Hogwarts läser Dödsrelikerna [SV]

Här kommer ännu ett sådant fanfiction när Umbridge hittar en bok, i detta fall dödsrelikerna och ska läsa den högt, notera att jag inte skrivit jätteseriöst och men heller inte en komedi.
Jag skrev första kapitlet nu när jag jobbade eftersom jag är Guide och ingen kom.

Kommer skriva lite under sommarlovet så kapitel två kommer säkert inom några dagar.

Rating: 11+ för vissa svordomar och för vissa engelska inslag, kanske kommer något mildare senare men inget värre.

Hoppas det är njutbart! =)

Hogwarts läser Harry Potter och dödsrelikerna
Kapitel 1 Mörkrets herre stiger fram

Det hade varit en numera vanlig dag på Hogwarts, Umbridge hade varit med varenda lektion och bedömt de andra lärarna och påpekat fel och brister med allt, nu ville hon att de alla skulle samlas i stora salen, antagligen var det bara ännu ett fel, ännu en brist, som krävde en så kallad åtgärd.

Eleverna hade slagit sig ner på sina platser och väntade otåligt på att paddan skulle få sagt det hon skulle så att de sedan kunde få fortsätta att göra läxan, spela knallkort eller trollkarlsschack.
”Hrm hrm” ljöd den klara ljusa stämman som fick knogarna att spänna sig, ”Jag skulle vilja ha tystnad när jag talar.”
”Och vi hade gärna haft Hogwarts utan dig, ”började Fred
”Men livet är inte rättvist” avslutade George
”Mr. Weasley och Mr. Weasley, 50 poäng avdras ifrån Gryffindor för dåligt uppförande.” svarade Umbridge dem och gav dem ett falskt leende.
”Faktum är att innan jag talar vill jag gärna välkomna in, Alastor Moody, Kingsley Shacklebolt, Nymphadora Tonks och varulven Remus Lupin.”
De fyra gick in och såg sig misstänksamt om.
”Det verkar inte vara ett möte, eller en fälla” granskade Moody
”Åh man vet aldrig med henne, ständig vaksamhet Mad eye, ständig vaksamhet!” svarade Tonks med en liten ton av ironi i den misstänksamma rösten.
”Med det jag har att berätta och avslöja, tyckte jag att det var viktigt att ni var här när ni får sparken och möjligen blir skickade till Azkaban med omedelbar verkan.” det sista sa hon och såg på Remus och log ett slugt leende.
”Få det bara överstökat.” suckade Tonks och slängde med armarna så att hon snubblade över sina egna fötter, Remus hann fånga henne innan hon for i marken.
”Tack Månis!” sa hon och log.
”Som sagt, det finns viktigare saker att handskas med” sa Umbridge skarpt och såg över salen.
”Jag håller med Umbridge, och eftersom du sa att detta skulle vara ett avslöjande stort nog att sätta hälften av mina närmre skyldiga, inbjöd jag därför resterande Weasley medlemmar och Fleur Delacour.” Dumbledore log stort när de vandrade in i stora salen, Umbridge såg mindre lycklig ut när hon såg labradoren de hade med sig in.
”Ja ja Dumbledore, det gäller även dig.” svarade hon surt
”Jag förstod det kära Dolores, om du nu vill vara vänlig att framföra din talan innan eleverna här inne faller in i sömn.”

”Ja som jag tidigare påstått, har jag ett avslöjande, det kan ta ett par dagar eller en vecka, kanske två men det är det värt. Jag har lagt mina händer på en bok, en bok från framtiden som inte innehåller något annat än sanningen, jag prövade med en förtrollning, utöver det har jag ingen aning om innehållet, men det är min källa till er undergång, Mr. Potter.”
Harry kollade upp och såg alla blickar på sig, ”Ni får bara veta sanningen professor.” svarade han.
”Precis så” log hon. ”Boken heter, Harry Potter och dödsrelikerna.”
Hela salen drog efter andan och väntade på att få höra mer.
”Någon som vill läsa?” frågade Dumbledore vänligt.
”Jag läser gärna” svarade Molly som slagit sig ner på professor Trewlanys före detta stol.
Umbridge gav boken till Molly som satt på sig glasögonen och slagit sig till rätta.

Kapitel 1 mörkrets herre stiger fram

”Vad säger du nu då Umbridge?” frågade Tonks skadeglatt.
”Vad säger du om att vara arbetslös?” svarade Umbridge
”Åh… men jag kan ju förstås ha fel.”

De båda männen dök upp ur tomma intet, några meter från varandra på den smala, månbelysta stigen. Ett ögonblick stod de helt stilla, med trollstavarna riktade mot varandras bröst.

