Vän eller fiende?

Titel: Vän eller fiende?

PG: Kan kanske bli en aning obehaglig i sina stunder, men alla som klarar Harry Potter eller som klarade av "Spegel, spegel på väggen där" och "Liams återkomst" borde klara av den här. Säg till om det blir för läskigt så ska jag tona ner på otäckheterna till nästa kapitel. Kan också innehålla svärord på sina ställen, och ganska intima scener, men samma gäller där. Säg bara till så tonar jag ner på det.

Författare: Emmadora

Språk: Svenska.

Här kommer ett utdrag ur berättelsen för att hjälpa dig som är osäker på om du vill läsa:

Nu undrar du säkert vad det här är. Har miss Smith skrivit ännu ett till brev där hon berättar om något traumatiskt? Har det varit ett till sådant där år? Ja, det har det. Faktiskt så har det här året varit det allra värsta. Sista året på Hogwarts borde vara det bästa. Man blir myndig och får kanske reda på hur man ska fortsätta sitt liv på bästa sätt, men jag anade inte hur mitt år skulle bli. Mitt femte år på skolan hade varit dramatiskt och mitt sjätte närmare traumatiskt. Det här året hoppades jag skulle bli bättre än så, men det blev inte det. Det blev snarare värre på alla plan. Det jag kommer berätta för dig nu är en helt annan historia än vad jag skrivit tidigare. Liam är givetvis en del av den, inte för att jag på något vis ville att han skulle vara det. Han hade skadat mig och mina vänner tillräckligt. Snart stod det däremot klart att Liam var tillbaka ännu en gång, och han visade sig vara i toppform.

---

Annan info (VIKTIGT) : Ni behöver inte ha läst "Spegel, spegel på väggen där" eller "Liams återkomst" för att förstå den här, men det rekommenderas då karaktärerna vid ett flertal tillfällen refererar tillbaka till saker som har hänt i de historierna. Har du inte läst del ett eller missat del två? Här är länkarna:

http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=39019
http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=39879
Hoppas att någon vill läsa. Ni får givetvis också tagga fler mugglisar som ni tror vill läsa. Ju fler, desto roligare!

BEVAKAR STENHÅÅÅÅÅÅÅRT!!!!!!!!!!!!!!!!!

JAAAAAA!!! THE POWER OF UPPFÖLJAREEEEEEE!!!

Bevakar givetvis också

Här har ni första kapitlet, och något speciellt till er som läst "När jag ser på dig". Ni kommer att känna igen någon som återkommer här


Nu undrar du säkert vad det här är. Har miss Smith skrivit ännu ett till brev där hon berättar om något traumatiskt? Har det varit ett till sådant där år? Ja, det har det. Faktiskt så har det här året varit det allra värsta. Sista året på Hogwarts borde vara det bästa. Man blir myndig och får kanske reda på hur man ska fortsätta sitt liv på bästa sätt, men jag anade inte hur mitt år skulle bli. Mitt femte år på skolan hade varit dramatiskt och mitt sjätte närmare traumatiskt. Det här året hoppades jag skulle bli bättre än så, men det blev inte det. Det blev snarare värre på alla plan. Det jag kommer berätta för dig nu är en helt annan historia än vad jag skrivit tidigare. Liam är givetvis en del av den, inte för att jag på något vis ville att han skulle vara det. Han hade skadat mig och mina vänner tillräckligt. Snart stod det däremot klart att Liam var tillbaka ännu en gång, och han visade sig vara i toppform.

KAPITEL ETT: INGA VÄNNER OCH NYA VÄNNER

Jag såg ner på min telefon. Inte ett enda meddelande. Inte ett. Inte ens Chen hade brytt sig om att fråga om jag skulle tillbaka till skolan i år. Jag var faktiskt mer rädd för att åka till Hogwarts och inse att jag inte hade några vänner kvar än vad jag var för Liam. På senaste tiden hade jag till och med börjat tänka att jag kanske skulle låta honom döda mig. Då skulle mina "vänner" slippa mig. Jag förstod knappt själv vad som hänt. Förra året hade jag varit tillsammans med Adam och bästa vän med Chen. Sedan hade Chen blivit kidnappad i slutet av förra året, och sedan dess verkade hon ha tappat tilltron för allt och alla. Jag själv hade inte bett om ursäkt för det hårda sätt jag gjort slut med Adam på. Inte för att jag ångrade mig, men vi hade varit mer än bara ett par. Han hade varit en av mina allra bästa vänner.

