Winner takes it all (MARODÖRER)

Rating g....
Ehm... Detta är min första halvdanna marodör fanficion så ge gärna konstruktiv kritik
ONESHOT!

~You said you didn't wanna talk
About things we've gone through
Asked me to leave
Said we were history~
Severus Snape stod vid tjocka damens porträtt och knackade hårt på tavlans ram.
"Ursäkta min unge herre men jag försökte sova här!" ropade den tjocka damen upprört. Severus ignorerade henne och fortsatte knacka. Hela dagen hade det känts som om han hade en sten i magen som tyngde honom, drog honom neråt, och den enda som skulle kunna hjälpa honom visste han fanns där inne, och han ville till varje pris få tag på henne.
Hjärtat dunkade hårt i hans bröst, han visste inte vad han skulle mötas av när porträttet öppnades, om det öppnades.
Porträttet svängde plötsligt upp och Severus hoppade till.
"Lily! Snälla du måste förlåta mig det bara... det bara slank ur mig!" rabblade han upp så snabbt han kunde.
Sedan blev han plötsligt klarröd i ansiktet, för flickan framför honom var inte Lily.
Framför honom stod en kraftig flicka med långt brunt hår och små ilskna blå ögon.
"Jaså, det är du" sa hon och granskade honom uppifrån och ner med illvilliga ögon. "Vad vill du nu då? Jag hörde minsann vad du gjorde mot Lily, du borde skämmas!" väste hon.
"Eh...Kan du be Lily komma ut hit?" sa Severus med sin mest tilltalande röst.
"Förvänta dig inte att hon kommer ut men..." svarade flickan, som hette Mary, Mary Macdonald. När hon vände sig om och började gå såg Severus att hon hade ett långt ärr som löpte från örat och ner längst armen. Hans hjärta hoppade över ett slag, han visste hur hon hade fått det ärret. Det hade nämligen varit en vän till honom, Muliciber, som hade orsakat det.
"Säg till henne att jag tänker sova här om hon inte kommer!" ropade Severus efter Mary.
Sedan satte han sig ner och lutade sig mot trappräcket. Han kände sig som en liten, tjurig femåring. Men det var väl det han var också. Han kände hur en tår pressades fram ur ögonvrån, men han blinkade snabbt bort den och tog ett djupt andetag. Han fick inte göra något fel nu, allt var beroende av det här ögonblicket.

Lily kom ut. Hon hade på sig ett rött nattlinne som gick ner till knäna. Hennes vackra, gröna ögon var rödgråtna. Hon bet sig hårt i läppen och verkade anstränga sig för att inte brista ut i tårar. Severus kände hur han smälte så fort han såg henne. Han tog ett steg fram emot henne, men hon backade hastigt så att hon höll avståndet till honom.
"Förlåt mig!" sa Severus med darrande röst.
"Inte intresserad." sa Lily kallt.
"Förlåt mig!"
"Det får du inget ingenting för."
Severus kände hur hans hjärta sjönk längre ner, drog honom ner mot marken.
"Jag kom bara hit för att Mary sa att du hotade med att sova här."
"Det skulle jag ha gjort, jag menade aldrig att kalla dig smutskalle, det bara..."
"...Slank ur dig?" Lily såg på honom med kalla ögon, Severus hade aldrig sett henne se så...kall ut. "Det är för sent. Jag har ursäktat dig i åratal, Ingen av mina vänner kan förstå varför jag ens pratar med dig! Du och dina kära små dödsätar vänner... se där! Du nekar inte ens! Du nekar inte till vad det är ni alla vill bli! Du kan inte vänta tills du får ansluta dig till Du-Vet-Vem, eller hur?" sade Lily spydligt.
Severus öppnade munnen för att protestera, men kom av sig och öppnade och stängde munnen några gånger, just som en guldfisk.
"Jag kan inte låtsas längre, du har valt din väg, jag har valt min" fortsatte Lily.
"Lyssna! Jag menade inte..."
"Att kalla mig smutskalle? Du kallar alla som är födda som jag för smutskallar, varför skulle jag vara något annorlunda?"
Severus skrek inombords, `För att jag är kär i dig! För att du är min enda vän!´ men han förblev tyst och innan han hann säga något hade Lily smällt igen porträttet bakom sig och lämnat honom ensam kvar. Severus kände tårarna bränna bakom ögonlocken, förblindad av smärta och tårar rusade han ner för trapporna och ner i fängelsehålorna. Han sjönk ihop på en bänk och satt där långt in på natten, där han tillslut somnade, med huvudet mot den hårda stenväggen.

