A Sky Full Of Stars [SV]

TjaTja!
Detta är min första fanfiction och jag hoppas på att någon vill läsa den! Kom gärna med kritik så att jag kan utveckla mitt skrivande


Bra att veta:
*tredje generationen
*voldemort lever
*händelserna efter fjärde boken kan ha ändrat

Titel: A Sky Full Of Stars
Ratings: klarar du HP klarar du detta
Språk: svenska
Handling: Kimberly Johnson ska börja sitt femte år på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom, hennes bästa vän Lily Potter fortsätter sitt hemliga, förbjudna förhållande med Scorpius Malfoy, Kimberlys tvillingbröder hotar med att förstöra hennes socialliv och ingen hade trott att Albus Potter skulle gå i sin storebror James fotspår. Till råga på allt börjar mystiska saker i trollkarlsvärlden hända och rykten om att Mörkrets Herre håller på att ta över makten sprids. Inte nog med det så börjar Kimberlys omedvetna mörka förflutna hinna ikapp henne.


Kapitel 1
"Jag svär vid gud att jag ska döda er då jag får tag på er!" Illröd i ansiktet och med håret fyllt av någonting som liknade på grön gelé spurtade Kimberly Johnson nerför trappan till nedersta våningen. Framför henne sprang hennes två nästan identiska småbröder Dylan och Justin med breda, självbelåtna flin fastklistrade i ansiktet.

"Du måste fånga oss först slöfock!" Ena pojken efter den andra åkte de under köksbordet med väldigt fart att de var nära på att stöta till den medeltida vasen dekorerad med fransiga blommor i alla möjliga färger.

Kimberly nitade framför bordet och utstötte ett smärtsamt vrål då hennes höft slog ihop med bordskanten. Flera ramsor svordomar spelades från hennes mun medan hon hoppade runt bordet med händerna på höften likt en regndans.

"Titta på henne!" skrattade den ena tvillingen och pekade skrattretande mot sin syster från andra sidan om köket. "Hon ser ut som en gammal tant med ryggskott!"

"Ååh ni ska allt få se på ryggskott! Kom hit!" Jakten fortsatte genom hallen, förbi pappas arbetsrum och in i vardagsrummet. Tvillingarna svingade sig skickligt över soffan och tog till vänster intill skåpet med porslinsfigurer.

"Åh nej!" utbrast Dylan förskräckt då han upptäckte att de gått rakt i fällan. På vardera sidor om dem reste sig branta väggar med Kimberly och soffan som blockerade deras möjliga flyktvägar. Panikslaget höjde Justin händerna framför sig i en försvarande gest.

"Om du rör oss berättar vi för mamma", hotade han och spände modigt blicken på sin ilskna syster. Dylan anslöt sig med Justin i samma position med rynkade ögonbryn och hotande blick.

"Gulligt", muttrade Kimberly till svar och himlade med ögonen. "Men vi har fortfarande den här..." hon gjorde dramatiska gester mot sitt hår med händerna, "...situationen att ta hand om."

Tvillingarna utbytte en blick och Kimberly skruvade besvärat på sig, bröderna kunde praktiskt taget läsa varandras tankar ibland. Enda orsaken till varför hon hade gått in i deras rum var för att hälsa dem att mamma sagt att de skulle städa, och vips så hade en hink fylld med grön gelé fallit över huvudet på henne. Egentligen borde hon inte blivit så förvånad, men hon kunde inte hjälpa hatet som fyllde henne från fötterna till hårrötterna på huvudet.

"Skölj av det med varmt vatten", sa Justin trotsigt.
"Och skrubba med tvål och borste", sa Dylan med samma tonfall.
"Ni två är oförbätterliga..." muttrade Kimberly då hon vände på klacken för att överta badrummet för de närmaste timmarna. "Och tro inte att det här är över än!"

Utan att se sig om gick hon rakt till badrummet under trappan och låste noggrant dörren efter sig. Hennes bröder tog bokstavligen livet av henne, den enda tiden som hon kunde slappna av var då hon var på Hogwarts. Hon hade åtminstone ett år till av stillsamhet innan Dylan och Justin fyllde elva och skulle börja där med.

Hon lät vattnet till badkaret börja ryka innan hon plockade åt sig en borste och schampoo från hyllan ovanför badkaret. Hon bet ihop tänderna då det varma vattnet slog till hennes huvud och lät huden vänja sig vid värmen innan hon hårdhänt började skrubba av sig den gröna sörjan.

Dylan och Justin såg yngre ut än vad de egentligen var, men deras intelligens toppade samma nivå som elever i högstadiet. De hade redan skippat en klass i lågstadiet och läraren som de hade haft senast hade blivit irriterad över att de hade rättat henne inför klassen hela tiden.