”Någon kommer råka illa ut.” sa Kingsley med sin mörka stämma.
”Med trollstavarna så ansvarslöst uppe är det konstigt att de inte redan har råkat illa ut.” brummade Moody
”Moody, de försvarar sig själva, ständig vaksamhet du vet.” Tonks stack armbågen i sidan på Moody och skrattade, eleverna runt omkring som haft ’’Moody’’, såg livrädda ut inför Moodys reaktion.
”Du har rätt, du börjar äntligen lära dig.”

Sedan kände de igen varandra och stoppade in stavarna under sina mantalar och började raskt gå åt samma håll.
”Några nytheter?” frågade den längre av dem.
”De bästa tänkbara”, svarade Severus Snape

Alla i fenixorden blängde på Snape och sedan gav de en blick till Dumbledore som sa ’’vad var det jag sa’’ till och med den svarta labradoren som satt jämte Harry morrade lågt.

Stigen kantades på vänstra sidan av vilda, lågt växande taggbuskar och på den högra av en hög, prydligt klippt häck. Männens långa mantlar flaxade runt vristerna på dem när de gick.

”Detta låter som en modeshow och en gammal roman.” sa Fred och såg på sin bror som nickade instämmande.
”Jag trodde nästan att jag skulle komma för sent”, sa Yaxley, medan hans tröga ansiktsdrag gled in och ut ur sikte då nedhängande trädgrenar skymde månljuset.
”Det var lire knepigare än jag väntade mig. Men jag hoppas han blir nöjd. Det låter som om du var säker på att få ett gott mottagande?”

”Här märker ni hur Dumbledores spioner går med information till honom” sa Umbridge och alla elever bara kollade strött på henne.

Snape nickade, men gick inte närmare in på saken. De vek av åt höger, in på en bred uppfartsväg som ledde bort från stigen. Den höga häcken svängde av precis som de och försvann bort i fjärran på andra sidan de imponerande järnsmidda grindarna som spärrade av vägen för männen.

Draco såg plötsligt blek ut.

Ingen av dem kom i otakt, båda lyfte tyst vänsterarmen i ett slags hälsning och passerade rakt igenom, som om de mörka järnet vore rök.

”Takt säger ni…” sa George glatt.
”Ska du ta en liten sväng om för oss Severus” fyllde Remus i.
”Meh det var ju min replik” sa Fred och låtsades vara stött.
”Kan vi bara fortsätta läsa” sa Hermione och gav dem en arg blick.

Idegranshäckarna dämpade ljudet av männens steg. Det hördes ett prasslande någonstans till höger om dem. Yaxley drog fram sin trollstav igen och riktade den över huvudet på sin följeslagare, men ljudet visade sig bara komma från en snövit påfågel, som majestätiskt struttade fram uppe på toppen av häcken.
”Lucius har då alltid unnat sig det bästa. Påfåglar…”

Alla hade nu vänt sina huvud emot Draco, ”Hur förklarar du det professor?” frågade Neville men ångrade sig genast och försökte gömma sig bakom Lavender Brown.
”Lucius är förstås Dumbledores spion, det vore ju dumt att ha mötet här på Hogwarts.”

Yaxley stack med en fnysning in trollstaven under manteln igen. Ett ståtligt herrgårdshus växte fram ur mörkret i änden av den raka uppfartsvägen, med ljus som glimmade i undervåningens rombformade fönsterrutor. Någonstans i den mörka trädgården på andra sidan häcken spelade en fontän. Gruset knastrade under fötterna på Snape och Yaxley då de skyndade fram mot ytterdörren, som svängde inåt när de närmade sig trots att ingen synlig person hade öppnat den.

”Ja vi är ju trollkarlar och häxor…” tillade Ron.

Hallen var stor, svagt upplyst och ståtligt utsmyckad, med en praktfull matta som täckte större delen av stengolvet. Ögonen i de bleka ansiktena på väggarnas porträtt följde Snape och Yaxley när de stegade förbi. De båda männen stannade till framför en tung trädörr som ledde in till nästa rum, tvekade en kort sekund, och sedan vred Snape om bronshandtaget.
Salen var fylld av tysta människor som satt vid ett långt, utsirat bord.
Rummets vanliga möbler hade vårdslöst skjutits tillbaka mot väggarna. Den enda belysningen kom från en enda dånande brasa under en vacker spiselhylla med en förgylld spegel ovanför. Snape och Yaxley dröjde ett ögonblick på tröskeln.
När deras ögon vant sig vid det svaga ljuset drogs de uppåt mot det besynnerligaste inslaget i scenen framför dem: en till synes medvetslös människogestalt som hängde uppochner över bordet. Den snurrade långsamt som i ett osynligt rep och reflekterades i spegeln och den nakna, blankpolerade bordsytan nedanför. Ingen av personerna som befann sig under denna märkliga syn tittade på den utom en blek ung man som satt nästan direkt under. Han verkade inte kunna låta bli att kasta en blick uppåt var och varannan minut.

