En magisk romans

Titel: En magisk romans
Handling: Aziza är ny elev på skolan och blir genast god vän med Sarah, en tjej vars självförtroende är i botten. Den här berättelsen handlar om kärlek och vänskap. Den ena blir kär i en lärare och den andra i kanske skolans mest kända namn, Sirius Black.
PG: Ni kan läsa denna ff i vilken ålder som helst, men det kan förekomma lätta svordomar och anspelningar till sexuell åtrå. Det kommer trots det inte vara ingående på något plan, men om ni ändå känner att det blir för jobbigt får ni höra av er till mig så tar jag bort det obehagliga och tonar ner just det till nästa kapitel.

Jag har valt att tagga er som läst mina tidigare fanfics, och hoppas att jag fått med alla. Har jag inte det så ber jag om ursäkt och det är verkligen inget personligt om jag missat just dig.



Jag vill också säga till er som läst mina tidigare fanfics att den här kommer vara något annorlunda, då kapitlen kommer vara mycket kortare än ni är vana vid. Hoppas att någon är intresserad av att läsa. Här har ni första kapitlet som ett smakprov

KAPITEL ETT: EN NY VÄN

Azizas perspektiv

"Hej. Jag heter Aziza Azikwe och jag kommer från Kenya. Jag har blivit hemskolad fram tills nu, men hoppas att min kunskapsnivå ska vara tillräckligt hög för sjätte årskursen, trots att min engelska kanske inte är perfekt."
Hur många gånger till måste jag säga det där?, tänker jag medan jag sätter mig ner på min plats mitt i klassrummet och tar fram mina böcker i trolldryckskonst. Varenda lektion hittills har jag behövt berätta vem jag är, var jag kommer ifrån och varför jag har min lustiga brytning. Det får mig att undra om lärarna ens vet om att jag ska vara här. Hogwarts verkar faktiskt ganska oorganiserat. Min mor hade flippat ur om hon hade sett hur vissa saker sköts här, men jag är nöjd. Jag gillar lärarna, lektionerna och mina klasskamrater. Åtminstone än så länge. Jag har ju bara gått en dag i skolan, så det är svårt att avgöra.
"Ey, Alicia", viskar en av mina klasskompisar från bänken bredvid min. Vad heter hon nu igen? Just det, Sarah.
"Ja?", frågar jag och ignorerar helt att hon kallar mig Alicia istället för Aziza. Jag ler mot Sarah, för jag tycker att hon verkar snäll. Det verkar alla i Gryffindor, och jag är stolt att just det är mitt elevhem. Alla är så nyfikna, och ivriga att bli min vän, så jag drar slutsatsen att det nog inte kommer så många nya elever som hoppar in direkt i sjätte årskursen, så som jag har gjort.
"Du har fint hår, Alicia."
"Tack", säger jag och en rodnad dyker upp under min mörka hy. Jag rör utan att tänka på det vid mit stora, lockiga hår. ", men jag heter Aziza", tillägger jag med ett leende. Sarah skrattar till.
"Förlåt. Vill du gå med mig på quidditchmatchen senare?" Jag måste fundera på saken. Vill jag ens gå på quidditch? Jag har aldrig varit på någon match förut.
"Okej", viskar jag tillbaka. Professor Snigelhorn ger mig en sträng blick och jag vet att det är dags att vara tyst, men jag är glad. Jag har fått en ny vän.

Sarahs perspektiv

Jag är nog så vanlig man kan bli. Eller- om jag inte hade varit häxa så hade jag nog varit det. Jag ser ut som vilken brittisk flicka som helst med mitt mörkblonda, axellånga hår, grå ögon och små fötter. Jag är också mycket kort för min ålder. Kort och smal, och folk brukar i allmänhet tro att jag är några år yngre än vad jag faktiskt är. Annars är jag jättetråkig. Jag försöker varje år intala mig att det ska bli annorlunda. Att jag faktiskt ska få några riktigt bra vänner. Det är inte så att jag sitter ensam i matsalen eller på skoltåget, men även om jag har folk att vara med så är jag inte riktigt delaktig. Det är som att jag är där utan att jag märks. Varje gång jag vill säga något och förbereder mig för rätt stund att säga det så har mina vänner redan gått vidare till nästa ämne. Det som jag vill ha är en vän att anförtro allt till. Någon som vill anförtro mig allt. Det är därför jag blev så glad när den nya tjejen började i min klass. Hon heter Aziza och kommer från Kenya. Det gör henne redan väldigt intressant. Sedan är hon ju vacker också. Alla vill vara hennes vän, och inte minst jag.

