"Vad som helst för att byta liv"

Titel: "Vad som helst för att byta liv"
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Genre: Drama, kärlek, relationer
Antal inlägg klara: 14
Färdigskriven: Ja
Rating: PG (PGA svordomar)
Beskrivning: När Isra Shirine, en häxa som ska börja 4e året på Hogwarts möter Daphne Wilson, en mugglare som är identisk med Isra till utseendet, tar en plan form i huvudet på Isra. De är båda så trötta på sin egen vardag att de är villiga att byta med varandra. Är livet på Hogwarts för mycket för Daphne? Kan de ta varandras platser utan att någon märker det? Och vem är den snygga matteläraren Mr Martins?

Storyn utspelar sig i parallell med Harrys fjärde år på Hogwarts.

Författarens ord: Jag har tidigare inte skrivit särskilt mycket fanfiction, men jag kände att den här idén kunde vara något nytt att läsa om. Kommentera gärna vad som är bra och vad som kan förbättras om ni vill läsa denna.

Karaktärsbeskrivningar: Daphne Wilson är 16 år och går på flickinternat Shaftsabbey där hon är blyg och lite ensam. Ingen där hemma förstår sig på henne. Mörkbrunt hår, näst intill svart, ner till axlarna, nötbruna ögon och smalt ansikte med en rak näsa och höga ögonbryn. Hon är äventyrlig av sig och tycker om kicken av adrenalin. I skolan sitter hon mest och läser och tar in kunskap. Dock är de flesta ämnena ointressanta för henne och därav har hon lite dåliga betyg.

Isra Shirine är 14, fyller 15 den 12 oktober. Går 4e året på Hogwarts. Familjen är renblodig och hon går i Slytherin. Familjen är så blodstatus-medvetna att Isra totalt avskyr dem. Svart hår, inte blå-svart, bruna ögon och lika ansiktsform som Daphne. Hon är en aning smalare än Daphne. Isra är en social tjej som gillar på Hogwarts njuter av drama och bråk. Hon tycker hellre om att kladda under lektionerna än att faktiskt jobba. Hon är gärna personen i centrum.


----------------------------------------------------------

Kapitel 1

DAPHNE
Daphne smög ut ur huset med tårarna brännandes innanför ögonlocken. Det var inte första gången som hennes pappa hade gormat om att hon inte dög till, att hennes bröder var så mycket bättre. Daphne suckade och gick längst gatan i London där deras lilla hus låg. Det tog henne bara tio minuter att ta sig till norra centrum och väl där satte hon sig på en bänk för att fundera. Hon hatade sitt liv, all press från sina föräldrar, de uppblåsta jävlarna som inte förstod någonting, den minimala skaran av människor som hon umgicks med, och hennes egen personlighet som gjorde henne så blyg och oattraktiv. Hon virade sin svarta cape tätare omkring sig, trots att det var i slutet på sommaren så blåste det isande vindar. Hon älskade sin cape och det var antagligen bara för att hennes mamma avskydde den. Tyst satt hon och betraktade de sista strimmorna av augustisolen. Om en knapp vecka skulle skolan börja igen. Tanken på skolan fick henne att sucka ännu mer. Att hennes föräldrar i år igen tänkte skjutsa iväg henne till norra Wales där internatet Shaftsabbey låg. Hon försökte förgäves dra bak håret bakom öronen men det ville inte hålla sig kvar där. Sakta började hon gå ned längst gatan. På ena sidan spred sig en mörk park ut och på andra sidan låg vackra hus på rad. Ja Daphnes familj var rik. Och det var tack vare det som Daphne skickades iväg varje höst. Hon sparkade argt på en sten som flög iväg in i den tysta parken. Det fanns ingen belysning i parken, men långt bort såg hon ändå ett svagt blått ljus som svävade. Hon vandrade försiktigt in i parken medan de sista strålarna från solen flämtade till och försvann.

Hon hade alltid gillat tanken på faror. Redan när hon var liten hade hon i lekparkerna klättrat högst upp i träden och i klätterställningarna så att hennes föräldrar hade blivit arga på henne. Hon hade aldrig ramlat ner någon gång, men likförbannat hade de skällt på henne och sagt åt henne att aldrig klättra så högt igen (något som hon självklart hade ignorerat).

