PRS - Händelserika stjärnor

Detta är.

Jag testar att vara Clementine, sen får det gå som det går ^^
Något sånt här xD

Mall
Namn: Clementine, kallas Clem.
Kön: Tjej.
Ålder: 11 år.
Utseende/vapen:
Hon använder de vapen hon får tag i, oftast en yxa eller pistol.
Bakgrund - kort: Clementine var ensam hemma med en barnvakt när zombieviruset utbröt. Hon gömde sig i sin trädkoja, till Lee fann henne och tog hand om henne. Hon och Lee slog sig ihop och mötte andra längs vägen. De begav sig till Savana för att leta efter sina föräldrar. Lee dör och Clementine blir kvar med två andra ifrån gänget som senare dör och lämnar henne helt ensam och hon tvingas försöka hitta en ny grupp.
Personlighet: Hon är smart och mogen för att bara vara elva år. Hon är praktisk och bra på att improvisera. Hon är godhjärtad och artig.
Efter att alla runt henne har dött, har hon inte längre något hopp för världen eller om att det finns något gott.
Värld: Walking Dead spelat

Namn: Clove
Kön: Kvinna
Ålder: 15 år
Utseende:

Hon är 164 cm, liten, smidig och stark.
Vapen: Knivar som är fastsatta i den svarta västen ^^
Bakgrund - kort: Hon är uppväxt i distrikt 2 där de uppfostrar sina barn till kämpar i spelen.
Hon blev uttagen och dog, men här lever hon och har vunnit spelen.
Tränar därför nya ungdomar till spelen.
Personlighet: Stark, sadistisk, arrogant, våldsam och kraftfull.
Drivs av depression och svårmod, men detta döljer hon väl.
Värld: Hunger Games
Övrigt: http://thehungergames.wikia.com/wiki/Clove

Clementine slog långsamt upp ögonen och ser rakt ut i mörkret. Hon hör ett buller, ett välbekant buller. Var hon på ett flygplan? Vem hade ett flygplan? Hon trodde att alla hade förstörts när viruset bröt ut.
Clem upptäckte att hon inte var ensam längre, men det var inte människor hon kände? Hade någon funnit henne och bestämt sig för att ta med henne? Det hade hänt förut. Clem rös till och tänkte på den otäcka mannen som hade kidnappat henne, men då hade hon haft Lee som räddat henne. Den här gången fanns det ingen som kunde rädda henne, de var alla döda.
Clem vände blicken emot skärmen när den lös upp, hon hade inte sett en fungerande tv på flera år.
Mannen pratade om något Clem inte förstod, skulle hon slås mot dem här? Var det här någon grupp som testar nya vapen? Är det vad som finns kvar av armén?
Clem tittade på chippet som satt på hennes vänster hand, det hade hon inte haft innan hon kom hit, alltså måste de ha sövt henne för att kunna sätta på henne det.
Hon hade inte mött någon grupp som varit så här organiserad, det var definitivt något annat än de grupper hon var man vid att möta. Clementine förstod att hon skulle vara tvungen att vara försiktig, särskilt om de andra runt henne var vuxna. Men hon visste också att det var till hennes fördel att vara ett barn då människor automatiskt underskattade henne. Clem tittade på väskan hon hade runt midjan, i dem låg det mannen kallade BIM, det som var ett vapen, hon hade inte sett något liknande innan. Clem försökte minnas vad för vapen hon sett på tv, men hon kunde inte.
Hon reste sig upp när dörren öppnades, människor såg tveksamma ut, att de inte litade på mannen förstod hon, men Clem tänkte inte bli puttad ut ur planet. Hon gick fram till öppningen och hoppade, det fick bära eller brista. Men hon behövde landa fort och gömma sig för de andra människorna. Hon såg ner på ön som närmade sig.
"Tack för all träning Lee" sa hon till sig själv innan hon slog i marken. Hon tittade på människorna som kom föll ifrån skyn.
Hon hade landat i en skog, hon var inte säker på vad det var för sorts skog, hon hade inte sett träd som det här innan.
Clem tog av sig fallskärmen och tittade i ryggsäcken hon bar, de hade inte tagit hennes kniv eller pistol och det var hon tacksam för, särskilt kniven då hon kunde använda den utan att bli hörd. Hon tittade på fallskärmen och skar sedan loss ett stort stycke som hon kunde använda som filt ifall det blev kallt. Sedan sprang hon ifrån platsen, nu behövde hon finna en säker plats. Hon tittade upp på träden och bestämde sig, för tillfället fick det fungera som gömställe, tills hon fann något annat.
Clem klättrade snabbt och smidigt upp för trädet och gömde sig i dess krona, om någon skulle gå förbi under skulle de inte se henne, vilket var till hennes fördel.
Nu behövde Clem bara komma fram till vad hon skulle göra och hur hon skulle överleva.