”Detta måste vara Mr. Potter” sa Umbridge och log exalterat.

”Yaxley, Snape”, ljöd en hög, klar röst från översta änden av bordet. ”Ni kommer i allra sista minuten.”

”Och här har ni Dumbledore.”

Den som talade satt direkt framför spisen, så att det till en början var svårt för de nyanlända att urskilja mer än hans siluett. Men när de kom närmre lyste hans ansikte fram genom dunklet, hårlöst, ormlikt med springor till näsborrar och glödande röda ögon med lodräta pupiller. Han var så blek att han tycktes utrståla en pärlskimrande glans.

”Jag är mycket rörd utav din kommentar Dolores” sa Dumbledore med glimten i ögat.

”Severus, sätt dig här” sa Voldemort och visade på platsen närmast till höger om sig. ”Yaxley – bredvid Dolochov.”

Alla gav Umbridge en menande blick och hon såg lite nervös ut.
”Vänta bara det finns fler lögner!”
”Dina lögner” svarade Tonks
”Miss Tonks, vakta tungan, snart har du inget jobb kvar.”
”Inte du heller…” viskade hon till Ginny som var tvungen att vända sig om för att inte skratta.

De båda männen intog sina angivna platser.

”Vänta lite, Snape och Voldemort, jag visste att vi inte kunde lita på honom.” sa Ron argt och Harry nickade instämmande.
”Harry, Ron, ha tålamod.” sa Dumbledore lugnt.

De flesta runt bordet följde Snape med blicken och det var till honom som Voldemort först vände sig.

”Hans högra hand alltså” sa Harry föraktningsfullt.
”Harry, håll dig till tåls.” var Dumbledores svar igen.

”Nå?”
”Herre, Fenixorden tänker flytta Harry Potter från hans nuvarande skyddsställe på lördag, vid mörkrets inbrott.”

”Jag hoppas innerligt att Snape lägger fram falsk information” brummade Moody och såg misstänksamt på Snape.

Intresset vid bordet skärptes påtagligt, några stelnade till, andra rörde oroligt på sig, alla stirrade på Snape och Voldemort.
”Lördag… vid mörkrets inbrott”, upprepade Voldemort.
Hans glödande röda ögon fästes på Snapes svarta med en sådan intensitet att några av betraktarna tittade bort, tydligen rädda att själva bli svedda av den brinnande blicken. Men Snape såg lugnt in i Voldemorts ansikte,

Eleverna rös vid tanken och många första års elever såg förskräckta ut.

och efter ett ögonblick vreds Voldemorts läpplösa min till något som liknade ett leende.

”Inte riktigt det man väntar sig…” sa Remus lugnt och några få skrattade.

”Bra. Mycket bra. Och den här informationen kommer…”
”Från den källa vi talade om”, sa Snape
”Herre.”
Yaxley hade lutat sig fram och tittade bort mot Voldemort och Snape i änden på det långa bordet. Allas ansikten vändes mot honom.
”Herre, jag har hört nåt annat.”

”Hur skulle han kunnat få reda på någon viktig information?” frågade Arthur och såg över till Kingsley som hummade tyst.
”Ministeriet.” mumlade han tyst.
”Ministeriet, självklart. Yaxley har den falska informationen.

Yaxley väntade, men Voldemort sa ingenting, så han fortsatte: ”Auroren Dawlish lät undslippa sig att Potter inte ska förflyttas förrän den trettionde, kvällen innan pojken fyller sjutton år.”

”Dawlish skulle aldrig ha någon värdefull information om vad vi gör..” muttrade Tonks
”Nej. Just precis därför måste vi ha använt en confundusbesvärjelse för att förvirra honom.” brummade Moody som svar.

Snape log.

Eleverna såg förvånat på Snape, kunde han le?

”Min källa talade om för mig att det finns planer på att lägga ut ett falskt spår – det här måste vara just det. Man har säkert använt confunfusbesvärjelsen för att förvirra Dawlish. Det skulle inte vara första gången, han är känd för att vara lättpåverkad.”
”Jag försäkrar er, herre, att Dawlish verkade vara alldeles säker på sin sak”, sa Yaxley.

”Det är klart han är säker, han har ju blivit utsatt för en confundusbesvärjelse”, svarade Tonks som om det var den mest självklara saken i världen.
”Rätt tänkt, jag är stolt.” sa Moody utan en enda tonartsförändring.

