Något nygammalt

Ett roll mellan Vildvittra och Cara Riddle

Namn: Laura Pevensie
Kön: Kvinna
Ålder: 17 år
Utseende:

Elevhem: Hufflepuff
Familj: Moder död när Laura bara var ett par år gammal.
Hennes far är försvunnen, troligen död.
De har hittills hållit sig neutrala i kriget, på så sätt kan de ansluta sig till den som tycks vinna.
Blodstatus: Renblodig
Övrigt: Har varit med i DA men utav den orsaken att hon ville lära sig något.
Sökte även till inkvisitorspatrullen efter ett tag, men kom inte med.
Dock blev hennes straff lindrigt då de upptäckte DA.
Hon sa att hon ångrade sig långt innan, men inte vågade gå ur.
Umbridge trodde henne, då hon ville hålla sig väl med Lauras far som jobbar på Utrikesdepartementet.
Hon har stor kunskapstörst och befinner sig oftast ensam på biblioteket.
Är sökare, tog över efter Cedrics död, som hon på så sätt uppskattade.

Haha bra titel där

Mall
Namn: Cara Riddle
Kön: Kvinna.
Utseende:
Ålder: 17
Elevhem: Slytherin.
Familj: Voldemort som farsa, Bella styvmor, Severus gudfar, mm.
Övrigt: Hon är bisexuell och playar folk. Resten rollas fram ^^

Eller hur

Det råkade visst bli en dubbeltråd och jag har på den andra men kan inte kopiera med mobilen så gör det imorgon xP

Skriver du första? C:

Nu gick det

Nu kan jag börja

Cara klev på tåget, perrongen var ovanligt tomt men det var egentligen inget som förvånade henne, sedan Dumbledore dött förra året och hennes far tagit över skolan vågade föräldrarna inte skicka hit sina barn. Cara tyckte egentligen det var skönt då hon slapp jobbiga småungar, men samtidigt kändes det lite tomt, som om det inte är Hogwarts längre.
Cara slängde upp bagaget på hyllan ovanför henne och slog sig sedan ner på sätet. Hon satt och stirrade ut genom fönstret och lekte med håret. Hon vände sig om när dörren till kupén åkte upp, hon såg Draco och Blaise komma in, hennes två enda riktiga vänner på skolan. Draco var helt klart den av dem som stod henne närmast, därför var han den enda hon aldrig skulle kunna playa, hon och Blaise hade hållit på några gånger, oftast på fyllan, men de båda två visste att det inte betydde något och det hade aldrig påverkat deras vänskap.
"Då är vi på väg igen" sa Draco och Cara nickade och lutade sig mot Blaise axel.
"Är prinsessan trött?" frågade han roat och hon nickade bara innan hon somnade.

Laura gick längst den välkända perrongen och klev på tåget. Hon märkte genast att det var mindre folk än förr och konstigt vore väl annars. Föräldrarna vågade inte sända sina barn hit, Laura brydde sig väl egentligen inte. Hon hade alltid varit en ensamvarg och färre elever betydde lugnare bibliotek.
Hon gick förbi ett par kupéer som redan var fulla. Hon fann inte ens hågen att se in vilka det var. I handen höll hon ett brev, ett brev som sa att hennes älskade far var försvunnen. Hur kunde en person vara försvunnen? Men ministeriet var inte som det varit, men de skulle leta. Hon hoppades att de skulle leta då hon inte visste om hans försvinnande var planerat eller ej. Hennes far var renblodig som hon själv, men hittills hade de varit neutrala i kriget som pågick.
Laura satte sig i en tom kupé, hon var inte sig själv som förr. Hon kände sig dyster, var blek och hade förlorat matlusten. Hela hennes allt var förstört då hon fick brevet, han var den enda hon hade kvar.
Hon kryper ihop på ett av sätena, drar jackan om sig och väntar att tåget skulle starta, tomt stirrande ut genom fönstret.

