One Piece

Detta är ett rollspel mellan mig, Vergo och Vildvittra, om ni vill vara med kan ni få "ansöka" genom att fråga någon av oss

Detta är ett roll som utspelar sig i one piece världen och ja jag behöver inte förklara så mycket mer xD

De börjar i Norr Blå ^^

Mall:
Namn: Bonbon Caramell
Ålder: 24
Utseende:
Personlighet: rollas fram.
Position på skeppet: scout
Kommer ifrån: Spider Miles
Bakgrund: Bonbons föräldrar var pirater som seglade med Roger, hon föddes på skeppet och fanns ombord tills hon var två år, då Roger fångades, hennes föräldrar flydde och hamnade i Spider Miles, men fångades snart, de hade gömt Bonbon som då var fyra, hon såg sina föräldrar bli bortförda och avrättas, hon levde ensam på gatan. När hon var 14 åt hon en djävulsfrukt och lärde sig efter ett bra tag kontrollera tyst-tyst frukten, Bonbon använder den ofta till att tysta sig själv och stjäla mat, särskilt godis och spela spratt med folk, något hon finner roande.
Djävulskraft ifall man har någon: tyst-tyst frukten.
Övrigt: Bonbon är en människa med häftigt temperament, som älskar sötsaker och spela spratt. Hon är impulsiv, vilket ofta kan få henne i trubbel, hon har lärt sig att bryta sig ut ur fängelset, något hon gjort sedan hon var liten. Men trots att hon är impulsiv, så skulle hon aldrig kasta sig in i något som kunde äventyra hennes liv.
Bounty: just nu ingen.

Namn: Elanor
Ålder: 20
Kön: Kvinna
Utseende:

Har ett mycket oskyldigt utseende, hon är liten och späd till växten.
Folk tar henne oftast för yngre än vad hon är, vilket hon utnyttjar.
Personlighet: Rollas fram.
Position på skeppet: Skeppskock
Kommer ifrån: Spider Miles
Bakgrund: I tidig barndom levde Elanor med sin mor som bedrev ett välbesökt värdshus.
Modern blev dock sjuk och affärerna gick sämre och sämre.
Då modern dog fick Elanor lov att sälja allt för att betala det hon var skyldig.
Nu jobbar hon i köket på samma värdshus, då paret som äger det nu fortfarande säger att hon står i skuld till dem.
Hon lever på det paret av "godhet" vill ge henne, samt gåvor av nöjda kunder.
Djävulskraft ifall man har någon: Frammana blommor "lösa" blommor, som blommregn.
Övrigt: Råkade äta frukten av misstag som liten, men gillar den då hon kan göra världen vacker omkring sig.
Har aldrig satt sin fot i en båt och tål inte att se blod.
Bounty: Nej

Vildvittra Tänkte att det är bra om alla är från samma stad till en början, blir så ensamt för någon annars. Du får gärna komma från en annan stad men det underlättar om alla placerar sig i Spider Miles till starten.

Namn: Saru
Ålder: 20
Utseende:
Minus polisongerna.
Personlighet: rollas fram.
Position på skeppet: Kapten
Kommer ifrån: Spider Miles
Bakgrund: Saru har växt upp utan föräldrar och istället varit piratlärling på andra skepp; mest mindre piratklaner för att lära sig nödvändiga färdigheter så som navigation och liknande. Efter några år till havs snubblade piratklanen han var med över en frukt, en djävulsfrukt, kaptenen bestämde sig för att sälja den men när alla sov tog Saru risken och åt frukten; han ville mer än pengar och trots att det var en chansning så ansåg han den värd att ta. Samma natt flydde han skeppet i en av de små livbåtarna, han fick med sig nödvändigheter och kompass med detta återvände han igen till Spider miles för att än en gång besöka sin hemstad innan han skulle ge sig ut till havs för att segla världen runt.
Djävulskraft: -
Övrigt: Slåss med en lång stav, kaptenen han snodde frukten ifrån har troligtvis ett agg gentemot honom, har ingen bounty trots sina år som pirat då han endast var lärling.

