Amaanda & Warlock (PRS)

Hoho, Amaanda

Mall
Namn: Lyra Winters
Ålder: 16
Utseende:

Personlighet: Rollas fram
Intressen: Hennes största intressen är böcker, drakar och att flyga. Hon läser väldigt mycket, särskilt om drakar som fascinerar henne väldigt mycket. Hon älskar att flyga (kvast) men tycker inte om quidditch, utan mer om att flyga omkring fritt i naturen. Hon tycker om att skriva också.
Familj: Sin mamma.
Bakgrund: Hennes pappa försvann när hon var fem år, vilket kanske betyder att han var en dödsätare ändå, som kusinens föräldrar misstänkte dem för att kanske vara. Men Lyra vet ju inte om att hon har en kusin eller vad kusinens familj trodde om dem.

Trollstav: Av lönnträ med en kärna av enhörningshår.
Elevhem: Gryffindor
Boggart: Lyra är rädd för mörkret, så hennes boggart är ändlöst mörker runt omkring henne.
Patronus: Hon kan inte frammana en men om hon skulle kunna det skulle patronusen vara en räv.

Ålder och elevhem vet vi ju i och för sig redan, men jaja.
Ursäkta att det tog ganska lång tid x)

Här kommer min mall! Förlåt att det dröjde lite. Jag har inte kommit åt internet förrän idag.

Namn: Laura Roux
Ålder: 16
Utseende:
Se bild, men här är lite extra info: Laura har honungsblont långt hår som hon ofta flätar och låter hänga längs ryggen. Hon har också väldigt gråa ögon.
Personlighet: Det är nog bäst om den rollas fram.
Intressen: Laura tycker väldigt mycket om att blanda till trolldrycker, men eftersom att hennes mamma anser det fånigt, håller Laura sig till pianolektionerna hennes far ordnat samt högarna med läxor hennes mor peppar henne till att fokusera på.
Hon gillar också att lära sig nya trollformler. En hobby hon har är att läsa om dem och bli så duktig på dem som möjligt.
Familj: Mamma, pappa och lillebrodern Louis (10 år).
Bakgrund: Laura har ett "perfekt" liv i Frankrike. Hon studerar på Beauxbatons, har en hel drös med vänner och ett hem som dammråttorna flyr bort ifrån. Hennes mugglarfödda far är väldigt rik, så familjen bor i en stor herrgård strax utanför Paris.
När Laura och Louis blir ivägskickade att bo hos sin mormor och morfar i England (som Laura knappt kan minnas att hon träffat) krossas hennes värld. Saker hon inte tänkt på på väldigt länge kommer upp till ytan. Hon minns kusinen hennes föräldrar aldrig pratar om längre, och även viskningar om att allt inte är som det verkar i släkten...

Blod: Halvblod. (Mamma: helblod. Pappa: mugglarfödd)
Trollstav: 7 tum, av björk, med villiehår som kärna.
Elevhem: Gryffindor
Boggart: När Laura möter en boggart förvandlas den till en drake. Djuret Laura har en stor skräck för. (Intressant twist på deras vänskap, tänkte jag. Om Laura avskyr drakar medan Lyra älskar dem). Men Laura har dock aldrig stött på någon boggart.
Patronus: På Beauxbatons lär man sig tidigt att bemästra patronusbesvärjelsen, så Laura är en mästare på tekniken. Patronusen tar formen av en smal, och smidig iller.
-


[Yez. Det var det det. Jag drar igång rollspelet nu. Så vi kan komma igång.
Är det ok för dig om deras mormor/farmor morfar/farfar bor på landet?]