Jag suckade och lade ner ett sista par sockar. Bara trollstaven saknades nu till packningen, men den tänkte jag inte lägga ner förrän imorgon. Imorgon när jag skulle tillbaka till Hogwarts. Jag hade alltid sett på resan dit med längtan, men vad hade jag att åka till i år? Inga vänner, ett överflöd av läxor och en ständig oro att bli attackerad av en psykopat som försökt döda mig? Det lät som om det här skulle bli det värsta året någonsin.

---

"Jag kommer, mamma!", ropade Chen och stängde sin koffert. Hon hade varit redo att åka till Hogwarts nu. Inte för att hon såg speciellt mycket fram emot det, för hon visste inte om hon hade någon kvar att spendera sin tid med. Allt som hänt förra året hade gjort att Chen kände ett större behov av att vara ensam än någonsin förut. Hon hade alltid varit den som älskade att prata med folk. Den som var i centrum, men inte längre.

Chen såg sig i spegeln. Hon såg bra ut i sin röda sommarklänning och lockade hår. Chen gillade i vanliga fall släktträffar, men just idag var hon osäker. Tänk om hon skulle få en stark önskan att vara ensam mitt under festligheterna? Hur skulle hon hantera det? Hon kunde väl inte bara gå därifrån? Chen såg ner på sin telefon. Två nya meddelanden blinkade på skärmen.

Daniel

Jag lovar att jag ska bli bättre. Jag ska ringa till dig varje dag. Jag lovar. Jag älskar dig fortfarande.

Chen himlade med ögonen. Hon blev irriterad över att Daniel aldrig kunde ge upp. Hon hade gjort slut med honom förra året, och han hade inte slutat tjata på henne att bli tillsammans med honom igen. Chen bestämde sig för att inte svara på meddelandet. Daniel visste gott och väl att hon inte var intresserad. Hon scrollade ner till nästa sms.

Adam

Ska vi ses på perrong 9 3/4 vid tio i imorgon då?

Ja , svarade Chen och lade sedan ner mobilen i handväskan. Hon gick ner för glastrappan och in i vardagsrummet. Chen tyckte om huset hon bodde i tillsammans med sina föräldrar och sin lillasyster Wen. Det var stort och rymligt med ljusa väggar och en viss klass. Man kunde inte ana att det bodde barn där över huvud taget, för det var blänkande rent i alla hörn och inte en enda leksak kunde skymtas. Inte för att varken Chen eller Wen lekte med leksaker. Det var de båda för gamla för. Åtminstone enligt deras föräldrar.

Den lilla familjen samlades i vardagsrummet. Chens far tog till orda.
"Vi ska snart transferera oss till er faster, men ni måste tänka på att vår familj står för..."
"...öppenhet, gemenskap och klass", fyllde Chen och Wen i utan att tveka. Det var inte första gången de hörde meningen.
"Bra", sade fadern. "Tänk på att vissa av era släktingar har kommit ända från Kina för att hälsa på, så prata långsamt och enkelt så att de förstår vad ni säger. Okej?" Han lät inte sina döttrar svara. Han tog bara tag om Chens hand och Wen sammanlänkade sin med flickornas mors. Chen gillade inte att transfereras, men det gick i alla fall snabbt. Snart fann hon sig stående utanför sin mosters herrgård i Wales. De hälsade genast på värdparet, och sedan gick Chen in i huset för att hälsa på de andra som var där. Det var en salig blandning av människor. Många pratade mandarin istället för engelska och det gjorde det svårt för Chen, för hon förstod mycket lite av det kinesiska språket och kunde tala ännu mindre. Chen klistrade på ett leende och låtsades bara att hon tyckte att allt alla sade var fantastiskt, trots att hon inte hade någon aning om vad för slags anekdoter de berättade. Till Chens lättnad kom hennes far och lade en hand på hennes axel.
"Jag vill att du ska träffa min kusin Eleonora och hennes man Edward. De har också gått på Hogwarts, precis som du." Chen följde efter sin far genom folkvimlet. Det var konstigt att se så många ansikten som liknade hennes på samma ställe. Chens far lade en hand på en kvinnas axel och hon vände sig om och såg på Chen med ett leende.
"Du måste vara Chen", sade hon. "Du kan kalla mig Elle, och det här är min man, Ed." Chens leende stelnade. Hon såg för sin inre blick hur Liam, psykopaten som kidnappat henne, gick fram och tillbaka i skogen.
"Älskar Elle. Hatar Ed", hade han sagt om och om igen. Sedan hade det kommit fram att Ed hade varit hans bror och Elle flickan han älskade. De hade lurat honom. De hade förhäxat honom. Chen såg allvarligt på Elle. De var lika varandra, hon och Elle, men Chen hade inte på allvar trott att de skulle vara släkt. Sedan vandrade Chens blick vidare till Ed. Liams bror.
"Mår du bra?", frågade Elle oroligt. Chen nickade. Sedan blev allt svart.

