Harry Potter 8

Hej hopp alla potterheads!

Började skriva på en Harry Potter fanfic för ca... nej men jisses, kan det vara fyra år sedan?! Ja det kan det nog. Avslutade den aldrig, utan skrev bara två kapitel... Hur som helst! ^^

Berättelsen börjar i princip där det näst sista kapitlet i den 7:e boken slutar: Voldemort har alltså just blivit besegrad. Första kapitlet är från Malfoy-familjens perspektiv. Det finns dock vissa skillnader gällande karaktärer, t.ex. är Bellatrix inte död och liknande företeelser gäller andra karaktärer också. Men det kommer ni snabbt märka.

Sååå, låter det intressant nog att posta här? Behöver nog skriva om en del eftersom det som sagt var fyra år sedan, men skulle vara kul att få lite respons och så!

Låter jätteintressant, bevakar

Jag läser gärna!

Oooh, vad spännande! Började själv skriva på en HP 8 när jag var liten, men det gick inte särskilt bra, haha... Ska därför bli väldigt spännande att läsa denna! Skriv på bara! Jag bevakar!

Ja. Jag bevakar Skulke vara kul att läsa

Eminaux, får vi första kapitlet snart?

Ber om ursäkt för väntan, har haft en hel del att göra!

Kapitlen är rätt långa, så jag delar upp dem i olika delar.

Enjoy!

_________________________________________

KAPITEL 1: SMUTSSKALLAR OCH BLODSFÖRRÄDARE
- Del 1

Det var en kall försommarnatt mitt ute i ödemarken. Den starka vinden slet i träd och buskar och det var helt becksvart ute. Det fanns inget tecken på liv i närheten. De flesta djur och människor undvek den här platsen. Ingen visste riktigt varför. Och vem var dum nog att ge sig ut i en så kraftig storm som denna?

Helt plötsligt hördes en knall i den mörka natten, och allt det svarta klövs itu av ett vitt ljussken. Skenet försvann lika snabbt som det kom och sedan blev allt tyst igen.

Med ljuset och knallen, hade en kvinna uppenbarat sig. Vinden slet i hennes långa blonda hår och hon drog den mörkgröna manteln tätare omkring sig. Hon stack in handen under den och tog fram sin trollstav.

”Lumos”, mumlade hon tyst, och ett litet ljus bröt genast fram i spetsen på staven.

En stund efter kvinnans ankomst hördes ytterligare en knall, och samma vita sken uppenbarade sig på nytt. Den här gången var det två personer som hade dykt upp; en medelålders man och en äldre tonårspojke. De nyanlända tände också sina stavar. Alla tre började gå i rask takt i riktning mot norr.

”Varför tog det så lång tid? Är du alldeles säker på att ingen följde efter er, Lucius?” frågade Narcissa Malfoy och såg oroligt på sin man.

”Jag vet inte”, svarade Lucius Malfoy. Inte heller han såg helt lugn ut. ”Jag hade vissa problem med Yaxley, men till slut blev jag av med honom också. Din syster då?”

”Mörkrets Herre ville tala med Bellatrix”, sa Narcissa med hopbitna tänder. ”Det hade nått att göra med Andromeda och Ted, så vi måste skynda oss.”

”Kom då.” sa Lucius och ökade på stegen ytterligare.

Så hördes samma knall en tredje gång. Lucius vred häftigt på huvudet.

”Släck staven, Narcissa!” viskade han. ”Du också, Draco!”

Ögonblicket senare badade allting åter i mörker. De stod helt stilla och lyssnade spänt. En irriterad mansröst skar genom den mörka natten.

”Jag fattar inte varför han sätter så många personer på att hitta Malfoys. Är det så svårt att fånga in tre medelmåttiga trollkarlar? Sonen är ju bara en tonåring!”

En annan röst svarade.

”Lucius är inte bara medelmåttig, han är bra. Riktigt bra, och det borde du veta vid det här laget, Fenrir.”

Narcissa tittade skräckslaget på sin man.

”Fenir Grårygg”, andades hon.

”Han pratar med Yaxley...” Lucius tvekade. ”Det låter som om Dolochov är där också.” sa han tyst. Draco stod som fastfrusen i marken.

”Skynda på nu”, viskade Lucius. ”Vi måste hinna fram till flyttnyckeln innan någon av dödsätarna gör det.” De började springa. Men utan ljus var det inte så lätt längre och det dröjde inte länge för än Draco snubblade över en uppstickande rot. Han gav upp ett tjut.

”Shhhhh!” väste Lucius, medan Narcissa hjälpte Draco upp.

”Gick det bra?” frågade Narcissa och såg ömt på sin son.

Draco borstade bort lite jord från klädnaden.

”Ja, ingen fara.” mumlade han.

Snedsteget gick dock inte obemärkt förbi: dödsätarnas röster kom närmare.

”Spring!” väste Lucius. De satte fart igen.

”Malfoy! Din fega krake, vi vet att du är där. Kom fram nu, så slipper det bli obehagligt!”

Dödsätarens rop fick dem att öka stegen ytterligare, och plötsligt stannade Narcissa.

”Där är den!” Hon rusade fram till en kantig blomkruka, knappt synlig där den stod i mörkret bredvid en omkullblåst gran. Narcissa sträckte fram ena handen och la fingertopparna på den, likaså gjorde Lucius och Draco.

De kände ett kraftigt ryck bakom naveln och krukan snurrade runt, runt, runt, fortare och fortare, med deras fingrar som fastklistrade på den. Tillslut saktade den farten och slutade snurra helt.

_________________________________________


All respons är välkommen! Del 2 kommer inom kort.

Superbra!

Super!