Innanför väggarna (PRS mellan mig och Frivolt)

Sådär, här är tråden Frivolt!

(ifall någon läser vårt roll och uppfattar något av inläggen som stötande så menar vi absolut inget illa med det vi skriver.)

En liten (värdelös) prolog:

Långt borta från stadens alla människor djupt inne i en skog låg huset. Huset som bara något år tidigare hade sett helt nerrasat och förstört ut. Det hade inte varit många som tidigare vågat gå nära huset, det gick nämligen rykten om att det spöken härjade omkring. Så länge som folket som väl kände till huset kunde minnas så hade det alltid berättats historier om huset. Den ena värre än den andra. Trots ryktena hade ett gammalt par bestämt sig att rusta upp huset och starta upp ett hem för psykiskt instabila människor. Ett år har gått och verksamheten hade börjat rulla igång. Människor kom och gick, antingen för att de hade blivit friskförklarade eller att de försvann spårlöst. Faktum är att sedan hemmet öppnade hade statistiken över försvunna människor plötsligt gått i taket. Men konstigt nog verkade ingen av människorna veta vem den saknade personen var. Inte ens personens närmaste verkade komma ihåg att personen överhuvudtaget hade existerat. Det var troligen därför verksamheten fortfarande var igång.

Mall:

Namn:
Kön:
Ålder:
Diagnos(er) :
Utseende:
Personlighet:
Uppväxt:
Övrigt:

Fyller i mallen snart, lägg gärna till något om jag har glömt .

Namn: Agnes
Kön: Tjej
Ålder: 17
Diagnos(er) : Bipolär, Borderline, ADHD, schizofren
Utseende: Halvlångt mörkbrunt hår, bruna ögon, ca 155 cm lång, smal,
Personlighet: Galen, manodeprissiv (väldigt galen/väldigt hyper ena stunden - lugn/riktigt deppig och psykotisk nästa stund), ser/hör saker som ingen annan ser/hör, har ett stort agg mot de flesta i hennes omgivning förutom ingetledigts karaktär.
Uppväxt: Växte upp med mamma, pappa och 3 syskon, en syster och 2 bröder. Föräldrarna alkoholister, äldsta brodern tog sitt liv för 2 år sen, andra brodern sagt upp all kontakt med familjen, systern tog även hon sitt liv fast för 4 år sen.
Föräldrarna tog aldrig något ansvar, barnen var mest bördor, Agnes levde i sin egna lilla värld tills hon var 10 år och togs av Soc. Då fick hon bo hos en styvfamilj, tills hon blev 15 år då de inte orkade med henne längre och då åkte hon in på mentalsjukhuset. Och där har hon nu varit i 2 år.
Övrigt: Är expert på att stalka folk.

Namn: Estelle Johnson
Kön: Tjej
Ålder: 16
Diagnos(er) : ADHD, dyslexi, panikångest och har troligen börjat utveckla schizofreni
Utseende: Blont lockigt oftast ganska flottigt hår, runt 160 cm, väldigt blek och spinkig.
Personlighet: En väldigt trogen vän men väldigt svår att komma nära, lättirriterad, lättstött, kan få riktigt rejäla utbrott för småsaker, har en tendens att ”sväva bort” i sina tankar och kan vara nästintill omöjlig att få tillbaka till verkligheten. Är väldigt fascinerad av eld och glas. Resten rollas fram.
Uppväxt: Estelle har alltid varit det där annorlunda barnet som ingen riktigt förstår sig på. Inte sällan har man sett henne gå runt och pratat med sig själv. Vilket gjorde att de andra barnen inte accepterade henne. Hennes föräldrar har alltid bortförklarat hennes problem och behandlat henne som en vanlig unge. Men en dag brast det, Estelle hade fått er rejält utbrott på en kille i hennes klass och flugit på honom med en sax tillhands. Vilket resulterade att killen fick åka in på akuten. Från och med dagen efter läraren hade ringt hem och sagt ”vi kan inte ha kvar henne på vår skola, hon är en fara för andra barn” brast det för hennes föräldrar. Mamman blev depressivare och depressivare vilket betydde att pappan lämnades ensam till att ta hand om både Estelle och hennes mamma. Efter ett år var han bara borta, alla hans saker var borta och inte ens ett litet brev fanns kvar av honom.Estelle blev mer och mer inåtvänd. Hon trivdes inte alls i sin nya skola med hennes speciallärare. Raseriutbrotten kom oftare och oftare vilket till sist slutade med att skolan gjorde en socanmälan. Sen dess har Estelle bott i en fosterfamilj som egentligen inte har brytt sig om henne alls. De gick med på att ta hand om henne för pengarna. Så fort hon fick sina utbrott låstes hon in i familjens källare vilket till sist gav konsekvenserna att hon började se och höra saker som inte fanns. När hon var 15 fick hon sin första psykos och satt och skrek till hon inte hade någon röst kvar i källaren. Familjen hittade henne avsvimmad dagen därpå och då började utredningarna ta fart på allvar.
Övrigt: Får vid jämna mellanrum psykoser det enda som har någon lugnande effekt är hennes gamla nalle som hennes pappa gav henne på sin 1 årsdag.