---

Adam såg upp på stationsklockan. Var höll alla hus? Klockan var nu tio i elva och han hade inte sett till någon av sina vänner ännu. Då såg han Daniels högresta gestalt och vinkade till honom.
"Dan!" Till Adams lättnad såg Daniel honom och skyndade fram för att ge honom en vänskaplig kram.
"Tjenare", sade han glatt. "Jag såg Dylan och Alicia där borta", sade han och nickade bort mot väggen man sprang igenom för att komma in på perrongen. "De är på väg."
"Vet du var Chen och Isabelle är?", frågade Adam.
"Ingen aning", sade Daniel. "Jag smsade Chen igår, men jag fick inget svar."
"Hon skrev till mig att vi skulle träffas här vid tio i", sade Adam. "Den är snart fem i nu."
"Hon dyker nog upp", sade Daniel, plötsligt kyligt. "Vi borde gå in och ta en plats. "Dylan och Alicia hittar oss nog." Adam nickade och de båda klev på tåget och satte sig i första bästa kupé. Daniel hade rätt, för snart anslöt Dylan och Alicia till dem, men Chen och Isabelle dök aldrig upp. Tåget sattes i rörelse, och flickorna var inte med på det. Adam tyckte inte det kändes bra att åka till Hogwarts utan vetskapen att Isabelle var på tåget dit. Det kändes tomt på något sätt.

---

Adam hade inte behövt vara orolig, för jag var också på tåget, bara i en annan kupé än han var. Jag kände på mig att stämningen skulle bli konstig nu när både jag och Adam och Chen och Daniel gjort slut, så jag bestämde mig för att sätta mig ensam i en kupé istället. Inte för att jag faktiskt fick sitta ensam och tänka igenom saker, så som jag kanske hade önskat, utan det kom snart in en kille. En kille som jag kände igen. En kille med blonda dreadlocks.
"Simon!", utbrast jag när han öppnade kupédörren. Jag hade bara pratat med Simon två gånger, men det var som om jag redan kände honom på något vis.
"Hej. Isabelle var det va?" Jag nickade, en aning besviken för att han bara knappt kom ihåg mitt namn.
"Kan jag sitta här?"
"Givetvis", sade jag. Han satte sig mittemot mig med en stor bur i knäet.
"Vad har du där?", frågade jag nyfiket och han visade upp buren för mig. I låg en mycket liten, svart katt.
"Jag gillar inte att ha henne i bur", sade han och kliade henne genom gallret, "men jag antar att hon skulle ställa till med trubbel om jag släppte ut henne."
"Vad heter hon?", frågade jag och kliade också katten. Pälsen var alldeles mjuk.
"Åska", sade Simon. Sedan flinade han mot mig. "Hon föddes under ett åskoväder, så det är därför. Har du något... Ah! Lee och Isac! Kom in och sätt er. Det finns platser till er också." En flicka och en pojke stod i dörröppningen. Pojken hade jag sett förut. Han spelade nog i Hufflepuffs quidditchlag och jag tror att både han och flickan gick i min årskurs. Flickan satte sig bredvid mig och introducerade sig som Lee, och pojken nickade så att det fluffiga, bruna håret riktigt flög på hans huvud. Han hette Isac, sade han. Han och Lee verkade vara väldigt nära varandra, och till sist kunde jag inte hålla mig från att fråga längre.
"Är ni tillsammans?" Jag ångrade mig genast, för båda såg ganska generade ut.
"Nej", svarade pojken och jag bytte genast samtalsämne till quidditch. Det visade sig att både Isac och Simon spelade i Hufflepuffs quidditchlag. Så hade jag plötsligt en massa nya vänner.

