Fred och George-Utan varandra

Hej♥
Titel: Utan varandra
Författare: H@nna
Rating: Inte värre än Harry Potter.
Utspelar sig: I "himlen" och på jorden (har alltid varit så exakt :p)
Handling: När Fred Weasley dör så blir båda tvillingarna förkrossade. Dom försöker leva (existera i Freds fall) utan varandra. Men sen kommer Hermione till deras hjälp med en idé som visar sig bli både farlig och underbar...
Kapitel: 2
Färdigskriven: Nej!

Georges värld krossades när han såg på sin bror. Fred låg där på bädden brevid Remus och Tonks. Hans ansikte var fridfullt, det såg ut som om han sov. Mera såg inte George, han var helt förblindad av tårar. Han kände hur någonting drog ihop sig inom honom, som om någon hade tagit tag i hans hjärta och försökte krama sönder det med handen. Mrs Weasley lade armen om Georges axel, men han skakade av sig den. Han ville inte vara med någon just nu. Hopplösheten hotade honom från alla håll. Tårarna rann sakta nerför hans kinder. Han var en ung man men kände sig just nu bara som en pojke. Han såg på sin bror.
"Vem gjorde det?", Georges röst darrade av sorg och ilska. "Vem dödade honom?".
"Rookwood", svarade Percy med låg röst. "Han sitter i Azkaban nu och..."
Mera hörde inte George. Han sprang iväg. Han rusade igenom slottets korridorer. Striden var sedan länge över men fortfarande låg det kroppar här och var. Personer vars släktingar och vänner inte längre kunde ge någon kärlek. Tilslut stannade han. Han sjönk ner emot väggen, satte sig på golvet och grät. Grät av hopplöshet och förtvivlan. Aldrig mera skulle han se in i sin tvillingbrors ansikte, så likt hans eget och se honom skratta.

Fred låg på rygg. Han visste vad som hade hänt eftersom han inte kände den brännande smärta han nyss gått igenom. Han var död. Han hade inte vågat öppna ögonen. Rädslan för vad som då skulle ske var överväldigande. Han skulle aldrig mera få se sin familj, eller George. Saknaden efter George brände som eld inombords i honom. Han öppnade sakta ögonen. Fred såg bara ljus. Vitt ljus. Han satte sig försiktigt upp. Det gjorde inte ont någonstans, utom inom honom. Fred såg sig om. Han verkade befinna sig i något slags moln, åtminstonde så såg det ut så som man föreställer sig att det skulle se ut inuti ett sådant. Marken kändes som bommul och han antog att väggarna också skulle kännas som det ifall han kände på dom. Framför honom fanns två portaler. Det liknade ialafall portaler, dom stog där som två valv. Det åkte runt någon slags massa "innuti" dom som påminde starkt om innehållet i ett minneshåll. I det vänstra valvet så var inehållet vitt som allt annat där i "rummet" men i det andra så var det färgat. Det liknade det dis man ser om man snurrar runt väldigt snabbt. Det var det valvet Fred drogs emot. Han ställde sig långsamt upp och gick, som i en dröm, emot portvalvet. Väl framme så ställde han sig rakt framför det. Han kände en lätt bris smeka över hans eldröda hår. Luften verkade komma ifrån någonstans bakom valvet. Fred räckte långsamt men inte tveksamt, som om han visste exakt vad han skulle göra, handen upp emot massan i valvet och tryckte handen igenom.
"Det är väl nu du måste bestämma dig", sa en road röst en bit bakom Fred.
Han vände sig hastigt om och drog ut handen ur portvalvet. Personen som hade talat var Sirius Black.
"Vad menar du?", frågade Fred tveksamt.
"Vill du gå tillbaka eller gå vidare?", fortsatte Sirius.
"Jag fattar inte ett dugg", svarade Fred med ett fundersamt ansiktsuttryck.
"Låt mig då förklara", sa Sirius och gick emot Fred. "Går du tillbaka så blir du ett spöke. Du får träffa alla du känner igen och fortsätta ditt liv föralltid. Om du går vidare så får du undersöka dödens mysterium och du får träffa dina vänner och din familj först när dom också dör."
När Fred inte svarade så fortsatte han.
"Jo förstår du. Många trollkarlar och häxor som varit rädda för döden har återvänt till livet. Då så får dom leva med sina vänner i många år till. Sen när vännerna gått bort så lämnar dom kvar personen på jorden. Om du väljer att gå vidare så återvänder du aldrig till jorden men du får förhoppningsvis träffa dina vännder och familj när dom dör.
"Vad menar du med förhoppningsvis? " sa Fred misstänksamt.
"Jo förstår du, om dina nära väljer att gå tillbaka så möts ni aldrig mera igen."
"Men vad ska jag då göra?!" Skrek Fred. "Jag kan inte leva utan George"
"Om du går tillbaka så möts ni. Men sen så skiljer ni er åt för alltid. Är det det du vill?", svarade Sirius.
Fred skakade på huvudet.
"Nå dåså", log Sirius. "Då fortsätter du frammåt igenom det portvalvet."
Han pekade emot det färglösa. Fred gick långsamt fram emot det. Han tittade längtansfullt emot det andra och mummlade med en klump i halsen:
"Hejdå George."
Sen drog han efter andan, och gick igenom portvalvet.