När hon kom allt närmare ljuset såg hon att det var en person som höll i något som lyste. Personen satt mot en trädstam ihopkrupen. Daphnes mamma hade alltid varnat henne för pedofiler och fyllegubbar som gick omkring i området, och trots att Daphne aldrig hade sett en sådan gubbe omkring bostadsorådet så var det just det som hon kom och tänka på. Hon tog ett steg framåt, och ett till. Hon kände hur hon klev på en kvist och den brast med ens. Personen ungefär tio meter framför såg genast upp och riktade den lysande saken mot Daphne. Förvånad klev Daphne tillbaka flera steg, hon hade sett ansiktet på tjejen som satt där!

Verkar bra!
*Bevakar*
Ungefär hur ofta kommer det komma nya kapitel?

Vad kul! Tänkte mig ett per dag eller liknande, kanske varannan om jag är upptagen någon dag.

Jag tycker att storyn verkar spännande! Lägg gärna upp ett till kapitel så avgör jag om jag vill fortsätta läsa

Absolut Constance, här kommer kapitel två!

------------------------------------------------

Kapitel 2

ISRA
När Isra såg upp på mugglaren som kom och störde henne så tjöt hon till av förvåning. Hon reste sig hastigt upp och stirrade på flickan framför. Det var som att titta sig själv i spegeln. Förutom att mugglaren hade kortare och en aning ljusare hår än Isra själv så såg hon precis likadan ut! De båda stirrade på varandra i en lång minut innan Isra tog mod till sig att tala.
”Vem är du?” frågade hon tvekande.
”Daphne… hur…?” tjejen som tydligen hette Daphne tystnade och klev närmare.
”Är det här något slags skämt?” muttrade Isra för sig själv. Hon var säker på att hennes så kallade Hogwartskamrater inte skulle dra sig för att utföra ett practical joke.
”Skämt? Det tror jag inte”, Daphnes röst lät inte lika skarp som hennes egen, men Isra fick ändå en bisarr känsla av att hon stod och såg på sig själv. Förutom det att hon aldrig skulle ha på sig något så gräsligt som capen som Daphne hade på sig.
”Du fattar väl att vi ser identiska ut?” sade Isra. Daphne nickade.
”Vad heter du?”
”Isra”,
”Och du kommer härifrån?”
”Ja typ”, Isra log plötsligt brett och klev fram ändra fram till Daphne. Daphne såg osäkert på henne men började le hon också.
”Fyfan vad vrickat”, konstaterade Isra.

DAPHNE
När Daphne klev in innanför dörren igen var klockan över tio på kvällen.
”Och var har du varit unga dam?” hojtade hennes mamma från köket. Daphnes mamma Kathy hade kort och spretigt hår och en sådan där röst som alla irriterar sig på. Den var gäll vid alla tillfällen och när hon var upprörd lät det som om hon skulle kunna krossa glas med bara rösten. Daphne suckade.
”Jag var bara ute en stund”
”Vet du hur sent det är eller? Vad som helst skulle ha kunnat hända dig!” ropade hon argt. Daphne ignorerade henne. För innan hon hade klivit in innanför dörren hade hon varit glad, ja näst intill lycklig. Hon och Isra hade efter det chockande första intrycket suttit sig ner och pratat. Isra gick också på internat, fast i Skottland och hon hatade sin familj hon också. När Daphne undrade vad det var som var fel med hennes familj hade hon sagt att de var ”stolta jävlar med helt fel syn på människor”. Det var lite så som Daphne kände det också. Hennes mamma var så fördomsfull så det knappast kunde finnas någon värre. Hon hade något att säga om varje människa som gick förbi. Antingen så såg de för förnäma ut eller för ohygieniska. Allt som inte passade henne kommenterade hon. Daphnes pappa Thomas var däremot lugnare. Han gjorde alltid som hans fru ville och sa aldrig emot någonting som hon hade att säga. Men ibland kunde hans humör brista däremot. Och då var det bästa att hålla sig ur vägen.
”Vilka underbara gener jag har”, muttrade hon för sig själv.

