Serpens Arcanem

Titel: Serpens Arcanem
Ormens Hemligheter
Språk: Svenska
Kapitel: 3
Manager: AlexZz ;'
Rating: PG-12
Genre: Äventyr, kärlek, spänning
Handling:
Efter några misslyckade försök att bo hos fosterfamiljer i Sverige skickar Sarahs kontaktperson henne till England för att bo hos familjen Potter i hopp om förbättring. Allting hon behöver göra är att hålla sig undan trubbel i två veckor tills Hogwarts börjar.
En profetia har läckt ut om att en Arvtagare kommer befria världen från det nya mörker som är på väg. Barn börjar plötsligt bli kidnappade och det enda spåret som lämnas efter är en orm formad som en spiral.

Utspelar sig under tredje generationens tid!

Vill någon läsa? ;'

JAG VILL!

Första kapitlet kan vara lite som en prolog för att komma in i det hela, nåja hoppas det duger. Kommentera gärna!

Kapitel 1
Godric's Hollow

Jag stirrade på min egen spegelbild i bilfönstret. Mitt kastanjebruna hår och de ljusblåa ögonen tittade tomt tillbaka på mig.
Det ösregnade utanför, emellanåt kunde träden som rusade förbi lysas upp av blixtar följt av ett högt buller.
Då jag var yngre hade jag varit livrädd för åskan, jag hade krupit ihop i ett hörn och tryckt händerna för öronen.
Idiotiskt nog hade det varit bullret som skrämt mig och inte blixtarna. Med tiden hade min rädsla för åskan försvunnit, nu gillade jag det.
Jag saknade redan Sverige, åtminstone var jag van vid hur människorna uppförde sig där och alla var vana vid min härkomst. Här var allting nytt, skrämmande och jag kände ingen.
Fast jag var ändå glad över att jag fick lämna den förra fosterfamiljen efter bara ett halvår där. Deras hus hade varit fallfärdigt och det luktade mögel i varje hörn.
Som vanligt bar jag min gråa tröja med huva, det var den enda saken som jag visste att inte kom från någon av mina otaliga fosterfamiljer. Min riktiga mamma hade gett den åt mig innan hon lämnat mig, det var jag säker på.
”Kom ihåg att det här är din sista chans”, påminde Adam Svensson mig om. Han var min kontaktperson från socialnämnden eftersom jag var föräldralös. Det var på hans ansvar att jag inte skulle ställa till med något och placerade mig i fosterhem.
Hittills hade jag varit i fyra fosterfamiljer, alla hade varit i Sverige. Till sist hade Adam fått nog på mitt beteende och bestämt sig för att skicka mig till England.
Tydligen trodde han att det skulle bättra mig. Jag var inte lika övertygad.
Istället för att svara åt honom dunkade jag pannan mot fönsterrutan, det kändes skönt mot min varma hud.
”Sarah, lyssnar du?” Adams röst var otålig, han hade redan skällt ut mig två gånger. Ena gången på flygplanet då jag pratat med en gammal tant om att jag egentligen var kidnappad och att hon borde ringa polisen. Hon hade blivit helt till sig och trott på mig.
Adam hade varit tvungen att ringa kontoret för att bekräfta att han jobbade för dem för att övertala damen om att jag inte var kidnappad.
Andra gången hade det varit för att jag varit nära på att snatta godis från kiosken på flygfältet, hans ansikte hade färgats rött som han skrek.
”Om du inte uppför dig den här gången skickar de iväg dig till en ungdomsanstalt”, fortsatte Adam och tvingade mig att möta hans blick. ”Du vet hur mycket jobb jag har satt ner på dig, efter det här kan jag inte göra något mer.”
Han hade rätt, allting han hade gjort för mig var mer än någon annan hade gjort för någon av de föräldralösa barnen. Oftast fick man bara två chanser om man hade gjort ett brott mot lagen innan man blev skickad till ungdomsanstalt.
Tack vare Adam hade jag blivit fri från anstalten flera gånger, han var en bra advokat fast jag inte ville erkänna det.
”Jag vet.” Det var det enda som jag kunde förmå mig att säga.
Vi hade landat på flygplatsen Heathrow i London för en halvtimme sedan och efter det hade Adam hyrt en bil för att transportera mig till min nya fosterfamilj.