Börjar du?

Good! Okej, jag börjar


Agnes stod och tittade ut genom ett fönster i dagrummet. Hon var helt i sin egna värld och märkte inte alls av omgivningen. Hela hon var mentalt någon helt annanstans. Hon stod där och tittade ut, hon såg den svarta katten som sprang runt bland träden och försökte fånga löven som sakta dalade ner från träna. Hon älskade djur, mer än människor. Den enda människa hon tyckte om var Estelle, de andra var idioter rakt av. Djur däremot var mer som hon, framförallt katter.
Hon såg också det lilla trollet som sprang runt och lekte med katten. Troll var också något som hon tyckte om, men de var en hemlighet. Estelle såg dem också, eller så sa hon iallafall. Men Agnes visste att trollen fanns. De visade sig bara för de som de kunde lita på till hundra procent. Och Agnes och Estelle var två av de få få människor som trollen kunde lita på. Agnes såg dem dagligen, och älskade att se när de sprang runt och lekte med katten. Katten var inte alls lika förtjust i trollen, utan brukade mest låta sig lekas med en liten stund innan den sprang och gömde sig någonstans där trollen inte kom in.

Hon följde trollet med blicken hela tiden, stod och tittade på den när den sprang runt och försökte fånga löven samtidigt som den snubblade över katten. Hon skrattade till, det såg så roligt ut. Trollet såg på henne och började skratta det också. Agnes älskade de här stunderna, med trollen. När det bara var hon och trollen!

- Estelle, ät din medicin nu, kom igen det klarar du. Det har du gjort måånga gånger förut, tjatade någon av sköterskorna.

Estelle suckade. Hur svårt skulle det vara för henne att förstå att hon definitivt inte tänkte ta den där medicinen idag?
- Nej! Skrek hon och fäste blicken på en av de små lopporna på bordet.

Hon hade alltid gillat de små lopporna. De var så små, så lätta att bara råka nudda för att livet sakta skulle försvinna ifrån dem. Men döda dem gjorde hon nästan aldrig, bara när lopporna retade henne. Då lät de precis som barnen i skolan hade gjort. En gång hade hon gjort misstaget att berättat för en sjuksköterska om lopporna. Då hade sjuksköterskan bara skrattat och försökt förklarat att lopporna bara fanns i hennes fantasier. Då hade Estelle lagt sig på marken och vägrat svara på tilltal på flera timmar. Den enda som förstod henne var Anges. Hon såg också lopporna och trollen. Tidigare hade Estelle aldrig lagt märke till att världen kryllade av små troll. Det var inte förens Agnes berättade att man måste lita på att de fanns till 100% man kunde se dem. Sen den dagen var det som om en propp hade lossnat och världen hade börjat krylla av små troll. Men det var en hemlighet. Om hon skulle säga något till personalen om dem

- Men Estelle, om du får en liten belöning efteråt då? Kan du inte ta den då? Lirkade sköterskan.

