Salm Merlin [SV]

Titel: Salm Merlin
Författare: Matizze och AlexZz
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 1
Färdigskriven: Nej
Rating: Klarade du av Harry Potter klarar du av det här.
Handling: I slutet av 1600-talet nådde häxjakterna i Salem sin kulmen, vilket resulterade i att häxor och trollkarlar i området började frukta för sina egna och sina barns liv. Man bestämde sig därför för att gå under jorden, bokstavligen. Från början var de inte många som plötsligt försvann från jordens yta, många troddes ha dött i avrättningarna eller fängelset. Långsamt växte dock befolkningsmängden i underjorden tills man, av rädsla för att bli påkomna eller utpekade av de häxor eller trollkarlar som inte velat lämna sina familjer bakom sig, förseglade ingången.
Man började bygga upp en stad vid namn Abacho som skulle klara av att vara självförsörjande genom att frambesvärja boskap och skapa konstgjort solljus åt sig själva och växterna. Man började kunna utöva magi öppet, och de enda som tilläts lämna Abacho var trollstavsmakare och deras lärlingar eftersom man fortfarande var i behov av en del material som var för farliga att ha i staden. Man började även rita på planer för en skola som skulle kunna utbilda barnen medan föräldrarna kunde arbeta med annat - Salemhäxornas Institut.
Fyrahundra år senare, år 2000 har Abacho vuxit sig större och mer självförsörjande än någonsin, och Salemhäxornas Institut har även öppnat kvällskurser för killar i utbyte mot att de arbetar i skolan under dagen. Allt detta förändras dock abrupt då trollskarlsskolan S:t Merlins lokaler utdöms av Trolldomsministeriet och samma ministerie, som alltid har hållit sig utanför allt som rört Abacho, utpressar Salemhäxornas Institut till att låta S:t Merlin använda sig av det enorma antalet av lokaler som ännu står tomma på institutet.
Så då är väl den slutliga frågan: vad händer när den öppna, och i trollkarlsvärldens ögon sett, ultra-moderna S:t Merlins elever möter det konservativa Abacho och deras institut? Är det verkligen säkert innanför Abachos slutna dörrar? Och är överlevnad viktigare än att leva?

Någon intresserad? ^^

Bevakar!

Låter bra (hade dock inte förväntat mig annat x))