Daphne smet upp för trappan och hörde hennes mamma skrika på henne nere i köket. Hon orkade inte skrika något tillbaka. Istället fokuserade hon på tjejen Isra som var så lik henne till utseendet, men som hade helt andra sätt och intressen som henne själv. Dephne hade berättat att hon gillade att läsa väldigt mycket. Och Isra hade i sin tur berättat om sin målar-hobby. De hade bestämt träff nästa dag också på samma ställe och Daphne lade sig förväntansfullt i sängen för att sova. I rummet bredvid kunde hon höra sin bror Simon spela någon hetsig hårdrock.

ISRA
Hela morgonen hade Isra ett flin på läpparna. Hennes föräldrar stirrade snett på henne vid frukostbordet när de såg hennes glada humör.
”Varför så glad idag?” frågade Asrax, Isras far när hon svängde med sin stav för att plocka bort frukosten.
”Inget speciellt. Ska dra iväg”, hon drog på sig skor och kläder och var precis på väg ut när hennes mamma Aurora stoppade henne.
”Och när hade du tänkt handla inför läsåret? Du behöver en ny kittel och tro inte att jag eller din far tänker köpa sakerna till dig. Du får hämta ut pengar ur valvet och handla själv.”
”Ja, Jag gör det imorgon”, suckade Isra och klev ut ur huset.
”Så sa du förra veckan ocks…” mer hörde inte Isra för hon hade stänkt dörren bakom sig och börjat traska längst vägen.

Huset som de bodde i var det största i kvarteret. Det hade en gång i tiden bott flera trollkarlsfamiljer runtomkring men nu var det bara hennes familj, Shirine, och en till kvar. Hon gick en dryg kilometer innan hon var framme vid parken igen. Hon hade precis ställt sig under trädet för att vänta när hon hörde en röst uppifrån.
”Kom upp hit, utsikten är verkligen häftig!” det var Daphne som stod högt upp bland grenarna och såg ut över parken.
”Nej tack. Jag klättrar inte i träd”, det dröjde knappt trettio sekunder innan Daphne var nere på marken igen.
”Vad tråkigt”, kommenterade hon.
”Äh, det är inte mitt fel att jag är höjdrädd.”

De tog en promenad runt parken och satte sig sedan på en liten brygga vid en damm. De hade pratat om allt mellan himmel och jord. Om hur Daphnes hund hade dött för något år sedan och om en lärare som Isra tyckte var grymt snygg men som fick lov att sluta förra läsåret.
”Usch, skolan ger mig verkligen ångest”, suckade Daphne.
”Åh, jag lovar att din skola är mycket bättre än min, ända sedan jag föddes har jag varit inskriven där och jag har inte haft något som helst att säga till om. Alla jag går med är så korkade så att jag bara vill slå dem på käften.” Daphne log lite obekvämt åt det som Isra sa.
”Du sade aldrig vad din skola hette”, sade Daphne. Isra tystnade ett ögonblick. Hon hade haft mugglarvänner förut, i hemlighet hade hon på somrarna umgåtts med mugglartjejer och låtsats att hon var normal. Men hon hade aldrig berättat för någon vem hon egentligen var. Kanske var det här det ögonblicket? Hennes föräldrar skulle inte få veta något, och Isra hade ju en liten plan i bakhuvudet som hon skulle vilja genomföra. För hon skulle ge vad som helst att få slippa det onödiga ämnena i skolan och alla Slytherinidioter.
”Alltså, om jag berättar det här, lovar du att inte säga det till en enda levande själ?” undrade Isra. Daphne såg ut att förstå allvaret.
”Eh, okej… Jag lovar.” Och så berättade hon.
”Min skola heter Hogwarts, det är en skola för trolldom. Jag är en häxa.” Det tog en stund för Daphne att till fullo förstå.
”Nej, du skämtar. Det finns inte magi och sånt.” Isra tog fram sin trollstav.
”Lumos”, sade hon och spetsen på staven sken upp. Hon släckta staven och viskade ”wingardium leviosa”. En sten på marken lyftes upp och svävade en meter över marken bredvid dem och sedan plumsade den i dammen.
”Det är ju helt sjukt!” utbrast Daphne. Isra såg att hon log. ”Vilka möjligheter! Vad otroligt häftigt!” Hennes ögon var uppspärrade.
”Sänk ljudnivån”, var det enda Isra sa. Hon såg ett par mugglare vandra förbi dem.
”Men hur? Du är den lyckligaste människan i världen! Vet du det?”
”Skämtar du med mig? Jag hatar det. Visst magi är kul och så, men ärligt så är trollkarlsvärlden absolut ingenting för mig.” Daphne såg ut som om hon inte trodde sina öron.
”Jag förstår inte hur du kan säga så.”
”Vi kan byta vet du.” sade Isra lugnt och såg ut över dammen.
”Vad menar du?” Undrade Daphne.
”Precis det jag sa, vi kan byta plats. Du kan bli jag och jag kan bli du.” Daphne stirrade på Isra under flera ögonblick. Det syntes att Daphne var både förtjust men också skräckslagen.
”Det här är helt sjukt. Men okej.” De två skakade hand och ifrån det ögonblicket så påbörjade de förvandlingen till att bli varandra.