Estelle kunde inte hålla tillbaka ilskan längre, den kom som en kanon. Hon smällde till skeden med den trögflytande rödbruna väskan och gick skrikandes därifrån, flera soptunnor fick offra sitt liv för hennes utbrott. Hon sneddade runt ett hörn och gick till sitt vanliga gömställe. Skulle personalen hitta henne mitt under ett av hennes utbrott skulle dem tvinga på henne en tvångströja, något som Estelle verkligen inte tyckte om. Faktum var att den gjorde henne ännu argare, när de väl fick på henne den brukade hon ligga och skrika sig hes innan personalen lyckades skjuta in en sövande spruta i henne. Hon brukade kämpa för att inte somna, de skulle inte vinna över henne. Aldrig mer, brukade hon upprepa för sig själv. Trollen brukade sitta och hejja på henne ända tills hon somnade.

Agnes kom tillbaka till verkligheten, eller den verklighet som alla andra kallade verklighet (hon visste att hennes verklighet var den riktiga), efter att hon hört en hög smäll. Hon tittade bakom sig och såg hur Estelle sprang genom korridoren, skrikandes medans hon slog ner allt som kom i hennes väg. Agnes förstod, de måste ha försökt tvinga henne till något som hon inte alls gick med på. Säkert någon medicin som skulle tas, nån äcklig medicin som Estelle avskydde mer än allt. Agnes visste vars Estelle var på väg, det hemliga gömstället var något som Agnes hade hittat ganska fort efter att hon lärt känna Estelle. Det var bara hon som fått veta var det var, hon kände sig stolt och betydelsefull. Och speciell, för det var ingen annan som fick veta.

Och som vanligt visste hon vad hon skulle göra. Vänta i några minuter tills sköterskorna letat runt omkring gömstället, sen när de gått en bit därifrån skulle hon fort som tusan springa dit och gömma sig hon också. Och framförallt trösta och stötta Estelle som säkert måste vara riktigt sårad just nu.

Agnes väntade....En minut gick, två minuter. Efter fyra minuter hade sköterskorna börjat leta inne i målarrummet. Då tog Agnes sin chans och hon sprang allt hon kunde men samtidigt så tyst så tyst in i köket och in bakom skafferiet som hon sakta men säkert sköt fram och sen drog tillbaka det. Hon och Estelle var båda små och smala så de kom igenom små små springor, vilket var väldigt bra vid sådana här tillfällen. Där fanns det ett hål i väggen som ingen annan visste om, som de alltid gömde sig i. Det hade tidigare varit ett gammalt skafferi men som hade bommats igen och ersatts av ett externt skåp. Det var perfekt där, de kunde när som helst sno mat ut skafferiet utan att någon märkte, eller sno från kylskåpet och frysen som stod alldeles intill! Det var perfekt, och det lilla utrymmet rymde precis de två så de kunde sitta upprätt!

- Hej Estelle, sa agnes viskandes. Vad var det den här gången? Berätta för mig?
Hon kramade om Estelle så som hon brukade göra, som brukade lugna Estelle!

Tårarna rann ner från Estelles kinder. De började skrika på henne igen ” Dum Estelle” och ”ditt lilla psyko” var återkommande kommentarer. Hon ville inte vara dum, hon ville bara inte ta sin medicin. Hon höll för öronen, det hjälpte till att stänga ute alla orden som egentligen bara fanns i hennes huvud. Det var iallafall vad personalen alltid sa. Skåpet öppnades, Estelle höll andan. Tänk om någon i personalen hade hört hennes skrik? Hon andades ut när hon såg att det bara var Agnes. Estelle ryckte till av hennes beröring, hon var fortfarande inte van med att folk rörde henne.

- De v-ville att jag skulle äta något, men jag ville inte ha för den är äcklig och då blev jag arg. Så nu är de arga på mig och kommer tvinga mig ha den där t-tröjan på mig. Det har lopporna berättat. Och jag vill inte ha den där tröjan på mig, jag gillar inte den, grät Estelle fram.

Hon knöt sina händer för att hindra sig själv från att slå sönder väggen. En av hennes händer hade fullt med glassplitter i sig, hon måste ha råkat haft sönder en vas eller något. Ett litet leende lade sig på hennes läppar, personalen hade nästan lyckas beslagtagit hela hennes samling av glasskärvor, de ansåg att det var för farligt att låta Estelle ha dem. Hon plockade kvickt bort bitarna och lade dem i sin ficka. De skulle passa perfekt bredvid hennes stora röda glasbit.
- De försöker döda mig, jag vet det. Det var gift på den där skeden, sa Estelle allvarlig fortfarande med tårarna rinnandes från hennes kinder.

