Blodets sång (PRS)

Aia ^^

Namn:
Kön:
Ålder:
Utseende:
Sexuell orientering (?) :
Intressen/hobbys/konstiga fetischer:
Familj:
Etnicitet:
Status i samhället och art:
Övrigt:

Låter det helt okej? x3

Det blir bra.

Gillar att du har med Sexuell orientering och konstiga fetischer. x3 För mig känns det så självklart att en människa/karaktär är den den är och inte behöver definieras som ens sexuella läggning eller vad den äter eller vad den har för bakgrund för att man är den man är. Har aldrig ens tänkt tanke på att ha med det i en mall eftersom det är så naturligt och ... Gah, känner att mina ord är dumma och jag inte får fram det jag vill. Hm ... Och där sa jag det va? Aja, stryk det här. Ska påbörja min mall och inte prata så mycket.


Namn: Adina Arber
Kön: Kvinnligt
Ålder: 17 år
Utseende:
Hennes hår är svart, medellångt och har lite självfall. Har även snedlugg även om det inte syns så ofta då det ofta sitter uppe i fina frisyrer. Har mycket mörkbruna, mandelformade ögon som ser svarta ut. Hennes hy är blek och slät. Har ett vackert ansikte med fina lätt rosa läppar. Näsan är rak, liten och passar in i hennes feminina ansikte.
Kroppen är smal men har fina former. Något breda höfter och större byst som är proportionerliga till hennes kropp. Hennes armar är långa och smala, likt så fingrar och ben. Har tydliga nyckelben. Något mindre fötter, även de långa och smala.
Sexuell orientering: Pansexuell
Intressen/hobbys/konstiga fetischer: Adina har alltid haft en talang för att teckna. Utvecklas under rollet.
Familj: Far, Eadmund Arber. Mor Elisabeth Arber och äldre bror Nicholas Arber.
Etnicitet: -
Status i samhället och art: Adelsdotter och människa.
Övrigt: -




Tror jag bara har bilder i roll jag rollar med dig på mina karaktärer, jag undrar varför det blir så.
Hoppas min allt är okej, annars får du säga till och peta på mig.

Tänkte mig att hon skulle börja som människa. Vet att min mall inte är så utvecklad men det kommer under rollet sedan. Hoppas det 'är okej. Vet inte riktigt hur du tänkt dig det så... Ehh.. Det var något mer men jag kommer inte ihåg vad det var. Tanken smet undan. Den kommer nog igen.

Jag tyckte om tanken på att ha sexuell orientering med x3 det gör dem mer komplexa och man kan få massvis med andra idéer också
Namn: Christine/Christina "Crissy" Argent
Kön: Kvinnligt
Ålder: Runt 127, give or take some decades
Utseende:

Sexuell orientering (?) : Bisexuell
Intressen/hobbys/konstiga fetischer:Läser mycket och uppskattar musik och all sorts konst. Uppskattar också vassa saker, vassa saker som inte är hennes tänder. Hon älskar även att rida och hennes familj har massvis med djur, även om det är mest för att de sedan ska anställa drängar som de kan dricka blod av lite när de än har lust med då Christines mamma är något av en häxa och kan radera minnena på dem.
Familj: Två yngre syskon (tvillingar, Sarah och Maxell, runt 80 år), en äldre bror (Marcus, ca 150 år), en äldre syster (Clarabelle, ca 190 år), och Adrian, den äldste på runt 200 år. Hennes mamma, Zelda, och hennes far George. (Ingen vågar fråga hur gamla de är). Christines familj håller sig lite för sig själv och accepterar ingen kontakt med varken hennes mammas eller pappas sida av familjen. De håller sig till sig själva, styr sin egen del av världen. (En-fem städer eller så x3)
Etnicitet: Storbritannien
Status i samhället och art: Vampyr, en av de ledande familjerna
Övrigt: Hennes humör liknar en människas, mer än sina äldre syskons. De behandlar alla andra människor som undersåtar, mat och tja, damm, typ. Medan Christine är olik mot varje person, visst ser hon dem som mat också, men, även som levande varelser med olika personligheter. Då förtjänas de att behandlas olika.
Hon kan även vara ganska barnslig av sig då när man vet att man kan leva i en evighet så bryr man sig inte om att växa upp, mogna, det har man trots allt all tid i världen för... x3


