Novell: Runes UFO-sällskap

Runes UFO-sällskap

Rune är en barnvagnshandlare. Han köper in gamla vagnar, snyggar till dom och säljer dom i sin butik i centrum. Hans fru heter Margit. Det var hennes idé att starta en barnvagnsaffär. Hon tyckte det var en strålande idé och den första och enda hon anställde var sin man Rune. Han gör det mesta av jobbet enligt honom själv. Han brukar prata med sig själv då han är i verkstaden och skruvar i gamla barnvagnar. Han säger jämt att Margit bara står vid kassan och filar naglarna, dammar och gnäller på honom om UFO-sällskapet Rune är med i. Han är besatt av UFO:n och spenderar all sin fritid åt att forska om dessa. Han plöjer igenom bok efter bok om UFO:n och nästan varje kväll är han ute med sina kamrater från UFO-sällskapet och spanar i sina stjärnkikare. Rune och hans UFO-gäng har kommit på att staten möjligen har en hemlig bas där dom gömmer rymdvarelser. När dom befinner sig på sina möten i Runes och Margits källare diskuterar dom hur dom ska kunna hitta den här basen. Dom planerar att på natten till söndagen den här veckan ska dom göra en kupp. Dom ska alltså ut och leta efter ett lämpligt ställe där staten möjligtvis kan gömma sina rymdvarelser.
När Rune kommer hem efter att han och hans UFO-gäng har varit ute med sina stjärnkikare berättar Rune för Margit om den kuppen dom har tänkt begå kommande natt. Men som vanligt gnäller bara Margit på Rune och säger att hans UFO-teorier är helt befängda. Men Rune står på sig. Han ska minsann bevisa för Margit att UFO:n faktist existerar. Och då ska hon få!

Rune går nöjd till sängs den natten. Han tar som vanligt fram sin bok “UFO:n, boken för UFO-fantasterna”. Han läser några sidor men när Margit börjar snarka kan han inte koncentrera sig längre. Han släcker lampan och ser upp i taket. Där har han för länge sedan fäst små plaststjärnor som lyser i mörkret. Margit hade försökt ta ner dom men Rune hade använt sig av sin UFO-kompis egenuppfunna superklister som troligtvis innehåller lönnsirap med tanke på färgen så dom stjärnorna kommer sitta där dom sitter.

Rune vaknar tidigt nästa morgon av att Margits väckarklocka ringer sin gälla signal. Margit hade nämligen kommit på den enligt henne själv geniala idéen att barnvagnsaffären även skulle vara öppen på helgerna. Hon envisades med att dom fick dubbelt så mycket kunder då. Vilket dom ju givetvis inte fick eftersom ingen annan affär hade öppet på helgen förutom möjligtvis Konsum.
Men just den här dagen gjorde detta inte mycket för Rune. Han såg så mycket fram emot nattens upptåg att han kände sig pigg som en lärka. Han åt som vanligt sin havregrynsgröt som han gjorde varje morgon och sen satte han igång med barnvagnarna. Han jobbade på fokuserat för att hinna bli klar så fort som möjligt.

När det var dags för lunch hade Rune redan gjort mer än hälften av dagens arbete. Då skulle han få gott om tid att leta fram behövliga saker till kvällen. Som till exempel lexikonet han hade beställt från adlibris “Lexikon svenska-rymdvarilska” som han hade för sig var någonstans uppe på vinden.

Cirka två timmar senare är Rune klar med sitt arbetspass och yttligare någon timme till är han på väg till åkern där UFO-sällskapet håller sina UFO-spaningar. Där ska han möta alla sina kamrater och dela in sig i grupper med walikie-talkies och därefter sätta igång med letandet.

Väl där delas Rune in med Roger och Kent. Rune känner sig nöjd med det. Han har känt dem hela livet och dom byggde upp sitt intresse och sina kunskaper tillsammans. Det är även dem han brukar leka UFO-frågesport med. Men det är inte lika kul längre när Kent bara vinner och när Roger bara försöker fuska hela tiden.
Ledaren av UFO-sällskapet heter Bert. Han är mästaren och kan allt. Rune brukar ibland vara lite avundsjuk på Bert eftersom han tycker det verkar roligt att vara ledaren.
Bert delade nu ut kartor med utmärkta ställen där dom trodde att den hemliga rymdbasen kanske kunde finnas. Rune, Kent och Roger skulle leta åt väst. Så dom tog sina ficklampor och satte av.

Helt plötsligt hörde de tre någonting bakom sig.
“Mööööuuuuuuuu! Pling, plong, pling, plong!”
De vände sig om och lyste med sina ficklampor samtidigt som de hörde en hög duns. Det visade sig vara Roger som hade ramlat omkull.
“Jag tyckte jag såg en rymdvarelse! Jag hörde något plingande ljud!”
Sa Roger och kom upp på fötterna igen.
“Det var en ko med en koklocka dummer!”
Sa Kent.
”Men den hade ju horn och stora röda ögon!”
”Du såg i syne!!”
Roger muttrade bara något ohörbart som svar och traskade iväg igen. Den här gången hördes ett ljudligt skallrande och ännu en duns. Det var Roger igen. Han frustade och reste sig upp igen.
”Ett stängsel!”
Utropade han irriterat.
”Vem sätter upp ett stängsel ute mitt i ingenstans utan att varna små stackars nattvandrare?!”
Rune tittade upp. Hans pannlampa lyste vägen för honom. Mycket riktigt var det ett stort stängsel med taggtråd på toppen.
”Titta!”
Ropade Kent och pekade mot något.
Det var en skylt som satt fast mot stängslet. ”Obehöriga äga ej tillträde” löd texten på skylten.
”Jag tror du har hittat rymdvarelserna Roger!”
Utropade Rune.
”Det kanske inte var en ko du såg, det kanske var en av rymdvarelserna på flykt!”
”Jag sa ju att den inte såg ut som en riktig ko.”
Muttrade Roger fortfarande en aning surmulen över att de inte hade trott på honom.