Både Laura och Louis Roux grät den sista biten i taxin, men de gjorde det på två helt olika sätt. Lauras tårar rann ljudlöst nerför kinderna och droppade nerför hakan. Medan hennes bror svalde ner dem gång på gång utan att slita blicken från det förbigående landskapet därutanför.
Då och då kastade chauffören en otydbar blick på barnen genom den smutsiga backspegeln. Kanske undrade han över vad i hela friden det var de gjorde där. Ensamma, utan föräldrar och i ett helt främmande land.
Utanför öste regnet ner. Laura hade aldrig sett så mycket droppar på en och samma gång, och hon undrade vad hennes föräldrar hade tänkt när de skickade iväg henne och Louis. Hur kunde England vara säkrare än Frankrike? Hon förstod inte.
Plötsligt vred chauffören på huvudet. Han sa något så snabbt att Laura inte kunde snappa upp det.
"Va?"
Chauffören vände sig inte om den här gången, men han uttalade nu varje ord mycket långsamt och högt. "Var. Det. Till. Acorn Street 2. Ni. Skulle. Till?"
"Oui", sa Laura och gjorde precis som sin bror. Hon tittade ut genom fönstret.

((Helt okej, hade själv tänkt mig det. ))

Lyra hann precis sätta sig tillrätta på sätet innan bussen rivstartade. Hon grep snabbt tag i sin koffert och hindrade den på så vis från att kana iväg från henne.
Lyra befann sig ombord på Nattbussen för första gången, och hon var inte säker på om hon gillade den eller inte. Hon tvivlade inte på att det skulle ta kort tid att komma fram men samtidigt kunde hon känna illamåendet stiga i halsen, vilket inte var vidare trevligt.
Med kofferten fortfarande i ett fast grepp tog hon tag i en stolpe avsedd att hålla sig i, och såg sig omkring i bussen.
Några meter bort satt ett gäng glada unga häxor och trollkarlar. De såg ut att vara något år äldre än Lyra och de skrattade och pratade, till synes oberörda av bussens enorma hastighet.
Längst fram satt chauffören som presenterat sig som Ernie och snurrade vilt på ratten.
En bit framför henne satt en kvinna i 35-årsåldern med sin lilla son. Lyra kunde höra hur han viskade: "Jag mår illa, mamma!" till sin mor, och hur hon hyschade tillbaka.
Under ungefär tio minuter åkte Nattbussen runt i och utanför London och avlämnade folk, tills det bara vara Lyra och en gammal farbror kvar, förutom chauffören.
Ernie verkade minnas adressen som Lyra sagt när hon klev på, för efter en stunds raksträcka på en motorväg körde han in på en mindre väg och sedan stannade han med ett ryck utan för infarten till en liten grusväg.
Utanför fönstret såg Lyra en skylt med texten "Acorn Street", så hon reste sig upp och drog med sig kofferten.
"Tack", sade hon på engelska innan hon klev ut ur den lilafärgade bussen och såg den susa iväg. Hon hade lärt sig engelska av sin pappa när hon var liten, men det kändes ovant att använda språket.
Lyra började traska längs grusvägen. Långt borta kunde hon skymta ett tegelhus. Helst av allt skulle hon tagit fram sin kvast och flugit sista biten, bara för att känna solen i ansiktet och vinden slita i hennes kläder, men hon var tvingen att vara försiktig. Hon visste ju inte om det bodde mugglare här.