Cara vaknade av att någon puffade på henne och hon ryckte genast till med dragen stav, men när hon märkte att det bara var Blaise slappnade hon av. Hennes vänner hade lärt sig för länge sen att hon alltid vaknade med ett ryck.
"Vi köpte godis ifall du vill ha" sa Blaise och gav henne en klubba som hon tacksamt tog emot. Det var bland det bästa med att vara med Draco och Blaise, de visste vad hon ville ha och när.
"Sov du inte inatt?" Frågade Draco och hon skakade på huvudet.
"Jag och papa bråkade. Han ville att alla skulle veta vem jag är, men jag vägrade! Jag sa att folk kan använda det mot honom och jag kan inte vara mig själv då och göra som jag vill utan behöver hela tiden vara vaksam om alla vet vem jag är" sa Cara och såg på dem.
"Jag förstår vad du menar, ibland önskar jag att ingen visste vem jag var" sa Draco och Cara skrattade.
"Du är för Malfoyig för att vara anonym. Anledningen att ingen vet vem jag är för att Riddle inte är direkt kända då de är muggar och min far vägrar använda det namnet, jag förstår honom och jag är glad över att min mor är renblodig, det enda hon var bra till innan hon försvann och övergav mig" sa Cara butter och Blaise strök henne tröstande över handen.
"Hur långt är det kvar?" Frågade hon och log uppskattande mot Blaise.
"Vi är framme snart, du har sovit ett tag" sa han och hon nickade och säg lite på klubban samtidigt som tåget bromsade in på perrongen. Cara log stort, nu var hon hemma och kunde göra som hon ville utan att hennes far kollade henne, eller ja nästan hon hade fortfarande Sev på skolan. Hon suckade och reste sig upp för att kliva av tåget, killarna gick på varsin sida om henne och hon såg nervärderande på förstaårseleverna.
"Flytta på er" sa hon kallt och puttade undan några som stod och tvekade i dörren ut ur vagnen, den ena flickan landade på marken och Cara såg att hon började gråta när hon gick förbi henne.
"Välkommen till den riktiga världen, nu har du inte längre några föräldrar som skyddar dig, bäst du vänjer dig, acceptera ditt öde eller dö." Sa Cara kallt till flickan innanhav gick därifrån och bort till vagnarna. Hon klappade Testeralen på halsen innan hon satte sig i vagnen.

Laura hade under resans gång inte rört sig ur fläcken. Hon stirrade ut och såg landskapet långsamt förändra sig och dagen bli till kväll. Hon kände inte alls samma glädje till att återvända till Hogwarts som hon känt förr om åren. Förr om åren hade hon sett fram mot Quidditch och biblioteket, inte ens det kunde locka helt nu. Det skulle bli bättre, det skulle det säkert, om hon bara hade fått besked. Att veta att fadern hade varit död hade trots allt varit enklare att hantera. Denna ständiga oro och rädsla orkade hon inte med. Var någonstans var han i denna sekund? Hur mådde han? Hade han ont? Levde han?
Tåget stannade och Laura kliver frånvarande av vagnen och var på väg att snubbla över en flicka som ligger där och gråter. Laura ser ner på henne men går förbi, hon var stor nog att komma upp på egna fötter alldeles själv och hon såg inte ut att ha ont. Egentligen borde hon väl bry sig, men hon orkade inte. Det var ingen ide att bry sig, bättre att klara sig på egen hand. Hon Laura klarade sig på egen hand, det hade hon gjort under hela sin skoltid och skulle väl fortsätta med det. Inte så att hon var mobbad eller utanför, hon kunde vara med Hannah och Susan ibland, då hon kände för.
Laura går genom trängslen av elever mot vagnarna, hennes förr leende ansikte mot de flesta var nu tomt och dött. Beskedet var så färskt att hon inte lärt sig att leva med det ännu.
Hon satte sig i en vagn som hon försent upptäckte att det redan satt elever i. Men vad gjorde det? Vagnarna var till för alla. Det var elever från hennes egen årskurs, Slytherins var de, bland annat Malfoy Slytherins sökare, de hade mötts ett par gånger på planen.
Hon nickade åt dem kort som hälsning, den enda hälsningen hon orkade med just nu, innan hon sätter sig och stirrar ut med oseende blick.