”Det är klart att han är säker om han är utsatt för en confundusbesvärjelse”, sa Snape. ”Jag försäkrar dig, Yaxley, att Aurorerenas huvudkontor inte längre kommer att spela nån roll i beskyddet av Harry Potter. Fenixorden tror att vi har infiltrerat Ministeriet.

”Som det låter är de åtminstone på god väg.” brummade Moody.

”Då har Orden i alla fall lyckats få rätt på en punkt, va?” sa en undersätsig man som satt en bit bort från Yaxley.
Han gav till en väsande fnissning som upprepades här och där runt bordet. Voldemort skrattade inte. Hans blick hade vandrat uppåt kroppen som långsamt snurrade ovanför huvudet på dem och han verkade djupt försjunken i tankar.

”Jag hoppas verkligen inte att det är någon av oss.” sa Molly bekymmersamt innan hon fortsatte att läsa.

”Herre”, fortsatte Yaxley, ”Dawlish tror att en hel grupp Aurorer kommer att användas för att förflytta pojken…”

”Förmodligen några av oss…” Kinglsey såg på Tonks och Moody, och några i Fenixorden skrattade tyst.

Voldemort höll upp en stor, vit hand och Yaxley tystnade omedelbart medan han förbittrat såg hur Voldemort åter vände sig till Snape.

”Tävlar om V-s uppmärksamhet, huh?” Charlie såg på Snape som bistert såg honom i ögonen.

”Var tänker de gömma pojken nästa gång?”
”Hemma hos en medlem av Fenixorden”, sa Snape. ”Enligt min källa har platsen försetts med vartenda skydd som Orden och Ministeriet gemensamt kan åstadkomma. Jag tror inte det är stor chans att ta honom när han väl är där, herre, om inte Ministeriet har fallit före lördag förstås. Det skulle ju kunna ge oss möjlighet att upptäcka och upphäva tillräckligt många av förtrollningarna för att bryta igenom resten.”

”Vi litade på dig.” väste Remus trött ifrån sin plats.
”Det gjorde vi alla, för Dumbledores skull” Arthur gav honom en klapp på axeln.

”Nå, Yaxley?” ropade Voldemort neråt bordet medan ljuset från brasan glänste besynnerligt i hans röda ögon.

”Hittills har de pratat väldigt mycket om Voldemorts ögon, tycker inte du det Forge?”, sa George och flinade.
”Det är nästan så att man förälskar sig i dem Gred.” svarade Fred glatt.

”Kommer Ministeriet att ha fallit nu på lördag?”
Än en gång vred alla på huvudet. Yaxley rätade på axlarna.
”Herre, jag har goda nyheter på den punkten. Jag har, med svårighet, och efter stora ansträngningar lyckats kasta en Imperiusförbannelse över Pius Korpulens.”

”När man berättar att man gjort ansträngning och haft svårigheter stämmer det oftast inte.” påpekade McGonagall och labradoren på golvet såg storögt på henne och skällde högt.
”Schh Snuffles” Harry strök hunden på huvudet.

Många av dem som satt runt Yaxley såg imponerade ut. Hans granne Dolochov, en man med avlångt, snedvridet ansikte, dunkade honom i ryggen.
”Det är en början”, sa Voldemort. ”Men Pius Korpulens är bara en man. Scrimgor måste omringas av vårt folk innan jag skrider till handling. Ett enda misslyckande försök att ta trolldomsministerns liv kommer att hejda mig et bra tag.”

”Har de bytt ut gamle Cornelius Fudge?” frågade Percy förolämpad.
”Den bäste av dem alla.” höll Umbridge med.
”Den sämsta.” Ron hade vänt sig till Harry och Hermione.

”Ja, herre, det är sant. Men ni vet ju att eftersom Pius Korpulens är chef för Avdelningen för upprätthållande av magisk lag och ordning har han regelbunden kontakt med inte bara ministern själv utan också med cheferna för alla de andra avdelningarna på Ministeriet.
Nu när vi har en så högt uppsatt ämbetsman under vår kontroll, tror jag det blir lätt att underkuva de andra, och då kan de allesammans arbeta gemensamt på att störta Scrimgor.”

”Är inte Scrimgor chef för Aurorerna?” frågade Charlie.
”Jo det är han.” svarade Tonks med föraktan i rösten, ”Han är inte den bästa precis.”