Efter evigheter av tystnad och regn vände Laura sig till Louis. Trots att han fortfarande envist höll kvar blicken vid det förbigående landskapet utanför fönsterrutan.
"Louis, vad tänker du på?" Frågade hon försiktigt. En ny och främmande känsla hade lagt sig till ro i hennes maggrop efter att de sagt farväl till sina föräldrar. Något som viskade att det var hon som tog hand om Louis nu. Att det var hennes uppgift när det inte fanns någon annan som kunde göra det.
Tanken skrämde Laura mer än hon ville erkänna.
Hemma i Frankrike hade de alltid haft tjänstefolk som passat upp dem. Dussintals barnflickor och husalfer som strömmade runt i huset och ordnade allt de bad, och inte bad om. Bäddade deras sängar, strök deras kläder och störtade till köket så fort de nämnde att de ville ha någonting att äta.
Det hade varit perfekt, och nu fanns det ingenting kvar. Bara Laura och hennes lillebror. Och eftersom att hon var äldst av de båda kände hon att allt ansvar låg på hennes axlar. Det var hon som skulle se till att de klarade sig nu.
Hon återvände från sin tankegång i samma sekund som Louis lutade huvudet mot fönsterrutan, fortfarande med blicken fäst vid landskapet därutanför.
"Jag saknar Ted", sa han tyst. Ted var katten Louis's hittat på gatan för något år sedan. Våra föräldrar hade varit förfärade då han kom in med honom i famnen. En mycket undernärd gul katt som såg ut att kunna ramla ihop och dö i vilket ögonblick som helst. Men Louis fick behålla honom. När Lauras lillebror grät var det svårt att inte ge vika. Det visste alla i familjen Roux.
Men nu när de flyttat fanns det ingen återvändo. Hur mycket Louis än tjatade fick han inte ta med sitt husdjur. Det var bara så det var. Och det knäckte honom.
"Mamma och pappa kommer ta hand om honom", sa Laura bestämt.
Taxichauffören blängde på dem genom backspegeln. Han förstod inte ett ord av deras franska. Laura önskade att de använt sig av flampulvernätverket istället för mugglarnas resesätt. Men det ryktades att Ni-vet-vem infiltrerat och tagit kontroll över hela anslutningen, så deras föräldrar tillät dem inte att använda det. Det säkraste var flygplan och bil, ironiskt tyckte Laura, att mugglarna hade något som var säkrare än trollkarlarnas.
"Nej", svarade Louis nu. Han blinkade och svalde. Rösten var alldeles darrig. "De kan inte klara det. Ted behöver mig! Tänk om de ger honom fel mat? De kommer ge honom fel mat. De vet inte att han ogillar fodret vi köper till honom, och att han helst vill ha resterna från köket..."
Det var jobbigt att se Louis så upprörd.
Laura vek nervöst upp armarna på hennes ljusblåa jeansskjorta. "Du får skicka en uggla till mamma och pappa så fort vi är framme och berätta."
"Men vi har ingen uggla!" Utbrast Louis. "De är också hemma i Frankrike!"
"Jag är säker på att mormor och morfar har en att låna ut till dig", svarade Laura kort.
Louis tittade på henne med sina mörkgröna ögon. Men när chauffören häftigt vred på ratten skakade han på huvudet och återgick till att stänga in sig i sin egen privata bubbla.
Snart blev det glesare och glesare mellan husen. Villorna byttes ut mot grönska och skog. Lauras mamma hade talat om för dem att de skulle bo på landet. Om inte utsikten utanför ljög betydde det att de snart var framme.

[Jag kommer hem på måndag! Sen kommer jag kunna skriva oftare ]

Det lät om kofferten när Lyra drog den efter sig på grusvägen. Praktiskt nog var den försedd med hjul under, något som gjorde hennes färd mycket lättare.
En kylig vind blåste förbi och med den hand hon inte höll koffertens handtag i drog Lyra jeansjackan tätare kring sig. Hon hade sina trollkarlskläder i packningen men var för tillfället klädd i mugglarkläder.
När Lyra var yngre hade hon bott i ett kvarter med mestadels häxor och trollkarlar, där folk var mindre försiktiga med sin magi jämfört med andra platser. De få mugglare som bodde där fick bara en lätt glömskeförtrollning om de såg något de inte borde sett.
Lyra hade verkligen trivits där, men när hennes pappa försvann blev det ont om pengar. Hon och hennes mamma bodde kvar i några år innan de flyttade till en lägenhet i en större stad, där majoriteten var mugglare. Det var där Lyra börjat bära mugglarkläder för att inte dra uppmärksamheten till sig, och hennes mamma hade gjort likadant.
Medan hon funderat över allt detta hade hon kommit längre på vägen än hon märkt. Bara ett tiotal meter bort låg ett sandfärgat tegelhus.Runt omkring fanns en grönskande trädgård, och Lyra kom på sig själv med att le. Under åren hon bott i lägenhet hade hon saknat att ha en trädgård.
Lyra började gå längs trädgårdsgången och drog in lukterna av gräs och blommor i näsan. Väl framme vid dörren knackade hon på och väntade på att någon skulle öppna.