Skitbra!!
Roligt att du uppdaterar så ofta!

Tack agneStina!!

Här kommer nästa del! ^^
-----------------------------------------

Kapitel 3

DAPHNE
Idag skulle hon och Isra in till London city. De skulle båda ta samma buss in och handla. Daphne hade fått pengar av sina föräldrar att handla skoluniform och material för. Men hon var inte riktigt säker på vad handla inför skolan innebar för Isra. Under gårdagen hade de börjat berätta allt om deras liv för varandra. Daphne hade berättat om hennes familj, skolan, de vännerna som hon inte längre hade och skolkamraterna som var rent utsagt elaka mot henne. I utbyte hade hon hört de mest förvirrande sakerna om magi. Om elevhem, mugglare, renblod och någon som alla ”vet-vem-det-är-men-ingen-säger-hans-namn”. Hon hade hört mer om den snygga läraren som fick sluta på grund av att alla fick veta att han var en varulv (att det ens fanns farulvar!). Isras föräldrar jobbade båda på ett ställe som hette Trolldomsministeriet, en slags regering som Daphne fattade det, och hennes mamma hade bland annat varit med och anordnat ett stort sportevent som nyss hade varit för trollkarlarna. Allt var verkligen totalt förvirrande, men Daphne visste att hon skulle klara det. Hon hade ett bra läshuvud och kunde lätt lära sig vad som än behövdes.
”Så, börjar vi med din shopping?” undrade Isra när hon väl klev på bussen tre hållplatser efter Daphne.
”Alltså den magiska.” sade Daphne och nickade spänt.

Vägen till de magiska affärerna var komplicerad tyckte Daphne. Hon var nästan aldrig i London och gatorna var så många. Hur som helst så klev de in på en skabbig bar och vidare ut till bakgården.
”Så, vi kan försöka skaffa dig en trollstav först. Jag tar ut lite pengar så kan vi gå dit, det borde gå att skaffa en fast du inte är magisk. Jag hörde att Wilfred Crossling gjorde det med sin mugglarflickvän för att lura hans föräldrar…”, Isra verkade mumla mer för sig själv än prata till Daphne vilket inte gjorde någonting alls. De klev nämligen in i Diagongränden som den kallades och Daphne såg alla underbara saker i butikerna. Isra hade förklarat hur ugglorna skickade brev och hon ville genast ha en uggla för eget bruk, trots att hon inte skulle kunna skicka brev till någon. Där fanns även kittelbutiker och klädaffärer. Människorna som gick runt där var så märkligt klädda och två barn sprang runt med varsin liten kvast i handen och skrattade. Alla dessa intryck fick Daphne att storflina.

De gick längst bort i gränden och stannade framför en enorm, sned byggnad i marmor.
”Stanna här utanför så fixar jag cash.” sade Isra och så var hon borta. Daphne satte sig på trappan och iakttog alla magiker som syndade runt och shoppade. En man kom ut med sin dotter i handen med ett stort inslaget paket från Malkins. En annan kvinna med bylsiga, gamla kläder och stort rött hår kom ut med en enorm trave böcker ur en annan affär. På gatan hade en liten pojke tappat en leksak som föräldern snabbt tog upp och lagade med en sväng med trollstaven. Daphne stirrade med beundran på allt och alla.