Cara tittade förvånat på en tjej som klev upp i vagnen och hälsade på dem med en nickning, hon hade ingen aning om vem det var, inte mer än att de gick i samma årskurs och att hon var Hufflare, men det var för att hon kunde se det på hennes klädnad.
Cara la människors ansikte på minnet men oftast inte namnet, särskilt inte om hon inte behövde det.
Vagnen började rulla och Cara studerade stjärnorna och log mot dem.
"Du har alltid älskat stjärnorna Cara" sa Draco med ett leende och Cara sänkte blicken för att se på dem.
"Hur kan man inte älska dem? De är långt borta, men ändå nära, de lyser i mörkret som kristaller och de ger en trygghet om att man inte är ensam på natten" sa hon leende och Draco himlade med ögonen.
"Är det någon som brukar känna sig ensam om nätterna?" sa Draco retsamt och Cara gav honom en kall blick.
"Ja" svarade hon bara och Draco slutade le. Han visste mycket väl att hon kunde vara ensam, hennes far hade försvunnit när hon varit elva, kommit tillbaka när hon varit fjorton som en annan man, han hade inte lika mycket tid med henne som innan, han älskade henne lika mycket, men han jobbade ofta och var bortrest.
"Förlåt Cara" sa Draco när vagnen stannade.
"Mm" svarade hon bara och klev av vagnen och gick in i stora salen.
"Cara" hörde hon Draco ropa men just nu var hon sur på honom, han visste nästan allt om henne och han behövde inte säga sådana saker.
"Låt det vara, du vet att du måste ge henne tid Draco. Ibland är det som om du inte känner henne alls" sa Blaise.
"Men" började Draco och Cara hörde hur Blaise slog till Draco i bakhuvudet. "Aj" sa Malfoy och Cara log, rätt åt honom tänkte hon när hon gick in genom portarna till skolan.

Laura lyssnade till hälften på deras samtal men märkte dem i övrigt inte. De brydde sig inte om henne och hon inte om dem, just nu föredrog hon detta.
Vagnen stannade snart och hon stannade kvar så de andra kunde ta sig ut först innan hon klev ur de hästlösa vagnarna. Hon stod framför Hogwarts imponerande murar och kände en liten dragning, som slottet kallade på henne. En ny termin var i antagande och denna skulle inte bli som förr.
Det var inte längre ett idiotisk ministerie som rådde över dem, även om dessa skulle vara minst lika idiotiska.
Då hon kliver in bland de välkända portarna märker hon att elevantalet sjunkit drastiskt. Inga mugglarfödda var tillåtna, sedan var det övriga elever som inte vågade återvända. Den gröna Slytherinskaran var bland de flesta vilket heller inte var särskilt förvånande då de flesta var renblodiga, var inom ministeriet eller hade höga poster.
Laura bryr sig tämligen lite om detta och går in i stora salen, även lärarkåren var förändrad, märker hon då hon sätter sig vid Hufflepuffbordet.

Draco satte sig mitt i mot henne och Blaise på hennes högra sida.
"Bry dig inte om honom" sa Blaise och la en arm runt hennes axlar och hon log mot Blaise, ibland kändes det som om Blaise var en bättre vän än Draco, skillnaden var att Draco alltid funnits där och visste allt om henne, därför kunde han såra henne så mycket mer.
Cara såg inte på Draco som försökte få kontakt med henne och snart kom Sev in och satte sig på rektorns plats, Cara log stort, han förtjänade den platsen, han var lojal mot hennes far och om än viktigare mot henne. Severus hade alltid funnits där när hennes far inte haft tid och när han försvunnit var det Severus som tagit hand om henne, ibland kändes han mer som än far än hennes riktiga far.
Cara lyssnade inte på vad Sev sa däremot, hon visste vad han skulle säga, att de hade fått två nya lärare, de nya reglerna och allt annat tråkigt som han var tvungen att dra. Hon började klappa händer när han var klar och några få förutom Slytherineleverna stämde in. Cara ville nästan skratta över hur rädda eleverna verkade vara. Första årseleverna sorterades och snart kom maten fram. Hon såg på Draco när han räckte fram en kopp choklad och hon skrattade och tog hans händer.
"Ibland är du för söt" sa hon och han log mot henne.
"Jag gör mitt bästa" sa han stolt och hon himlade med ögonen och tog en klunk av chokladen innan hon började äta.