((Okej c: Själv kommer jag att åka bort på onsdag, men jag kanske kommer att kunna skriva någon gång ändå.))

[Du får ha det så bra dit du nu ska åka ]

När taxichauffören häftigt bromsade in flög både Laura och Louis framåt i bilen. Laura hade varit så djupt försjunken i sina tankar att det var förvirrande svårt att kravla sig upp ur dem. Hon kastade en blick på sin bror i samma sekund som dörren i framsätet sparkades upp. Louis såg lika chockad ut som hon kände sig. Hans honungsblonda hår var tilltufsat där han vilat huvudet mot rutan och ögonen höll han bara halvt öppna mot tröttheten.
De tog av sig sina säkerhetsbälten och klättrade ut ur bilen, sträckte på sig. Utanför regnade det inte längre. Fåglarna kvittrade förtjust och solen gassade vänligt över deras huvuden. Himlen var blå som när på ett par tjocka fluffiga moln. Men en lätt kylig vind inkräktade i luften och drog ner intrycket av att det här var en mycket fin sommardag.
Laura såg sig omkring ännu en gång. De stod i kanten av en böljande stig av asfalt och i början av en lång, smal grusväg som ledde till ett hus långt, långt bort i fjärran. Laura kisade mot den lilla siluetten och tänkte att det var allt för långt bort för att vara stället där de skulle bo. Men när hon tittade omkring på allt annat i omgivningen hittade hon ingenting annat av intresse, bara en tät skog och en massa fält fram till den knappt synliga villan. Kanske, tänkte hon, skulle de bara stanna så att alla kunde sträcka på benen innan de körde vidare.
Med ens blev Laura medveten om chauffören. Han var i full färd med att hetsigt bära ner deras koffertar ur bagageluckan. Han rullade dem sedan oförsiktigt mot deras fötter. Louis limegröna bagage fick övervikt och föll ner över hans ben. Han bet sig i tungan för att inte skrika högt mot smärtan då han reste den upp igen.
"Sådär ja, ungar", sa chauffören. "Då är vi framme på Acorn Street. Hade ni pengar för betalningen...?"
Laura drog upp ett tillknycklat kuvert ur jeansskjortan och räckte det till honom. Inuti låg exakt uträknat pris för bilresan. Deras far hade ordnat alltsammans innan de åkte. För varken Laura eller Louis var särskilt insatta i hur mugglarnas valuta fungerade. Den var så många gånger mer komplicerad än trollkarlarnas.
"Perfekt", sa chauffören när han räknat alla sedlar. Han log. "Det är här våra vägar skiljs åt. Ta hand om er."
Laura hade inte uppfattat innebörden av hans ord förrän hon hörde bildörren slå igen efter honom och motorn vråla igång på nytt.
"Vänta!" Laura sprang runt bilen. Gruset knastrade under hennes skor.
Chauffören rullade motvilligt ner rutan. "Vad?" Sa han, plötsligt irriterad.
Laura letade i huvudet efter sin engelska. "Men... dy kan inte lämna oss 'är. Jag ser inget 'ys som till'ör vår mormor och morfar."
"Däruppe." Chauffören stack ut ett tjockt finger. Laura följde riktningen med blicken och insåg att han pekade rakt på det ljusa tegelhuset hon tidigare lagt märke till.
"Men", började hon. "Det är inte möjligt. Det är jy väldigt långt att gå. Varför kör dy inte längre fram, till 'yset?"
"Det här är Acorn Street." Han var nästan hånfull på rösten nu. Det var vad ni sa, och det är hit jag tar er. Egendomen däruppe äger allt från fälten till där vi står nu. Så det är inte möjligt för mig att köra er längre utan att hamna i trubbel. Våra vägar skiljs åt här."
Laura förstod inte vad han babblade om. "Jag förstår inte", sa hon. "Dy måste jy kunna köra ypp till 'yset om det är vår mormor och morfar som äger det. Det du säger är jy inte logiskt."
"Nä, vet du va!" Sa chauffören och blev blossande röd i ansiktet. Han blåste upp sig. "Jag har kört taxi i fjorton år och det är löjligt att ni tror sig veta mer om mitt yrke än vad jag gör. Jag kan inte köra upp till ditt förbannade hus! Så är det med den saken!"
Och så rullade han upp rutan mitt i Lauras ansikte, tryckte gasen i botten och försvann ut på den breda motorvägen med två övergivna barns blickar efter sig.

