Förbjudet - Dumma mig! (SV) (HARMIONE)

Titel: Förbjudet - Dumma mig!
Författare: harry-potter-bokslukaren och 9 3/4
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills:

Färdigskriven: Nej
Rating: PG eller G
Beskrivning: Hermione börjar sitt fjärde år på Hogwarts. Hon har ingen aning om att Turneringen i magisk trekamp ska börja just det året. När Harry väljs blir hon chockad. Hon blir orolig och ledsen. När julbalen närmar sig gör hon något som är helt galet.
Hon har förändrats. Är det bara känslor eller är det äkta kärlek?

Vi kommer att skriva ur Hermiones perspektiv.

Taggar:
PPP
Lele
julia ginny potter
Ella01
Alice Weasley
Anne Potter

Bra, men tala om vad du ska skriva som handling nästa gång!

Verkar bra *bevakar*. Börja skriv

*Bevakar!*

Bevakar helt klart!!

Kapitel 1. Världsmästerskapen i quidditch.

”Det är dags för er att ge er iväg, lille vän” hörde jag att mrs Weasley viskade till Harry.
Det var inte det jag väcktes av. Jag hade varit vaken hela natten. Vi skulle på Världsmästerskapen i quidditch idag. Jag hade inte direkt längtat ihjäl mig, men det skulle bli roligt. Dessutom så blir det ju kul med lite miljöombyte.
Jag, Ron och Harry satte oss genast upp. Fred och George däremot – som hade sovit hos oss eftersom Bill och Charlie tagit deras rum – var otroligt yrvakna.
”Ere redan dags” mumlade Fred alldeles sömndrucket.
Alla klädde tyst på sig. Vi var alldeles för trötta för att prata. Jag bara gäspade och gäspade. Jag hade aldrig varit morgontrött tidigare.
Vi gick ner i köket. Jag var så trött att jag knappt såg vart jag gick. Till sist grep jag Harrys hand för att kolla vart vi gick. Sen insåg jag vad jag hade gjort.
”Förlåt” viskade jag.
”Det är lugnt” sa Harry och grabbade tag om min hand ännu hårdare.
Mr Weasley satt och väntade på oss i köket. Han hade redan allting packat och var redo att åka.
”Skynda er, flyttnyckeln åker strax!” väste han.
”Vad är en…” började Harry.
”Inte tid att förklara” sa mr Weasley. ”Bill och Charlie kommer att transferera sig. Så, kom nu!”
Vi famlade ut ur huset och höll stadigt i varandra. Nu när blicken blivit lite tydligare för mig så såg jag att det var nästan gryning. Solen hade fortfarande inte gått upp, men det var ljust, som det ska vara på sommaren.
”Jag måste säga att vi har det bra” sa mr Weasley. ”De som beställer de billigaste biljetterna måste komma 2 veckor i förtid.”
Jag var inte förvånad. Det var populärt, det där med quidditch.

Vi satt på läktaren. Spelet skulle precis börja. Harry hade köpt varsin omnikikare till mig och Ron, och jag tryckte den mot mitt öga.
Irländarnas demostation började. Massor av små ljus flög omkring i luften, och bildade en tomte som dansade, men när jag tittade närmare såg jag att det var små flygande varelser som rörde på sig. Imponerande.
Nu visade sig Bulgariens maskotar. Det var flickor, hur vackra som helst. De flög runt bland publiken, och alla bara stirrade. Alla som nyuss ropat ”Irland!” ropade nu ”Bulgarien!”
Jag såg att Harry började röra på sig. Ron också. De närmade sig kanten på läktaren där vi satt. Jag stoppade de genast.
”Vad håller ni på med?”
Flickorna hade slutat dansa. Harry och Ron tittade förskräckt på varandra.
Först nu märkte jag att en husalf satt med oss. Jag tittade på henne. Stackars henne, som måste slita för att få leva.
”Vad heter du?” frågade jag henne vänligt.
”Winky miss” svarade hon.

”KVICKEN ÄR FÅNGAD!” skrek domaren. ”Krum fångade kvicken! Så den 422:a quidditchmästerskapet slutar med… 160: Bulgarien 170: Irland!”
Ett ubel spred sig snappt över hela stadiet. Irland vann! Med 10 poäng! Jag skrek också. Vi vann! Vi vann verkligen! Sen fattade jag inte vad jag höll på med. Det är ju bara quidditch! Oj, tur att inte Ron hörde det där…

”Vi måste bort, nu!” skrek mr Weasley till oss mitt i natten när vi hade lagt oss.
”Vad är det…” började Ginny.
”Nu!” skrek mr Weasley.
Jag sprang snabbt ut ur tältet. Maskerade män gick runt på marken, och det brann överallt. Jag blev jätteorolig. Vad skulle hända nu?
Vi alla sprang därifrån det snabbaste vi kunde. Vi hittade flyttnyckeln och skulle just ge oss av när…
”Harry!” skrek jag. ”Han är inte med!”
Jag och Ron sprang bort för att leta efter honom. Då såg jag det.
Mörkrets märke.

”Vem var det, Harry?”
”Jag vet inte. Jag såg honom inte.”
Mr Crouch hade just anklagat oss för att ha frammanat märket, och nu hade de bevisat att det var fel. Jag kände mig lättad, men också orolig. Vad hade hänt?
”De maskerade…” sa Harry. ”Var det Voldemorts anhängare?”
”Säg inte namnet!” stönade Ron.
”Ja” sa mr Weasley. ”Dödsätare. Nu måste vi åka, Molly är säkert jätteorolig.”
Alla tog tag i flyttnyckeln, och vi åkte.

Bra

Så amazing det bara kan bli!

Kapitel 2
Vi landade med en smäll i krokboets trädgård. Mrs Weasley kom springandes och skrek:
" Vad skönt att ni är hemma jag trodde ni var DÖDA!!!"
Hon sprang fram till Ron och kramade honom, Harry och jag fick också en kram.

Oj vad kort