Plötsligt tystnade hon tvärt, fotsteg letade sig ut i köket. Skåp öppnades och stängdes.

- Estelle, kom fram nu, vi är inte alls arga på dig, ropade någon av idioterna.

Aldrig, tänkte Estelle. Men hon ville ha sin nalle! Nallen brukade försvara henne mot alla onda tankar, det var även i nallen som alla glasbitar låg. Nallen kunde man alltid lita på, hen skulle aldrig vara dum mot varken Estelle eller Agnes.

- Åh, stackars Estelle! De idioterna vet inte vad de håller på med, de tror att de gör rätt men de vet inte att de bara förstör! Det är de som borde va inspärrade, inte vi! Men vi har iallafall trollen, lopporna, tomtarna, Nallen och allt annat som bara vi vet existerar ♥ De är alltid på våran sida, de kan vi lita på ♥
Vännen ♥

Hon hörde hur de skrek och ropade efter Estelle där ute, de hade inte märkt att Agnes saknades än hon också. De skrek dumma saker om Estelle, det tyckte hon inte om. Detta skulle hon säga till Trollen och Lopporna sen, så de kunde hämnas på sjukvårdspersonalen sen!

Agnes rev av en bit av sin tröjja och lindade den runt Estelles hand.
- Såja, allt kommer bli bra! En av trollen berättade för mig att det finns rum under det här, rum som är för längesen stängda och som har varit öde sen dess. Där finns det tydligen massor av roliga leksaker som vi skulle älska! Ska vi se om vi kan hitta dit någon dag? Sa Agnes i hopp om att Estelle skulle bli på bättre humör.

(Väldigt dålig del, i know. Men det får funka :3)


Estelle sken upp, ett rum med massa leksaker. Kunde det bli bättre? Nej, kom hon fram till, det kunde det inte. Och om trollen sa att det fanns ett så var det garanterat att det skulle finnas ett, trollen må vara barnsliga och ibland en smula irriterande, men det skulle aldrig ljuga för en människa som faktiskt såg dem. Fast lite förvånade var det, under sin första tid här hade Estelle besökt så gott som alla rum på hela stället. Personalen hade varit tvungen att låsa in henne, hur mycket hon än hatade det på hennes rum, eller ännu värre i en isoleringscell ända till hon lovade att aldrig lämna hennes avdelning igen.
Ett troll hade satt sig på Agnes axlar, Estelle kunde inte hindra sig själv från att fnissa. Trollet såg så himla rolig ut när den satt och halvsov på hennes axlar. Hon var inte alls arg längre, all ilska hade plötsligt bara försvunnit. Rösterna hade tystnat utanför, troligen hade de gett upp hoppet om att hitta henne. Hon brukade komma fram förr eller senare, brukade de tänka och sedan gå iväg för att ta kafferast.
Estelle började bli rastlös, hon hatade att vara stilla för länge. Hon såg sig rastlös omkring, fortfarande med Agnes armar runt sig. Det kändes som om rummet krympte, väggarna kom närmare och närmare. Hon måste ut härifrån, nu.
- Kom, sa hon och tog tag i Agnes hand.

Agnes sa sedan att stället var gömt, att det var något som man var tvungen att slå sönder en vägg för att komma in i. Det var ett ställe vars dörr in hade murats igen, för att det helst skulle hållas hemligt. Tydligen bar det på en hemsk historia. Vad för historia hade Trollen inte talat om för Agnes, men det kunde de nog ta reda på hon och Estelle.
Plötsligt reser sig Estelle så hastigt att Agnes nästan faller framstupa på marken. Hon tar tag i Agnes hand och de springer ut genom sitt gömställe. Estelle bara springer och springer och Agnes som aldrig tyckt om att springa hakar på så gott hon kan.

- Estelle, vars ska vi? Estelle? Jag orkar inte springa mer. Estelle?