Du stal mitt hjärta, kan jag låna ditt? (PG)

Hej alla, det här är alltså den andra, fristående, delen av min drarry-fanfiction: Jag har inget liv är det okej om jag tar ditt?

()

Taggar mina läsare i den förra som kanske skulle kunna vara intresserade:
SingWithIce
Freddelito
kitto
Andy Six
PPP
Majaluna
Anne Potter
Minihäst
Noorkuu
Choppa
fashion7
HP_Maja
Fairy Tale
luna lovegood 21

Ja, jag har inte så mycket mer att säga, hope you enjoy it!

Kapitel 1

Draco
Där går han. Mitt hjärta börjar rusa när jag ser honom, som om det försöker göra uppror och hoppa ur mitt bröst. Hela sommaren har jag undrat om han fortfarande kommer att vara lika vacker när jag ser honom igen, men jag har haft fel. Han är vackrare. Jag biter mig i läppen för att inte ropa på honom, tvingar mig själv att vända bort blicken. Kall och hård, inte en känsla. Där, där kommer han springande mot mig, säger ingenting. Drar mig bara intill sig och kysser mig. Jag hade intalat mig själv att det skulle vara så enkelt, jag skulle klara av det här. Men hur min kropp reagerar på hans läppar mot mina gör mig rädd. Om min puls var hög förut så är det ingenting mot nu, jag skulle överväga att besöka en doktor om jag inte var upptagen med att hindra mina händer från att fläta in fingrarna i hans hår, röra vid honom, dra honom ännu närmare. Jag pressar ihop läpparna för att de inte ska öppna sig, besvara hans kyss. Istället drar jag mig undan. Hans sårade ansiktsuttryck gör ont i mig, men det är inget emot vad jag har att vänta. ”Vad är det?” Säger han lågt. ”Fick du inte min senaste uggla? Den måste ha blåst bort eller något, du vet ju hur liten hon är.” Han drar på munnen men jag är fortfarande lika allvarlig och hans leende dör ut. För jo, nog fick jag hans uggla alltid. Eller, min far fick tag i hans uggla. Minnena från den kvällen har jag försökt trycka undan, men nu väller de upp igen och jag knyter händerna hårt. Mina försök att ta ifrån honom brevet, han som bara puttade undan mig. Hans min när han hade läst klart, han såg på mig som om jag vore något illaluktande, en sopa. Han som skrek åt mig, jag som skrek tillbaka. Han som tryckte upp mig mot väggen, han som slog mig. Igen. Igen. Mamma som grät och bad honom att sluta, jag som hulkade fram att jag förstod, att jag skulle göra som han sa. Allt han sa. Jag hade aldrig kunnat ana att det skulle vara såhär svårt, men jag är tvungen. Jag ser på honom under lugg, hans läppar, hans ögon. Helvete. ”Harry, jag fick ditt brev.” Säger jag långsamt. ”Jag svarade inte. Jag vill inte umgås med dig mer, det där förra hösten var en engångsgrej och jag vill inte att du ska tro att vi är ihop eller något.” Jag ser hur hans gröna ögon fylls av tårar innan jag vänder mig bort och tränger mig fram genom den överfulla korridoren.

SÅ BRA! ♥ OHH HELL NOOO :C

Sorgligt, men alltid lika bra♥

Omg, underbart♥
Typ dör varje gång jag läser en drarryFF :3
Åh, Draco

Omäjgöd ;_; asså f*** Lucius, hur vågar han!?!??! </3

Åh en uppföljare jaaaaa ♥ ♥

Lucius. Alltid han. Suck.

En del till, roligt..

Jag läser när jag kommer hem ♥

Gaah omg i love it ♥
Men Draco du skulle ju åtminstone kunna berätta för Harry hur det ligger till, och btw kan Lucius väl nt kontrollera allt? Allting var så perfekt när de kysstes och sen bara näe...
Åh du måste skriva mer snart, längtar så 8}

F*ck. You. Lucius.

Awesome kapitel iaf :'