Hoppas att ni gillar det Kommentera gärna vad ni tycker. Nästa del kommer förhoppningsvis snart

Tycker den är jättebra!!

Jättebra!!! Väldigt bra idé om att det skulle handla om tvillingarna!!!

Jättebra!! H@nna jag vill jättegärna ha ett nytt kapitel!!!
Jag bevakar stenhårt!!

Kapitel 2-Hur ska jag kunna finnas?

Det hade gått en vecka sedan Freds begravning. George kunde fortfarande inte förstå det. Hur kunde Fred, HANS Fred ha försvunnit? George gjorde inte mycket på dagarna. Han åt, tänkte och gick till Freds grav. Den var på en skogskyrkogård femhundra meter ifrån deras hus. Kråkboet var inte heller sig likt. Utan Fred så var ingenting sig likt. Det visste George lika väl som någon annan. Han visste också att Fred inte skulle vilja att han sörjde. Fred kunde hitta någonting roligt i allting, det kunde förstås han också...i vanliga fall. Men dethär var inte i vanliga fall. Dethär var i ovanliga fall eftersom han för första gången i sitt liv inte hade sin älskade tvillingbror vid sin sida. George grät nästan aldrig. Därför hade det kommit som en chock för honom när han kände någonting blött på sina kinder. Han hade snabbt gått ifrån alla. INGEN fick se att han grät. Inte nu, aldrig någonsin mera.

"George"

Den mjuka rösten kom som en chock för honom. Han hade inte märkt att någon kom. George satt framför Freds grav med slutna ögon. Han kände hur flickan satte sig ner brevid honom.

"Hur mår du?", sa Hermione..

"Jag mår bra. Ska inte du vara med Ron?"

George hade inte menat att låta så oförskämd mot henne, men han had inte kunnat låta bli. Kunde hon inte se att han ville vara ensam?

"Nej", svarade Hermione. "Han är med Harry"

Jaha, tänkte George och slog upp ögonen. Han sa ingenting högt.

"Jag tog med några mackor ut", sa hon och vecklade upp en servett och visade några rostade mackor. "Du missade frukosten"

"Tack", svarade George med likgiltig röst.

Hermione verkade förstå att han ville vara ensam så hon sa bara "Hejdå George" och gick iväg.

Men George kände att det hade varit bättre ifall hon hade stannat.

*

Fred stog i ett rum, som var lika vitt och molnliknande det förra. Det fanns bara en dörr i rummet, en trådörr. Den var rakt fram på andra sidan. Fred gick långsamt emot den. Han hörde röster. Glada, tillitsfulla röster. Han tog tre bestämda steg tvärs igenom rummet och öppnade dörren.
Han kom in i en liten sal. I mitten av den så stog det ett ovalt bord. Där satt personer han väl kände igen.
Remus, Tonks och Sirius. Sen var det också två personer brevid dom. En man som var förvånandsvärt lik Harry och en kvinna med samma lysande gröna färg i ögonen som Harry hade. Harrys föräldrar. Det var Tonks som bröt tystnaden.

"Hej Fred", sa hon glatt. "Kom du också hit?"

"Du behöver väl inte låta så glad", svarade Fred.

"Nej! Men med tanke på alla ställen du KUNDE ha hamnat på. Kom och sätt dig"

Fred gick långsamt fram till bordet och satte sig på en tom stol.

"Hej", sa kvinnan Fred antog var Harrys mamma. "Jag heter Lily"

"Ja, jag antog det.." mumlade Fred

"Hur då?", undrade Lily förvånat.

"Jag känner Harry och han är en exakt blandning av er två", sa Fred och nickade i riktning emot James som var mitt uppe i ett ivrigt samtal med Remus och Sirius.

"Känner du Harry?", sa Lily glatt. "Hur då?"

"Ja...man kan väl inte säga att vi är jättebra kompisar precis men vi känner ändå varandra ganska väl", svarade Fred. "Han är min bror Rons bästa kompis"

"Jaha", sa Lily. "Saknar du din familj?"

