Dödens kyss (Drarry)

Nämen hej där, nu tänkte jag försöka mig på att skriva en ff om Draco och Harry, en Drarry ff alltså.

Namn: Dödens kyss

Rating: PG-13 (Kanske mindre men lika bra att sätta hög för säkerhets skull)

Genre: romantik, vänskap, fantasy och spänning (romantiken kommer inte vara mer än lite kyssar osv. )

Handling: Harry och Draco ska börja sitt 5:e år på Hogwarts. Allt ser ut att bli ett år som alla andra, varken Draco eller Harry har några höga förväntningar. Men något har förändrats, känslor har börjat flamma upp. Känslor som inte borde finnas där. Känslor som är totalt förbjudna. Draco tvingas välja, att offra precis allt för att kunna vara med Potter eller fortsätta leva sitt nu meningslösa liv.

Taggar lite människor jag har för mig gillar Drarry


Första kapitlet kommer efter att någon har kommenterat .

Kör på älskar inte drarry, men det är endå ganska fint

Wohoo, en kommentar! Här kommer första delen.

-----------------------------------------------------------

Levande död

Det var en fridfull natt på Privet Drive. Månen stod högt uppe på himlen och lyste ner svagt ner på husen. I hus nummer 4 låg en högst ovanlig pojke och sov. Pojken som överlevt, den utvalde, den fruktade, ja han hade många namn. Imorgon skulle han börja sitt 5:e år på Hogwarts. Det såg ut som om det skulle bli ännu ett normalt år. Men något hade förändrats. Det var inte det att han hade växt nästan en decimeter eller det att han nu skulle göra sin G.E.T examen som skulle förändra hela hans framtid. Utan det att vissa känslor hade börjat växa i honom likt en blomma tränger igenom jorden, hur mycket man än försöker hindra den kommer blomman ändå en dag lyckats ta sig upp. Precis som att Harrys känslor en dag skulle ta sig upp till ytan och explodera. Han kände sig som en tickande bomb som närsomhelst skulle sprängas.
Han längtade så mycket efter honom att det gjorde ont. Dag efter dag, natt efter natt hade han försökt bli av med tanken. Det kändes som om han hade en kniv i hjärtat, som varje dag vreds om, hårdare och hårdare skar den in. Närsomhelst hotade den med att genomborra det redan trasiga hjärtat helt. Harry förvånades över att han egentligen aldrig hade tittat på honom förut. Alltså verkligen tittat ordentligt. Då kanske han hade upptäckt hans änglalika hår som alltid var sådär perfekt rufsigt eller hans underbara sneda leende. Då kanske allt hade varit annorlunda. Kanske det till och med skulle finnas en chans att han skulle känna samma sak för Harry. Men det förstörde han redan första dagen då han vägrade skaka hans hand. Han hade bara varit elva vid det där tillfället, alldeles omedveten om hur han en dag skulle älska honom mer än han älskade sitt eget liv. Harry rörde sig plågat i sin säng, drömmarna Cedric plågade honom fortfarande. Harry som sakta hade sett hans liv försvinna från honom. Droppe för droppe, bit för bit för att till sist försvinna helt. Det var en syn han sent skulle glömma, kanske aldrig.

Solen började stiga på utsidan, snart skulle Petunia slita upp dörren för att tvinga Harry fixa frukosten och upptäcka hans rum, vars golv hade blivit osynligt på grund av alla kläder och böcker som han inte hade orkat packa ner. Det var egentligen inte så mycket han orkade nu förtiden. Dagarna gick i svackor, varje dag vaknade han av sitt eget skrik, varje dag tvingade han upp sig ur sängen för att fixa den vanliga frukosten till familjen Dursley för att sedan återvända till rummet och invänta dagens slut. Petunia hade låtit honom hållas, hon var fullt upptagen med att pjoska med Dudley så fort han bestämde sig för att dyka upp. Vilket i och för sig inte var så ofta nuförtiden. Sedan han började på den där nya skolan hade hans gäng tuffat till sig ytterligare, nuförtiden var de så gott som varje kväll ute och antingen drack alkohol hemma hos Pierre vars föräldrar ägde en vingård och ägde så mycket vin att det inte ens skulle komma på tanken att något saknades. Eller så slog folk som råkade gå förbi vid fel tidpunkt eller bara råkat titta lite konstigt på dem. Till och med Dudley hade för det mesta låtit Harry vara, hans föräldrar var helt säkra på att alla kvällar hos Pierre var tebjudningar med de andra från klassen och om de skulle få reda på sanningen så skulle det nog äntligen säga emot Dudley. Därför gjorde Dudley sitt bästa med att låta Harry vara.

Ett kort skrik hördes från Harrys rum. Han satte sig upp rak som en pinne och sökte igenom varenda kvadratmillimeter med blicken. Tomt, som alltid. Det var han själv som hade skrikit, som vanligt. Han kände svetten klibba mot pyjamasen, kanske om han skyndade sig skulle han hinna ta en dusch. Känna vattnet skölja över hans sköra kropp, låta det lösa upp alla hans känslor för bara ett ögonblick. Han smög tyst ut till badrummet, visste precis vart han skulle sätta fötterna för att det skulle låta så ljudlöst som möjligt. Han ställde sig framför helfigursspegeln, granskade sig själv från . Han fick nästan en chock när han såg in i sina annars så livfulla ögon. De såg döda ut, nej, värre som om de hade förlorat allt hopp och bara lämnat efter ett tomt och känslolöst skal.