Det kändes inte som en så värst lång tid innan Isra kom tillbaka.
”Så, då går vi bort till Olivanders och fixar en stav.” Daphne följde med som i trans. De klev in genom en mycket gammal dörr och en mycket gammal man stod vid disken.
”Miss Shirine, det var inte allt för länge sedan jag såg dig här”, sade den gamle och granskade Isra.
”God dag Mr. Olivander”, sade Isra vänligt, ”vi är här för min vän. Hon ska köpa en trollstav.” Daphne nickade nervöst. Mr. Olivander klev fram från disken med ett måttband i handen och det sköt iväg fram till Daphne. Måttbandet började mäta överallt på Daphne och Ollivander granskade noggrant hennes trollstavsarm. Efter ungefär tio minuter verkade han klar och gick iväg för att hämta några askar. Han travade upp dem på disken och bad Daphne komma fram. Hon fick den första trollstaven att hålla i handen men han drog nästan genast bort den från henne.
”Nej, nej”, muttrade han och gav henne nästa. Den var beige och slank att hålla i. Hon kände hur mjuk den var i handen men han drog bort den ur hennes hand den med. Det fortsatte i nästan tio minuter till. Olivander fick gå och hämta nya travar och Isra såg allt mer nervöst på Daphne. Och Daphne började i sin tur tvivla på att det gick att lura mannen. Hon var trots allt ingen häxa. Och bara häxor var tillåtna trollstavar.
”De här är de sista som jag har som kan passa, jag fick gå in längst ner i förrådet och leta på de här tre askarna.” Olivander suckade ljudligt och öppnade de tre askarna som nu stod på disken. Den ena var lite flisig och såg inte ut att vara färdig över huvud taget, dessutom stack det ut något glittrande från spetsen på den. Daphne var inte lockad att ta den. Den andra staven var brun och mycket kort. Den var knubbig vid handtaget och såg ut som om den slutade lite för tidigt. Daphne vände sig till den tredje och utan att sänka vidare så plockade hon upp den. Det kändes som om varmt stearin rann längst handleden och vidare ner på armen. Den behagliga känslan spred sig i hela kroppen när hennes hand slöt slig kring trollstaven. Det var björkträ, beskrev Olivander det som, prick elva ”inches” lång och testralhår i. Trollstaven hade blivit röd med åren, för den hade legat på hyllan i över 20 år, men det gjorde ingenting. För plötsligt så kändes Daphnes arm fulländad. Det kändes som om den sista delen av hennes kropp var ditsatt. Hon viftade lite svagt med den och små krusningar i luften blev till. Daphne rös av välbehag. Det var hennes egen trollstav. Den var bara hennes, och tanken på att den hade legat och väntat på henne i över 20 år fick gjorde den bara mer speciell.

ISRA
Isra kunde bara beskriva Daphnes dag som euforisk. Hon såg ut att sväva på små moln när hon klev ut ifrån Olivanders. Och de där små molnen varade hela dagen. De handlade klart i diagongränden och så begav de sig ut i London för att leta på saker till Isra. Hon var minst lika spänd som Daphne hade varit över diagongränden. Det fanns intressanta saker överallt här med! Massor av vackra kläder och smycken. Isra fascinerades över fotografier som stod stilla och Daphne bara himlade med ögonen. Men för Isra var det någonting nytt och intressant. De köpte böcker i matematik, franska och historia för Daphne sade att det skulle behövas. Isra hade trots allt aldrig tagit en mattelektion i hela sitt liv. De hittade en återförsäljare av skoluniformerna och Isra fick två stycken nya. Sedan fick hon nöja sig med de som Daphne hade haft tidigare år. På bussen tillbaka satt båda tjejerna i tystnad och beundrade sakerna som de hade köpt. Daphne fingrade på sin trollstav och Isra försökte läsa matematikboken. Dagen därpå skulle bli det sista tillfället då de kunde träna inför skolstart, och sedan skulle de båda pröva sina vingar i de nya världarna.