Kimberly kunde inte förstå hur de kunde vara så smarta, enligt henne var de inget annat än djävulens barn i mänsklig form. De tog varje chans de fick att förstöra för henne och de försökte inte ens undvika att göra henne illa eller förödmjuka henne. I alla andras ögon var de däremot genier som förmodligen skulle göra världen till en bättre plats en dag, om deras hjärnor inte slog slint och förstörde världen istället.

Efter tjugominuters smärtsamt skrubbande stängde hon till sist av vattnet och hävde sig upp från badkaret. Det kändes som om någon precis slagit henne med en spikklubba flera gånger med hårda tag.

I spegeln bemöttes hon av en trött blick, delvis på grund av att armarna värkte efter skrubbande och delvis för att hon knappt fått någon sömn natten innan. Kimberlys bästa vän Lily Luna Potter hade skickat en halv roman av brev åt henne om hur arg hon var på Scorpius Malfoy för att han inte har svarat på hennes ugglor. Lily var fullt inställd på att Scorpius glömt henne under sommaren och att hon måste hitta på ett sätt att göra honom avundsjuk väl tillbaka på Hogwarts.

Kimberly suckade tungt och torkade varsamt sitt hår som om hon var rädd för att de skulle falla av efter den våldsamma behandlingen. Hon hade alltid varit stolt över sitt mörkbruna hår, det var kort i nacken som växte sig längre mot öronen. Det enda som var negativt med det var att killarna på skolan såg henne mer som en kille än en tjej. Men inte bara på grund av hennes korta hår, utan även för att hon var ett stort fan av sport, lösa byxor och munkjackor. Klänningar och kjolar undvek hon till hundra procent.

Hennes ögon var hasselnötsbruna, smala och omringade av naturligt långa ögonfransar. Hennes ansikte var relativt smalt, runt och litet med höga käkben. Pappa brukade säga att hon hade en vacker utstrålning, men Kimberly var nästan säker på att han bara sa det för att hon var hans ögonsten.

Hon hann nätt och jämt torka håret och kasta sin vita t-shirt i tvätten för att ta på sig en ren tank top då mr och mrs Johnson steg in genom ytterdörren. Som vanligt stormade Mariam in först raka vägen in i badrummet för att kolla sitt smink. Hon märkte inte ens Kimberly som hoppat ur vägen vid badrumsdörren.

"Hej gumman", suckade pappa Jack och stängde ytterdörren bakom sig. Hans redan rynkiga ansikte såg ännu rynkigare ut efter deras natt ute. Miriam brukade ofta dra med sig honom på olika affärsmiddagar som pågick hela nätterna. Hon påstod att deras familj kunde behöva publiciteten för att en dag bli någonting.

"Du ser ju pigg ut", sa Kimberly och lutade sig mot dörrkarmen till köket. "Varför fortsätter du gå på de där tråkiga tillställningarna om du hatar dem så mycket? Är det på grund av henne?" Med henne menade Kimberly sin kontroll-freak till mamma.

Det enda hon brydde sig om var hur många lager smink som hon kunde platsa i ansiktet och hur billiga plastikoperationer hade blivit. Pappa påstod att hon en gång varit riktigt mänsklig, men det hade försvunnit likt ett mynt i avloppet.

"Tala inte med det där tonfallet, Kim", sa han varnande då han passerade henne till köket. "Men jag vet vad du tänker." Han lutade sig mot diskhon med en bekymrad min. "Du vet hur det ligger till, vi har gått igenom det här tidigare."

Kimberly nickade, klart att hon förstod. Om Jack begärde en skilsmässa skulle Miriam be om vårdnaden för Kimberly, Justin och Dylan och det ville ingen av dem. Den enda orsaken varför han fortfarande höll sig kvar med henne var på grund av dem.

En hård knackning mot fönstret fick dem båda att hoppa till av förvåning. Utanför satt en stor tornuggla med spräckliga fjädrar och brev i munnen. Kimberlys kropp fylldes av förväntan då hon visste att de kom från Hogwarts.

Jack sträckte sig mot fönstret för att plocka brevet från ugglans näbb, den gav ifrån sig ett tjutande läte innan den vände på klacken och flög iväg. "Här är tre brev." Jack rynkade pannan och räckte fram det brev som det stod Kimberly Johnson på innan han ropade på tvillingarna Dim och Dum.

De följande minuterna kändes som ett rent helvete för Kimberly då bröderna läste sina brev högt på samma gång. Hon ville inte förstå det, hon kunde inte förmå sig att göra någonting. Hon ville skrika, gråta och sparka sönder någonting. Men ändå stod hon där, med sitt oöppnade brev i händerna och stirrade på sina 10åriga bröder framför sig.

De skulle börja på Hogwarts.

Jättebra