När du ser på mig

Titel: När du ser på mig
Författare: Emmadora
Språk: Svenska
Perspektiv: Tredjeperson (Alltså "hon sade" istället för "jag sade"
Åldersgräns: Ingen. Klarar ni Harry Potter så klarar ni det här.
Handling: Fortsättning på "När jag ser på dig". Du behöver inte ha läst den för att förstå, men om du ändå vill läsa den så finns den länkad på min sida

Historien cirkulerar kring Lee och Isac som är bästa vänner och nu också ett kärlekspar, men vad händer när slitningar uppstår? Klarar de att stå samman mot vad som vill sära på dem? En annan del av berättelsen handlar om Simone, som skulle göra vad som helst för sin vän Timothy. Hon gillar honom verkligen, och hon vet inte vad hon ska göra för att han ska lägga märke till henne som något mer än en vän.

Jag hoppas att någon är sugen på att läsa. Det skulle vara kul. Jag har försökt tagga er som läste "När jag ser på dig", men det kan hända att jag har missat någon. Jag hoppas inte du tar det personligt om jag har missat just dig..

Spoiler:

Läscher

*bevakar*

läser och bevakar.

Bevakar givetvis

Klart jag bevakar

Såklart läser jag!

Vad glad jag är att så många verkar intresserade! Här är kapitel ett.

KAPITEL ETT: QUIDDITCH

De andra flickorna i quidditchlaget viskade upphetsat och pojkarna såg nervösa ut. De hade tidigare samma morgon fått reda på att det skulle hållas en vinterbal på skolan under jullovet, och de flesta av skolans elever hade redan börjat skriva på brev hem för att förbereda sina föräldrar på att de inte skulle komma hem under julen. Simone sneglade på Timothy där han satt bredvid henne och tog på sig sina benskydd. Det nästan smärtade i henne när hon såg på honom. Han var så snygg. Kanske den snyggaste killen på hela skolan med sin mörka hy och snaggade hår, och det där ansiktet... Många gånger visste inte Simone vad hon skulle göra av sig själv. Längtan att bara slänga sig över Timothy blev ofta för stark. Hon ville bara kyssa honom och känna hans kropp tätt emot hennes och...

Nej, Simone. Fokusera. Du måste fokusera. Kvalmatchen, minns du?

Timothy vände sig mot henne. De där ögonen. Hon skulle kunna se in i de där ögonen hur länge som helst. Exakt hur länge som helst. Skulle hon våga ta hans hand? Simone började rycka i fingrarna. Hon lyfte handen.
"Mår du bra?", frågade Timothy och viftade med handen framför Simones ögon. "Du verkar ofokuserad, Sim. Det är en viktig match vi har framför oss. Du får inte somna på planen." Simone flinade och återvände till verkligheten.
"Värst vad du blev kaxig när du blev lagkapten", sade hon och spände åt sina axelskydd.
"Jag blev inte lagkapten. Jag blev utvald. " Timothy ställde sig upp.
"Idag är det aggressivt spel som gäller. Håll inte tillbaka, för Gryffindorlaget är starkt i år." En sjundeårselev vid namn Isac ställde sig upp och alla följde på honom. Faktiskt var Isac mer ledartypen än vad Timothy var, och han var vad laget brukade kalla för den inofficiella lagkaptenen. Simone visste att det inte gjorde Timothy något att dela på ansvaret för laget trots att Tim var den utvalda att göra det. Simone beundrade Timothy för det. Hon hade velat ha platsen som lagkapten utan att dela med sig om hon hade fått den, men Tim var beundransvärt lugn i frågan.

"Och akta huvudet den här gången, Eric", sade Isac skämtsamt till lagets vaktare, som just höll på att rulla av bandaget runt skallen för att det skulle kunna få plats i hjälmen.
"Okej. Är alla med nu? Hufflepuff på tre!" Alla slängde in händerna på varandras.
"ETT, TVÅ, TRE.... HUFFLEPUFF!" De tog sina kvastar.
"Innan vi går ut på planen vill jag prata med dig, Sim", sade Isac. Simone ryckte på axlarna åt Timothy.
"Vi ses om ett par minuter, Sim", sade han glatt och följde med de andra lagmedlemmarna när de försvann ut ur omklädningsrummet. Bara Simone och Isac stod kvar, och Simone kunde känna hur olustig hela situationen var. För bara någon månad sedan hade Simone slängt sig över Isac så fort hon såg honom bara för att Timothy försökt förstöra för sin storasyster, som var kär i Isac och samtidigt för att kunna bli ihop med Isacs nuvarande flickvän, Lee. Det hela var en lång och komplicerad historia. Planen hade i alla fall inte fungerat speciellt väl, men det kändes så olustigt att vara ensam med Isac nu när Simone visste hur det kändes att kyssa honom.
"Du måste koncentrera dig, Simone." Simone suckade.
"Jag har hört det", svarade hon.
"Jag är seriös", sade Isac. "Du måste skärpa dig. Jag ser vad som pågår. Jag är inte blind, och jag har varit i samma situation själv som du mycket väl vet."
"Vad pratar du om?", frågade Simone.
"Du gillar honom. Det syns väl. Ta dig samman och berätta för honom, eller kom över det. Fokusera i vilket fall som helst i ett par timmar tills matchen är över så skiter jag i vad du gör sen. Okej?"
"Okej", sade Simone och tog sin kvast. "Jag ska."
"Bra", svarade Isac och drog handen genom det fluffiga, bruna håret. Han tog också sin kvast, en skinande Nimbus 2001, och så gick de tillsammans ut till sina lagkamrater.