Hihi, awesome x3 I love pictures XD Hoppas denna blev helt OK? Säg till annars x3 (Har börjat använda OK då Derek använder det i Skulduggery böckerna och min hjärna har börjat tycka om hur det ser ut i böcker XD)

Låter bra.
Hoppas bara jag förstod din story rätt och jag inte typ sabbar den. Vet inte om jag är så duktig på dystopi men men ... ger det ett försök men ifall det blir gegga vet du varför.

Vill du börja eller ska jag?

Du kan börja ^^ Och det är inte riktigt dystopi, inte helt xD Bara att vampyrer styr ^_^ Jag vill gärna se hur du vrider och vänder på det :'3 kommer bli väldigt roligt
Sedan får vi se vad som sker med brodern (a)

Vill du veta en hemlighet? Jag har ingen aning om vart jag bör börja. Hahaha, men om du inte känner dig manad tar jag en funderare över natten. x3
Och jag har ingen aning om hur jag tänkt vrida och vända på det. My thoughts is just like a blank page. Full of possibilities.

Well, jag har en början i huvudet som jag skulle kunna skriva imorgon annars x3 Lite lång kanske, men något blir det i alla fall xD (beror på vilken broder du vill ska försöka ta sig an Adina x3)

Adina satt framför spegeln och stirrade in i spegeln på sin spegelbild. Clarisse stod bakom henne och beundrade sitt arbete. Håret var uppsatt i en fin frisyr med ett diadem i silver. Flera små flätor hade satts samman och det svarta håret glänste. Som vanligt var hon blek och hon visste att hon ansågs vara vacker, hon tyckte att hon var vacker men idag var hennes ofta levande ögon matta.
”Vacker, så vacker”, ekade Clarisse och lade en hand på Adinas ena axel, ”det enda som fattas är ett litet leende, du ska vara glad en dag som den här.”
Clarisse slitna, rynkiga ansikte log emot henne och Adina försökte sig på att le, ett leende som mer såg ut som en plågsam grimas. Även om hon var äldre än vad hennes mamma varit då hon gift sig så kände hon sig inte redo och absolut inte med någon hon aldrig tidigare träffat.
”Argent är en bra familj och jag har bara hört bra saker om deras pojk Adrian”, sade Clarisse och verkade riktigt förväntansfull. Det var nästan som om hon fast hon var gammal nog att vara Adinas mormor var den som blivit bortlovad. Ibland önskade Adina att hon likt sin bror blivit född som man. Då hade hon kunnat vara den som fick ärva efter deras far, ifall hon bara blivit född först. Och familjen Argent sade alla var en bra familj bara för att de hade pengar. Hon förstod sin far och sin bror. Deras kassa hade sinat och även ifall ingen velat erkänna det hade hon märkt skillnaderna. Många inklusive hennes far och mor trodde att hon inte var mer än sitt yttre. Och de hade bestämt sig för att sälja henne. Det var så hon såg det. Det enda hon inte förstod var vad Mr Argent, Adrian fick ut av affären.
En svag knackning hördes på dörren och Clarisse gick för att öppna. Adinas blick släppte inte spegeln. Hennes hjärta var fullt av sorg. Om hon bara kunnat gifta sig med någon hon älskade men så hade inte hennes lott lagt sig.
”De väntar på Er”, sade en välkänd röst och Adina tittade upp och mötte sin äldre brors blick. För en gångs skull hade han klätt upp sig, likt hon varit tvingad till att göra och han var lika vacker som hon. Samma svarta hår, samma mörka ögon. Han var något kortare än henne och Adina visste att det retade honom någonting.
Nicholas erbjöd Adina hans arm och hennes något darrande hand tog emot tacksamt emot den. Hans värme och trygghet fick henne att känna sig något bättre.
”Allt kommer att gå bra”, sade han lågt i hennes öra och hon rös då hon kände hans andedräkt emot sin bara hals. ”Han är en bra man”, ekade han Clarisses tidigare ord men hon visste att han inte ens träffat honom. Endast deras far hade träffat familjen och den främmande mannen.
”Jag hoppas att det är värt det”, sade Adina till honom och kände hur han spände sig intill henne. Orden hade varit hårda och fulla av bitterhet, känslor som hon inte kunde dölja. Utan ett ord fortsatte de nedför trappan och ut till vagnen på gårdsplanen.