Säsongens första quidditchmatch spelas extra tidigt i år, då det bara är terminens andra dag. Jag och Aziza går tillsammans upp mot läktaren, och jag är så glad att hon vill vara med mig. Åh, som jag skulle vilja se ut som henne, tänker jag när jag ser hennes stora, mörkbruna ögon gnistra i solljuset. Jag har ju inte lärt känna henne så väl än, men hon verkar vara perfekt. Hon verkar vara en sådan som jag drömmer om att få vara.

Blev exalterad bara av att se att du taggat mig

Jaa! Jag vill läsa!!

Det gör jag så gärna, Privet Drive. Du är ju trots allt en av mina trognaste läsare

*bevakar*

Jag läser! Helt klart.

Du behöver inte fråga mig.
Nope.

Jag läser.

Vad kul att ni är några stycken. Ni får kapitel två nu direkt

KAPITEL TVÅ: QUIDDITCH
DEL ETT


Azizas perspektiv

Jag kan höra hur någon busvisslar åt mig och Sarah när vi krånglar oss förbi folk på läktaren för att komma åt de bästa platserna. Vi är på planens långsida, högt uppe i ett av de läktartorn som finns där. Jag sätter mig mellan Sarah och en mycket liten pojke från Ravenclaw som jag aldrig sett förut. Han måste vara en förstaårselev, tänker jag och ser ner mot planen.
"Det är perfekt quidditchväder!", utbrister Sarah och jag nickar. Det är lagom varmt ute och solen lyser starkt på himlen.
"Fast egentligen inte", säger en stilig ung man på Sarahs vänstra sida. Han är nog runt tjugofem, gissar jag. "Solen lyser för starkt", tillägger han sedan. "Det kan störa spelarna och blända dem." Sarah svarar, men jag orkar inte lyssna på. Istället vänder jag min uppmärksamhet mot planen.
"Gryffindor mot Slytherin!", ropar någon ut i högtalare och publiken skriker och hoppar av upphetsning. Jag förstår inte riktigt hur quidditch kan vara en sådan stor sport här. I Kenya spelar vi mer gobbsten än quidditch, men det kanske är för att det är en billigare sport att hålla på med i längden.

Hela dagen tycker jag att jag har hört fakta om Gryffindors spelare, och i synnerhet en av dem. En som hade ett så underligt namn som Sirius Black. Jag förstår inte ens hur det kan vara tillåtet att heta en färg. Det är lite för knäppt. Den där Sirius verkar i vilket fall som helst vara skolans stora stjärna. Jag har till och med hört att han är påskriven för Englands landslag i quidditch när han slutar skolan, och jag måste säga att till och med jag är imponerad av den bedriften, med tanke på att han bara är sjutton år gammal.

Därför riktas allas ögon mot den lilla figuren med den lockiga, bruna kalufsen som susar in på plan på sin racerkvast tillsammans med sina lagkamrater.
"Det är som upplagt för en spännande match!", säger kvinnorösten i högtalarna som talat tidigare. "Lagkaptenerna James Potter och Edmund Garcia skakar hand." Sarah räcker mig sin kikare och jag tar tacksamt emot den. Jag ser två små figurer nere på planen. De tar varandras hand, men deras ansiktsuttryck visar bara hat och förakt när de skakar den. Jag förstår att de tar det här på allvar. Quidditch är viktigt för dem på ett sätt som jag aldrig kommer förstå.

Hur bra som helst! Klart jag läser!

Läser gärna så ofta jag hinner

Jättebra!