Deadly Beauty ~ Suicide Story [SV]

Namn: Dorothy Ghann
S/O: Osäkert
Kön: Kvinna
Ålder: 14
Familj: Mamma Agneta 42 år, mormor Kristine 68 år.
Övrigt: Dorothy är inte som de andra fjortonåriga tjejer. Hon förstår sig inte på varför just hon ska leva. Varför ska hon få gå igenom allt detta?

Prolog:
Dorothy Ghann kan inte lita på någon, för hon har inga vänner. Inte ens hennes mamma kan hon prata med, för hon berättar allt för sina väninnor. Hon är deprimerad och skär sig. Hon har panikångest och klarar inte av att prata med folk hon inte känner.

Enda saken hon kan känna sig säker med, är hennes dagbok. Detta skrev Dorothy för några dagar sedan. Hon hade skolkat från skolan och orkade inte kliva upp ur sängen.

Onsdagen den 15:e mars 2006

Ibland känns det som om jag bara sitter fast. Fast i det här hålet, som bara blir djupare och djupare av att jag vankar runt i det. Försöker ta mig upp, greppar tag i en gren, men den bryts av på mitten och jag ramlar tillbaka. Tar två steg fram och tre tillbaka. Jag kan se himlen där uppe, så ljust underbart blå och fin med sina små sockervaddsmoln. Folk fungerar fortfarande som vanligt där uppe. De jobbar, äter, sover, dör. Jag bara finns här nere. Snart ska de nog täcka igen det här ensamma, kvävande hålet. En fågel flyger förbi ovanför hålet. Fågel breder ut sina fina, blänkande vingar. Det är en svart korp. Den landar vid kanten av hålet och tittar ner på mig.
Fågeln kraxar som om den försöker säga något. 'Kom igen, sitt inte bara där'. Men jag orkar inte resa mig, jag vill inte stå på mina ben, de kommer bara ge vika igen. De kommer ramla ihop och dra ner mig i smutsen igen. Jag kommer ligga där, smutsig och kall. Folk går förbi hålet och spottar på mig. Men så kommer någon och tittar ner. Någon som liknar en ängel. Ängeln ser ner på mig och skakar på huvudet, en tår rinner nerför dennes kind. Tåren silar genom luften, som en fjäder, och landar på min kind. Då märker jag att jag gråter. Jag vill inte sitta fast här! Jag vill upp, hjälp mig! Jag försöker skrika, men inget ljud kommer ut ur min mun. Jag öppnar munnen men allt som kommer ut är luft. Jag sträcker upp armarna mot ängeln, men de tårfyllda ögonen bara tittar på mig och skakar på huvudet. Jag gråter häftigt och försöker ställa mig upp på knä, men benen är för svaga för att lyfta mig. Hjälp, är det enda jag kan tänka.
Himlen har blivit en grå färg nu. Som vattenpölar i gruset när det regnar. Jag lägger mig sakta ner på rygg och ber att ängeln ska hjälpa mig upp, skydda mig från den mörka, hemska sanningen. Det kommer börja regna. Hålet kommer bli blött och kallt. Jag är hungrig, men här finns bara sten. till slut kommer det också ligga en död flicka här. Jag känner regnet mot min bara kropp. Jag blundar och kurar ihop mig. Är det så här det slutar? Ängeln lyfter sina vingar och suckar djupt. Sedan hoppar hon upp mot himlen och plötsligt är hon borta. Jag är ensam här i det så kallade livet. Livet av tårar, depression och svält. Jag försöker påminna mig om att andra kanske sörjer över att jag är borta. Jag borde ta mig upp för de. Men det går inte. Jag sitter fast. Jag har vuxit ihop med marken, rötterna har vuxit runt mina handleder och jag ligger hjälplös nere på botten. Botten av ett tomt och kallt hål. Alldeles själv.


Så, denna ff kan innehålla saker som inte är bra för någon under åtminstone 14/15. Beror på hur känslig man är.

Taggar några som kanske vill läsa?

fashion7Nadja_GryffindorXenophilius Snapeluna_ravpansy_slySyrup

Ge gärna kritik, jag bryr mig inte. Bara det gör min ff bättre och lättare för er att läsa.

Läser. Verkar otroligt bra, mycket beskrivande.

Vilka beskrivningar! Kommer definitivt bevaka! ^^

Bevakar ^^

A/N: Detta verkar inte vara en FF men det kommer senare i berättelsen.