Fred kände hur strupen drog ihop sig. Såklart han saknade dom. Han saknade dom, särsilt George, så mycket att det kändes som om halva hans själ var borta.

"Ja", sa Fred tyst."Särsilt George"

"Vem är George?", frågade kvinnan med mjuk röst.

Plötsligt märkte Fred att han inte hade någonting emot att hon pratade med honom om George. Han svarade henne stilla.

"Det är min tvillingbror. Vi har hängt ihop så tätt hela livet. Jag vet inte hur jag ska klara mig utan honom."

Han kände hur ögonen tårades och han blinkade ilsket bort tårarna. Varför skulle han alltid börja gråta när det är som olämpligast.

"Jag förstår...", sa Lily stilla. Det är ingen trevlig känsla. Jag kände så när jag dött och förlorat Harry..", hennes röst bröts.

"Fred", sa en mjuk röst.

Fred hajade till. Det var Remus som pratade. Han hade inte märkt att han hade lyssnat.

"Fred, jag James och Sirius skulle vilja berätta en sak för dig"

"Vadå?", sa Fred långsamt.

"Jo, först behöver jag berätta en sak för James", svarade Remus och vände sig emot den glasögonprydde mannen. "James, du förstår. Fred och George Weasley är, om man nu säger så, nästa generation bråkmakare på Hogwarts.

"Är det sant?", sa James och vände sig emot Fred med lätt upphetsad min.

"Fred", fortsatte Remus glatt. "Du och George har alltid undrat vilka marodörerna är va?"

"Ja..", svarade Fred. Han var inte säker men han trodde att han visste vart samtalet var påväg.

"Det är vi", sa Sirius.




Ändrade kapitlet istället för att lägga upp ett nytt

Kommentera gärna!

Jättesuperjättesuperjättesuper jätte BRAAAAAA!!!!!!

Jag vill läsa MER!!!!!!!!

Super bra

"Det är...ni?" upprepade Fred med svag röst.

"Japp", flinade James.

"ASGRYMT!" vrålade Fred. "Harry sa aldrig...ni sa aldrig...att det var ni!"

"Om du och George skulle ha vetat så skulle ni ALDRIG lämnat oss ifred", sa Remus lätt.

"Nej. Såklart. Ni är mina IDOLER. Jag fattar inte att ni aldrig sa någonting. Ni MÅSTE berätta allting"

"Öö...allting..vad?"

"Allting! Om marodörkartan. Alla hemliga gångar och...", sa Fred upphetsat.

"Ja", skrattade Sirius. "Lugna dig. Jag ska berätta allt"


Hemma i Kråkboet så var stämningen allt annat än glad. Det var en tre veckor sedan Fred dött och livet hade sakta börjat gå tillbaka till det normala. Men ingenting kunde längre bli normalt. Det kändes som om ett stor hål uppstått emellan familjen. Fred hade bara lämnat sorg efter sig. Varenda en som såg på familjen nu kunde självsäkert säga.

"Det var bara Fred som var glädjen i familjen"

Det var naturligtvis inte sant. Fred hade vart en del av det, visst men hela familjen had varit ovanligt munter. Fred och George hade varit det mest. Det var ordet. Hade. Det var inte så längre. Fred var borta, och med det halva hans själ. Hålet som uppstått i familjen var bara ett hål i Georges liv. Hqn hade ett inuti sig. Ett hål efter Fred som han försökte fylla igen. Det gick inte. Han ansträngde sig. Inte för att glömma Fred men för att förminska den fruktansvärda saknad som genomborrade honom dygnet runt. Han visste att han inte kunde slösa bort sitt liv såhär. Varenda gång han log eller skrattade såg kom förtvivlan krypande som en dimma. Den genomsyrade hnom som ett gift.

"George"

Det var Hermione igen.

"George. Jag vet en sak som kanse kan intressera dig"

"Jag...bryr mig inte", det kostade Georges hela beslutsamhet att säga dom orden. Hans inre brann av lust. Han ville veta! Men han orkade inte bry sig.

"George"

George ställde sig upp och började gå därifrån.

"GEORGE WEASLEY!", skrek Hermione efter honom.
George vart så förbluffad att han vände sig om med förvånat ansiktsuttryck.

"George", fortsatte hon med lugn och mild röst. "Jag vet ett sätt som du kan träffa Fred på"

Jag vet, kort del Men min ursäkt är att jag är trött och att jag ville lägga ut en del i kväll ändå (jag vet, jag använder den ursäkten ofta ) Kommentera gärna♥ Kram och godnatt/ godmorgon (om ni läser idag eller imorgon )

superbra!