(Awesome x3)

Det hade alltid varit mor som skötte affärerna, städerna och människorna. Det visste vi givetvis. Hon var familjens huvud, kvinnan som kontrollerade allt. Far tänkte aldrig särskilt mycket. Han älskade henne och hon älskade honom. Hon stannade hemma och skötte affärerna. Han reste runt för det mesta och såg till att vår art inte dog ut och att vi hade mat på bordet. Det var enkelt, för det mesta. En vampyrs liv var enkelt, oavsett hur man än ville se på det. Vi var för det mesta odödliga, åldrades knappt och vi hade åratal av träning för livet vi levde.
Det där med solen stämde dock. Det var en plåga. Fast i längden så klarade jag mig ändå. Jag tyckte om soluppgången och nedgången. Och dessa två saker skadade inte mig.
Jag skulle vilja säga att jag var född vampyr, men det var jag inte. Inte riktigt. Man fick liksom en ny start när man blev dödad (inga snygga ord för en död, blev man dödad blev man dödad helt enkelt). Jag var inte planerad heller. Jag hade kastat mig över min fästman och tja, resultatet var jag. Så, det är därför jag var annorlunda från de andra. Jag var inte planerad. Jag var en enkel bondflicka, mer eller mindre, som skulle gifta sig med en adelsman. Och, efter allt slit och svett på bondgården så var jag inte precis idealet för en vampyr. Jag kände fortfarande saker, höll kvar vid mina minnen och försökte att inte tappa min mänskliga sida för mycket.
Mina syskon å andra sidan? Nej. Adrian var oftast värst. Kall, känslolös, pratade inte i onödan, smart. Han var praktisk, men rättvis. Han hade varit en domares son innan. Det höll i sig. Han var värst, men det var honom jag föredrog att tala med. Han var äldst, och det var han som var hjärnan. Efter mor, så klart. Man kunde föra ett samtal med honom utan att han blev alldeles för misstänksam eller försökte få mig att göra dumma saker.
Han hade dock en förkärlek till att föredra livet i romaner än det verkliga. Det var anledningen till att han satt i stallet, med en bok i handen, och inte brydde sig trots att hans brud skulle komma när som helst. Jag hade personligen varit gift fem gånger tidigare. Funkade inte särskilt bra. Alla fem dog. Han skulle gifta sig för första gången. Han var inte orolig. Och, jo, han var såklart tvungen att bita bruden själv, så att hon blev "bunden" till honom och inte våra föräldrar. Det skulle bara vara dumt ifall de började leva som syskon istället för ett par. Tanken var att han senast skulle göra det på bröllopsnatten, helst tidigare. Men inte för tidigt ifall hon inte vaknade upp igen från döden. Det skulle bli ett problem att förklara för familjen. Adrian brydde sig inte om giftermål. Inte far heller. Mor gjorde det, hur som helst, och hon tyckte att tiden var inne att han gifte sig. Så han valde en brud. En vacker ung kvinna som redan var blek. Han var praktisk. Det skulle inte synas så jättemycket när hon blev dödad och ännu blekare. Hon var vacker. Han skulle inte tråkas ut av henne ifall han någonsin blev förälskad. (Vampyrer kunde bli förälskade hade jag märkt.)