När Isra blev väckt av hennes mamma klockan nio den första september så kände hon ingen ångest eller förtvivlan, bara spänning. Hon skuttade upp och tog god tid på sig att sminka sig och fixa håret. Hon skulle trots allt anlända till en ny skola. Resan in till London var lätt. Isra och hennes pappa samtransfererade sig in till King’s Cross och väl där övertalade hon sin pappa att hon klarade sig själv därifrån.
”Det är bara att gå ner på perrongen och in i väggen, det är lugnt jag fixar det”, förklarade hon och hennes pappa såg tvivlande ut men nickade sedan. Han ville antagligen tillbaka till Mysterieavdelningen på ministeriet där han jobbade.
”Visst. Ha det så bra Isra”, han gav henne en stel kram och så försvann han. Med ens såg sig Isra omkring, hennes tåg till Wales skulle gå klockan kvart i elva från perrong 8. Det var om 7 minuter. Med ens började hon springa nedåt perrongerna. Tanken var att Daphne skulle kliva på tåget, byta plats med Isra där på och sedan försvinna ut längre bort. Daphne ställde sin kärra med ugglan, kofferten och alla böcker precis vid början av perrongen och hoppade in i tåget. Fullt med mugglare satt och läste tidningen och väntade på att tåget skulle gå. I andra tågvagnen satt Daphne spänt och väntade. De log åt varandra och Daphne reste sig med ens.
”Jag har alla saker i den väskan och den där på bagagehyllan”, hon pekade runt i vagnen, ”i handväskan har jag pengar, id och sånt som kan vara bra att ha.” Hon gav den till Isra.
”Okej”, andades Isra, ”då gör vi det alltså.”
”Japp.” De såg på varandra och log nervöst.
”Okej då, bäst att du kliver av nu. Och kom ihåg, spärrväggen mellan 9 och 10.”
”Ja det fixar jag, vi får brevväxla och berätta hur det går för oss…”, började Daphne men Isra avbröt henne.
”Okej, visst, men du måste gå nu! Min kärra står vid ingången. En svart uggla sitter på den så du borde kunna känna igen den.” Daphne vände sig med ens om och skyndade sig bort mot den första vagnen. Isra satte sig ner och betraktade alla mugglare. Några hade höjt på huvudena åt samtalet hon nyss hade haft, men de återgick snart till tidningar och allt sånt som de hade. Isra såg ner i den vinröda handväskan som Daphne hade tryckt in i famnen på henne. Flera plastkort låg där, en med hennes (Daphnes) bild på. Hon kikade lite på dem men lade snart tillbaka dem igen. Det enda som Isra hade med sig hemifrån var hennes trollstav. Den låg tryggt i trollstavsfickan av byxorna som hon bar. Snart började tåget rulla och som en stöt genom hela kroppen kände hon spänningen. Hon lutade sig tillbaka med ett leende på läpparna.

Amazing a-a-a-a-amazing!

Jag kräver ett till kapitel. NU.

Tack!! ^^

Ett till kapitel kommer här!

---------------------------------

Kapitel 4

DAPHNE
Daphne kunde se sina föräldrar stå och prata längre bort på perrongen när hon hade hoppat ner från tåget igen. De stod en vagn ifrån henne, men det stod så många andra människor emellan dem så de kunde knappast se henne. Mycket riktigt hade Isras vagn stått precis vid ingången och hon tog den snabbt och började skynda mot perrong 9. Det var svårare att ta sig fram med den tunga vagnen än vad hon hade väntat sig.
”Kan folk bara flytta på sig…?” muttrade hon för sig själv. Hennes klocka på armen visade tio i.
”Mugglare”, rättade hon sig själv. Hon var tvungen att börja tänka som en häxa nu.
Hon skyndade sig fram på perrongen, ett varsitt tåg stod på perrong 9 och 10, men hon visste att hon skulle in någonstans emellan. Två äldre pojkar gick framför dem. Den ena hade också en uggla på sin vagn. Daphne följde efter de två och såg dem slinka in i spärrväggen framför. Daphne tog mod till sig och hoppades innerligt att det skulle fungera på för henne med. Isra hade inte sagt någonting om ett lösenord eller så, men det kanske var det? Utan att tänka vidare började hon gå framåt, ingen såg på henne. Diskret bytte hon riktning och tryckte vagnen in i väggen. Hon såg med häpnad hur den försvann in och hon följde efter.

