Ny medlem, första fanfiction! Förhoppningsvis finns det någon gullig människa här på mugglis som kan tänka sig läsa denna ff och slänga in en kommentar. Fast ni inte gillar den eller bara vill komma med kritik så välkomnas även det! Jag tar emot allting jag kan få! Så snälla, om ni läser så skriv en kommentar!
Titel: En Dag Mörkare
Rating: PG-12/13 ( om du inte klarar av våld/svordomar eller mindre sexuella scener så rekommenderar jag att du inte läser)
Genre: Drama, romantik, äventyr
Generation: Tredje generationen
Handling: Efter att befunnit sig utanför allmänheten i tio år skickas Alex till sist vidare från ungdomsanstalten till Hogwarts. Från att ha varit van vid slagsmål, tomma hot och skriverier i tidningarna har hon nu en chans att börja om från början med sitt liv. Dock fortsätter det inte som en dans på rosor då hennes förflutna kommer ikapp henne och det inte är bara hon som märker det.
Prolog
De säger att smärtan inte är något mer än en illusion. Att du egentligen ska kunna stänga den ute och kunna fokusera på något annat. För dem som genomlidit en smärta svår nog att det trummar i öronen, magen krymper och man klarar inte ens av att gråta för att ögonen svider – de vet att det bara är en tröst för dem som inte vet vad smärta är.
”Nej, låt bli mig!”
De säger även att det är förbjudet att aga barn. En gång i tiden var det tillåtet, att slå eller misshandla barn för att ge dem rätt uppfostran. Idag är det strikt förbjudet med följder som kan kosta dig livet. Det räcker dock inte för att skrämma alla människor, några lever vidare på de gamla sederna, helt förtvivlade över att andra inte har samma åsikt som dem.
”Förlåt! Det var inte min mening. Förlåt!”
Fysisk smärta. Blåmärken. Misshandel. Blod. Sår. Och en enda tår som rinner ner från den lilla människans kind, det är det enda som räcker för att man ska tro att man ska få hjälp. Sen kommer den där ena tanken eller den där meningen, jag lovar att det är sista gången. En sista gång och sedan gör jag det aldrig mer. Jag lovar. Aldrig mer. Det är en vit lögn.
”Det gör ont!”
Sedan kommer motgången, den där situationen när man inte längre vet vem man är eller vad man tror på. Då börjar det på allvar. Allting tar ett slut, eventuellt. Men tills dess är det bara en dimma. Hur långt du än vandrar kommer du aldrig ur det. Och det gör ont.
”Pappa, du skadar mig!”
Flickan drog ihop sig till en boll, kramade krampaktigt om sina ben och försökte desperat skydda huvudet mot slagen. De bara fortsatte, hennes kvidande ord hjälpte inte ett dugg. Han bara fortsatte att slå och flickan kände bara mörker och hat. Hon hatade honom.
Tårar rann ner för flickans kinder, dränkte hennes näsa så att hon var nära på att bli utan luft. Hjärtat hamrade i bröstet på henne och hennes ben kändes som spagetti. Slagen bara fortsatte, mot huvudet, armarna, ryggen och benen.
Mannens blick var tom, det var som om han var i en annan värld långt borta. Han varken brydde sig om tid och rum eller att det var hans egen sexåriga dotter som han höll på att slå till döds med sina egna blodspränga nävar. Han ville inte förstå, för han visste bäst. Han var den vuxna, han var föräldern och det var han som visste bäst.
Flickan gav ifrån sig ett skri av smärta då knytnäven träffade hennes överarm exakt på samma ställe som hon hade sitt onda blåmärke från veckan innan. Om bara smärtan kunde försvinna, om hon bara kunde få det här att sluta. Hon ville inte lida längre.
”Käften med dig, odåga!” skrek mannen och höjde än en gång sin hand. Dottern kröp ihop så mycket som hon kunde åstadkomma, grep tag i sina kläder med sina små händer i ett försök att flätas samman med väggen.
Jag vill inte längre.
Ett öronbedövande kras ljöd genom den lilla lägenheten, precis som om något nyss åkt med full kraft genom en trävägg och kraschat genom glas. Inga fler slag måttades mot flickan och en evig tystnad fyllde rummet.
----------------------------------------------------------------------------------------
Snälla skriv vad ni tycker och tänker om ni läste! :'
Tack!
Mugglarportalen