Jag och Anne Potter (PRS)

Anne Potter

Vem gör mall?

Jag kan c:

Mall:
Namn:
Ålder:
Utseende:
Personlighet:
Styrkor [max 4]:
Svagheter [minst 3]:
Övrigt:

Mall:
Namn: Gwendolen Dawlish
Ålder: 16
Utseende:
Personlighet: Är glad och sprallig och gör precis som hon vill. Är smart och lurig. Mer rollaz
Styrkor [max 4]: Har en vass tunga och är kvicktänkt, är modig och smidig
Svagheter [minst 3]: Är naiv och ser lätt förbi ondska. Är inte så stark och ger lätt upp hoppet
Övrigt: Rollaz

Mall:
Namn: Adrian Parker
Ålder: 16, snart 17.
Utseende: Han har ett ganska vuxet utseende. Han har brunt hår och bruna ögon. Hans hår står lite var om helst. Han är muskulöst byggd.
Personlighet: Adrian är en äventyrsinriktad men lugn person. Han är fylld av livsenergi och satsar alltid allt.
Styrkor [max 4]: Han är stark, kan hantera dolkar och modig.
Svagheter [minst 3]: Inte särskilt smidig eller snabb, kan inte klättra.
Övrigt: Rollas c:

[Var och hur ska vi börja?]

[Hm.. Vet inte.]

[Kanske får vi amuletthalvorna när vi är bebisar...]

Kvinnan smekte den lilla flickans kind och trädde den halva amuletten över hennes hals.
"Skydda den med ditt liv!" viskade hon och kysste sin dotter på pannan, en farvälkyss. En man kom in i rummet och la en skyddande hand över kvinnans axlar. Sedan försvann de båda ut i vintermörkret och lämnade det lilla barnet ensam i stugan. De kom aldrig tillbaka.

Flickan växte upp hos en gammal man, som hade hittat henne i stugan på morgonen efter hennes föräldrars försvinnande. De kom mycket bra överens och flickan levde ett lyckligt liv. Hon var mycket livlig och sprallig och älskade att leka med byns pojkar. De klättrade, hoppade och sprang och flickan levde livet. Fast vid hennes sextonårsdag förändrades allt. Grannfruarna tyckte att hon behövde växa upp, att hon skulle bli en dam. Så de gjorde allt för att få henne att bli en fin dam. De förbjöd henne att leka, alltså tog de hennes liv ifrån henne. Ibland stängde de även in henne på hennes rum för att hon skulle studera. Hon kände sig sviken av sin adoptivfar för att han inte gjorde någonting åt grannfruarnas beteende, hon kände sig sviken av folket i byn för att de tyckte att alla unga kvinnor skulle bli fina damer, hon kände sig sviken av sina föräldrar som lämnade henne... Hon kände sig sviken av hela världen. Då brukade hon lägga sig på sin säng och fingra med sin halva amulett som hon enligt hennes adoptivfar hade fått från sina föräldrar. Det gav en lugnande effekt. Hon hade den alltid runt halsen nerstoppad under klänningen och hon visade den aldrig för någon, utan hennes adoptivfar. Hon visste inte själv varför, men det kändes bäst så.

"Mor! Mor!", den skrattande pojken studsade fram till sin moder. Pojkens mor tittade upp från lapptäcken hon höll på att sy.
"Ja, Adrian?", sa hon. Hennes röst var skör, men vacker. Pojken Adrian log stolt. Han höll upp en röd blomma, räckte fram den till hans mor. Hon log varmt mot den lilla pojken och drog upp honom i sitt knä.
"Vilken fin blomma Adrian! Är den till mig!", sa hon med den underbara rösten. Pojken nickade. Modern böjde sig ner för att ta upp något ur den lilla picknickkorgen dem hade med sig. Hon höll upp en halv amulett framför Adrians ansikte. Hans ögon vidgades. Försiktigt trädde hon amuletten över den tre-åriga pojken. Pojken trädde sina små knubbiga armar runt hans mors hals. Modern höll om honom ömt och kärleksfullt.

Adrian hade en barndom fylld av skratt. Alltid hade han amuletten hängande runt sin hals. På hans sextonde födelsedag tog han mod till sig och frågade hans mor.
"Mor, var är amuletten ifrån?", frågade han. Hans mammas leende blick ändrades till den uttryckslösa blick hon hade när hon var orolig. Adrian frågade inte igen. Han hade allt man behövde för att vara en man - förutom en sak. Kärlek. Han såg sig själv inte som en man.

"Gwendolen! Gwendolen! Åh, var håller den där flickan hus?!"
Gwen betraktade Mademoiselle Dunkans uppifrån trädet i trädgården. Hon gillade att sitta där och spana, man fick en sådan bra utsikt över hela trädgården. När hennes franskalärare hade gått in i huset igen började hon klättra ner. Hon hoppade från gren till gren och hängde uppochner i dem. Trädgården omringades av en ganska så hög mur, men en av grenarna sträckte sig precis upp till toppen av muren. Gwen brukade klättra upp på den och hoppa över den när hon ville ut under lektionstid och nu var det ett sådant tillfälle. Hon landade mjukt på andra sidan och började springa mot Stora torget och marknaden som höll till där.

[Tänkte att de kunde träffas där...]

Adrian lutade sig mot det illaluktande fisk-ståndet där han och hans bekanta jobbade. Idag hade de sålt fem fiskar - lite för en dag som denna. Solen låg högt upp på himmelen och vakade över dem. Adrian lämnade sitt skift svettig och trött.