Jobbiga saker som hänt

Här tänkte jag att vi kunde skriva jobbiga saker som hänt och kanske trösta varandra. Det kan vara allt från att man har bråkat med en kompis till ätstörningar. Själv har jag varit med om en sjukt jobbig sak som jag kan skriva här nedanför.

Min berättelse.
Det började när jag gick i sexårs och plötsligt fick förstoppning. (Jag vet sjukt pinsamt). Min mamma och pappa visste inte att ibland när man har förstoppning så vill man inte äta, och det var precis det som hände med mig. Jag ville verkligen inte äta, och var jättemätt fast jag egentligen inte var det. Jag blev smalare och smalare, och tillslut så började jag må illa dygnet runt för att jag kände mig så mätt. Jag slutade skolan och mamma ringde till sjukhuset som sa att jag skulle ta blodprover och äta massor av mediciner. Blodproverna visade ingenting och medicinerna hjälpte inte och det blev värre och värre. Tillslut så provade vi en medicin som hette klyx som är mot förstoppning. Den var hemsk och det var ingen medicin man skulle äta, utan en mycket värre sak som är lite otrevlig. Den gjorde jätteont och hjälpte inte ett dugg, men jag fortsatte äta medicin och ta den, men jag hade också svårt att svälja tabletter så mina föräldrar fick mosa de i fil, vilket var sjukt äckligt och svårt efter som att jag fortfarande inte ville äta. Tillslut blev jag inlagd på sjukhus och fick ta rönken i halsen och massor av blodprover och en spruta som sitter i hela dygnet i armen. Jag låg inne i två dagar innan sjukhuset serverade kålpudding. Mamma som låg inne med mig blev jättearg eftersom att sexåringar kanske inte gillar sådana rätter och jag är vegitarian så den var inte så bra tillagad, men jag älskade den och åt nästan en halv portion, som var en stor förändring eftersom jag förut bara ätit två rån om dagen. Jag fick åka hem från sjukhuset en dag efter det. Men när jag hade varit hemma i ungefär två veckor och jag fortfarande nästan inte åt någonting, även om det var mer än förut så kräktes jag av någon anledning som vi inte vet. Jag kräktes, men det kom inte upp någonting efter som att jag åt så lite, så jag försökte och försökte kräkas i kanske fem minuter men det gick inte. Det är bland det hemskaste jag varit med om. Så efter det så var jag sjukt rädd för att kräkas. Jag mådde fortfarande illa 24 timmar om dygnet och var så rädd för att kräkas att jag grät nästan hela tiden. Förut, innan det hade börjat så skrattade jag extremt mycket och jag älskade att vara glad men nu skrattade jag inte på nästan ett halvår. Jag åkte fortfarande till sjukhuset väldigt mycket och efter ett tag så bytte jag doktor. Min nya doktor försökte hjälpa mig väldigt mycket och efter ett tag så frågade han mamma om vi testat medicinen Forlax. Det hade vi inte och han blev jätteförvånad. Vi testade och den fungerade verkligen! Jag gick i skolan efter en vecka och skrattade och lekte med kompisar. Jag har tagit den medicinen i 5 år och den är verkligen bäst! Men den hjälper inte helt. Nu när jag går i femman så mår jag fortfarande illa och är sjukt rädd för att kräkas, men det har blivit mycket bättre! Jag skulle verkligen vilja tacka min doktor Lotta, Maria Henning Mäki, Kerstin W Hanson och många fler även om jag vet att ni inte ser det här.

Det här är min berättelse om hur dåligt jag mådde och vilken hjälp jag fått, så jag skulle verkligen bli tacksam om ni skrev om era problem och saker ni mår dåligt av här så att ni får hjälp, stöd och tips av oss som jag fått av mina nära och kära!