"Adrian."
"Vad är det, Christina?" Han var nästan den enda som kallade mig det.
"Inget. Bara... du vet, hela den här bröllopssaken som du borde oroa dig för."
"Christina..." suckade han och lade ner sin bok i famnen. Han klappade på platsen bredvid sig på stengolvet. En av hästarna frustade till.
Jag satte mig ner bredvid honom trots min krämfärgade klänning.
"Du behöver inte oroa dig."
"Nej, jag vet. Men jag oroar mig i ditt ställe, verkar det som."
"Vad är det värsta som kan ske? Hon dör. Perfekt, lite mer blod bara. Hon lever? Oj, jag har en fru jag måste spendera mitt liv med innan någon av oss dödar varandra. Det är inte så farligt."
Jag stirrade bara på honom, höjde på ögonbrynen - en gest som inte passade en dam av min rank i samhällets ögon, men det var en annan historia. "'Inte så farligt'? Du är från vettet."
"Vett kan man gott och väl sakna."
Jag sneglade mot hans bok av gammal vana. En kärleks roman. Oväntat.
"Du är visst nervös", sade jag tillfredsställd.
"Bra iakttagelse, lilla syster", muttrade han och tog upp boken igen, började läsa igen, försökte ignorera mig.
"Du är nervös", började jag skratta. Min iskalla bror som kallblodigt mördar var nervös. Det här var kanske tionde gången jag någonsin såg honom nervös.
"Jag ska gifta mig, vad hade du förväntat dig?"
"Men, att läsa en kärleksbok så att du vet vad du ska göra...? Är inte det lite väl... simpelt, för att var du?"
"Tyst."
"Nej, men, allvarligt."
"Crissy, snälla. Jag kan absolut ingenting om det här. Mor förväntar sig att jag ska vara beredd på allt möjligt, och jag känner inte den hör kvinnan. Tänk om hon är tråkig?"
Jag såg på honom en stund och skakade sedan på huvudet. "Jag tror att det är det hon behöver oroa sig över."
"Var det där en förolämpning?"
"Absolut. Kom så tränar vi med svärden."
Han suckade. "Räcker det inte att vi är bäst i världen?"
"Jag är bäst, du behöver fortfarande träna för att komma ikapp", påminde jag. Han suckade men stoppade bokmärket i boken och reste sig.
"Vilken stil kör vi idag då, kära syster?"
"Jag tänkte japansk, kanske?"
"Du väljer", suckade han och placerade boken på ett säkert ställe innan vi gav oss av till vapenkällaren.
Tanken var att hans nya brud skulle se en rolig sida av honom när hon letade upp honom, men där han han rörde sig snabbare än någon människa eller vampyr i närheten. Jag var den enda som kunde stå upp mot honom i strid. Och han var den enda som kunde stå upp mot mig. Vi var farliga. Men roliga. Speciellt vapenträningarna var roliga.
Jag ville hjälpa min bror samtidigt som jag satte min nya syster på test. Antingen så tyckte hon om det hon såg, svärdsträningen, eller så blev hon rädd. Om hon blev rädd skulle hon garanterat bli middag, det var i alla fall vad jag trodde och tänkte.
Och det var mor som skulle välkomna henne. Hon hade städat som en tok i en evighet och försökt få det att se gästvänligt ut för en människa, trots att vi hade tjänstefolk som skötte det åt oss.