Jag visste inte mycket om dem, endast att de var som mig – trollkarlar och häxor.
Adam hade vägrat ge mig några detaljer, för han var säker på att jag skulle forma något sätt att förstöra för dem i mina tankar.
Vilket jag troligen skulle ha gjort.
Den enda fosterfamiljen som jag hade trivts med ett tag var den tredje, det var dem som hade lärt mig hur jag skulle spela gitarr. Dock hade min kapacitet att hamna i trubbel kommit ikapp mig efter ett tag och jag hade blivit fast av polisen för att ha rånat en liten affär.
Adam hade hämtat mig och jag var tillbaka på samma ställe som jag hade börjat.
Det hade slutat regna, men täcket av moln var fortfarande kvar på himlen. England var dystert, det fanns knappt några människor och en fuktig dimma var lagd över gatorna.
Vi skulle till Godric's Hollow, en liten by som inte hade mycket befolkning. Adam hade berättat att de flesta i byn var magiker, men att de ändå inte hade lov att utöva magi ifall det skulle finnas mugglare i närheten.
Enligt Adam skulle jag börja på Hogwarts, där det andra trollkarlskriget hade utspelats. Vi hade läst om det i magihistoria på andra årskursen i skolan, men jag hade inte gett det alldeles för mycket uppmärksamhet för att komma ihåg någonting.
”Jag förstår inte vad det är som du gör för att förstöra allting”, sa Adam med rynkad panna.
Han var varken smal eller fet, sådär mittemellan, med slitet mörkbrunt hår med några gråa fjun. Ögonen var runda, stora och bruna bakom ett par rektangulära glasögon.
”Det är inte bara mitt fel”, försvarade jag mig själv och lade armarna i kors. ”Antingen behandlar de mig som en-”
”Vi har gått igenom det här redan”, avbröt han mig med en sträng blick. ”Så länge som du inte är myndig måste du lyda familjens regler, annars har de inget annat val än att låta dig gå.”
Låta dig gå. Orden brände till, det var hans sätt att se på saken. Själv hade jag egna tankar om hur det var, ingen av familjerna gillade mig och gjorde ingenting för mig.
”De bryr sig inte”, mumlade jag och stirrade envist ut genom fönstret.
Träden hade börjat avta och hus hade dykt upp på ena sidan, på andra fanns en gräspark som förmodligen såg vacker ut i solskenet.
”De vill inte ha mig, ingen vill det.”
Det var inte sant, första familjen som jag hamnat hos hade gillat mig. Det var dem som hade tagit hand om mig i sju år, de som hade berättat för mig att de inte var mina riktiga föräldrar efter de sju åren.
Jag hade trott att de var mina riktiga föräldrar, jag hade anförtrott mig till dem. Sedan hade de svikit mig.
Snabbt hade jag efter det hittat några gatubarn som jag anslutit mig till i några veckor tills mugglarpolisen hittat mig igen.
De hade fört mig till Adam som berättat att fosterfamiljen gärna skulle välkomna mig till sitt hem igen. Jag hade vägrat åka tillbaka, de hade svikit mig.
Det var efter det som jag börjat flytta runt från familj till familj. Fyra familjer i Sverige och ingen av dem hade velat ha mig. Jag visste det, deras lögner var tydliga om man tittade dem djupt i ögonen.
”Prata inte strunt”, sa Adam hårt. Han kramade om ratten på bilen så mycket att hans knogar färgades vita. ”Gustavssons hade velat adoptera dig.”
Gustavssons, min andra fosterfamilj, jag hade blivit fast för stöld den gången efter bara två månader tillsammans med dem.
Jag hade dock skickats tillbaka till dem, den här gången höll jag mig kvar i fyra år innan jag rymde igen.
”De borde vara nöjda”, sa jag,”de blev ju av med en börda då jag försvann.”
Adam gav ifrån sig en suck, även han tyckte att jag var hopplös.
”Klarar du dig två veckor här så skickas du till Hogwarts sen”, sa Adam då han svängde upp på en garageuppfart. ”Två veckor, Sarah, det är allting jag begär av dig.”
