Through peace and war PRS

Vildvittra

Sticker det här hit och addar min mall sedan i det här inlägget ^^

Två ungdomar träffas; båda aristokrati i Antikens Rom. Att växa upp, ta ansvar, rivalitet, krig, hat och kärlek.

Mall

Namn: Antonius Marius Felix
Ålder: 19
Utseende:
Bakgrund: Antonius är son till senatorn Marius Felix och hans fru Cornelia, vars fader också är senator. Han växte upp på deras egendom utanför Rom, där han endast hade sällskap av tjänare, slavar och sina lärare. Antonius tränades i krigskonst av en föredetta soldat och gladiator, men dessutom har han lärt sig allt om politik, etikett, historia och att leda trupper i strid.
Antonius mor dog då han var tretton år gammal i en feber. Hans far var oftast i Rom, och då Antonius fyllde aderton fick han flytta in till staden.
Personlighet: Antonius är en artig, charmerande, något rebellisk och självsäker ung man. Han är rätt social av sig, och skaffade sig snabbt vänner i Rom, av den värre sorten änligt hans far. För tillfället vet han inte vad han vill av sitt liv, och motstår trycket att växa upp och ta ansvar.
Övrigt: Trots att Antonius väg är stakad till senaten och ett liv i politik, är han inte intresserad av det, och skulle hellre skriva upp sig i armén.

Namn: Nike
Ålder: 19 år
Utseende:

Bakgrund: Nike föddes samman med sin tvillingbror Ares och livets lycka tycktes le åt dem.
Dock vid fyra års ålder dog brodern, blev sparkad i tinningen av en häst.
Fadern som är senator hade sett sin son som den som skulle ta över efter honom lät sin sorg och hat gå över dottern. Han önskade att hon var död och inte tvärt om.
Nu har dock fadern fått ännu en efterlängtad son och han har inte ögonen för någon annan än den lilla parveln på sex år.
Han brydde sig inte ens då modern dog i födslovåndor och hur hans dotter hade det.
Nike ser han bara någon att kunna gifta bort och tjäna släktskap på.
Personlighet: Rollas
Övrigt:

Jag kan väl ta och börja då genast min mall är i första inlägget ifall du missade det.

____________________________________________________________

Rom var en stor stad och där med aldrig tyst. Inte enns i de bättre kvarteren, där höga murar omringade stora hus och gav deras invånare något sällsynt; enskildhet, möjligheten att slippa inkräktande blickar.
Det var detta stadens unga tackade då de smet ut ur sina hus för att släppa loss. I kväll var senator Seneca på en resa till Ostia, och hans son hade inte tagit länge på sig innan han fått meddelande till alla sina vänner om att huset var tomt. Senatorers döttrer och söner; generalers, kapteners, köpmäns och juvelerares barn lämnade sina hem i skydd av mörkret och smet in i Senecas hus, där musiken spelade och vinet rann fritt. Få kunde tänka sig att de respektabla, artiga, väluppfostrade unga av aristokraten var beredda att klä av sig, dricka tills de inte kunde stå och dela ut slag genom natten.

Antonius var bjuden till alla fester, vare sig de hölls av konsulens dotter eller en smeds son. Även nu hade han anlänt i god tid efter en vag ursäkt åt sin fader, och grabbade tag i den första vanflaskan han fick syn på.
Klockan närmade sig ett och han låg på en av divanerna, en vinflaska i handen, tunikans band öppna; hans bröst glänste gyllene av svett. En vacker kvinna satt på golvet framför honom och berättade animerat om något som hänt på marknadsplatsen; en av Antonius närmaste vänner, Pontius, satt vid kanten av divanen med en vinflaska i handen och kastade blickar mot en slående kvinna som draperat sig över en divan intill.

(Låter bra det I efternamn och så, heter de som sina fäder så som du gjort eller i hennes fall som modern, eller vad? xD)

Nike, döpt efter segerns gudinna satt på sitt rum framför spegeln och borstade långsamt sitt hår. Hon hade hört om festen och undrade om hon skulle passa på att gå? Hon hade fått inbjudan liksom många andra men kunde sällan gå då fadern ofta var hemma.
Men nu var han inte hemma och hennes broder sov och skulle inte kunna skvallra på sin syster. Tyst granskade hon ansiktet men blåmärket syntes inte så väl, tack och lov fanns det puder att dölja sådant med.
Satte hon på sig en av de längre fotsida klänningarna så skulle det dölja det mesta också. Att hennes far slog henne var något som hon dolde. Det var hans fulla rätt och hon förstod honom, vad var hon att ha? Om det ändå var hon som dött istället för Ares.
Tyst får hon på sig klänningen vars tunna lösa tyg om armarna dolde det mesta om hon även sminkade över dem märkerna.

När hon är klar ser Nike sig i spegeln, synen var inte obehaglig även om ögonen saknade liv och glädje. Urringningen var väl tilltagen då fadern alltid ville att hon skulle visa sig från sin bästa sida för att få ett så bra giftermålserbjudande på henne som möjligt.
Sedan tar hon sig till huset där festen redan är i full gång, ingen märker den tysta nästan osynliga kvinnan som tar sig in i byggnaden. Hennes ögon far över folkmassan, i hopp om att kanske se ett välbekant ansikte.

[Efter fadern, och i männens fall tar de faderns hela namn då deras fader dör, vilket betyder att Antonius far heter Marius Felix, och då han dör kommer Antonius att lämna bort det första namnet. Kvinnan tar ju när hon gifter sig sedan sin mans släktnamn ^^ Look at that, I know shit.]