Såklart jag läser mate

Jag antar att jag tar och börjar då ^w^

-------------------------------------------------------

Man skulle kunna tro att Alice Young var en mycket näpen liten flicka. Med sitt blonda hår och sina hasselnötsbruna ögon tillsammans med det där hjärtformade ansiktet var hon utan tvekan den sista att bli misstänkt som det minsta lilla skurkaktig. De skulle bara veta att Alice använde sig av en mix av kamomill och hästurin för att bleka sitt naturligt råttbruna hår, och att de där hasselnötsbruna ögonen alltid började gnistra rebelliskt så fort som lärarinnan vände ryggen till.
Alice hade sitt eget rekord i färskt minne – 123 kritor. Så många hade hon lyckats stjäla och gömma under sina åtta år på skolan. Inte för att hon hade stulit så värst många (eller ens några alls) under sina fem år på inskolningen, men så fort de hade flyttat in i institutets sovsalar vid elva års ålder hade hon och hennes jämnåriga klasskompisar börjat. Och Alice kunde stolt säga att hon höll hårt i rekordet. Susannah Booth med sina 97 kritor kom inte ens nära.
Samma Susannah satt just nu på Alices högra sida, missnöjt pillande på sin krämfärgade hätta av halvlinne i försök att justera den endast med hjälp av sin fläckiga spegelbild i den tomma silvertallrik som låg framför henne på det stora ekbordet i den ännu större salen där de alla satt samlade för tillfället. Samlade för att börja ytterligare ett år på institutet.
”Jag skyr dessa hättor!” klagade hon högt då hättan i fråga stramade åt sina band och föll ner över hennes ögon. ”Ständigt ska de vara i vägen, och jag månde slå vad om tio spanska dollar att min är alldeles för stor!”
”Andas, Susannah, och stilla dig, så skall du se att det reder sig”, skrattade Alice hjärtligt åt sin vän som till svar tog ett djupt andetag innan hon återigen började slita i hättan.
”Det bara vill ju sig inte!” hävde hon ur sig och Alice kunde nästan svära på at hon hörde ljudet av hur några av tygets vävda trådar gick av.
”Susannah Booth, släpp omedelbart taget om hättan”, hörde Alice hur flickan på andra sidan om Susannah sköt in i en mycket sträng ton samtidigt som hon lade sina egna händer över Susannahs spända nävar i en lugnande gest. Alice kunde inte låta bli att småle – vad skulle Susannah göra utan mammiga lilla Martha? Vad skulle någon av dem göra utan den lilla flickan som med endast några få ord kunde få vem som helst att darrandes krypa ihop i ett hörn någonstans? Alice älskade Martha, och det var inte bara hon – alla älskade Martha.
”Jag begriper inte varför du tvunget skulle slita i den, den satt ju perfekt alldeles från början”, skällde Martha strängt på Susannah samtidigt som hon skickligt löste upp snörenas hårt åtdragna knutar och rättade till hättan den något skrynklade hättan. Susannah hände med huvudet.
”Det är beaktansvärt hur vi är blott fjorton, och redan beter du dig som en fulländad mor, Martha”, sade Alice och gav ord åt sina tankar.
”Hmph!” var det svar Alice fick, men hon kunde svära på att hon såg en viss färgskiftning på Marthas kinder. Det fick Alice att le igen, men hon vände sig bort under förevändningen att hon behövde rätta till kjolarna på sin skoluniform så att Martha inte skulle kunna se det.
Skoluniformen var ett slående exempel på det mode som rått under den tid precis innan deras förfäder gått under jord. Eller mode och mode, den långärmade vita tröjan med sina låga axlar och puffiga underärmar och kjol i samma färg var en design som knappast hade varit mer än ekonomiskt sparsam och andvändbar under 1600-talet. Den axelbandsförsedda överklänningen som endast höll ihop tack vare snörningen i fram och vars kjol ändå delade sig åt varsitt håll i midjan varslade dock om omsorg och omtanke. Alice var inte säker på om de hade varit lika varsamt gjorda under de sparsamma tider som häxornas år ovanför marken hade varit, men den exakta handfärgade gröna färgen; uppnådd med hjälp av maskrosor och björklöv var i sig ett mästerverk som inte vem som helst kunde skapa. Plagget saknade helt färgskiftningar och var i samma nyans hos varenda flicka i hela salen, oberoende av i vilken årskurs de gick.