---

Allt hade gått rätt, men ändå så fel. Liam hade planerat att splittra dem, för han visste hur mycket svårare det skulle vara för den lilla gruppen att stå samman om de började bråka med varandra. Samtidigt så hade han väntat sig, där han stod dold i skuggorna på Hogsmeades station, att få se Chen kliva av tåget. För att hans plan skulle fungera så behövde han Chen. Hon skulle ju ge honom Elle och Ed. Liam hade nästan kommit över Alicia och Isabelle. Nästan. Han ville fortfarande döda dem, men Elle och Ed stod nu högre på listan. Han hade sett sitt eget minne av Elle och Ed på Dumbledores kontor förra året och hatet hade bubblat upp i honom igen. Han hade också insett att det inte var en slump att Chen och Elle varit så lika. De var släkt. Han var säker på det. Precis lika säker som på att Chen visste var Elle och Ed var. Han tänkte tortera henne om det så behövdes för att ge honom den information han behövde. Liam skulle döda Elle och Ed för vad de gjort honom, och kanske skulle han lyckas ta Alicias och Isabelles liv i samma härva.

SÅ BRA!!!! Bevakar såklart!

Isac och Lee♥

Superbra!

Jag är typ skitskraj för Liam...

Jag känner mig efterbliven för att jag tydligen inte har bevakaaat!!!!!!!!!!!!!

I vilket fall som helst, super!

Jag skulle börja mitt sista år på Hogwarts, och var rädd för att Liam skulle komma tillbaka. Vad skulle han göra om han faktiskt återvände? Skulle han döda mig? Skulle han döda mina vänner? Jag begick (så som jag brukar göra) ett stort misstag redan så här tidigt i berättelsen. Jag bestämde mig för att byta vänner. Jag vet inte varför. Kanske stämmer det som du kommer se att Alicia sade senare. Kanske höll jag mig undan för deras skull. Det kom i alla fall att bli ett av de värsta beslut jag någonsin tagit.

KAPITEL TVÅ: ORO

När Chen vaknade var hon rädd. Elle var hennes släkting. Ed var praktiskt taget också hennes släkting. Ed, Liams bror. Chen hade drömt mardrömmar om Liam varje natt sedan han kidnappat henne förra året. Om hur han band fast henne vid ett träd och torterade henne. Om hur han dödade hennes vänner. Om hur han dödade Daniel, Dylan, Isabelle, Alicia och Adam en efter en och tvingade Chen att se på.

En lätt knackning på dörren hördes, och den öppnades snart av Chens mor.
"Chen", sade hon och såg på Chen där hon satt i sin säng. "Jag har varit så orolig för dig, älskling."
"Vad hände?", frågade Chen.
"Du svimmade under festen", sade modern och lade en hand på Chens panna. "Du verkar må bättre nu. Jag ska komma upp med lite te. Försök att sätta dig upp." Chen nickade och satte sig långsamt upp. Hon kände inte att hon mådde dåligt fortfarande, men det hade varit en stor chock att upptäcka att Elle faktiskt var hennes släkting. Inte för att Chen egentligen borde reagera på sådana saker längre. Under de senaste två åren hade tillräckligt med sådant där hänt för en livstid.