[Jag vet inte varför det blir så superlångt hela tiden. Hoppas det inte gör något(?) Det kommer nog bli mer lagom längd när våra karaktärer börjar prata med varandra.]

((Tack ^^ Hoppas du haft det bra där där du varit också ))

Lyra sänkte handen från dörren och lade märke till ett kikhål i den. Hon tog ett steg undan från porten, drog med sig kofferten och försökte att med fötterna borsta av sina skor, som under promenaden på grusvägen blivit dammiga. Långt borta hörde hon ljudet av en bil som rivstartade.
Just när Lyra började undra om hon någon skulle släppa in henne eller inte, såg hon en skugga svepa förbi nyckelhålet. Ett ögonblick senare hörde hon ett lås vridas om och dörren öppnades av en gammal kvinna med grått, lockigt hår till axlarna och bruna ögon som liknade hennes, inramade av runda glasögon.
På en lång stund sade hon inget alls, och Lyra antog att hennes farmor väntade på att hon skulle presentera sig först.
"Jag är Lyra", fick hon fram och sedan visste hon inte vad hon skulle säga.
Hennes farmor nickade bara och klev åt sidan så att Lyra kunde gå in. Farmodern visade snabbt vart matsalen, toaletten och diverse andra rum fanns, och hon följde efter dragandes på kofferten. Den var för tung för att bära, så hon hoppades innerligt att hjulen inte repade golvet.
Farmodern stannade framför en spiralvriden trappa och sade: "Rummet ni kan sova i finns där uppe. Andra dörren till vänster. De andra borde komma med tix ... taxi ... hur som helst, de andra borde komma snart."
"De andra?" upprepade Lyra förbryllat, men farmodern gav henne bara en svårtydd bluck och försvann.

((Ne,j det gör verkligen inget, jag tycker snarare att det är roligare att läsa då c: Och ja, jag tror också att det blir kortare när karaktärerna möts.))

[Det har jag haft. Men nu är jag hemma ]