Det välbekanta ljudet av en trollstav som rörde runt i ett vindspel av färgat glas och det färgskimrande ljuset från samma trollstavs glöd genom glasskärvorna fick alla ljud och röster i salen att omedelbart tysta. Alla blickar riktades i unison mot det åttakantiga podiet i mitten av salen och de tre häxor som stod med sina ryggar mot varandra så att de med lätthet kunde se ut mot varsin del av salen och på så sätt inte låta en enda elev befinna sig utom synhåll.
”Välkomna”, hälsade en av de tre häxorna som starkt påminde om gammalt pergament. Det var som om hon skulle vittra sönder vid minsta beröring. ”… åter till Salemhäxornas Institut. Då jag var mycket yngre”, fortsatte hon sedan och en tung stämning sänkte sig omedelbart över salen då alla de äldre eleverna visste precis vad de hade att vänta, ”brukade min mormor förtälja för mig historier från hennes egen ungdom. Om världen ovan vår egen. Och om dess ondska. Hur de prövat hennes dotter, min mor, för häxkonst och funnit det berättigat att slita hennes tunga ur gapet innan rättegång för att förhindra åkallan av Satan.
Vi sitter till bords här idag därför att våra förfäder är överlevare. Vi lever än tack vare det skydd och den fristad de har skapat åt oss. Vi har privilegiet att bära våra förfäders familjenamn, och ni befinner er på detta institut – på Salemhäxornas Institut – för att ta del av och föra vidare deras lärdomar och traditioner. Vårt samhälle – staden Abacho – består av överlevare, det är ert uppdrag att föra detta arv vidare.”
Det var tyst en lång stund efter att den pergamenthudade kvinnan avslutat sitt tal. För de nyinflyttade elvaåringarna var det här första gången de hörde det årliga välkomsttalet och många av institutets äldre elever verkade också berörda. Inte minst Alice själv. Det var något särskilt med sättet som det hela sades på, och inte ens efter att ha hört det för fjärde gången kunde hon sätta fingret på exakt vad.
En gäll röst bröt dock den tunga tystnaden och Alice mindes som i en dimma att efter rektorns årliga tal brukade alltid en av vice-rektorerna gå igenom institutets regler och förändringar. Alice hade aldrig lyssnat särskilt noga och planerade inte direkt att göra årets genomgång till ett undantag. ’Det blir som det blir’, brukade hennes näst äldsta bror Benjamin alltid säga och lägga armarna bakom huvudet. Alice hade alltid tänkt att nog var det väldigt sant. Titta bara på rättegångarna i Salem – vad var det egentligen som hade skilt mellan dödsdom och friande? Alice tvivlade starkt på att någon hade velat avrättas på ett enda av de hemska, brutala sätt som beskrevs under de historielektioner som hon hade gått under inskolningen mellan sex och elva års ålder. Det blir som det blir.
”Sist av allt vill jag meddela er alla om måhända den största ändringen i hela institutets historia”, sade vice-rektorn med sin gälla röst och harklade sig på samma sätt som om hon hade fått en citronklyfta i halsen. ”Från och med detta år och för en obestämd tid framåt kommer pojkakademin S:t Merlin att vara en del av vårt skolområde. Detta för att S:t Merlins egna lokaler för närvarande har utdömts som otjänliga. Under denna tid förväntar sig både vi i ledningen och själva institutet att våra elevers uppförande är oklanderligt. Som alltid.” Alices tankar kunde inte låta bli att vandra bort till de stulna kritorna, men när vice-rektorns blick svepte över henne rörde hon inte en min.
Att en annan skola skulle dela deras lokaler kändes helt ologiskt. Hon mindes vilket uppror staden hade gjort mot förslaget att pojkar skulle kunna gå kvällskurser på institutet i utbyte mot att de arbetade där dagtid, såsom hennes båda äldre bröder nu gjorde. Att då med öppna armar välkomna en hel akademi bestående av endast pojkar som inte ens kom från den egna staden kändes bara absurt. Flickor och pojkar var inte menade att mötas i en skolmiljö. De var menade att mötas under de timmar man lyckades stjäla till sig under kvällen och natten, precis som i hennes mors historier.
”Här avslutar vi vårt välkomnande”, kungjorde den pergamenthudade rektorn högtidigt och slog ihop händerna. ”Låt oss övergå till att välkomna lärare och elever från S:t Merlin.” Vid hennes ord slog de tunga bronsdörrarna till salen upp och Alice granskade det nya sälskapet i skydd av sina ögonfransar. De befann sig så långt bort från pojkaktigt som Alice bara kunde tänka sig, men det var inte det att de verkade feminina. Gruppen av pojkar och män vid bronsportarna var helt enkelt så annorlunda att Alice ens undrade om de kunde klassas som mänskliga. Hon hörde hur Susannah drog efter andan bredvid henne och insåg plötsligt vidden av det hela. Susannah drog aldrig efter andan.

---------------------------------------------------------

Och det här är vad som händer när man gör en mall på tio minuter XD Nejmen, förhoppningsvis var det läsbart och Alex kommer säkert att göra det läsvärt *pushing over all of the responsibilities to her* ^w^

Awesooome!

*applåderar*!

Jag borde få en frickin' applåd för att ha tagit 120 dagar(/3 månader och 28 dagar) på mig att få ut ett förbannat kapitel. Anyway, it's here. Och om jag är långsam igen så får... IDK... Matizze får komma på ett passande och lagligt straff.