Måndagen 5/2 hemma i lägenheten
Jag vaknade av att en strimma ljus lyste i mitt ansikte. Jag gnuggade ögonen och kände att så fort jag rörde på armen så dunkade den. Jag satte mig upp i sängen och såg mig omkring. Persiennerna hängde slappt över mitt lilla, fyrkantiga fönster. Ljusstrålar vilade mot mina vita väggar med gula blommor på. Jag hade valt den tapeten när jag var sju för att den påminde mig om mormor. Hon luktar nämligen som blommor.
Jag suckade och slängde benen över sängkanten. Tårna snuddade vid det kalla golvet och jag kände hur jag blev yr. Ännu en morgon som jag måste gå upp och låtsas att allt är som vanligt, gå till skolan och få äckliga ord kastade rakt i ansiktet och sedan gå tillbaka hem för att berätta för mamma att skoldagen var bra. Jag tog ett djupt andetag och ställde mig upp på mina svaga ben. Jag gick bort mot min lilla garderob och tog fram ett par svarta jeans och en grå långärmad tröja, som dolde mina sår. Jag rätade till mitt hår och tog fram en borste.
"Dorothy, gumman, är du klar än?" ropade mamma och knackade på dörren. Jag stängde snabbt garderoben och öppnade dörren.
"Men Dorothy då!" suckade mamma och tittade på mina kläder.
"Vadå?" frågade jag med svag röst.
"Inte kan du väl gå i sådana kläder" sa hon och drog lite i min tröja. Jag bet mig i läppen och började borsta mitt hår. Mamma stod bakom mig och log lite.
"Du vet, du är väldigt söt. Bara du tror på dig själv." sa hon och jag nickade. Jag tog upp min ryggsäck och stoppade ner mina böcker.
"Kan du köra mig till skolan?" frågade jag och mamma nickade.
"Okej, men lova att du går idag." sa hon och fick en rynka i pannan, som alltid när vi pratar om skolan.
Jag nickade nästan omärkligt, men mamma nöjde sig med det.

~I skolan~

Jag öppnade skåpet och la in min väska. Jag kände någon gå förbi mig och putta mig mot skåpet.
"Oj, förlåt Dorothy" sa en flickröst. Jag vände mig om och såg rätt in i ögonen på Bethany. Hon är ganska söt, men ändå inte populär. Hon är mobbad, som jag. Jag log lite mot henne och stängde skåpet. Jag hann inte ta ett steg innan Mike kom fram till mig med ett glas i handen.
"Nämen, se där. Svarta kläder som vanligt, emo?" frågade han och hans polare som stod tätt intill honom skrattade. Hans flickvän, Lana, fnissade och la sin arm runt hans. Mike tittade på mig och skumpade lite med glaset.
"Hörrni vad är det som luktar? Verkar som om vår lilla favorittjej här behöver en dusch" sa han och kastade vattnet på mig. Jag skrek inte ens, för jag visste att det inte var någon idé.

....makes me wanna cry;_;
Mike är en Bitch och jag vill slå honom på käften. Annars - underbart bra du skriver!!

Blir också helt gråtfärdig, men du är väldigt duktig på att skriva!

Förlåt så hemskt mycket om jag hoppar mellan då och nutid ♥ :c

Saken är den, att jag är van. Jag är van vid att bli kallad emo, få saker kastade på mig och bli slagen. Därför säger jag inget när Mike slår undan benen på mig. Näsan slår hårt i marken och jag känner hur blodet rinner nerför munnen. Blodsmaken på tungan och det dunkande huvudet, det har hänt förut. Detta är absolut inte första gången. Jag vet att det är bäst att bara ligga still tills det slutar. Tills de slutar plåga mig och går på någon annan. De behöver kränka andra för att må bra. De är ruttna inombords.

Nu är de äntligen borta. Mina plågoandar flög iväg någon annan stans. Jag gick snabbt därifrån, sprang mot det enda stället jag kunde vara säker på att ingen skulle hitta mig. Vinden. Jag satte mig ner på de gamla och dammiga möblerna som förr hade stått i musikrummet. Tårar rann nerför mina kinder.
"Jag förstår inte" viskar jag åt mig själv medan jag vaggar mig själv fram och tillbaka i stolen. En vindpust drar förbi och får de fördragna gardinerna att svaja. Jag tar ett djupt andetag och försöker dra mig samman.
"Förlåt, förlåt så mycket" mumlar jag medan jag hyperventilerar. Jag försöker andas men lungorna krymper bara. Luften tar slut och som vanligt, när ögonen öppnar sig så ser jag först ingenting. Förutom total mörker.
När ögonen har vant sig så ser jag vart jag är. I den lilla gropen igen.
"Nej!" skriker jag och försöker resa mig. Men förgäves, Ängeln står där och tittar ner på mig, precis som förra gången. Enda skillnaden är att den här gången ser hon äldre ut, svagare.
"Vad händer? Varför sitter jag alltid fast här?" frågar jag Ängeln och kryper ihop i ett hörn. Jag får inget svar, utan bara en suck.

Varje gång något händer, som när jag skär mig eller blir slagen, slutar det med att jag hamnar i det här jävla hålet. Regnet droppar från himlen och landar i mitt smutsiga hår. Ängeln tittar alltid lika besviket på mig, men den här gången verkar hon svagare. Hon har alltid lyst upp hålet, men nu ser det bara ut som ett svagt, gult ljus. Hon lyser inte lika starkt längre. Det tog ett tag innan jag förstod att ängeln... Ängeln var jag. Ängeln var mitt hopp.

...Wooooow :o Det här är riktigt mäktigt!