(Jag tänkte att jag kunde börja för jag har tråkigt xD)

Bonbon satt tillbaka lutad mot stenmuren, framför henne hade hon vattnet och bakom henne staden, hon hade lagt upp fötterna på några lådor som stod där. Bonbon stoppade en klubba i munnen, hon hade kommit över några klubbor i sitt senaste inbrott, något hon uppskattade. Hon älskade sötsaker och kunde aldrig få nog av dem, någon hade för länge sedan sagt att det berodde på hennes mor, att även hon hade älskat sötsaker. Bonbon mindes knappt sina föräldrar, det var trots allt 20 år sedan de dog, hon fnös åt att de blev avrättade för att de hade varit på Rogers skepp, vilken korkade anledning det var för att avrätta folk, men det verkade nästan som om att marinen lät avrätta folk för vad som helst. Bonbon kunde inte direkt säga att hon saknade sina föräldrar då hon knappast mindes dem, men hon saknade att vara på havet, en av hennes tidigaste minnen var av havet och hon hade alltid drömt om att få segla på det igen, men hon hade aldrig kommit ut. Hon hade ingen erfarenhet av navigering och skulle åka vilse, ja om hon haft en båt det ville säga, men nu hade hon inte det heller. Hon hade ibland övervägt att gå med en piratklan men hon kände att de hon mött inte var rätt, de verkade ibland för seriösa eller oseriösa. Hon ville åka på ett skepp där hon kunde få uppleva äventyr, fast fortfarande vara sig själv. Hon hade varit sin egen chef för länge för att lyda under vem som helst. Bonbon tog undan håret ifrån ansiktet och suckade sedan när hon hörde ett skrikande barn längre bort, hon log roat och knäppte med fingrarna och barnet tystnade, eller snarare ljuden runt henne, hon föredrog tystnaden, och hon hade haft tur med den djävulsfrukt hon fått. Bonbon såg ner på havet, att inte kunna simma störde henne inte, så länge hon fick vara nära havet. En vind fångade upp hennes hår och hon slöt ögonen och lät solen värma henne.

(Okej, spelar ingen roll vilken stad jag är från så ändrar det Cara, ser inte din bild, bara om jag trycker på den osynliga länken xD)

Elanor stod tillfälletvis i köket och körde med de två personer hon hade till hjälp. Till kvällen fick hon klara både att laga maten och servera själv, men nu hade hon dessa ynglingar till att servera maten.
Körde, var väl inte heller rätt uttryckt, men hon styrde dem med någon vänlig aktoritet så de gjorde som hon sa utan skrik eller hårda ord.
Vad fick hon för detta slavgöra då? Knappt något, förutom sängplats och mat som hon själv lagat.
Men hon klagade inte, det var varmt i värdshuset. Gästerna var oftast trevliga och hon kunde ha givande samtal med dem då tid fanns.
Folk tyckte i allmänhet om henne, eller kanske tyckte synd om henne då hon ofta fick saker till skänks. En del saker gömde hon, en del lät hon paret som nu ägde stället ta, annat skänkte hon till dem som hade det sämre ställt än henne.
Hon hade levt såhär i många år nu sedan modern dog och paret tog över värdshuset. Hon skulle inte klaga även om hon längtade bort till något som gav henne frihet.
Men hon satt fast här, i en skuld som tycktes omöjlig att betala och med arbetsgivare som var allt för hårda. Vad saken var så hade hon för längesedan betalat allt hon var skyldig dem och mer därtill. Men paret såg henne som en god inkomstkälla, hennes mat var god och hon arbetade för tre. Hon skapade en trevlig och gemytlig stämning om sig, hade oftast ett leende på läpparna och var alltid vänlig. Sådant gjorde att folk stannade och den söta lilla flicka de såg att Elanor var, bidrog med allt detta.
Vem Elanor i själva verket var, hennes innersta tankar och känslor visste ingen och knappt hon själv heller. Men hon visste att ett ständigt leende och vänliga ord gjorde alla människor gott.

