Innan vi båda dör ~ [PRS]

~ skall världen bli som den en gång var.
(Usel rubrik is usel...)

Ett privat rollspel mellan Vildvittra och Southafrica.



Namn: Talindra Celebrindal
Ålder: Tillräckligt ung för att kunna reagera på känsla, gammal nog för att ha känt sorgen tynga skuldrorna.
Ras: En typ av skogsalv
Utseende:
Har, utifrån sitt folks kläder, skapat denna utstyrsel som hon bär på senare dagar då världen blivit allt farligare.
Personlighet: Rollas.
Familj&Bakgrund: Om hennes familj finns inte mycket att säga då alvinnan mestadels har klarat sig på egen hand, gärna hållit sig i skogarna utanför byn där hon växt upp. Vid mognad tog hon sig därifrån för att upptäcka mer av världen än det sammanhållna men otroligt trånga folket hon levt med. När oroliga tider vällde över landet drog hon sig tillbaka till sin ursprungsby igen, och där fann hon en stor förändring i hur alvernas vardag nu såg ut. Vaksamhet liksom misstänksamhet präglade deras levnadssätt och på de senare åren har alvinnans synsätt på världen ”utvecklats” och förändrats utifrån detta. Det dröjde inte länge förrän hon återigen vandrade bortåt sina hemtrakter och hamnade tillsist, efter många svårigheter och problem på hennes resa, i skogarna tillsammans med främlingar hon tvingas lita på. Hon spenderar just nu all ledig tid hon har med att öva stridskonster med specialisering på spionage.
Vapen: De två knivarna på bilden. Kan även hantera pil och båge men äger inga.
Övrigt: -

Namn: Avena
Ålder: 20 år
Kön: Kvinna
Ras: Människa
Utseende:

Personlighet: Rollas
Familj&Bakgrund: Om sin familj minns hon inte mycket, de skiljdes åt då hon var liten och hon hörde inte av dem sedan dess. Hennes gröna tatueringen är det enda som finns kvar till minne och hon söker med hjälp av den sina rötter.
Då detta hände var hon runt tio år och fick jobb som tjänsteflicka på en krog. Då hon mognat fick hon även utföra andra tjänster. Men det gick som det gick och då det uppenbarades att hon var gravid kastade de ut henne enbart femton år gammal.
Barnet, en liten flicka hon namngav till Silje föddes i ett hus som en grupp rebeller hade hand om. De tog hand om henne och barnet och snart var Avena i skuld till dem och hjälpte dem.
Allt tycktes gå bra till den dag, dagen då Siljes femte årsdag var blev de upptäckta. Avena var inte inne då, hon kom enbart i tid att se hennes vänner och sin dotter slitas itu och torteras innan de dödades framför befolkningen.
Avena flydde sedan till skogen där hon lever nu, hon lever än i förnekelse och kan knappt ta hand om sig själv.
Vapen: Svärd och dolkar
Övrigt:

(Southafrica?)

Tyvärr kommer min mall komma senare eftersom jag inte har tillgång till dator! Tycker verkligen inte om att skriva mallar på mobilen. ^^ Ledsen för det.

Förstår, gillar det inte heller. Det är svårt ^^

Har lyckats få in min mall nu, vet inte om den blev så bra som jag hoppats... Din mall är däremot awesome!
Hur ska vi börja?

Bra, tyckte din var jättebra med

Skulle du kanske kunna börja? Vi kan ju tänka att de möts i en skog? Antingen är de där och stöter på varandra, eller kommer dit ;P

(( Hm... Ska försöka, men förvänta dig inte för mycket. XD ))

Talindra var trött. Hennes ben liksom hennes huvud värkte och det var lite utav en kamp att hålla ögonen öppna. Hon kunde inte minnas senaste gången hon fått sova en hel natt där hon vaknat helt utvilad i gryningen. Hon saknade de dagarna, då solen fortfarande värmde och fåglarnas sång gjorde liv i tillvaron. Nu var det alldeles tyst, och fastän solen stod på himlen var dagen dystert grådisig.
Utan förvarning vek sig knäna under henne och hon hann knappt ta emot sig med händerna innan hon landade. Skogsmarken luktade jord och hon kände luktspår utav olika djurraser och för ett ögonblick kunde hon nästan drömma sig tillbaka till sin hembys skogar. Stunden var fridfull och avslappningen tillät sömnen smyga på henne...
Talindra visste inte hur länge hon legat där när hon plötsligt kände en slags oroväckande spänning i sin omgivning. Uppfattningen fick henne att stelna till. Sekunderna efter rycktes hon oförsiktigt ur sin dvala genom att hon lyftes ifrån marken medan en ilande smärta strömmade ifrån hårrötterna. Hon skrek, dels av pinan, dels av förvåning.
"Jag trodde att den var död", hörde hon mannen med näven runt hennes hår säga. Till vem eller vilka han talade till kunde hon inte se.

(Det var ju bra )

Avena lämnade stigen och gick in i skogen. Hon huttrade till i den grådisiga dagen. Avena hade förlorat mycket familj, vänner och nu det senaste sin pälsjacka. Fast den var inte hennes heller hon hade väl haft långa fingrar som man sade och tagit den då hon frös. Nu hade hon blivit av med den efter att hon jagats, hon hade lyckats ruska sig av dem så kunde därför gå sakta nu.
Avena hade varit på flykt länge nu, med en liten ränsel på ryggen med det viktigaste. Hon hade tunika, byxor och skor som gick i skogsfärger, men frös ty de var slitna och förstörda.
Hela hon såg väl ut att gå sönder snart, såg man in i hennes ögon såg man bara en enorm sorg och smärta och inte ett leende syntes.
Avena tänker på dagen, dagen då allt gick åt fel håll, dagen då hon förlorade.........
Hon ryks ur sina dystra tankar med ett skrik och grova röster. Tyst tar hon sig fram, något hon lärt sig med precision. Hon hukar bakom en buske, en alv var det som skrek.

Samtidigt som mannen släppte taget om Talindras hår, kände hon en fot i ryggen och hon slungades framåt av kraften. Hon krälade panikartat bortåt för att komma ifrån deras räckvidd och vände sig sedan för att skåda vilka de var.
Rövare, tre stycken. Hon kunde urskilja dem genom deras slitna kläder och grova tal. På senare dagar hade deras antal växt, och hon hade hört att de samlats i skogarna.
"Vem är du och vad gör du här?" undrade de.
Talindra blängde upp på dem under tystnad och kunde känna hur hennes hjärta bankade i bröstet.
"Jag frågar inte en gång till", hotade han, men alvinnan vägrade yppa sig.
Hon hade känslan av att en annan närvarade på avstånd, men hon vågade inte se sig om.

Avena önskade att hon haft en pilbåge, en sådan skulle vara användbar vid detta tillfälle. Men hon kunde heller inte hantera den så troligen skulle den inte göra så stor nytta. Snabbt drar hon upp en av sina dolkar och kastade den, rakt mot den närmsta mannens hjärta. Hon ställer sig upp och kommer fram.
"Låt alven vara." sa hon bara och drar sitt svärd. Hon var i ett tillstånd där hon inte brydde sig om hon levde eller ej och tog därför onödiga risker. Hon verkade mager och tärd av att inte ätit på länge, men svärdet hon hade hanterade hon med stor skicklighet.
Hon höjer den mot männen, som visserligen hade sin styrka. Men då de drog sina rostiga svärd visste hon att det skulle bli en enkel match.