”Så länge vår vän Korpulens inte upptäcks innan han har omvänt resten”, sa Voldemort. ”Hur som helst är det inte troligt att Ministeriet är i mina händer före lördag. Om vi inte kan komma åt pojken på det ställe han ska till, måste det göras medan han är på väg dit.”
”Vi har ett övertag där, herre”, sa Yaxley, som verkade fast besluten att få någon form av erkännande. ”Vi har nu ett antal personer placerade på Avdelningen för magisk transport. Om Potter transfererar sig eller använder flampulvernätverket får vi genast veta det.”
”Han kommer inte att använda sig av någotdera”, sa Snape. ”Fenixorden undviker alla slags transporter som kontrolleras eller regleras av Ministeriet, de misstror allt som har med det stället att göra.”
”Så mycket bättre”, sa Voldemort.”Han blir tvungen att röra sig ute i det fria. Betydligt lättare att ta honom då.” Voldemort tittade återigen upp på den långasamt snurrande kroppen medan han fortsatte: ”Jag ska personligen ta mig an pojken. Det har varit för många misstag när det gäller Harry Potter. En del av dem har varit mina egna. Att Potter lever beror mer på mina tillkortakommanden än på hans triumfer.”

”Se, jag säger ju det, det är bara tur.” sa Harry och vände sig åt Hermione och Ron, och åt Fenixorden.
”Harry, det kanske är tur men du är också en mycket skicklig trollkarl, de båda delar spelar sin roll. ”sa Dumbledore lugnt.

Sällskapet runt bordet betraktade ängsligt Voldemort, och de syntes på alla hur rädda de var för att tänkas få skulden för att Harry Potter fortfarande levde. Voldemort tycktes emellertid tala mer till sig själv än till någon av dem, och han såg fortfarande ut att vända sig till den medvetslösa kroppen ovanför sitt huvud.

”Jag hoppas verkligen inte att de har fångat någon som går här.” sa Luna mest till sig själv.
”Vi har redan påpekat det” svarade Ron och fick ett slag på hjässan ifrån Hermione som såg anklagande på honom.

”Jag har varit vårdslös och därför gäckats av turen och slumpen, dessa båda omintetgörare av alla planer utom de bäst genomtänkta. Men jag vet bättre nu. Jag förstår saker nu som jag inte förstod förut. Jag måste vara den som dödar Harry Potter, och så ska det också bli.”
Nästan som ett svar på hans ord hördes ett plötsligt jämmerskri, ett hemskt, utdraget rop av förtvivlan och smärta. Många av personerna runt bordet tittade överraskat neråt, för ljudet verkade ha kommit någonstans underifrån fötterna på dem.
”Slingersvans”, sa Voldemort i samma låga, eftertänksamma ton och utan att ta blicken från den snurrande kroppen ovanför, ”har jag inte sagt åt dig att hålla tyst på vår fånge?”
”Jo, h-herre”, flämtade en liten man halvvägs ner vid bordet.
”Han hade suttit så hopkrupen på sin stol att den vid första anblicken såg tom ut.

”Ynkrygg.” sa Remus tyst och hunden verkade nästan skälla instämmande.

Nu kravlade han upp från stolen och kilade ut ur rummet utan att lämna någonting annat efter sig än ett egendomligt silversken.
”Som jag just sa”, fortsatte Voldemort medan han åter betraktade sina anhängares spända ansikten, ”så förstår jag bättre nu. Jag behöver till exempel låna en trollstav från nån av er innan jag ger mig av för att döda Potter.”

”Hur skulle det hjälpa?” frågade Ginny.
”Jag antar att vi får reda på det snart.” svarade Hermione intresserat.

Ansiktena runt omkring honom såg enbart chockade ut – han kunde lika gärna ha tillkännagett att han ville låna en av deras armar.
”Inga frivilliga?” sa Voldemort. ”Låt mig se… Lucius,

Allas blickar vilade nu på Draco som generat tittade ner.

…jag ser ingen anledning för dig att ha nån trollstav längre.”
Lucius Malfoy tittade upp. Hans hy såg gulaktig och vaxartad ut i skenet från brasan och ögonen var insjunkna med stora skuggor under. När han talade var rösten hes.
”Herre?”

”Är Lucius Malfoy involverad i detta, det tror jag inte en sekund på” sa Umbridge bestämt.
”Det är som du själv sa, boken säger inget förutom sanningen.” svarade Harry och log falskt.

”Din trollstav, Lucius. Jag behöver din stav.”
”Jag…”
Malfoy kastade en blick på sin hustru.

”Moster Narcissa, jippie…” sa Tonks ironisk.
”Inte lika illa som…” började Remus och log.
”Moster Bellatrix, nej…” Tonks skrattade.