~I've played all my cards
Painted myself into a corner
Nothing more to say
No more ace to play
~

Lily lämnade Severus utanför porträttet och rusade in i uppehållsrummet. Rummet var helt tomt och eldstaden höll på att slockna , det fanns endast lite glöd kvar som sakta falnade. Lily kröp ihop framför den, hon kände sig kall, obehagligt kall, som om hennes blod fryst till is. Kanske hon hade varit för hård mot Severus? Sev... Hennes bästa vän...
Det var en tom fläck inuti henne, ett svart hål.
Det var en känsla hon aldrig känt förr, och hon ville aldrig känna den igen.
Hon kände hur tårarna började rinna ner för hennes kinder och hon gjorde inget för att få dem att sluta.


~The winner takes it all
The loser's standing small
Beside the victory
That's my destiny~

James låg i sin säng och stirrade upp i taket, i sängen bredvid honom hade hans vän, Peter Pettigrew, redan somnat och snarkade nu högt.
James reste sig ur sängen, tog på sig sin morgonrock och upplevde ett litet ögonblick av panik när han inte hittade sina glasögon, som han visade sig ha på sig.
"Vart ska du?" mumlade Remus Lupin, som läste "Magins historia" i ljuset av sin trollstav.
"Jag behöver bara ta lite frisk luft."
James gick ut ur sovsalen och började gå ner för trappan som ledde ner till När han kommit halvvägs stannade han. Vid eldstaden satt det någon, ihopkrupen med händerna för ansiktet.
”Hallå?” Ropade han halvhögt, när han inte hörde något svar smög han ner för trappan för att se efter. Hans ögon blev stora av förvåning när han såg vem det var. Det var Lily, Lily Evans. Flickan James hade varit förälskad i sedan första gången han såg henne. Dock hade de aldrig kommit bra överens, och allt var Severus Snapes fel. Han var en flotthårig Slytherindumskalle som avskydde James mer än allt annat, kanske för att James också avskydde honom.
Efter en stunds tvekan satte han sig ner bredvid henne och lade armen om hennes axlar. Hon snörvlade till, drog sig närmare James och lutade huvudet mot hans axel. James kände hur han blev alldeles varm inombords. Han lade sina andra arm runt henne så att han inslöt henne i en mjuk omfamning. Lily snyftade mot hans axel. Lily, som alltid var så stark, James förstod att något stort måste ha hänt, han hade aldrig sett henne vara så här förut. Efter en stund upphörde Lilys snyftningar, hon började andas långsammare och hennes puls slog långsamt och regelbundet. James förstod att hon måste ha somnat.
Försiktigt lyfte han upp henne och lade henne i en soffa, sedan tog han upp en filt och lade över henne. Hon såg underbart fridfull ut när hon sov och James kände återigen den underliga känslan han hade fått då han först såg henne. Det kändes som om han sjönk ner i ett varmt bad varje gång han såg på henne.
Han stod stilla och såg på henne en stund, sedan gick han upp till sin sovsal igen. Så fort hans huvud föll ner på kudden somnade han, fortfarande med ett leende på läpparna.

The gods may throw the dice
Their minds as cold as ice
And someone way down here
Loses someone dear
The winner takes it all
The loser has to fall
It's simple and it's plain
Why should I complain?

BRA

THIS IS AWESOME!
Srsly bra skrivet, inte för långt och inte för kort. Tillräckligt mycket beskrivningar, dock skulle det kanske vara bättre med lite mer dialog - men det behövdes inte i det här kapitlet pga av förståelse för känslorna. Jag gillar det, skriv mer snaaart! :'D
Och som ett Lily + James fan så är jag nöjd över att Snape fick sig i det här kapitlet xD

Btw, stort plus till dig som gillar How I Met Your Mother och har Barney i din signatur.

Jättebra!

Det var

Sååå braaa xD älskade den :'

Väldigt bra! Gillade speciellt delen ur Snapes perspektiv, tycket verkligen du fick till den Och bra låtval, den passade perfekt!

meer!! :-D

Braaa, längtar efter mer!!!

*bevakar

Jättebra Caty Delacour!!!!!!! *bavakar*