Båten flöt in i hamnen, han hade revat seglet och hade sakta men säkert flutit in i hamnen med den resterande farten; han hade åror till hands om han skulle stannat. Båten han åkte i var inte stor och flaggan han använt var vit; han var ännu inte sin egen man med egen flagg. Med ett brett leende surrade han fast båten i hamnen och hoppade upp på piren, med en enkel säck slängd över axeln och staven i handen traskade han mot stadens världshus; det var skönt att äntligen få besöka sin hemstad, Spider Miles, en sista gång innan han fortsatte sin resa runt jorden som pirat, han hade inte varit här på sju år; tiden hade gått fort och han hade upplevt mycket, bra som goda saker.
Snart nådde han stadens världshus, han gick in genom dörrarna och satte sig i baren, beställde in ett stop med öl och lade ned sin säck med hans få tillhörigheter på golvet vid hans fötter. Mannen i baren tittade på honom en extra gång, förmodligen kände han igen honom men kunde inte placera honom ordentligt, när hans öl kom log han mot mannen och han drack upp stopet i stora klunkar, när han var klar ställde han ned det och vände sig mot resten av människorna som befann sig på världshuset; han log brett.
"Är det några här som vet någon som är sugen på ett äventyr?", Sade han enkelt, med ett stort leende på läpparna och med en spjuveraktig glimt i ögonen.

(Kan du se den nu Tessan?)

Bonbon hade sett en båt med vit flagga komma in i hamnen, hon hade studerat den, men inte funnit den särskilt intressant då den hade en vit flagga, då var det inget priratskepp.
Bonbon hade inte heller känt igen mannen som stigit av och hade inte gjort någon direkt insats till att ta reda på vem det var. Hon hade istället stoppat en ny klubba i munnen och lutat sig tillbaka, hon njöt av tystnaden och vinden som fläktade henne.
Ett tag funderade hon på att stanna kvar i hamnen, men hon började bli hungrig och hon kunde inte leva på godis, det visste hon. Bonbon reste sig och sträckte på sig, hon slängde en sista blick över havet innan hon gick in till staden, hon tog bort ljudbubblan runt sig, att inte höra någon komma kunde innebära problem när hon gick i staden. Bonbon såg sig runt på gatan och funderade på vad hon skulle äta, hon ville helst inte använda sina pengar, när hon inte behövde. Hon passerade ett marknadsstånd och tog ett äpple utan att ägaren märkte det. Bonbon bestämde sig sedan för att kliva in på världshuset. Hon gick fram till baren och mannen bakom disken nickade och hon fick snart sitt vanliga glas med rom hon såg på mannen när han vände sig mot människorna i världshavet och frågade.
"Är det några här som vet någon som är sugen på ett äventyr?" Bonbon såg på hans bakhuvud där hon stod lutad över bardisken och tuggade på sitt äpple, hon undrade om någon skulle anmäla sig, tanken for igenom hennes huvud, men hon visste inte vem mannen var och hon var inte säker på om det skulle vara en bra idé, hon valde att inte säga något fören någon annan svarat.

Elanor kom ut i rummet där världshusets gäster och besökare samlades, antingen för en matbit eller för något att dricka.
Hon bär på ett halvt dussin tallrikar med olika rätter och delade ut till gästerna. Hon småpratade lätt och glatt med dem, men hennes uppmärksamhet var på mannen. Människor kom och gick, ibland kom vissa åter. Många kände igen henne, hon sällan någon. Det var väl för att hon alltid var på samma plats, för att hon hade varit här sedan barnsben, för att detta ställe skulle vara hennes arv.
Hennes arv? Tack vare kostnader för moderns sjukdom och att i och med den gick värdshuset dåligt så blev det hennes skuld. Skuld som hon borde ha betalt klart men det verkade inte så.
Då mannen frågade om någon var sugen på äventyr tystnade först rummet innan alla började prata i mun på varandra med en gång.
Elanor svarade inte, det fanns inte i hennes värld att hon skulle följa med. Det var av den enkla anledningen att ingen ville ha henne med då hon knappast var till nytta och aldrig satt sin fot på varken båt eller skepp.
Hon började snabbt samla ihop smutsig disk för att diska och torkade samtidigt av borden för att fler gäster skulle ta plats.