Clove såg på handen, inte rädd bara förvånad att de ändrat spelen så drastiskt. En grön sak på handen, samma sak som den sändare de brukade spruta in i deltagarna. Hon gissade att det var samma, men vem sa att de inte skulle modernisera spelen? Troligen befann hon sig på en svävare eller liknande där de var nu, det liknade den svävare som tog dem till spelen.
Hon såg sig om, så detta var hennes motståndare? Människor i alla åldrar, vad var åldersbegränsningen på 12- 18 år? Vissa bar motstånd andra? Ja, andra skulle bli en lätt match, hon började genast se efter allierade. Hon gillade det moderniserande spelen fått även om hon hade tänkt kört på gammalt.
Detta var ett annorlunda spel med mer teknologi det hade hon förstått, men hur skulle det vara roligt att se på? Ville de inte ha blodiga strider där hon skulle skära ut ögonen på dem?
Clove gillade att leka med sina offer, fast vem sa att hon inte kunde leka? Ett slugt leende gick över hennes läppar, det här skulle bli kul, äntligen var hon i spelen igen.
Då männen sa att de fick hoppa tog hon sig ut glatt, hon ville vara bland de första att hoppa, bland de första att vinna ära och berömmelse. Hon visste att hennes knivar låg i ryggsäcken och i en liten väska låg något hon inte visste vad det var. Men hur kul var det att använda högteknologiska saker? Strid var hennes mål, och här skulle folk dö, tänkte hon och hoppade.
Hon landade smidigt i en skog och kom upp på fötter, undra om det fanns fler karriärister eller om alla var fattiga stackare utan hjärna? Skulle hon slå sig samman med någon? Ja, det var smart, tills hon skulle döda dem och förråda dem.
Tankarna gick runt i hennes huvud och långt där inne i den hjärntvättade hjärnan fanns det en liten vänlig flicka som inte fick komma fram, som hela sitt liv hört om ära och att vinna spelen.
Clove var egentligen en söt liten flicka om man såg till utseende, liten och nätt, med långt svart hår och fräknar samt svarta ögon. Hade det inte varit för ansiktet som var stelt och gömt på känslor, eller de hårda ögonen, ja då hade hon varit söt.

Clementine hittade några stadiga grenar som hon la filten på innan hon lutade sig tillbaka. Hon tog fram väskan för att se om något saknades, men hon verkade ha allt. Kortet på Lee, teckningen på Duck och hans familj, hennes kniv och pistol, samt vattenflaskan. Hon fann några kex längst ner i väskan men hon bestämde sig för att spara dem.
Clem tog istället upp väskan hon hade fått av den underligga mannen på planet, hon öppnade den och fann åtta svart/grå runda föremål, med något ovanpå dem och ett armband. Clem tog upp armbandet, det hade siffror på sig, åtta stycken och hon förstod att varje siffra var tillför en av BIM:en, vad de nu var.
Hon tryckte på en av siffrorna men inget hände, hon satte på sig armbandet då det inte verkade vara någon fara. Hon studerade sedan BIM:en, de hade en knapp på sig och hon la tillbaka dem, hon tänkte inte trycka på knappen för att se vad som hände. Hon hoppades finna någon som visste vad det var för något och hur det fungerade. Och hittade hon ingen som kunde förklara kanske hon kunde se hur någon gjorde, annars fick hon helt enkelt testa.
Clem undrade vart alla zombies var? Hon hade inte sett några sedan hon kom hit, men kanske var de längre in på ön. Det hade trots allt varit en stor ö hon hamnat på.
Clem visste att hon var säker uppe i trädet, zombies kunde inte klättra, och så länge hon var tyst och inte gjorde några häftiga rörelse skulle de inte upptäcka henne och inte heller människorna.
Clem tittade genom löven för att se om hon såg någon eller något. Clem upptäckte en kontur som sprang förbi längre bort, om den sprang var det en människa, men hon såg inte om det var en man eller kvinna.
Hon lutade sig tillbaka och satt stilla i väntan på att något skulle hände, något som avslöjade vad som hände.

Clove satt nu hopkurad bakom en sten med benen under sig. Hon beväpnade sig med sina knivar, hon förstod verkligen inte varför de låtit henne behålla dem. Var det kanske för att de ville ha en show ändå? Spelen kanske inte var så förändrat trots allt.
Hon var alltid beväpnad nuförtiden, sedan hon vunnit spelen. En känsla att vara otrygg utan dem kom jämnt över henne. Hon hade till uppgift att träna nya till spelet, men nu var hon där alltså själv åter. En ljudlös suck kom över hennes läppar, att åter befinna sig här?
Fast egentligen var det för Catos skull, hon hade fäst sig vid honom något man inte skulle. Men hon hade alltid beundrat honom på avstånd hemma i distriktet. I spelen hade de blivit ett team, kanske mer än så? Hur gärna hade hon inte velat skära halsen av Glimmer då hon började kråma sig för honom? Fast hon hade också dött sedan, alla hade dött även Cato. Hon besökte hans grav var dag, hörde hans skrik i sömnen.
Svårmodet hade kommit över henne som det brukade på kvällarna, men snart var det dag och hon skulle få utlopp för sina känslor, döda och förstöra.