Hon satt och stirrade rakt fram, lika blek som han, med det långa blonda håret hängande nerför ryggen, men under bordet slöt sig hennes smala fingrar ett kort ögonblick om hans handled. När Malfoy kände hennes beröring stack han in handen innanför klädnaden, drog fram en trollstav och skickade den vidare till Voldemort, som höll upp den framför sina röda ögon och granskade den noggrant.
”Vad är den gjord av?”
”Alm, herre”, viskade Malfoy.
”Och kärnan?”
”Draksträng – hjärterot från en drake.”
”Bra”, sa Voldemort.

”Beröm från V, bra jobbat.” flinade Charlie

Han drog fram sin egen stav och jämförde längden.
Lucius Malfoy gjorde en ofrivillig rörelse; under en kort sekund såg det ut som om han väntade sig att få Voldemorts trollstav i utbyte mot sin egen. Gesten undgick inte Voldemort,

”Woow… nu är Malfoy ute på djupt vatten.” utbrast Ron
”Ronald!” Molly kollade på honom med en varnande blick innan hon fortsatte att läsa;

… vars ögon vidgades med en illvillig glimt.
”Skulle jag ge dig min stav, Lucius? Min stav?”
Någon i mängden flinade.
”Jag har gett dig din frihet, Lucius, räcker inte det för dig? Men jag har märkt att du och din familj verjat allt annat än glada på senaste tiden… är det nånting med min närvaro i ditt hem som du inte gillar, Lucius?”
”Ingenting… ingenting, herre!”
”En sån lögnare du är, Lucius…”
Den mjuka rösten

”Mjuka rösten?” Harry såg ut som han inte trodde sina ögon.

… verkade fortsätta att väsa också efter att den grymma munnen hade slutat röra sig. Ett par av trollkarlarna rös ofrivilligt till då väsandet blev högre; man kunde höra någonting tungt som gled tvärs över golvet under bordet.
Den väldiga ormen dök fram och klättrade långsamt uppför Voldemorts stol. Den höjde sig allt högre, till synes utan slut, och lade sig till vila runt Voldemorts axlar. Halsen var lika tjock som låret på en man, ögonen med sina lodräta springor till pupiller stirrade utan att blinka. Voldemort smekte frånvarande djuret med långa, smala fingrar medan han fortfarande tittade på Lucius Malfoy.
”Varför ser Malfoys så olyckliga ut över sitt öde? Är inte min återkomst, min erövring av makten, just det som de påstod sig önska i så många år?”
”Naturligtvis, herre”, sa Lucius Malfoy. Hans hand skakade när han torkade bort svetten från överläppen. ”Vi önskade det verkligen och det gör vi nu också.”

”Du också Draco?” frågade Ron och såg på den inte längre så kaxiga Malfoy.

Till vänster om Malfoy nickade hans hustru konstigt och stelt, med ögonen bortvända från Voldemort och ormen. Till höger kastade hans son Draco, som hade stirrat upp på den orörliga kroppen ovanför, en snabb blick på Voldemort och tittade bort igen, skräckslagen för att möta hans ögon.
”Herre”, sa en kvinna vid mitten av bordet med en röst som var hopsnörd av rörelse, ”det är en ära att ha er här, i vår familjs hus. Inget nöje kunde vara större.”

”Och där har vi moster Bella.” suckade Tonks och Remus flinade.
Ginny och Hermione gav dem den blicken (författares notering: Ni vet när man vet några är kära men de inte vet de själva), Tonks kollade på dem, ”Vi två? Jag vet inte jag.”
Remus instämde generat.

Hon satt bredvid sin syster, lika olik henne till utseendet, med sitt mörka hår och sina tunga ögonlock, som hon var i hållning och uppträdande. Medan Narcissa satt stel och livlös lutade sig Bellatrix fram mot Voldemort, för enbart ord räckte inte för att visa hennes längtan efter närhet.

Eleverna gav ifrån sig ett äcklat ljud.
”Jag hoppas för guds skull att hon inte skiljer sig och gifter sig med Voldemort, tänk bara, Morbror Voldemort…” Tonks såg förfärad ut och några fnittrade.

”Inget nöje kunde vara större”, upprepade Voldemort och vred huvudet lite på sned medan han betraktade Bellatrix. ”Det betyder en hel del, Bellatrix, när det kommer från dig.”
Färgen steg på hennes kinder och ögonen svämmade över av tårar av förtjusning.
”Herre, ni vet att jag talar sanning och ingenting annat!”
”Inget nöje kunde vara större… inte ens jämfört med den lyckliga tilldragelse som har ägt rum i er familj den här veckan, efter vad jag hört?”

”Vad skulle det kunna vara?” sa Tonks pessimistiskt, Ginny log, ”Var inte negativ nu Tonks.”