De tre vännerna skyndade sig vidare för att få någon uppfattning om hur stort det inhägnade området var. Kent ville också gärna hitta en väg in men Bert hade varit bestämt i det faktum att om de hittade något misstänkt skulle de rapportera till honom. När de hade gått en stund bestämde de sig för att kontakta Bert. Roger tog fram sin walkie-talkie ur ryggsäcken och höll in knappen.
”Bert?”
Det knastrade till och Berts röst hördes.
”Är det Roger jag talar med?”
”Yes sir!”
Svarade Roger och gjorde honnör även fast Bert inte kunde se.
”Vad vill du då?”
Frågade Bert.
”Vi vill informera at vi tror vi har hittat något som kan vara av intresse!”
Svarade Roger ivrigt.
”Markera platsen på kartan och återvänd genast, jag kallar tillbaka de andra grupperna!”
Det knastrade till igen och Bert var borta.
Rune tog fram kartan ur sin ryggsäck och bredde ut den på marken. Roger och Rune började följa vägen de gått på kartan. När de var klara vek de ihop kartan igen och reste sig. De såg sig omkring. Var hade Kent tagit vägen?
”Kent?”
Sa Rune.
”Keeent?!”
Ropade Roger högre.
Efter kanske fem minuters letande i det närliggande området hittade Rune ett hål i stängslet.
”Psst Roger!”
Väste han och Roger hukade snart vid hans sida.
De gav varandra en orolig blick och utan att någon av de protesterade klättrade de in för att hitta sin kompis. Marken var lerig och mörkret kompakt runt dem. En gren knäcktes i närheten och de stannade till. När de inte hörde något mer började de sakta att röra på sig igen. Plötsligt badade området i ljus. Både Rune och Roger kisade mot det plötsliga skenet. Sirener ljöd genom natten.
”Vad händer?!”
Väste Roger panikslaget.
”Hallå? Är det ni?”
Hördes en bekant röst från skuggorna.
”Kent?!”
Frågade Rune och Roger i munnen på varandra.
”Ja, det är jag.”
Kent lyfte en hand mot ansiktet och försökte se var lysskenet kom ifrån.
”Vad tror ni att det är?”
Frågade han.
”Kan det vara ett UFO?”
”Det är polisen såklart. Tror ni att de skulle lämna en hel hemlig bas där de gömmer rymdvarelser helt obevakad?”
Sa Rune och himlade med ögonen.
”Kommer de hit?!”
”Ja antagligen.”
Sa Rune samtidigt som ljudet av sirenerna blev högre, ett tecken på att de närmade sig.
”Var finns vägen ut?”
Frågade Kent.
”Hur ska vi veta det var du som hittade det först!”
”Men ni gick ju in senast!”
De hörde knastrande steg och ljus i närheten.
”Jag tror dem är här!”
Väste Roger.
”Jag antar att det bästa vi kan göra är att springa!”
Och det gjorde de. De sprang genom det kolsvarta mörkret utan att ha någon aning om var de var på väg.
”Hallå där, stopp i lagens namn!”
Ropade en röst bakom dem. Kent var på väg att stanna men Rune ryckte till i hans arm och tvingade honom att fortsätta springa. Roger tog täten och var den första som sprang runt en krök. Men där tvärstannade han.
”Det är kossan igen!”
Han hade rätt. Framför dem stod en onormalt stor ko med stora röda ögon. Rune trodde att han inbillade sig. Hade kon verkligen vingar?
”Vad var det jag sa!”
Sa Roger glatt och började hoppa upp och ner av glädje.
”Följ med mig, hoppa upp på min rygg så ska jag rädda er!”
Sa kon med en djup mekanisk röst.
Rune och Kent tittade osäkert på Roger.
”Vågar vi verkligen lita på en ko?”
Har vi något annat val?”
Sa Roger och hoppade upp på kons rygg.
”Kom igen nu vill ni hellre hamna i finkan?”
Så Rune och Kent hoppade upp och kon fällde ut sina vingar och de lyfte upp i luften. Marken försvann fort under dem. Poliserna som stod med förvirrande ansikten och lyste med sina ficklampor krympte till storleken av små myror. De hade klarat det! Och det bästa av allt, de visste att rymdvarelser fanns på riktigt! Kon hade bett dem att inte berätta för någon om att de hade mött en rymdvarelse.
”Det är ändå ingen som kommer tro oss.”
Svarade Rune.

Efter den natten slutade Rune att gå till UFO:klubben. Eftersom han redan visste att rymdvarelser fanns kände varken Rune, Kent eller Roger att det var nödvändigt. På fritiden umgicks de istället hemma hos varandra. De spelade oftast kort som de alltid hade gjort förut. Fast Roger hade slutat fuska och Kent vann inte lika ofta. Det kanske var för att han inte gjorde sitt bästa för att låta de andra få vinna någon gång men det var alltid roligare när man i alla fall hade chansen.