Clementine hade hört människor vandra förbi henne utan att bli upptäckt, att människor vandrade obemärkt kunde tas som ett tecken på att den här ön var fri ifrån zombies. Men hon visste att det skulle ändras när människor började dö.
Clementine tog upp sin flaska med vatten och drack en liten klunk, hon skulle behöva fylla på den.
Hon satt stilla en stund till innan hon började klättra ner för att söka upp vatten. Hon hade packat ner den provisoriska filten i väskan ifall hon inte skulle återvända.
Clem bestämde sig för att hålla en låg profil och smyga ibland de höga växterna. Hon behövde inte direkt huka sig, men hon gick tyst och försiktigt framåt, hon ville inte bli upptäckt. Det var till hennes fördel att hon var liten och inte vit. En vit människa syntes lättare i mörkret. Clem var dock inte säker på om det blev mörkt här. Hon stannade när hon hörde fotsteg. Hon hukade sig ner och rörde sig inte. Hon såg en man några år äldre än henne, kanske tjugo gå förbi strax framför henne. Hon hade om hon velat kunna sträcka sig fram och röra honom. Hon log då han inte såg henne, men hon suckades inombords när mannen stannade.
Clem satt stilla och betraktade honom, hon såg hur han rörde vänsterhanden och hon såg hur en grön stråle sköts ut ur den gröna stenen på handen.
"Ingen här" sa mannen efter en stund och fortsatte gå. Clem var fundersam, hon misstänkte att mannen hade använt någon söknings mekanism, men han hade inte märkt henne. Hon satt stilla tills hon var säker på att hon hade ett säkert avstånd mellan sig och mannen.
Clem kom snart fram till ett vattenfall och hon fyllde snabbt på sin vattenflaska innan hon fortsatte gå, hon ville inte stanna på ett ställe som många människor skulle dras till.
Hon såg på träden och klättrade upp i ett nära vattenfallet, därifrån kunde hon se människor som skulle passera, hon kunde studera dem och få en insikt i vad för folk som fanns på ön. Hon såg ifrån trädet att längre fram fanns det en glänta och en bergsvägg, det var bra att veta ifall hon behövde lämna skogen.
Clem satte sig bekvämt i trädet och väntade på att något skulle hända.

Clove tog sig vidare, det började bli enerverande, inget hände. Vid det här laget borde något ha hänt, tyckte inte spelledaren att detta blev tråkigt? Fast det största var, det hon inte ville erkänna var att hon kände sig ensam. I spelen hade hon haft Cato och de andra karriäristerna tills de dog, här hade hon ingen.
"Cato, hör du mig? Lämna mig inte." får hon fram ljudlöst, hon mer tänker orden. Hon ville inte ge ifrån sig mer oväsen än nödvändigt.
Då hon traskat på i någon timma hörs ljudet av porlande, en bäck och ett vattenfall.
Clove ler omedvetet, vatten behövde de alla och snart fann hon det hon sökte. En man, en äldre man stod hukad för att fylla på vatten. Hennes leende blir större, kallt och smått galet. Detta var något hon gillade, något hon hade kontroll över, något hon blivit tränad för hela hennes liv, att döda. Hon drar fram en av sina knivar, nu skulle hon bara smyga sig på offret.

Clementine såg ner på vattenfallet när en man hade trätt fram ur skuggorna, hon var säker på att han nu visste vart hon befann sig. Clem måste ha gått rakt förbi honom utan att vara uppmärksam nog. Hon förbannade sig själv, men mannen hade inte kommit närmare utan han hade blicken riktad åt ett annat håll och Clem såg att en ung kvinna gick emot honom.
Clem såg att kvinnan ville ha blod, hon hade en galen blick och Clem var glad att hon var gömd i trädet.
Hon studerade dem noga när hon plötsligt hörde en hög explosion. Hon såg röken stiga uppåt och hon undrade vad som hade hänt.
Hade militären börjat bomba gatorna igen som de hade gjort i början, när zombierna hade dykt upp.
Men hon trodde inte militären befann sig i närheten, hon kunde misstänka att det var dem som hade släppt av dem för att testa hur länge de överlevde emot Walkers.
Men vem hade då bomber? Clem såg sedan ner på sin väska, var det här bomber? Hon visste inte hon hade aldrig sett några bomber och hon tänkte inte testa när hon hade människor så nära sig, hon ville inte bli upptäckt och dödad.