"Vilken idiot", muttrade Louis, tätt följd av en rad knappt hörbara svordomar på vass franska. Laura fick hindra en impuls för att inte slå till honom över armen, som deras mor alltid gjorde när de gick över gränsen på något vis.
"Det är bara att strunta i", sa Laura istället och greppade handtaget på hennes vita bagage. Kofferten hade med husalfernas hjälp förvandlats till någonting som både gick att rulla och dra (hennes far kallade den för "en resväska" . "Det kanske är kortare väg än vad det ser ut."
Louis ryckte på axlarna och tittade ut över fälterna som hemsökte vägen enda fram till punkten där det lilla huset låg.
De gick under tystnad ett slag. Gruset dammade ner deras skor och kylan i vinden tvingade dem att tänka på bästa sättet att förbli varma. Laura knäppte sin ljusa jeansskjorta, medan hennes bror drog upp luvan på sin gröna munkjacka. Det doftade starkt av aromer Laura aldrig känt förut, och hon anade att det var blommorna på fälten runt omkring dem. De doftade annorlunda, men ljuvligt. Hjulen på deras väskor knarrade beklagande då de drogs fram över gruset.
"Vet du om att vår kusin också kommer för att bo här?" Undrade Laura, mest för att de inte skulle förbli tysta hela vägen.
"Vår kusin?" Louis tittade på sin syster med höjda ögonbryn. "Jag visste inte ens att vi hade en kusin. Sa mamma och pappa det till dig, eller?"
"Ja", sa Laura. "Jag vet inte heller så mycket om henne. Bara att hon också ska bo här."
"Varför?"
"Samma anledning som vi är här för. Det är för farligt i hennes land när Ni-vet-vem spökar, precis som det är i vårt."
"Hur vet du allt?" Frågade Louis. Han sparkade på en sten. Den studsade över gruset och stannade några meter fram, väntande på nästa smäll.
"De pratade ganska mycket om det när du var liten. Men inte längre."
"Varför inte längre?" Alla dessa varför som existerade i Louis huvud var makalösa.
"Jag vet faktiskt inte. De bara slutade att prata om det en dag. Eller de pratade i alla fall inte öppet om det?"
"Vad betyder 'öppet'?"
"Att de i alla fall inte pratade om det när jag hörde på", förtydligade hon. "Men jag antar att vi får reda på det snart. Om hon är här före oss då, såklart. Annars får vi nog reda på det ändå, förr eller senare."
De hade kommit tillräckligt långt fram på stigen för att lägga märke till vissa drag på huset. Det var en gammal tvåvåningsvilla i sandfärgat tegel, som var omringad av en grön, stor trådgård. Här och var växte konstiga tentaklar upp. En viss gul sort vinkade till och mrd åt dem då de passerade.
"Vi är typ framme nu", sa Louis lågmält. Som om han trodde trädgården kunde uppfatta varenda ord som kom ur hans mun och utnyttja det emot honom vid senare tillfällen.
"Ja", sa Laura och tittade upp på solen. Den stod högt på himlen, precis ovanför det sandfärgade huset.

[exakt .__.]

Efter att ha tagit sig upp för trappan med den tunga kofferten stannade Lyra och pustade ut. Trappan var brantare än den verkat.
Sedan tog hon åter tag om koffertens handtag och fortsatte genom en bred korridor tills hon var framme vid andra dörren till vänster. Det gamla handtaget var kallt när Lyra drog i det och öppnade dörren.
Rummet innanför rymde fyra sängar med kistor vid ändarna och en stor garderob i ena hörnet. En dörr ledde till ett litet badrum.
Lyra satte sig på en av sängarna och ställde kofferten bredvid. Hon antog att det inte var någon idé att packa upp då det inte var särskilt långt kvar tills hon skulle åka till Hogwarts.
Det luktade gammalt och instängt i rummet så Lyra öppnade ett av de stora fönstrena för att vädra lite. När hon stod där framför det öppna fönstret med vinden fläktandes i ansiktet greps hon plötsligt av en stark vilja att flyga.
Hon visste inte om hon fick för sin farmor och farfar eller om mugglare rörde sig i närheten, och det var egentligen bara några dagar sedan hon flugit sist. Men de där få
dagarna kändes plötsligt som evigheter och Lyra kunde inte längre tygla sin längtan. Hon fick snabbt upp sin kvast ur kofferten och flög ut genom fönstret.
Den kalla luften kändes underbar mot hennes hud och hon steg högre och högre. Hon kunde se att huset hon nyss befunnit sig i var det enda på långt håll. Hon tittade ned över fälten, grusvägen och motorvägen längre bort och njöt av frihetskänslan.
Lyra lade märke till två små prickar nere på grusvägen och sjönk försiktigt för en närmare titt. Den ena såg ut att vara ungefär som hon själv i storlek och den andra lite mindre.
Plötsligt mindes hon sin farmors ord om "de andra". Kunde det vara dem?
Lyra visste inte, men eftersom hon helst inte ville bli sedd av dem flög hon tillbaka mot huset.