Antonius kände sig fullständigt avslappnad. Ingen förvåntade sig något av honom, och det fanns ingen som såg på med dåligt dold missnöje då han lyfte en vinflaska till läpparna. Skratt, högljudda samtal och musik fyllde hans öron och tackvare alkoholen kände han sig varm, hans ben behagligt tunga.
Cornelia, dotter till en senator Antonius far hade mycket gott att säga om, kom över med lätt vinglande steg. Hon fnissade då han något klumpigt lade sig halvt på divanen, halvt ovan på Antonius, och pressade sin redan öppna mun mot hans. Antonius lade andra handen på hennes rygg och kysste henne tillbaka, läpparna röda av vinet och snart de intensiva kyssarna. Det var alltid så här med Cornelia då de hade druckit.
Antonius vände huvudet åt sidan för att ta en klunk ur vinflaskan, och Cornelia flyttade sina läppar till hans hals. Det var då han fick syn på en kvinna, som såg vagt bekant ut, även om han inte kunde komma ihåg ett namn eller placera ansiktet. Hon verkade på något sätt fel, och Antnoius insåg snart att det var för att hon inte var lika full som människorna runt henne. Nykomling.

(Okej, då är jag med xD Bra där, du kan saker )

Nike fortsätter som en osynlig och sval ande genom folkmassan. Stämningen, alla fulla människor till trots var gemytlig och genuin. Honkände inte det farliga, det hotfulla som när fadern drack. Fast det var inte så konstigt, hon fruktade fadern mer än något annat, hon följde hans minsta vink för att kunna vara till lags och botgöra att hon inte var den som dog.
Hon hade tagit sig utmed väggarna för att slippa trängseln på dansgolvet. Hon hade kommit fram till divanerna där par om par gjorde allt annat än språkades samman.
De flesta för henne var svagt bekanta, hon visste på ett ungefär vems familj de tillhörde då de hade varit på samma middagar och tillställningar. Än hade inte någon upptäckt henne, vad hon trodde. De var upptagna med sitt och Nike hade lärt sig sedan tidig ålder att utplåna sig själv för faderns skull.

[^^]

Cornelia krävde snart åter att få Antonius uppmärksamhet och han vände sig lydigt tillbaka mot henne. Hennes lååar och benen hon slängt över hans lår ställde dock till med, trängsel, i byxorna, och med ett skratt skuffade Antnoius undan Cornelia och försökte sätta sig upp. Rummet tog en stund på sig att ställa sig rätt, men då den gjorde det tömde Antonius vinflaskan i en klunk. Cornelias hand hade sökt sig in under hans tunika och hon föröskte övertala honom att lägga sig åter, men Antonius kom snabbt fram till att han behövde frisk luft.
"Senare", viskade han i hennes öra och skuffade sig upp från divanen. Än var hans fötter stadiga, så han tog sig fram till bordet med förfriskningar, och beväpnad med en ny vinflaska gick han till terassen, där den svala luften hjälpte till att reda ut hans tankar. Antonius lutade sig mot räcket och betraktade trädgården. Han kunde höra viskningar och fnissningar från mörkret, och log roat.

Nike gav upp, det fanns ingen sittplats åt henne, människorna var alltför fulla och musiken för hög. Det hade varit en dålig idé från första början att ta sig hit. Men vad skulle hon annars göra, då hon för en gångs skull slapp faderns vakande blickar.
Då en man drar sig från sin kvinna och går ut på terrassen går hon ut i den svala trädgården.
Hon hör munlet av röster från olika par i buskar och på bänkar som sökt sin ensamhet som hon, skillnaden var att hon var ensam.
Hon sluter sina ögon och tyst i månens sken, med musiken från huset i bakgrunden börjar hon en tyst, svävande och nästan trollsk dans. Först ser det ut som hon bara svävar fram men snart tycks hennes armar formas om en osynlig kavajer i dansen.

Antonius nynnade lågt med till den dämpade musiken och lyfte då och då flaskan till läpparna. Världen hade lugnat ner sig runt omkring honom, himlen var uppåt och marken stadig under hans fötter. Antonius var dock ännu inte färdig att återvända till värmen innanför, så i stället gick han ut i trädgården.
Han hittade en fontän bakom några buskar, och tippade litet av vinen i det klara vattnet. Ljudet av dansande steg fick honom dock att se sig omkring, och han fick syn på en flicka som dansade för sig själv över gräset. I endast månljuset kände han inte igen henne, men även i skymningen kunde man se att hon var från en högklass familj.
Trots att det kunde anses en aning konstigt att någon dansade för sig själv här ut då det var en fest på gång, log Antonius åt synen. Det var något fridfullt över det hela. Han satte sig på kanten av fontänen och tog en klunk ur vinflaskan.

Då dansen är slut niger Nike för sin osynlige danspartner som tack för dansen. Allt sker graciöst och med stil, det syns att hon gått i lära. Men trots detta verkade dansen inte så stel, mer fri och vacker.
Då Nike vaknar upp till denna värld märker hon med ens att hon är iakttagen. Som ett skrämt rådjur iakttar hon faran. En man, en mycket vacker sådan betraktar henne. Ett flyktigt minne av en divan på festen far för henne. På hans klädsel att döma tillhörde de samma klass. Allt detta ser hon med en enda blick, men som det skrämda rådjur hon är blir hennes ögon stors och fulla med skräck av denna manlige varelse. Hennes puls är hög och hon är beredd på att fly. Varför hon var rädd visste hon inte, men faderns behandling hade satt spår trots att hon försökte dölja allt och att fadern ville ha ut henne för att visa att hon var i giftasåldern.