Saru hade fått reaktionen han ville ha, det blev en uppståndelse och människor började att prata i mun på varandra; med ett brett leende vände han sig mot mannen bakom bardisken i väntan på att sorlet skulle stilla sig, männen han tog med sig skulle fortfarande behöva vara kvalificerade på något sätt. Mannen bakom disken log nu brett mot honom och ställde fram ännu ett stop med mjöd.
"Saru, inte sant? Det var ett tag sedan.", viskade han i hans öra och han nickade bara; vem han var behövde ingen annan i världshuset veta, de skulle förmodligen inse det snart; pojken som alltid pratade om att resa jorden runt, att äventyra och bli pirat hade spårlöst försvunnit när han var tretton. Självklart skulle de inse vem han var, tids nog; många av människorna som var här kände han igen från sju år sedan. Stamkunder.
Fortfarande road över uppståndelsen han skapat tog hällde han i sig drycken och ställde ned ett tomt stop när han var färdig, sedan vände han sig återigen mot folkmassan.
"Så, har ni kommit fram till något?", Sade han enkelt.

Bonbon hade dragit på mungipan när hon hört människorna börja tala i mUn på varandra, hon var inte förvånad över hur ivriga människor var, äventyr var något de flesta ville ge sig ut på. Hon hade sett bartendern viska något i mannens öra och hon hade varit nyfiken på vad det var, men hennes kraft gav henne inte möjligheten att öka ljudstyrkan.
Bonbon hade vänt på sig från att se vilka som var intresserade av mannens erbjudande och hon såg att det var de flesta inne på värdshuset, männen hade ställt sig på kö för att kunna få prata med mannen vid baren. Bonbon studerade de få som satt kvar, de flesta var äldre män, runt 40 års ålder, antagligen såg de bara mannen som en okunnig nykomling, något hon kunde förstå, Bonbon var intresserad av vad han var för man. Hon hade möt flera olika sorters män under sitt liv, många erfarna pirate andra nykomlingar, hon on visste inte hur erfaren mannen var bredvid henne, men hon misstänkte att han inte var någon stor pirat för så hade hon känt igen honom.
"James anmäler sig för äventyr" sa en man som var en aning glad i hatten och Bonbon fnös åt honom. "Vad fnyser du åt Bonbon?" Frågade han argt och hon log mot honom.
"Både du och jag vet att du skulle falla över bord så fort du steg ombord på ett fartyg." Hon såg på de flesta i rummet och log roat.
"Jag vet inte vem ni är" sa hon och vände sig mot mannen som satt bredvid henne "men jag skulle säga att de flesta här inne är odugliga till sjöss, jag vet i och för sig inte vad ni vill ha för besättning eller vad ni skall ut på för äventyr, men om du vill komma levande ut det skulle jag välja mina män med bättre omsorg. Jag hade valt Jimmy och Steve" sa hon och pekade på två män i hörnen, några av de som inte hade ställt sig i kön. Männen inne på värdshuset började protestera och hon log mot dem.
"Vi vet allihop att ni inte gör hemma på en båt" sa hon och reste sig upp ifrån sin stol.
"Vad vet du om båtar" fräste en man och hon log större.
"Jag föddes på den bästa av båtar, tror ni mina föräldrar blev avrättade för att de seglat med vilken liten pirat som helst? Nej de blev avrättade för att de seglade på hans båt, Rogers båt" sa hon stolt och började gå mot utgången.
"Ljug inte" sa en man och kastade ett stop mot henne men hon duckade.
"Välj med omsorg, en besättning skall finnas där för att hjälpa sin kapten nå sitt mål, inte skälpa honom" sa Bonbon och stannade i dörren och log "Tack för glaset Tom och för maten" sa hon och lyfte upp glaset och tallriken hon hade i handen och lämnade värdshuset, det hade varit roande, sen om mannen skulle lyssna på henne visste hon inte. Bonbon återvände till hamnen och slog sig ner på sin väl dolda plats och började äta maten.