--

Nathaniel Barb gick in i den, enligt honom, enorma salen. Han var van vid Merlin och deras sal hade inte behövt vara speciellt stor för att få plats med alla de elever som gått på Merlin, även fast skolan kunde behövt en utbyggnad för åratal sedan då. Sankt Merlins så kallade annex hade alltid varit smockfullt varenda första dag på terminen. Nathaniel drog en hand genom det blonda håret och fångade upp den enda svarta slingan han hade som föll ned framför ögonen på honom med lite av hans naturliga blonda hår. Han blåste dock kvickt undan det, det stack honom i ögonen annars.

Den korta pojken som endast hade sina stolta hundrafemtiofem centimeter i längd försvann lätt bland de äldre eleverna som vissa trängde sig förbi och andra bara ställde sig i vägen för de yngre som förgäves försökte se någonting av Salemhäxornas Instituts elever. Nate suckade när han insåg sitt nederlag och korsade irriterat armarna. En dag, en underbar dag skulle han bli mycket längre än de andra. Dessutom var han den kortaste i sitt närmaste kompisgäng och det gjorde inte hans liv mycket bättre.
”Nate, Nate! Ser du det här?” Viskade Victor Miles och Nate tittade upp på sin vän. Victor hade en ny hårfärg, Nate hade dock inte fått se den ordentligt förrän nu då Victor haft huvtröja på sig under resan till Abacho. Färgen liknade faktiskt deras ljusblåa elevhemsfärg men skiftade för mycket åt det blonda hållet för att faktiskt vara den.
”Ser vad?” Svarade Nate med sin hesa röst och började sträcka på sig och röra sig åt sidorna för att kunna få en ordentlig titt på den nya skolan.
”Herrejösses, du behöver fler centimeter, Nate.” Retades Victor med ett snett flin och Nate himlade med ögonen. En äldre kille i sista årkursen flyttade sig ur vägen och Nate fick se något han knappt trodde var möjligt;

Ett helt rum, fullt med bara tjejer. Nej, förresten, en hel sal full med tjejer. En stor sal dessutom, Nate hade ju hört att det varit en flickskola från början men att det gick killar på den nu också men... han såg inga killar. Ja, förutom de från Merlin och de räknades inte. Nate skulle säkert dragit efter andan om han inte blivit avbruten av Eric Holm, en mörkhårig lång kille som pekade framåt mot podiet.
”Titta, Matthias är däruppe. Koncentrera er på det istället för att försöka tänka ut hur många tjejer ni kan bli nobbade av innan året är slut.” Sa Eric smått irriterat och vred bort Victors huvud från det närmaste bordets tjejer med kraft. ”Du med Miles.” Victor mumlade irriterat när Eric använt hans efternamn och såg mot Matthias.

”Tack så mycket.” Sa Matthias artigt nog och nickade mot den gamla tanten som såg ut som om hon precis satt tänderna i en citron... eller var det kanske hennes ansikte? Nate kunde inte vara helt säker på det. ”Förhoppningsvis kommer denna lilla förändring av elevantal störa er alltför mycket. Jag heter Matthias Erminea och är den nuvarande rektorn för Sankt Merlins skola för unga pojkar.” Matthias gjorde en manande gest åt sina elever som de flesta tog som en invit till att kunna slå sig ned vid de olika borden.

”Hon är min.” Sa Victor och nickade mot ett av borden innan han med självsäkra steg tog sig dit. Vem han menade hade inte Nate uppfattat men han hängde på ändå. Alla såg så lika ut på den här skolan, samma klänningar... samma hatt-saker, de såg så gamla ut. Lite som om de var hämtade ut ur historieböckerna Nate blev tvingad att traggla sig igenom under sina år i mugglarskolan i Cambridge. Nate behövde knappt vända sig om för att redan veta att Merlins elever måste se ut som regnbågar i jämförelse.

