Prs med Angelinaa

Angelinaa

Här är mallen, om jag har missat något lägg bara till det

Namn:
Ålder:
Utseende:
Bakgrund:
Element:
Personlighet:
Övrigt:

Namn: Hope Lovesong (XD)
Ålder: 16
Utseende: har blont lite smållockigt hår (till axlarna), gröna ögon, ljus hy, har nästan alltid svarta eller vita kläder.
Bakgrund: Har haft en ganska normal uppväxt fram till att pappan dog av lungcancer, då ändrades allt, hennes mamma var arbetslös så hon fick sluta skolan och börja jobba på ett café som servitris för att alla skulle kunna få mat.
Element: Alla!!!!
Personlighet: rollar fram
Övrigt: är bi (inte djuret )

Namn: Jason Nuce
Ålder: 17
Utseende: Har svart spikigt hår och ljusgrå ögon, han är gaska spinkig. Hans kläder är ofta säckiga och slitna.
Bakgrund: Jason har växt upp med folk som har krafter, med sina föräldrar och äldre syster. Han är speciellt utvald för att hitta din karaktär efter att ha vista stor förmåga inom sitt element.
Element: Metall (blir spännande att prova XP)
Personlighet: Rollas
Övrigt:-

Kan du börja?

Jag skulle föredra att inte börja, kan du göra det?

((Okej, det skulle egentligen vara bättre om du börja, eftersom att det liksom kommer börja på din karaktärs "område"... Så hoppas jag inte förstör något XP))

Det var en härlig solig morgon. De flesta affärerna och restaurangerna var redan öppna, men det var inte mycket folk ute. Jason gick långsamt längs affärerna och betraktade fönsterna. Trotts solen var morgonluften frisk och kylig. Jason hade händerna i sin hoodies ficka.
Han hade förberett sig inför denna dag i flera veckor. Han letade efter en tjej i sin egen ålder. Han visste tyvärr inte mycket om henne, förutom att hon hade förmågan att hantera alla de fem elementen. På grund av oroligheterna var det viktigt att Jason hittade henne innan någon av motståndarna. Hon kunde vara ett viktigt vapen. Jason hade också sett en bild på flickan, och det fanns information att hon troligtvis jobbade på ett café på samma gata som Jason just nu gick längs.
Jason hade väntat sig att kafét skulle bli enkelt att hitta, han hade inte räknat med att det skulle finnas tonvis med kaféen och restauranger att välja mellan. Han visste att kafét låg på gatunumret tre. Tyvärr syntes inte numren på husen så tydligt, namnet på kafét skulle varit mer hjälpsamt.
Jasons mage kurrade, han hade varit för nervös den morgonen för att kunna äta. Mycket hängde på honom nu, och hur skulle han kunna förklara för en person från den vanliga världen om elementen?
När Jason närmade sig slutet av gatan började han bli orolig över att han hade missat kaféet. Han skulle just vända om för att gå tillbaks när han såg siffran tre över det sista kaféet på gatan.
"Yes!" sa han, lite för högt, en främling som passerade honom stirrade förvånat. Jason struntade i personen, men bestämde sig för att vara, mer diskret i framtiden. Han gick snabbt fram till kaféet. Han öppnade inte dörren, utan stannade utanför och stirrade in igenom fönstret, i sökan på flickan.

(Hur kan du skriva så mkt!?) jag byter namn till Aurora om det går bra?
---------------------------------
Jag ser upp på himlen, solen strålar och det finns nästan inga moln synliga. Det verkar som att det kan bli en gott om folk som kommer idag till kaféet så det kommer bli en arbetsam dag men det är bara bra, då blir det inte så mycket tid över för mig att sitta ner och tänka. Tänka på pappas död och undra om jag håller på att bli galen, på senaste tiden känns det som att en massa knäppa, onaturliga och nästan magiska saker händer vart jag än går, men det är nog bara jag. Jag kastar en hastig blick på mitt armbandsur och börjar sen springa. "Försenad igen" mumlar jag och skyndar mig sen till kaféet.

