Prs mellan PPP och Harry-Potter-Bokslukaren

PPP

Jag gör en liten kort handling, men vi måste inte ta den:
Vissa människor är menade att träffas. Vissa ska knyta starka vänskapsband. Så är det för de här flickorna. När de börjar sitt första år på Hogwarts blir de genast vänner för livet.
Men problem väntar också. En av flickorna i elevhemmet börjar bete sig konstigt. Hon tittar hela tiden på sin underarm, och är liksom dold. Vad kan det vara med henne?

Mall:
Namn:
Ålder:
Elevhem:
Utseende:
Kön:
Trollstav:
Gillar:
Gillar inte:
Personlighet:
Övrigt:

harry-potter-bokslukarens mall:
Namn: Jenny Skii
Ålder: 11
Elevhem: Gryffindor
Utseende:
Kön: Flicka
Trollstav: 10 tum björk, enhörningshår som kärna
Gillar: Att folk är ärliga och ställer upp, vad det än gäller
Gillar inte: Slytherinare och Trolldryckskonst
Personlighet: Vänlig, lojal och snäll
Övrigt: Var precis nära att hamna i Hufflepuff, men sorteringshatten bestämde sig för Gryffindor i sista stund. Hon skrattar ofta och ler alltid.

PPPs mall:
Namn: Liv Wester
Ålder: 11
Elevhem: Gryffindor
Utseende: (suger på att fixa bilder så jag beskriver istället) Liv har mahognyfärgat, midjelångt hår som är ganska vågigt. Hyn är mittemellan blek och mörk. Hon är rätt så kort och otroligt smal, nästan underviktig.
Kön: Flicka
Trollstav: 11 tum mahogny, enhörningshår som kärna
Gillar: Att alla är sig själva och behandlar alla med rättvisa.
Gillar inte: Trollkonsthistoria och spådomskonst
Personlighet: Rättvis, blyg, smart och snäll
Övrigt: Var nära att hamna i Ravenclaw, pga hennes begåvning. Hon brukar vara tyst, ända tills hon träffar Jenny Skii.

Låter jättebra!

Min mall:
Namn: Liv Wester
Ålder: 11
Elevhem: Gryffindor
Utseende: (suger på att fixa bilder så jag beskriver istället) Liv har mahognyfärgat, midjelångt hår som är ganska vågigt. Hyn är mittemellan blek och mörk. Hon är rätt så kort och otroligt smal, nästan underviktig.
Kön: Flicka
Trollstav: 11 tum mahogny, enhörningshår som kärna
Gillar: Att alla är sig själva och behandlar alla med rättvisa.
Gillar inte: Trollkonsthistoria och spådomskonst
Personlighet: Rättvis, blyg, smart och snäll
Övrigt: Var nära att hamna i Ravenclaw, pga hennes begåvning. Hon brukar vara tyst, ända tills hon träffar Jenny Skii.


Jag har en idé! Deras kärnor kan vara från samma enhörningssvans, så de är mer eller mindre skapta för varandra. Vad tycker du?

Det var en jättebra idé! Älskar det! Vill du börja?

Ok!

Jag letade efter en tom kupé medan jag släpade på allt bagage. De flesta kupéer var fyllda, men till slut hittade jag en tom. Hela vägen till kupén hade jag tittat ned i golvet med sammanpressade läppar. Jag var för blyg, helt enkelt.
När jag fått upp kofferten på sätet bredvid mig, tagit ett djupt andetag, satte jag mig ned och försökte, verkligen försökte, hålla blicken höjd.

9 3/4 var en fin perrong. Men jag hann inte titta på allt, eftersom tåget gick om fem minuter. Jag tänkte på min pappa. Han hade berättat om trollkarlsvärlden för mig i hemlighet, eftersom mamma var mugglare. Jag hade sett fram emot dagen då jag fick börja på Hogwarts i hela mitt liv.
Jag klev stolt på tåget och började leta efter en kupé.

Det var otroligt svårt, jag kände ju inga här. Jag var ny på Hogwarts, helt ny. Det skulle inte bli lätt att skaffa vänner så som det såg ut nu, min blyghet. Hur gärna jag än ville, kunde jag verkligen inte prata med en okänd.
Skulle jag anses som konstig och egoistisk när jag inte svarade på folks frågor? När jag bara stirrade på punkter på golvet, och aldrig tittade på någon?

Alla kupéer var fulla. Typiskt, tänkte jag. Jag hade aldrig varit särskilt pratsam av mig. Men det fanns en kupé med en ensam flicka. Jag tog mod till mig och frågade:
"Får jag sitta här?"
Flickan svarade inte. Hade jag varit otydlig.
"Får jag sitta här?" frågade jag igen.

Det kom in en flicka i min ålder i kupén.
"Får jag sitta här", frågade hon.
Ordet "ja" som jag hade tänkt säga stockade sig i halsen. Flickan i dörröppningen såg förvirrad ut.
"Får jag sitta här?" frågade hon igen.
Jag svalde flera gånger, tog ett djupt andetag, och sa det enkla ordet som var så svårt.
"Ja".

"Tack" mumlade jag och satte mig mittemot flickan.
Jag tittade nervöst på min armbandsklocka. Enligt den var klockan några minuter över elva. Det kände jag också, eftersom tåget hade börjat rulla.
Efter en lång tystnad tog jag mod till mig igen.
"Vad heter du?" frågade jag, efter mycket tvivel.

Jag svalde igen och svarade:
"Liv Wester. Vad heter du?"
Hur hade jag börjat prata med främmande människor? Eller, var den här flickan en främling? Någonstans i mitt undermedvetna kände jag att hon inte var det. Inte för att jag träffat henne, för det hade jag inte. Nej, det var som om hon alltid hade funnits där.