"Titta på den här!" Hörde Laura sig själv utbrista. Hon hade stannat till vid en växt som växte helvilt bakom staket, strax intill grinden Louis var i färd med att öppna. Växten hade stänk av en kolmörk färg på sina skjälkar och de runda blommorna mitt på bladen sprudlade av en stark rodnande rosa kulör. Laura kunde inte släppa den med blicken för en sekund. Det kliade i fingrarna när hon föreställde sig vad man kunde blanda till för trolldrycker med en alldeles färsk Rodnande Purpurkackerlacka. Och hon blev ännu ivrigare när hon tänkte på vad det mer fanns att upptäcka i den magnifika trädgården.
"Laura!" Gnällde Louis från hennes sida. "Kom med då!"
När hon inte svarade, alldeles uppslukad av växtens skönhet, himlade Louis med ögonen och gick igenom grinden utan henne.
Laura stod kvar. Hon stirrade på blomman och kände plötsligt att hon var tvungen att röra vid den. Det som förut bara funnits i hennes trolldrycksvolymer fanns nu framför hennes ögon.
Hon hade ingen möjlighet att hindra sig själv. Innan Laura visste ordet av det hade hon placerat fingrarna på en av bladen. Blommorna rös under hennes beröring, allt växten var blev levande. Hon kunde känna livet från den pulsera genom hennes fingertoppar och...
"Här har vi någon som intresserar sig för växter." Sa en röst.
Laura hoppade till. I samma veva som hon kvickt drog undan handen och tittade upp. En man med gråvitt hår och pigga ansiktsdrag haltade fram till de båda syskonen. Det såg ut som om han tagit sig fram från husets baksida. Laura tänkte att han måste hört Louis gnälla tidigare och kommit för att se efter vad som stod till.
"H-hon rörde den i-inte", stammade Louis nervöst. Han snubblade tillbaka genom grinden och ställde sig bredvid sin syster. "H-on t-tittade bara."
"Det tror jag säkert", sa den gamla mannen och blinkade åt Louis. Han stod nu tillräckligt nära för att Laura skulle kunna urskilja hans ansiktsdrag bättre. Det var ögonen som hennes uppmärksamhet drogs till. De var lika intensivt gråa som hennes. Och ansiktet sprudlade av karisma. Laura kom på sig själv med att vilja le genom att bara se på honom
Bitarna föll på plats innan mannen hunnit presentera sig. Det här var hennes morfar.
"Jag heter Aaron", presenterade han sig på stark brittiska. "Jag är er morfar."
Både Laura och Louis fick tunghäfta.
Deras morfar skrattade ett smittsamt skratt som lättade upp hela stämningen. "Du heter Laun... Laura, va? Och lille Louis måste det här vara. Välkomna till Acorn Street."
"Tack", sa laura, medan Louis förblev tyst. 
Laura mindes plötsligt den otrevliga taxichauförren. Tänk om morfadern hade väntat på att de skulle dyka upp länge? "Förlåt om vi är lite sena", sa hon på darrig engelska. "Mygglaren vi åkte 'it med vägrade att köra oss enda ypp till 'yset. Vi försökte verkligen, men 'an vägrade trots att vi pekade yt vart vi skylle."
Till hennes förvåning skrattade Aaron igen. Först rodnade hon i tron att det var hennes skrangliga engelska som roade honom, men snart gick det upp för henne att det var något helt annat.
"Jag och din mormor har kastat skyddsförtrollningar över området. Vi kan trolla hur mycket vi vill utan att en själ utanför vår värld ser vad som händer. Inte konstigt att den där mugglaren vägrade köra upp er hit. Det kan ingen av dom!"
Det var plötsligt lätt att förstå varför taxichauförren varit så otrevlig. Laura behövde inte tvinga sig att le, hon gjorde det automatiskt. Hon tyckte redan om den här främlingen som kallade sig själv för hennes morfar.
"Ska vi gå in?" Frågade Aaron, mest vänd till Louis. "Er mormor är nog därinne och väntar på att ni ska dyka upp."
Louis höll sig tätt intill sin syster när de följde efter. Laura undrade om han förstod något av engelskan, eller om orden som kom ur morfaderns mun var helt främmande för honom.