---

Matchen blev minst sagt galen. Det föll snöflingor stora som golfbollar från himlen och ingen av lagen var nådiga. Till sist fick matchen blåsas av när tre spelare ur Gryffindorlaget och två ur Hufflepufflaget skadades så illa att de fick tas direkt upp till sjukhusflygeln. En av de var Isac. Han hade fått en dunkare rakt i magen just som han höjt klonken för att kasta in den i en av de tre målringarna.

Lee satt bredvid Isacs säng och höll hans hand medan han drack skeletoväx, en slags sörja som skulle få hans revben att läka ihop på rätt sätt.
"Gör det mycket ont?", frågade hon och smekte hans tumme med sin. Isac mådde med ens bättre. Om det berodde på vad han just druckit eller på Lee visste han inte, men Isac anade att Lees blotta närvaro tog bort det onda. Hur kunde de bara ha varit vänner i nästan sju år? Hur var det möjligt? Isac kunde inte tänka sig någon kärlek starkare än deras.
"Lite", sade Isac. ", men jag har varit med om värre." Isac tänkte genast på hur ont det hade gjort när han förlorade sin storebror för ett par månader sedan.
"Jag vet", sade Lee. "Jag vet." Steg hördes. Någon såg bestört på Isac. Det var Simone.
"Isac! Hur mår du? Förlåt. Det var inte meningen. Jag bara... Jag var..."
"...ofokuserad?", fyllde Isac i. Han såg kyligt på Simone. Att hon aldrig kunde lyssna på honom gjorde honom frustrerad. "Kom igen, Simone. Förra matchen kunde du inte försvara Eric och den här matchen kunde du inte skydda varken mig eller Eric där borta. Det här är tredje matchen i rad som Eric hamnar på sjukhusflygeln med allvarlig hjärnskakning. Ta tag i dina problem, annars kickar vi dig ur laget, Sim." Simone suckade.
"Förlåt", sade hon. "Jag ska ta tag i mina problem." Sedan vände hon sig om för att se till de andra Hufflepuffspelarna som var skadade.
"Vad var det för problem ni pratade om?", frågade Lee nyfiket.
"Inget", sade Isac. "Det är hennes ensak." Det blev tyst och Lee såg besviken ut.
"Bli inte arg nu, fleece", sade han och flinade. Isac visste precis hur han skulle få Lee att le, och han lyckades alltid.
"Men Lee och fleece rimmar inte", sade hon. "En sak är säker. Jag ska inte låta dig skriva några julrim till mina julklappar i år."
"Vem har sagt att jag tänkte ge dig några julklappar?", frågade han allvarligt, men när han såg Lees ansiktsuttryck började han skratta så att det gjorde ont i de skadade revbenen. Med stor möda satte han sig upp och gav Lee en kyss. Det kändes alltid så bra att kyssa Lee. Så fantastiskt rätt.

---

Lee var irriterad på Isac. Han hade någon hemlighet med Simone, och Lee gillade det inte. Hon gillade inte Simone över huvud taget sedan hon varit så på Isac för bara någon månad sedan. Hon visste att Simone och Isac spelade i samma quidditchlag och var alltid rädd för att något skulle hända mellan dem. Inte för att hon egentligen behövde vara orolig. Isac var världens bästa pojkvän. Han skulle aldrig göra något sådant, intalade hon sig. Lee kände fortfarande ett begär efter mer varje gång hon träffat Isac. Han hade blivit som ett beroende hos henne, och hon verkade ha blivit det för honom. Om inte Simone hade funnits så hade allt varit ett paradis. Simone och Timothy. Det var ingen hemlighet att Timothy gillade Lee, och ärligt talat så hade inte Lee något emot det. Han fick väl gilla henne om han ville, och hon kunde inte låta bli att erkänna att han var en av skolans snyggaste killar. Hon förstod inte hur han kunde gilla henne. Hur kunde både Isac och Timothy tycka om henne? Hon var väl inget speciellt? Hon var ju bara... Lee.

Toppenbra!

Superbra!!