[Jag hoppas verkligen att de hade en Herrgård för jag skrev det nu. X3
Neg man och bugade på den tiden? 0.o Hahaha, du får inte mobba vad fel jag har. För det är har jag nog en hel del. Och vad använde man för titlar. Aja, skit samma.
Tänkte mig först att deras mamma skulle vara stenkall men då jag läste om ditt inlägg trodde jag mig inte att en kvinna som städat huset som en tok för att få det fint skulle vara en kall person så det blev lite udda. X3 ]

”Ska inte mor med?” frågade Adina då hon och Nicholas anlänt till vagnen.
Vagnen gungade till något då hon satte sig och ännu en gång då Nicholas hoppade in efter henne. Hennes far bar några av sina bästa kläder likt Nicholas medan hon själv fått en ny klänning som hon redan avskydde. Korsetten gjorde det något svårt för henne att andas även om hon visste att det inte skulle dröja särskilt länge innan hon vande sig vid trycket men det som hon gillade minst var hur den framhävde hennes byst även om den var anständig. Det vita tyget var opraktiskt och om hon lyckades gå hela dagen utan att smutsa ned det skulle hennes mor kalla det för ett mirakel.
”Nej”, sade hennes far och hon kunde se hur hans ögon tindrade.
Efter det satt de tysta under färden. Adinas blick vilade på landskapet utanför och hon kunde känna spänningen i vagnen. Efter att hennes far hade berättat för henne att han hittat en make åt henne hade hon sagt precis vad hon tyckte om det. Det var inte förrän senare hon fått reda på vad de, hennes familj skulle få i utbyte emot hennes oskuld vilket hennes far också hade fått höra vad hon tyckte om. Men han var hennes far och att öppna munnen emot sin far var inget en ung kvinna skulle göra.
Då de väl nådde Argents Herrgård hade solen börjat vandra nedför himmeln och Adina visste vad att de blivit inbjudna att stanna över natten. Det hade varit en lång färd i tystnad men Adinas mun föll öppen då hon såg stället. Grindarna var stora och vackra precis som stället. Det var enormt och med solnedgången bakom såg det nästan ut som om stället brann.
”Här skulle jag kunna tillbringa resten av mina dagar”, mumlade Nicholas i hennes öra och hon kom på sig själv och stängde sin mun.
”Hellre hade jag bott i en grotta med någon jag älskade än någonstans, om det så var världens vackraste ställe med någon jag avskydde”, sade Adina och gav sin far en hård blick som han besvarade.
”Adina”, sade han med en varning i, ”du kommer att uppföra dig och du kommer att gifta dig.” Det var en order och hon visste att hon var tvungen att lyda honom. Annars kunde hon lika gärna vara ingenting. Utan man, utan hus och utan levebröd och trots vad hon precis sagt så skrämde det henne.
Vagnen saktade in och stannade med en svag gungning. Ridian, deras kusk öppnade dörren och hennes far gick ut. Efter honom följde Nicholas som hjälpte Adina ut. Det var länge sedan han varit så tyst i hennes närhet och hon i hans. Adina var nervös. Hon avskydde situationen hon befann sig i men hon kunde inte hjälpa att känna fjärilar fladdra i hennes mage.
De möttes av en kvinna. Vacker och blek, blekare än Adina själv. Kvinnan log inte, hon följde endast Adina med sina kalla ögon och Adina inbillade sig själv att kvinnan verkade lika missnöjd som henne själv.
Adina sträckte på sig och mötte kvinnans blick. Ett svagt leende befann sig på hennes läppar, ditklistrat. Kvinnan gjorde Adina ännu mer nervös än vad hon hade varit tidigare.
Nicholas ledde henne uppför trappan till herrgårdens dörr där hon stod tillsammans med några tjänare och två identiska unga kvinnor. Alla tre var vackra och bleka, det syntes att de var fint folk. Inte bara på deras hy utan de syndes på hur de bar sig och någonting med dem fick håren längst Adinas armar att resa sig.