Hon stirrade på honom med öppen mun, tydlig förvirrad.
”Jag vet inte vad ni menar, herre.”
”Jag talar om din systerdotter,…

”Woooh, vad har jag gjort? Om Voldemort talar om det…”
”Kriminella grejer” skrattade Remus.
”Typ trillat över Orden så att ingen kan gå.” svarade Tonks ironiskt.

…Bellatrix. Och även er, Lucius och Narcissa. Hon har just gift sig med varulven Remus Lupin.

”VAA?” Tonks och Remus skrek rakt ut.
”Vi visste det” ropade Hermione och Ginny.
Hunden skällde glatt, ”Oj gratulerar Tonks, Remus” Ron skrattade och Harry log stort.
”Du gav dig äntligen alltså…” viskade Tonks, Remus såg generad ut.
”Antar det…” viskade han tillbaka nervöst eftersom att alla i stora salen stirrade på dem.
Tonks log stort.

…Ni måste vara oerhört stolta.”
Det kom ett utbrott av hånfullt skratt runt bordet. Många lutade sig fram för att utbyta muntra blickar, några dunkade i bordet med knytnävarna.
Den stora ormen, som ogillade oväsendet, öppnade gapet och väste ilsket, men Dödsätarna hörde det inte, för de var så jublande glada över Bellatrix och Malfoys förödmjukelse. Bellatrix ansikte, som alldeles nyss rodnat av förtjusning, hade fått en ful, rödflammig färg.

”Pay back!” muttrade Tonks glatt.

”Hon är inte nån systerdotter till oss, herre!” skrek hon över de uppsluppna glädjeyttringarna.

”Det där är djup förnekelse, min mamma är hennes syster… då blir jag hennes systers dotter…”
”Ni ser ju inte alls ut som varandra i alla fall!” sa Neville som rös till när han hörde Bellatrix namn.
”Vem vet, jag kanske är en kopia, jag kan morpha mig..” Tonks log.

”Narcissa och jag har inte träffat vår syster sen hon gifte sig med smutsskallen. Den där flickungen har inget med nån av oss båda att göra, och inte heller odjuret som hon gifte sig med.”

Remus såg skyldig ut, Tonks skrattade, ”Sexy beast åminstone.”
Eleverna som haft Lupin och Lupin själv såg generade ut.

”Vad säger du, Draco?” frågade Voldemort, och trots att hans röst var låg hördes den tydligt genom visslingarna och gliringarna. ”Ska du sitta barnvakt åt valparna?”

Draco såg generad ut när ilskna och förvånade blickar sköts åt honom, Remus såg skräckslagen ut och Tonks fnittrade nervöst.

Munterheten steg. Draco Malfoy tittade förfärat på sin pappa, som stirrade ner i knät, och fångade sedan upp sin mammas blick. Hon skakade nästan omärkligt på huvudet och återtog sedan sitt eget uttryckslösa stirrande på väggen mitt emot.
”Nu räcker det!”, sa Voldemort och klappade lugnande den ilskna ormen. ”Nog nu.”
Skrattet dog omedelbart ut.

”Umbridge, ni två kan ju para ihop, ni är båda lika bra på att dra ur glädjen ur livet.” sa Fred och George nickade medhållande.

”Många av våra äldsta familjeträd blir lite sjuka med tiden”, sa han och Bellatrix tittade på honom, andlöst och vädjande. ”Ni måste beskära ert, för att hålla det friskt, eller hur? Skära bort de delar som hotar det övriga trädets hälsa?”

”Mamma, varför…” började George, ”… gör inte vi det?” avslutade Fred och de stirrade ilsket på Percy.
”Fred och George, det räcker nu!” sa Molly strängt innan hon fortsatte.

”Ja, herre”, viskade Bellatrix och hennes ögon fylldes återigen med tårar av tacksamhet. ”Vid första tillfälle som visar sig!”
”Du ska få det tillfället”, sa Voldemort. ”Och i din familj, som i hela den övriga världen, ska vi skära bort den röta som infekterar oss, tills det enbart finns renblodiga kvar.”

”De kommer aldrig lyckas.” muttrade Hermione till Gryffindorarna som nickade, några i Slytherin log vagt.


Voldemort höjde Lucius Malfoys trollstav, riktade den direkt mot den långsamt roterande gestalten som hängde över bordet och snärtade snabbt till med den. Gestalten kom till liv med ett jämrande och började kämpa mot osynliga band.
”Känner du igen vår gäst, Severus?” frågade Voldemort.
Snape höjde blicken till det uppochnervända ansiktet. Alla Dödsätarna tittade upp på fången nu, som om de hade fått tillåtelse att visa nyfikenhet. När hon snurrade runt och hamnade mitt i ljuset från brasan sa kvinnan med sprucken och skräckslagen röst: ”Severus! Hjälp mig!”
”Å, javisst”, sa Snape då fången långsamt vreds bort igen.
”Och du då, Draco?” frågade Voldemort och strök ormens huvud med sin fria hand.
Draco skakade ryckigt på huvudet.