Förutom Simon Fall och hans jämlikar som i all sin svartklädda prakt kommer upp bakom Nate. Simon har svart, rufsigt hår, är blek och trots att han bara är fjorton år gammal och går på en mugglar skola har han en svart ringpiercing genom läppen och hans ena öra har en töjning som ser ut som en orm. Nate förstår inte meningen med det. De kom fram till bordet och Victor slog sig ned bredvid en av de många flickorna. Hon var kortare än de andra dock.
”Hej, namnet är Victor och vad heter ni?” Sa han leende mot de flickor som satt närmast honom. Trots att han hade ögonen på den mindre av dem. Nate slog sig ned bredvid Victor men Simon satt sig mittemot Nate.
”Lämna dem ifred, Miles.” Sa Eric som satte sig bredvid Simon.
”Håll käften, Holm, jag försöker bara vara trevlig.” Svarade Victor och det såg ut som att Eric skulle svara när Matthias började igen.

”Jag har inte mycket att säga förutom att vi kommer introducera några nya kurser och ett par nya lärare men jag är säker på att ni kommer få reda på sådant i sinom tid.” Sa Matthias där han stod lätt lutad mot podiet och stirrade upp i taket som om han försökte komma ihåg vad han skulle säga. ”Sankt Merlin är uppdelade i årskurser och elevhem. Årkurserna är från ett till sju och elevhemmen är Clio, Kalliope och Euterpe. Om ni vill veta mer om något av dessa ber jag er vända er till följande tre elever: Christopher Fall för information om Clio, Hermes Daft för information om Kalliope och Felix Sivill för information om Euterpe.” Nämnda elever gjorde olika saker när deras namn ropades upp. Christoper Fall, Simon Falls tre år äldre bror, reste sig, Hermes vinkade och Felix skickade upp ett moln av guldigt glitter i luften, självklart att han skulle välja sin elevhemsfärg.

”De nya lärare ni möjligen kommer ha kontakt med är Craig Multe, Valencia Marquéz, Frank Wright och jag, Matthias Erminea.” Lärarna ifråga vinkade när de blev uppropade... förutom Valencia som fnös högljutt och Matthias som inte behövde göra någon sådan signal. ”Sankt Merlins skola för unga trollkarlar är en skola som uppmuntrar kreativitet, modernitet och nytänkande. Vi har för avsikt att försätta med vår vision och jag hoppas att det inte kommer bli ett störningsmoment. Vi välkomnar också elever som är ursprunglingen från Salemhäxornas Institut att ta del av vår undervisning och vårt undervisningssätt. Så tack för mig och nu tänker jag låta er åter gå till de vanliga... traditionerna.” Matthias gick bort från podiet och lät den gamla häxan ta över platsen.

Något som var värt att lägga till om Matthias utseende var att han hade en guldig kavaj på sig för att representera ”hans” elevhem Euterpe och hans guldbruna hår vittnade om att det fått en liknande behandling när det glittrade av när han talade och vred och vände på huvudet. Clios föreståndare Craig Multe bar en ljusblå kavaj och Valencia Marquéz och Frank Wright som båda tog hand om Kalliope bar ljusgröna kläder. Frank en kavaj och Valencia en klänning... som inte alls såg ut som klänningarna alla de andra kvinnorna och flickorna i rummet bar. Eleverna hade inte besparats denna klädkod där alla satt i blå, gröna eller guldiga kavajer med sina elevhemsmärken på vänstra sidan av kavajen, Clio hade en grå vapensköld med en ljusblå fjäderpenna snett över, Euterpe hade en guldig harpa som ersättning för fjäderpannan och Kalliope hade en tvåfärgad regnbåge i ljusgrönt och vitt.

”Så vad heter du?” Viskade Victor säkerligen ”charmigt” leende mot den korta flickan innan den gamla häxan började prata igen och Nate tvingades putta till honom för att han skulle koncentrera sig på något annat än en av de många tjejerna i rummet.

--

Ber om ursäkt för eventuella fel, jag är inte vad vid att skriva i dåtid... på svenska. Dx

YAY.