”Mrs. Argent”, sade Adinas far och bugade inför kvinnan och sedan de andra två unga kvinnorna som i samma ögonblick började fnittra. Och bara någon enstaka sekund senare slutade de precis i samma andetag.
”De är ett nöje att träffa Er, Mrs. Argent”, sade Adina, neg och tittade bort ifrån kvinnan för första gången sedan hon klivit ur vagnen. Det kändes som om en spänning släppte och hon drog ett djupt andetag. Hon hade inte varit medveten om att hon hållit andan.
”Snälla, kalla mig Zelda”, sade hon och Adina förvånades över värmen i hennes röst. ”Ni är ju snart en del av vår familj.”
Adina såg henne le ett leende som smittade av sig på henne och för första gången sedan hennes far berättat för henne om att hon skulle gifta sig kände hon en strimma av hopp sippra genom hennes hjärta.
”Tack”, sade Adina och tvekade något och öppnade munnen för att tala men Nicholas hann före.
”Så var har vi Er omtalade son. Borde han inte vara här för att möta sin blivande fru?” Adina hörde missnöjet i hans röst, ingen hade kunnat missa det.
”Åh, han blev bortlurad av sin syster, de är på baksidan”, Zeldas leende blev bredare då hon sade det som om hon visste något skämt som ingen annan av dem förstod, ”Maxell visar er vägen.” Det sista var inget förslag, precis som Adinas ord innan de hoppat ur vagnen var det en order även om Adina kände en större benägenhet att följa Zeldas. ”Jag och er far har en del att diskutera.”
Och med det var vi avfärdade.
En av de unga kvinnorna, Maxell, började gå tillbaka nedför trappan och emot stället vart vagnen och hästarna tagit vägen. Fortfarande med en hand på Nicholas arm följde de efter.
”Har ni någonsin sett någon träna med svärd?” frågade Maxell saktade ned och lät Adina och Nicholas komma ikapp så att de gick jämte varandra. Hon höll uppe sin klänning så att de inte släpade i gruset och Adina tittade ned emot sin. Hon kunde se en mörk rand var den nuddade marken och började med ena handen fösa upp den men så lät hon den falla till marken igen. Den var redan skitig så vad skulle det spela för roll.
”Det har vi”, sade Nicholas reserverat och Adina kunde känna hur spänd han var under sin hand. Han verkade nästan mer nervös än vad hon var. Han var definitivt obekväm i situationen.
”Nicholas är blyg”, sade Adina och gav Maxell ett leende medan de såg ett stall torna upp framför dem. Det var större än deras egna som behövdes göras iordning, en av många saker som fallit i glömska. ”Han har tränat fäktning sedan han var sexton år.” Han var duktig men annat hade kommit mellan och Adina visste att han inte uppskattade sina träningar särskilt mycket. Det fanns andra saker han gillade bättre än att vara ute och röra på sig.
Abrupt svängde Maxell och Adina klev lätt på Nicholas innan de fortsatte efter Maxell, ökade på stegen och kom ifatt henne igen.
Ett hemlighetsfullt leende var på hennes läppar, det liknade hennes mors, Zeldas, som om hon visste något de inte visste.
”Ni har aldrig sett något som det här”, sade hon och skrattade till lite.
Det var då de såg dem. Två figurer, slanka och snabba stod på den öppna gräsmattan.
Adinas kände hur hennes bror stelnade till och stannade och med honom gjorde även hon det. Det var svårt att urskilja dem först, de rörde sig snabbt, nästan snabbare än vad Adina trott varit möjligt. Det liknade en dans av sorts och något med deras rörelser som var så eleganta fascinerade henne samtidigt som precisionen och dödligheten som de demonstrerade skrämde henne. Håren i hennes nacke ställde sig på ända och en kall kår gick igenom hennes kropp. Hjärtat i hennes bröst pumpade fortare och hon kändes hur hennes händer blev svettiga och klibbiga. Där var mannen hon skulle gifta sig med. Den tanken skrämde henne mest och hon kände sig något illamående.


[Btw, ditt inlägg var awesomeare. ]