Chen låg och lyssnade till regnet utanför. Det var ett fridfullt droppande, och det gjorde henne lugn. Till och med när hon hörde fotsteg i trappan var hon lugn. Till och med när hon insåg att det inte var hennes mors fötter som orsakade knakandet. Dörren till hennes rum öppnades och in kom Chens far med allvarlig uppsyn.
"Jag är väldigt besviken på dig, Chen. Kommer du inte ihåg vad vår familj står för?"
"Öppenhet, gemenskap och klass?", frågade Chen. Hon började bli arg. Vad hade hon nu gjort för fel?
"Du visade varken öppenhet, gemenskap eller klass hos din faster. Därför har jag beslutat att dra in ditt och Wens skolprivelegie. Ni får allt gå tillbaka till privatskolan till hösten. Efter allt som har hänt så kanske det ändå är det bästa." Chen slängde av sig täcket och svingade ner benen över sängkanten.
"Ni kan inte låta bli att skicka tillbaka mig till Hogwarts. Jag måste till Hogwarts, och Wen... Det är så orättvist."
"Du måste ingenting och det är inte orättvist", svarade Chens far. "Du kanske skulle återuppta ditt cellospelande nu förresten."
"Det vill jag inte", sade Chen surt. "Jag vill bara tillbaka till Hogwarts." Hennes far slog handen hårt i ett skrivbord.
"Nu lyssnar du på mig, Chen! Jag vill inte att du ska göra den här familjen mer till åtlöje än du redan gjort. Bara det att du har blivit vänner med mugglarfödda borde ha varit nog, och jag har varit en tolerant far för både dig och Wen, men nu är det nog. Om du sköter dig bra i år så kan vi låta dig gå ditt sista år på Beauxbatons."
"Men jag vill inte gå på Beaxbatons. Jag vill gå på Hogwarts", sade Chen långsamt, eftersom hennes far inte verkade förstå vad hon sade. Fadern höjde sin hand och slog till Chen hårt över kinden.
"Du ska lyda mig!", sade han strängt. Chen stirrade bara på honom, ur stånd att tro på att han just slagit henne. Hennes pappa hade aldrig betett sig så förut. Han harklade sig och vände sig om och gick ut ur rummet. Chen lade sig ner igen på sängen och kröp ner under täcket. Hon kunde inte stoppa tårarna från att falla och snart låg hon och hulkade med huvudet dolt under täcket. Hon tittade upp på klockan som låg på sitt skrivbord. Den visade 11:15. Hogwartsexpressen hade redan gått, och på den satt Daniel, Dylan, Adam, Isabelle och Alicia och skrattade och hade det trevligt tillsammans. Kanske hade de inte ens märkt att hon var borta. Chen kunde höra sina föräldrar skrika på varandra på nedervåningen och hur ett par fötter kom över golvet. Chen visste genast att det var Wen. Hon lyfte på täcket och släppte in sin lillasyster under det. Sedan låg de tillsammans och höll om varandra, och hoppades att allt snart skulle vara över.

---

Jag klev av tåget tillsammans med Simon, Isac och Lee och vi gick tillsammans mot de vagnar som skulle föra oss upp mot slottet. På vår väg dit så stötte jag ihop med någon. Det var Adam.
"Isabelle", sade han förvånat. "Jag trodde inte du var med på tåget."
"Det var jag", sade jag en aning hårt.
"Vet du var Chen är?", frågade han och jag suckade.
"Nej. Men om du är så intresserad av henne, så passa på att ringa till henne nu innan du kommer in på skolområdet, Adam."
"Jag menade inte så", sade Adam. "Jag bara undrade var hon var."
"Jag har ingen aning", svarade jag en aning snäsigt. "Ursäkta, men nu ska jag gå med mina kompisar." Sedan gick jag iväg och satte mig i närmast möjliga vagn tillsammans med de andra. Jag kunde känna hur Adam, Alicia, Daniel och Dylan såg efter mig, men jag brydde mig inte om dem. Jag hade bytt ut dem mot mycket bättre vänner.

Däremot blev det problem under festmåltiden. Simon, Lee och Isac var alla Hufflepuff-elever, medan jag gick i Ravenclaw, så jag fick sitta ensam. Innan hade jag alltid haft Chen, men eftersom hon av någon anledning bestämt sig för att inte dyka upp så fick jag sitta för mig själv och äta. Tyvärr ville inte så många av mina klasskamrater prata med mig efter allt som hänt med Liam. De flesta trodde antagligen att det var en hitta på- historia som jag kommit på för att alla skulle gilla mig eller något, men det var så långt ifrån sant man kunde komma. Inte för att det spelade någon roll. De flesta trodde att jag var helt galen.