Duktig sisterthingy!♥

Det är först nu som jag inser att det förra kapitlet släpptes på min födelsedag... yaaay! Tack för presenten! 8D Och nu över till kapitlet:
-------------------------------------------------------
Det tog ett bra tag innan Alice insåg att hon gapade. Det var som om… nej, hon visste inte ens hur hon skulle beskriva det. Färger, så många färger som hon knappt hade vetat existerade förut. Det var som om kläderna var gjorda av älvor och färgade med älvstoft och drömmar. Det var knappt att Alice kunde tro sina ögon, nej, stryk det – hon trodde inte sina ögon.
När den person som bara måste vara överhuvudet och ledaren av hela cirkusen klev upp på podiet mitt i salen var Alice inte säker på om hon borde skratta eller gråta. Då båda alternativen var opassliga bland alla dessa människor sänkte Alice istället diskret en av sina händer under bordet och nöp sig hårt i låret. Det gjorde förskräckligt ont, men det räckte tydligen inte för att vakna upp ur den här drömmen.
Stoj och stim fyllde den runda salen då pojkarna vällde in i den, och ett par av dem hade klämt sig ner på ekbänken som Alice satt på och den mittemot, så hon fick plötsligt en ännu klarare blick av dem. I ärlighetens namn var Alice inte säker på om hon skulle vara glad över det eller inte.
På nära håll syntes det ännu klarare att de gulduniformer som en del av de nyanlända bar måste vara av solitt guld för att kunna vara så pass välpolerade. Alice undrade hur de ens kunde röra sig, men det var ett av hennes mindre bekymmer för närvarande – det hade just slagit sig ner en pojke vid deras bord som såg ut att han hade råkat riktigt illa ut i en smedja. Pojken var svartare än den mörkaste natt och hans läpp och ena öra såg ut som de höll på att återhämta sig från ett dopp i flytande metall. Det växte allvarligt talat ut metall från dem.
En annan såg ut som om han hade tagit en bit av havet och försökt göra biten till sitt hår men bara till hälften lyckats. Det syntes fortfarande att håret egentligen hade varit blont, men av någon anledning hade det börjat skifta mot blått. Alice undrade om han var sjuk på något sätt och försökte diskret att skapa ett större mellanrum mellan sig själv och pojken genom att hoppa åt andra hållet på bänken, närmare en av flickorna från institutet och längre bort från galenskapen som för närvarande log farligt stort mot flickorna för att sedan börja bråka sinsemellan med de andra abnormiteterna.

Det var besynnerligt och fel att en man tog plats uppe på podiet tillsammans med Abachos mest framstående kvinnor, och att mannen inte såg ut att vara äldre än hennes egen far gjorde bara det hela värre. Åldern var dock den enda likheten mellan mannen och hennes far – Alice var nästan stolt över att kunna säga att hennes far aldrig någonsin skulle komma på idén att bada i en kruka med guld och sedan kräva att två hela institut skulle lyssna på vad han hade att säga. Det var inte konstigt, tänkte Alice syrligt, att pojkarna pratade med varandra sinsemellan samtidigt som mannen talade. En del reste sig ju till och med, och någon verkade ha tyckt att det var en bra idé att dra fram sin trollstav och… täcka salen med vad som måste vara små flisor av guld insåg Alice då hon försiktigt plockade upp några som hamnat på det bastanta ekbordet framför henne.
Alkemi, var det enda som Alice kunde tänka på. De här pojkarna hade under influens av sina rubbade lärare och överordnande brutit mot alkemins alla tabun och framställt guld. Det var avskyvärt, och det sätt som pojkarna inte verkade bry sig på över huvud taget gjorde henne lätt illamående.
Den blåhåriga, klart sjuka pojken öppnade munnen igen och sade något med ögonen fästa på lilla Martha, som såg minst lika missnöjd ut som Alice kände sig. Det var dock inte förrän då som Alice insåg att pojken pratade engelska – precis som de själva! Hon hade utgått ifrån att deras grötiga ord och konstiga uttal var ett annat språk, men nej, den här skolan tycktes missbruka språk på precis samma sätt som alkemi och trolldom. Herregud, Alice förstod inte hur någon hade kunnat släppa in dem i staden, än mindre i deras heliga institut. Det var upprörande!
I sin upprördhet lyfte Alice blicken till kupolen av färgat kristalltak som fungerade som salens tak. Kupolens mönster var det av en femuddig stjärna inuti en sol på en djupblå bakgrund – Salemhäxornas instituts egen symbol som även i många fall användes som hela Abachos symbol. Det var en mycket gammal symbol som präglades av uråldrig magi. Symbolen stod för skydd, och det var till den Alice vände sig då hon intensivt bad om just det. Hon bad symbolen om att förgöra kättarna här och nu så starkt att hon, när hon var färdig, tog mod till sig och stirrade stint in i ögonen på pojken mittemot sig, ivrigt väntandes på att han och alla hans medbrottslingar skulle fatta eld. Vilken sekund som helst nu, intalade hon sig själv, men ingenting annat än att de tre häxorna på podiet började tala igen hände. Så mycket för uråldrig skyddsmagi!

