Prs (Flower och Anne Potter)

Flower

Såå.. Vill du börja göra mall?

Ok..

Namn: Sirena Bennett
Ålder: 14
Kön: Tjej.
Distrikt: 4
Utseende:

Personlighet: Smart, glad, blyg, jättesnäll och ärlig.
Frivillig: Nej.
Familj: Mamma (Lisa) och lillasyster (Haley).
Övrigt: Hon är väldigt snabb och väldigt smart, hon kanske inte kan slåss alls men hon kan klättra, gömma sig och överleva väldigt bra.

Ps..Hon ser ut som jag ser ur i verkligheten.

Namn: Fiona Milner
Ålder: 15
Kön: Tjej
Distrikt: 7
Utseende:
Personlighet: Hon kan lätt tolkas som en söt och gullig tjej, men hon är ganska hård. Om man lär känna henne, är hon rolig och glad.
Frivillig: Nej.
Familj: Pappa (Aaron) och mamma (Elizabeth)
Övrigt: Hon är stark, och hennes pappa har lärt henne att hantera vapen. Hon bär också på en stor hemlighet... (DUN DUN DUN DUN xD)

Jag ser på den långa safirgröna klänningen som mamma har lagt fram till mig.
Det är tradition att man ska använda finkläder till slottern. Jag har alltid tyckt det var idiotiskt och onödigt.
Men jag drar klänningen över huvudet och låter den falla nerför höfternas rundning.
Jag tar några prövade steg runt i rummet och fnyser åt den osköna klänningen.
Jag borstar ut mitt blöta trassliga hår och sätter upp det med ett vanligt hårband.
Jag himlar med ögonen och springer smidigt ner för trappan och in i köket.

"Fiona?", ropar mamma. Åh nej., tänker jag tyst för mig själv och tassar ner för trappan. Mamma står redo med borsten, och jag skymtar den gråa klänningen bakom henne. Jag suckar, och går fram till den ruttna pallen jag sitter på när hon gör i ordning mitt hår.
"Är du nervös?", frågar hon och borstar igenom mitt långa hår. Jag rycker på axlarna.
"Jag vet inte. Man är väl alltid lite nervös", säger jag. Mamma ler varmt.
"Det kommer gå bra", säger hon och flätar mitt hår.

Jag knallar ut genom dörren och springer lägst gräset ner till den lilla strand som leder ut i en rund liten sjö. Jag sätter mig på en sten och doppar fötterna i det varma vattnet.
Jag har bara två lotter i slotterkloten idag så chansen är inte stor att jag bland alla tusen lotter dras.
Men jag önskar ändå ingen oturen att få delta i hungerspelen.

Jag hade precis tänkt gå upp till huset när jag ser någon silvrigt på botten av sjön ungefär två meter från där mina fötter hade platsat.
Jag tittar mig omkring innan jag drar klänningen över huvudet och lägger den på stenen. Jag känner på vattnet med tån innan jag dyker i.
Min hand kramar det silvriga föremålet medans jag smidigt flyter upp till ytan.

Jag drar på mig den grå klänningen. Om en timme börjar slåttern. Fan också.


"Välkomna, välkomna", tjuter Effie Trinket en timme senare. Alla har samlats på det stora torget. Snart sätts videon igång, om varför hungerspelen skapades, och annat skit.
"Det här är så tråkigt", mumlar Liz, min bästa vän. Hon står bredvid mig med armarna i kors. Effie babblar på, och snart är det dags att dra lott.
"Damerna först!", säger hon, och sträcker ner handen i glaskulan. Hon drar upp en lott, och slickar sig om läpparna.
"Och damernas representant blir... Fiona Milner!"

Jag står ensam vid leden fullt av människor som stela väntar på att lotterna ska dras. Alla har fint uppsatt hår och obekväma klänningar.
Jag själv har blött trassligt hår uppsatt i en slarvig knut som jag utan resultat försökt fixa till efter min lilla simtur.
Föremålet jag hade hittat hade varit en silvrig kedja med en liten rund medaljong. Den hade nog en gång gått att öppna men den satt fast i låset som var rostigt av vattnet.
Jag hade hastigt stoppat ner den i en av fickorna och sprungit upp till torgen med händerna i försök att fixa den blöta frisyren.
Och nu stod jag här blöt och nevös med nakna fötter medans någon tant med axellångt krulligt hår i en ljusblå nyans babblade på om hungerspelen. Men jag var inte närvarande tills jag hörde krullet ropa upp ett namn som skulle vara tjejtributen detta år.
Men jag kände igen namnet...Sirena Bennett, men det var ju jag.

Jag kliver med vingliga ben upp på scenen.
"En applåd för Fiona Milner!", säger Effie, och börjar hysteriskt klappa händerna. Några låga applåder, sen går hon fram till killarnas glasboll. Hon tar upp en ny lott.
"Cory Brooklyn!", tjuter hon.

Jag går så stadigt jag kan upp till det som skulle föreställa en scen. Men det liknade mer ett altare för mig. Detta var min dom.

Jag har aldrig varit rädd för att dö eftersom att det är en sak alla som händer alla. Man kan inte slåss mot döden.
Men jag skulle gladligen försöka.

Jag gick upp på scenen/altaret (på sätt och vis var det ett altare eftersom att vi gick direkt in i det som föreställde sin egen död) försjunken i mina egna tankar när en kall lång hand tog mig på axeln och jag stelnade till.