Efter festmåltiden fick jag äntligen gå och lägga mig. Det hade varit en konstig dag, och jag var orolig för att resten av året skulle fortsätta så här, för hur mycket jag än ville vara med Simon så måste jag erkänna att jag saknade mina gamla vänner en aning. Jag kände ett litet skutt i hjärtat fortfarande när jag såg på Adam, men jag visste att vi inte kunde vara tillsammans. Om det innebar att Liam gick efter honom för att komma åt mig, så var det definitivt inte värt det. Det var svårt att jämföra Adam med Simon, på så sätt att jag och Adam gått igenom så mycket tillsammans, men Simon verkade vara på ett helt annat sätt. Inte så uppmärksamhetskrävande och tidskrävande. Han verkade bara leva för varje sekund, och det gillade jag hos honom.

---

Adam såg efter Isabelle när hon försvann tillsammans med den där pojken med dreadlocks, och kände sig en aning avundsjuk. Hon hade verkligen blivit kylig under sommaren, tänkte han och vände sig mot de andra.
"Jag ska testa att ringa till Chen", sade han och såg ner på sin telefon.
"Är det det där som funkar som ugglor fast för mugglare?", frågade Alicia nyfiket.
"Ja", svarade Daniel, som också var mugglarfödd.
"Attans", sade Adam. "Ingen täckning"
"Vad betyder det?", frågade Alicia.
"Han kan inte ringa härifrån", sade Daniel och började rota i sina egna fickor. "Det kan inte jag heller."
"Kom så går vi till vagnarna", sade Dylan och drog med sig de andra. "Vi kan skicka henne en uggla när vi kommer fram."

De satte sig i en av vagnarna som drog sig själva och Adam sjönk ner på sätet.
"Vad tror ni är på gång med Isabelle? Jag trodde inte hon var såsur på mig"
"Det är hon inte", sade Alicia. "Hon är bara rädd att det ska hända dig något. Jag tror att hon håller oss på avstånd för att hon gör sig redo. Hon kanske inte ens vet om det själv, men hon gör sig redo för den risk att Liam kommer komma tillbaka igen."
"Tror du? Jag tror bara att hon har blivit knäpp av allt som har hänt", konstaterade Dylan. Adam skakade på huvudet.
"Det här är helt sjukt. Och Chen, vad tror ni är på gång med henne? Varför har hon inte dykt upp än?"
"Värst vad du är orolig över henne", svarade Daniel svartsjukt.
"Vad då, är inte du det?"
"Det är klart att jag är, men jag..." Adam avbröt honom.
"Varför har du mer rätt att vara orolig för Chen än jag har?" Det blev tyst en sekund innan Alicia svarade i Daniels ställe.
"För att han fortfarande är kär i henne förstås." Ingen svarade någonting. Adam såg bara tjurigt ut på träden de åkte förbi, och Daniel såg ner på sina skor.

---

Alicia kunde inte koncentrera sig under middagen. Hon insåg flera gånger att gaffeln faktiskt var tom när hon stoppade den i munnen. Hennes blick vandrade om och om igen tillbaka till Gryffindorbordet och Dylan som satt och åt bredvid Adam. Alicia kunde inte förstå hur hon inte kunde ha märkt förrän nu att Dylan var en sådan fantastisk människa. Ett tag förra året så hade hon och Dylan talats vid mycket, men det hade blivit som att Alicia, Isabelle, Chen, Adam, Dylan, Daniel och Adam slutat talas vid nu efter allt som hänt. De pratade åtminstone inte med varandra på samma sätt längre. Inte för att det hindrade Alicia från att vilja titta på Dylan, från att vilja vara i hans famn, från att vilja kyssa de där läpparna.
"Vad är det?", frågade Daniel till sist och Alicia skakade på huvudet.
"Ingenting", svarade hon och gäspade överdrivet. "Jag är bara lite trött."
"Jag måste fråga dig en sak, Allie"
"Vad?", frågade Alicia och riktade uppmärksamheten mot Daniel.
"Hur kunde du veta att jag fortfarande gillar Chen?"
"Det kan till och med en blind nifflare se, Dan. Bara sättet du pratar om henne på gör det så uppenbart."
"Var tror du att hon är?"
"Ingen aning. Hon kanske bara råkade komma försent till stationen eller något. Du är väl inte rädd för att Liam..."
"Det är precis vad jag är rädd för", avbröt Daniel. "Tänk om han har kidnappat henne igen."
"Det har han inte", svarade Alicia. "Hon kommer dyka upp snart. Jag lovar."

Så bra!