Alice var så upprörd att hon över huvud taget inte lyssnade när de tre häxorna fortsatte prata, och när de väl slutade och tjänarpojkarna började komma ut ur en mer eller mindre dold köksingång med kvällens festmåltid kändes maten inte alls lika frestande som den hade gjort tidigare under kvällen. Det enda hon egentligen kunde glädja sig över var att ingen av flickorna vid hennes bord hade talat med pojkarna ännu, och hon beundrade plötsligt Martha ännu mer som tappert, utan att röra en min ignorerade den blåsjuka pojkens alla försök till att starta en konversation.
Plötsligt kände Alice att hon inte kunde sitta tyst utan att göra något längre. Om skyddssymbolen inte gjorde någonting, om de tre häxorna med all sin kraft och visdom inte gjorde någonting, så föll den lotten på Alice.
”Jag kräfver att ni slutar upp med plågandet av min väninna ögonblickligen!” utbrast hon därför ilsket till den blåsjuka pojken och vände sig sedan till resten av packet. ”Inte en själ i denna sal önskar er närvaro-”
”Vad talar du för nonsens Alice?” avbröt Susannah henne i låg, varnande ton, och det var först nu som Alice såg att hennes ögon glittrade med… spänning? nyfikenhet? Alice var inte säker, men vad det än var så var det inte vad hon hade väntat sig ens av Susannah i en situation som denna. Det hela förvirrade Alice, och hon glömde nästan bort hur upprörd hon varit bara sekunder tidigare.
”Äro ni utlänningar?” utnyttjade Susannah Alices förvirring till och frågade pojkarna. ”Vadan komma ni från?”
”Vadan äro eder hårväxt blå?” stack Alice in så fort som hon hämtat sig, men till skillnad från Susannah var Alices fråga inte det minsta nyfiken, mer pikande och hon stirrade ovälkommet på den blåsjuka pojken. ”Lider ni av tyfus?” Alice hade hört att man blev blå av tyfus, men hon hade aldrig sett det själv, så hon visste inte om det stämde. Hon visste dock att hon hoppades att det skulle stämma, för i så fall innebar det att hon hade en ursäkt för att tvinga alla att hålla sig borta från missfostren.
Martha sa fortfarande ingenting, utan verkade titta bort mot serveringspojkarna som långsamt närmade sig deras bord. Hon fnös och rättade till några veck på sin kjol. Alice kunde inte låta bli att märka att hon fortfarande såg väldigt missnöjd ut, och av rädsla för att reta upp henne ytterligare skiftade hon snabbt blicken till serveringspojkarna. Utan att tänka på det började hennes hasselnötsbruna ögon söka efter två mycket välbekanta figurer. Mitt i virrvarret av folk skulle hennes två storebröder John Jr. och Benji befinna sig, men i det flackande skenet från de brinnande ljusen var det svårt att urskilja någon som befann sig på ett längre avstånd. Lätt besviken fick Alice därför återgå till att undvika varenda en av de missbildade pojkarnas ögon, men hennes fingrar var fortfarande korsade i hopp om att någon av hennes bröder skulle servera henne maten. Det skulle nämligen innebära att ingen av de här pojkarna någonsin skulle besvära henne igen – det var Alice säker på.

---------------------------------------------------------

Yeah, jag suger på fornnordiska, men jag vill ändå försöka, så om det är någon som märker att något låter fel eller är helt oförståeligt så är det bara att säga till så fixar jag det!