Ett rött lok stod och ångade, massa barn sprang omkring på perrongen och sade adjö till syskon och familjer. Daphne skyndade sig fram till en konduktör som hjälpte henne upp med sakerna och hon släpade dem genom tåget när hon letade efter en tom plats. Det fanns kupéer men de var alla upptagna. Sedan fanns det flera vagnar med säten och grupper med säten där det också satt Hogwartselever. Det var inte förens hon hade gått igenom hela tåget som hon hittade en tom kupé. Den första dörren i den sista vagnen klev hon in i och lade upp alla saker på sätet. Hon pustade ut och såg kände hur tåget började röra på sig. En massa föräldrar på perrongen stod och vinkade glatt. Daphne fick lust att vinka tillbaka trots att ingen av dem kände henne. Hon motstod impulsen och öppnade istället kofferten. Det var otroligt vilken precision som Isra hade haft när hon packade allt. Allt låg perfekt vikt och nedpackat. När Daphne tänkte efter så trodde hon att magi måste ha varit inblandat.

En tredjedel av kofferten bestod av endast böcker. Sedan kom skoluniformen, och sedan en massa konstiga paket och flaskor. En hopfällbar kittel fanns där (hur nu det var möjligt att fälla ihop en hel kittel). Och så fanns där en sammetspåse. Daphne öppnade den och såg att den var full med stora guldmynt. Den var väldigt tung, så hon antog att de var värda mycket. Hon tog upp första bästa boken och började läsa. Hon insåg snabbt att detta var för kurs 4 och letade genast på första kursens bok av förvandlingskonst. Under hela tågresan satt hon och läste på om förvandlingar och trollformler. Hon provade några också, med en viss svårighet, det var häftigaste hon gjort i hela sitt liv. Hon provade alohomora och colloportus ett flertal gånger på dörren och blev överförtjust varje gång det fungerade. En tant med en vagn full med mat kom gående efter flera timmar och Daphne köpte några saker som verkade intressanta att äta. Kittelkakor tyckte hon extra mycket om, medan bertie botts bönor inte alls var något för henne.

Mörkret föll och Daphne började känna sig smått uttråkad. Hon bestämde sig för att ta en promenad genom tåget för att gå på toaletten. Hon lade märke till hur många elever det var som hade bytt om till skoluniformen. Så hon återvände snabbt till sin kupé igen för att byta om. Kläderna var mycket varma och behagliga. Kappan hade en mörkgrön krage och ett emblem föreställande en orm på. Daphne gillade inte ormar något särskilt men hon älskade färgen grön. Så småningom saktade tåget in och hon proppade ner alla saker igen i kofferten. När hon och alla elever klev ut från tåget gjorde hon som alla andra och lämnade bagaget kvar på perrongen. Osäker följde hon strömmen med elever.
”Isra, Isra!” hördes en ljus röst. Isra hade förklarat för Daphne vilka som hon sov med och vilka som Isra brukade umgås med. Så Daphne antog att det var antingen Pansy eller Ava som ropade. De två och en till tjej, Meredith, sov tydligen i samma sovsal. Daphne tog ett djupt andetag och vände sig om.
”Hej”, sade hon till främlingarna.
”Varför satt du inte med oss på tåget? Vi visste inte ens att du var där”, det var Pansy som hade svart hår klippt i page och hade mörka, sluga ögon. Hon talade med en röst som var gäll och som på något vis påminde Daphne om hennes mamma. Hon rös ofrivilligt till.
”Jag… eh, jag behövde bara vara själv lite”, förklarade Daphne. Ava, en slank kort flicka med långt blont hår och stora gröna ögon såg upp på Daphne med misstro i ögonen.
”Okeeej…”, sade hon utdraget, ”i alla fall så kommer Merdith senare. Hon skulle säga hejdå till sin nya pojkvän i Hogsmeade”, Ava himlade med ögonen. De tre letade på en vagn och satte sig. Daphne kände sig mer och mer osäker för varje sekund. Hon hade varit galen att tro att det har faktiskt skulle fungera. Hon var ingen häxa. Bara en liten wannabee. Fast när allt kom omkring så var hon faktiskt ett år äldre än alla de som skulle gå i årskurs fyra. Hon var nyss fyllda 16 år, och de som gick i fjärde årskursen på Hogwarts var 14 och skulle fylla 15. Hon skulle skriva ett brev till Isra med ens när hon fick lite tid för sig själv.

Bra!!!!!!!!!!!!