Åh vad bra du skriver! meeer :3

Äntliiigen

Jag läser absolut!

Bevakar!

Waoh, fyra läsare! Taack så sjukt mycket! ♥ Tagga gärna folk ni tror skulle vara intresserade så att det kan bli ännu fler :3. Här är iallafall kapitel två, det kommer troligen ta längre tid mellan kapitlen sen eftersom jag inte är helt klar med kapitel 3 och 4 än.

---------------------------------------------------
En Malfoy utan brister

Solens sista strålar lyste svagt på familjen Malfoys herrgård. Vinden yrde i träden, hösten hade kommit tidigt i år, tänkte Draco. Han slängde en sista blick ut över sitt välstädade rum som allt självklart var inrett i Slytherins färger. Han hade lust att välta ner allt på golvet för att sedan låta de små husalferna städa upp det. Men han slog genast bort tanken, så betedde sig aldrig en Malfoy. En Malfoy kunde självklart bli upprörd men då fanns det husalfer eller allra bäst en annan trollkarl att ta ut ilskan på. Att aldrig visa sig svag var det viktigaste. De som visade sig svaga föraktade familjen Malfoy. Draco hade aldrig ifrågasatt det, han visste att det inte var någon idé. Hade hans pappa en gång sagt det så var det helt enkelt så. Draco ryste när han tänkte på vad som skulle hända om han någon gång skulle säga emot sin far. Cruciatusförbannelsens ärr satts fortfarande djupt inne i hans hjärta, han skulle aldrig glömma den smärtan. Han mindes sin mammas förskräckta skrik, hur han själv hade skrikit av smärtan. Narissa hade nästan gått ner på knä för att få Lucius att sluta. Draco hade hunnit svimma av smärtan innan Lucius äntligen bestämde sig för att det fick räcka för den gången. Den var till och med värre än när en dementor hade varit i närheten och tvingat honom återse hans värsta minnen. Minnen som han länge hade försökt förtränga. Han hade fortfarande inte lärt sig framkalla ett patronus trots att hans pappa hade tjatat så och till och med låtit honom öva under loven. Det var som om hans lyckligaste minne inte räckte till. Men han hade inget bättre, om han tänkte efter var det inte många tillfällen han hade varit riktigt lycklig. Inte ens när sorteringshatten avslöjade att han tillhörde Slytherins elevhem kände han sig lycklig, han kände sig bara lättad över att slippa sin pappas ilska ifall han skulle ha hamnat någon annanstans. Men ändå kunde han inte låta bli att fråga sig om allt skulle vara annorlunda i något annat elevhem. En del av honom kände sig inte hemma i Slytherin, som om han alltid fick spela ett spel när han var där. Som om han egentligen var någon helt annorlunda, att han bara inte vågade se den sidan av sig själv. Draco slog genast bort tanken. Han var en Malfoy och skulle därför bete sig som en. Det var inte mer än rätt. En dag skulle familjen Parkinsons dotter Pansy bli Dracos fru och tillsammans skulle de fortsätta familjen Malfoys blodslinje av enbart renblodiga trollkarlar. Då skulle han kanske äntligen få höra sin pappa uttala orden han så länge hade längtat efter: ”Jag är stolt över dig min son”. Det fanns inte tid för att tvivla vad som var rätt och fel. Det var såhär det skulle bli, det hade varit bestämt sedan hans första andetag.

Draco lutade huvudet mot fönstret i mugglarbilen som ministret hade lånat ut dem. Den stora herrgården försvann långsamt bakom träden. Han skulle inte sakna den alls, Hogwarts var mer som ett hem åt honom än herrgården någonsin hade varit. Men ändå kändes någonting annorlunda. Han ryckte till när han såg sina gråa ögon avspeglas i fönstret, de var nästan helt tomma. Slut på liv, slut på hopp som om de redan var döda. Han hade bara sett ett par ögon som såg ut på samma sätt. Potters. Efter att han hade kommit tillbaka med Cedrics kropp hade hans ögon aldrig varit desamma, dag för dag hade de förlorat sin annars så livfulla glimt. I slutet av terminen fanns bara en knappt märkbar droppe kvar. Det var som om han sakta bröts ner. Tur, tänkte halva sidan av Draco, då kanske han skulle slippa Potters blickar fulla med avsky i korridorerna så fort han gick förbi, då skulle allt lösa sig. Då skulle han inte behöva tvivla på sig själv längre. Allt var den därs Potters fel. Men vad höll på att hända med Draco? Han hade ju inte sett Cedric dö. Varför skulle hans ögon tappa allt hopp? Betydde det att det var han som höll på att dö? Han skakade snabbt av sig tankarna, nu när mörkrets herre höll på att bli starkare skulle allt lösa sig.

------------------------------------
Edit: Tolv har klickat in sig här, nu blir jag nyfiken! Träd fram ni tysta läsare .

Åhhh! Sjukt bra! Älskar hur du skriver, kände mig igenom Draco på kapitlet. ^^

Mermermeeer! Jag vill ha mer!

Skitbra