”Då är det ingen elev.” sa McGonagall halv högt och lättade suckar hördes runt om.
”Om det inte är en ny elev.” svarade Hermione och stämningen sänktes igen.

Nu när kvinnan hade vaknat tycktes han inte kunnat se på henne längre.
”Men du skulle förstås inte ha valt hennes lektioner”, sa Voldemort.
”För dem av er som inte vet det kan jag tala om att Charity Burbage,

Stora salen föll i tystnad och alla lärare såg på Charity Burbage som nu skakade skräckslagen, McGonagall klappade henne lugnande på axeln, ”Ska vi fortsätta?” frågade Molly, Charity nickade.

…som är med oss här i kväll, tills alldeles nyligen undervisade på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom.”
Det hördes små läten av förståelse runt bordet. En bred, kutryggig kvinna med spetsiga tänder skrockade högt.
”Ja, professor Burbage lärde häxors och trollkarlars barn allt om mugglare… att de inte är så olika oss…”
En av Dödsätarna spottade på golvet. Charity Burbage snurrade fram mitt emot Snape igen.
”Severus…snälla du… snälla du…”
”Tyst”, sa Voldemort med en ny snärt på Malfoys trollstav och Charity ystnade som om någon lagt en munkavle på henne. ”Professor Burbage, som inte nöjde sig med att fördärva och förorena sinnena på trollkarlsbarn, skrev förra veckan ett lidelsefullt försvar för smutskallar i The Daily Prophet. Trollkarlarna, säger hon, måste acceptera de här tjuvarna som stjäl deras kunskap om magi. Att de renblodiga minskar i antal är ett högst önskvärt förhållande, säger professor Burbage... hon skulle vilja att vi alla gifte oss med mugglare… eller med varulvar för också för den delen…

Remus såg generat på Tonks som log glatt emot honom.

Ingen skrattade den här gången, för de gick inte att ta miste på ursinnet och föraktet i Voldemorts röst. För tredje gången hamnade Charity mitt framför Snape under sitt roterande. Det rann tårar från ögonen ner i håret på henne. Snape tittade likgiltigt tillbaka på henne medan hon långsamt svängde bort från honom igen.
”Avada kedavra.”
Det uppflammande gröna ljuset lyste upp alla rummets hörn.
Charity föll med ett ljudligt brak ner på bordet under, som darrade och knakade.

Hela stora salen var nu i chock, hade Voldemort verkligen dödat kvinnan?
Umbridge såg nervöst bort och sen tillbaka igen, ”Säkert bara en dröm, hum, det kommer säkert snart att avslöjas att detta bara var en dröm, seså Charity upp med hakan.”

Flera av Dödsätarna hoppade bakåt i sina stolar. Draco ramlade ur sin ner på golvet.
”Middag, Nagini”, sa Voldemort mjukt och den väldiga ormen vajade och gled från hans axlar ner på det blankpolerade bordet.

”Nej men usch vad äckligt.” sa Fred högt.
”Det var faktiskt slutet på det kapitlet.” sa Molly och alla i salen lättade något när de fick reda på att inga fler detaljer om ormen skulle läsas upp.
”Då fortsätter vi med att under måltiden läsa kapitel 2.” sa Umbridge bestämt, ”Vem vill läsa?”

”Jag kan läsa” svarade Dumbledore lugnt.
Molly gav honom genast boken.


Vad tycker ni?
Vill ni ha mer?
Kram! =)

Jag vill LÄTT har mera! NUUU!

Skriv ett till kapitel NU!!!!

Ja, fortsätt snälla :d älskar sådanahär ficar :3

Meeer. Annars AVADA KEDAVRA Hehe förlåt. Hoppas du inte tog illa upp. Menade det inte för om jag dödade dig hur skulle du då kunna skriva mera. Kanse skulle kunna tortera dig.....glöm att jag sa det............

Jag kommer ta bort min användare, men jag kommer skapa en ny, pga. massa saker på denna är konstigt =)

Ses snart, btw börjat skriva på ett nytt kapitel!

Detta är min nya användare! =)

Mvh F.d TonksPihl

Okej.
Nytt kapitel snart?

Mer!!!

Nytt kapitel snart om allt går som det ska kommer ett nytt kapitel inatt möjligen imorgon natt