När jag äntligen är framme saktar jag ner farten och smiter sen in bakvägen. Hastigt tar jag fram mitt förkläde ur väskan och knyter fast det runt midjan, sen sätter jag upp håret i en knut i nacken och efter det så går jag ut i kaféet och börjar servera. Efter ett tag märker jag att en man i hoodie stå utanför och se in i. Han ser ut att leta efter något men jag är inte säker på vad, eller vem? Jag ber en annan servitris ta mitt bord och går sen ut till killen.

((Jag kanske skriver detaljer? Jag vet inte XP Ja det är okej ))

Efter ett tag fick Jason syn på någon som fick honom fira högt igen. Tjejen! Han kände igen ansiktet och det blonda håret. Det var hon! Jason hade hittat henne. Allt hade gott enligt planerna, det var verkligen synd att sådant hände oftare. Nu gällde det bara att komma på ett smidigt sätt att börja prata med henne, och inte låta som en idiot eller läskigt freak när han sa sanningen. Han borde kunna komma på något, han hade tid. Vänta lite... Jason insåg att tjejen hade upptäckt honom, och hon var på väg ut. Jasons första instinkt var att springa, sedan kom han på att det inte var rätt metod att hantera situationen. Han ville inte avslöja att tjejen var anledningen till att han stod och stirrade som ett fån, så han fortsatte stirra in och låssades som om det inte alls var tjejen han tittade efter. Antagligen såg det lite fejkat ut, men det var allt Jason kunde komma på att göra.
När dörren till kaféet öppnades hördes en klingande klocka inifrån. Jason funderade en stund på att helt ignorera henne, men det vore antagligen inte ett bra sätt att starta saker på. Så han vände sig mot flickan med ett litet leende.
"Goddag." Var han dum eller? Vem sa goddag? "Eh... Jag menar hej" ändrade sig Jason fort och rodnade svagt. Kunde han inte bara bete sig som en normal person för en gångs skull? Jason kom på att han faktiskt inte var helt säker på hur man var som en normal person. När han var klar med tjejen tänkte han fråga någon.

(Skriver tankar i tjock stil)



Jag ser att han ser mig och börjar le, han känns lite stalkeraktig nästan... När han ser att jag kommer verkar han få panik, undrar vad han vill? Oavsett vad så är det inte bara jag som ser honom, några andra på gatan pekar lite diskret mot honom och några verkar lite rädda. Jag tar ett djupt andetag och går sen ut, när klockan ringer på det gamla välbekanta sättet blir jag lugnare och mer självsäker. Killen däremot verkar bli osäkrare ju närmare jag kommer och jag lugnas ytterligare av den tanken. Jag ser att han ler igen men leendet ser väldigt onormalt ut, som att han är nervös eller något. Jag blir förvånad när han faktiskt börjar prata eftersom han verkar ganska tystlåten av sig. Jag struntar i hans hälsning och går rakt på saken.
"Vad är det? Varför står du och stirrar in i kaféets fönster som en galen stalker?" Frågar jag och försöker låta säker på rösten. Solen lyser mig rakt i ögonen nu vilket gör att jag har mycket svårare att se honom...

Jason tittade sig oroligt omkring. Flickan hade sett rakt igenom hans försök att verka vara normal. Det bevisade att hon hade minst en hjärncell, det var inte svårt att se att Jason inte var så normal som han kunde önska sig.
Jason önskade att han hade lite mer tid att fundera på vad han skulle säga. Det var ingen idé att förneka att han ville flickan något. Då skulle han antagligen verka ännu skummare. Det hjälpte inte att han var lite rädd för flickan också. Även om hon inte visste det var hon faktiskt väldigt kraftfull.
"Jag är ingen galen stalker" började Jason bestämt. Kanske var han galen, och verkade vara lite av en stalker, men han var inte en galen stalker! "Men jag skulle behöva prata med dig..." Jason kliade sig osäker i håret. Flickans tankar om honom skulle antagligen inte bli bättre när han var klar att förklara vad som hände. Han kunde inte säga något om krafterna här mitt på gatan. Han skulle säkert behöva demonstrera sina krafter för att flickan skulle tro honom, det kunde han inte gör bland folk. Nej, de behövde verkligen flytta på sig. Tänk om någon av motståndarna var i hälarna på Jason, då skulle han leda dem rakt till tjejen, och det var raka motsatsen mot vad han ville göra.