, där snöflingorna yrde runt i cirklar, utan att bry sig det minsta om saknade vänner och familjemedlemmar. Det vita snötäcket prydde både träden och marken därute, världen såg ut som ett julkort – men det hjälpte inte det minsta, för inget hjälpte mot den rädsla hela landet kände just nu.

Freds hand letade sig fram till Georges under soffbordet, och han fattade den. Inga ord behövde uttalas högt, för de visste båda att de kände exakt samma sak.
Att det ändå var okej, för de hade varandra. Det stod F på Georges tröja och G på Freds, och de hade varandra.
Så länge de hade varandra skulle det alltid vara en god jul.

21 december 1998

”George.” Någon var utanför hans dörr igen, någon som knackade väldigt bestämt. ”Snälla, kom ut nu.”
”Jag vill inte, Ginny. Du kan gå”, svarade han, men Ginny hade aldrig varit den sortens människa som lystrade till order hon ogillade, så George blev inte förvånad när dörren istället öppnades och rummets befolkning dubblades.
”Andromeda och Teddy är på väg.”
”Har det något att göra med mig?” George hörde själv hur vresig han lät, men han orkade inte bry sig.
”Sluta!” Ginny höjde sin röst så pass ordentligt att han ryckte till i sin säng. ”Jag vet, George. Jag vet att det är hemskt, men...”
”Du vet inte alls.”
”Du vet inte vad jag vet! Du är inte den enda som saknar honom! Du är inte den enda som gråter dig igenom vissa nätter, du är inte den enda som fruktar att fira jul utan honom!” Hon tog ett djupt andetag för att återfå luften. ”Men det kommer aldrig bli bättre om du stänger in dig på ditt rum och vägrar komma ut. Aldrig.”
”Jag vill inte fira jul utan honom!” utbrast George i ett kvidande läte som förvånade honom själv. ”Jag har firat nitton jular med honom och jag vill inte fira min första utan, jag vill inte, jag klarar det inte!” Han hörde gråten i sin egen röst och äcklades av den. Han lät så patetisk, men han kände sig patetisk, så det gjorde detsamma.

”Det är ingen annan som klarar det heller”, sa Ginny efter en stund. Hon ryckte på axlarna så att hennes prydliga hästsvans hoppade till. ”Men det går ändå.”
”Hur vet du det?”
”För att jag fortfarande vaknar varje morgon, trots att jag ibland tror att jag ska ha dött i sömnen av saknad.” Hon torkade irriterat bort en tår ur ögonvrån. ”Jag vet att det går, för jag skrattar åt skämt trots att jag aldrig trodde att jag skulle skratta mer. Jag vet att det går, för jag vet att Fred skulle döda mig om jag inte gjorde det.”
”Han skulle hatat det”, sa George så tyst att det knappt ens var hörbart. ”Han skulle hatat att se mig såhär.”
”Om! Han skulle bara vilja slå till dig!” Ginny skrattade till. ”Så, snälla. Kom ner och ät frukost nu. Jag saknar dig när du inte är där. Jag har redan förlorat en bror. Jag skulle aldrig, aldrig, stå ut med en till.”
”Förlåt.” George suckade djupt. ”Jag kommer.”
”Jag väntar”, svarade Ginny, och sedan såg George bara ryggen av henne när hon skuttade nerför trappan med de smidiga rörelser som bara en riktigt duktig atlet kan bära upp även i vardagen.

Det var väldigt motvilligt som han drog av sig täcket, men han stod inte ut med att göra Ginny besviken, så han reste sig bestämt ur sängen innan han hade tid att dra sig ur. Snön föll därute igen, små vita flingor som singlade till marken, och solen hade kämpat sig upp för att dela med sig av det för årstiden så sällsynta ljuset.
Han hade kunnat kalla det vackert alla jular fram tills nu.
Han borde kunna kalla det vackert även den här julen.
Han skulle försöka, för Freds skull.

De vita flingorna fortsatte att landa på backen, en och en, och när han betraktade det genom köksfönstret, småpratandes med Harry och med en skrattande Teddy i sitt knä, så fick han ändå medge för sig själv att det var vackert.
Det var vackert ända tills en förtrollad snöboll flög in genom rutan och träffade honom rakt i ansiktet.

Fantastiskt FF/ Kapitel!
Du skriver verlkligen jättebra!c

*-*
Awesome.