Jag mötte hans bedjande ögon med en envis min.
”Visst, jag lovar.” Det var en lögn.
Jag lutade mig tillbaka i lädersätet av bilen då Adam stängde av motorn.
Huset var stort, med åtminstone två våningar. Det var hemtrevligt, med en stenmur som omringade framgården. En grusgång var mellan garageuppfarten och trappan till dörren. Gräs på vardera sida och blommor i lådor under fönstren.
Huset i sig själv var avlångt, brett och hade vita väggar med svarta knutar. Jag kunde se att det fanns en stor bakgård i öppningen mellan huset och garaget. Det hängde lyktor från taket på vardera sida om dörren med levande ljus inuti.
Adam öppnade dörren åt mig. ”Kom nu.”
Jag ville inte, men mina ben hade redan sträckt sig över bänken och rört vid asfalten. Jag ställde mig upp och tittade mig omkring.
Det enda jag kunde se var hus, nästan identiska med det som vi var parkerade framför. Gatulyktorna som lyste upp vägen var fortfarande våta efter regnet.
Adam var iklädd sin vanliga gråa kostym med den prickiga blåa slipsen. Han hade haft den slipsen enda sedan jag kunde komma ihåg honom.
Han räckte mig min slitna ryggsäck och jag ryckte den genast åt mig. Det fanns inget värre än andra som rörde vid mina saker.
Det var den enda packningen jag hade med mig, resten hade min förra fosterfamilj antingen gömt eller kastat bort. Fast Adam var fast besluten över att det hade varit jag som avvisat det som de gett mig.
Istället bar jag de svarta slitna jeansen som hade hål på knäna, de var lite för korta för mig men jag kunde fortfarande ha dem. Jag hade även en helvit t-shirt som det stod Rookie på och min gråa tröja. Jag ägde ingen jacka, den hade jag tappat bort vid ett av mina tillfällen som jag försökt rymma.
Kvickt kastade jag den hela remmen på min väska över axeln och följde efter Adam till trappan.
Jag kunde fortfarande rymma, Adam var inte snabb, men om han fick tag på mig betydde det ungdomsanstalt de två följande åren och det ville jag verkligen inte.
Motvilligt släpade jag benen efter honom och lutade mig mot pelaren som höll upp taket ovanför dörren då han knackade på den.
Jag ignorerade nervositeten som fyllde mig då jag kunde höra steg bakom dörren.
En medelålders kvinna öppnade dörren, hon hade rödbrunt slätt hår som nästan hängde ända ner till höften.
”Ursäkta att vi är sena, Ginevra”, sa Adam och lade en tung hand på min axel som jag snabbt skakade av mig. ”Regnet försämrade sikten.”
”Inget att ursäkta sig för”, log kvinnan och steg åt sidan för att släppa förbi oss.
Adam gav mig en menande blick över axeln och jag steg in i hallen. Den var liten, med en trappuppgång till övervåningen genast till höger. Det fanns ett litet bord med en blomma på och en korridor som ledde vidare in i huset.
”Du måste vara Sarah”, sa kvinnan och beskådade mig med sina ljusbruna ögon.
Jag stod som förstelnad, jag hade inte hunnit förbereda mig på att de pratade engelska. I vanliga fall gillade jag engelska och den brittiska dialekten, men för tillfället ville jag hellre kräkas än att höra den.
”Ja”, svarade jag kort och tog ett krampaktigt tag om mina axlar med händerna.
”Jag är Ginny”, sa hon och sträckte fram sin hand. Adam gav mig en menande blick och jag tog hennes hand för att skaka den. Om hon inte hade varit där skulle jag ha skrikit på honom. ”Välkommen till vårt hem.”
”Tack”, mumlade jag efter ännu en blick från Adam. Hans blickar började gå mig på nerverna.
Ginny ledde oss vidare i korridoren och in i ett kök. Där fanns ett stort bord med åtta stolar och en kokvrå där en man stod lutad mot diskbänken.
Jag kände genast igen honom från magihistoriaboken. Han hade svart, ostyrigt hår, gröna ögon och runda glasögon. Det som fick mig att blinka till några gånger var ärret som han hade i pannan som han hade gjort ett hjärtligt försök att dölja med sin pannlugg.
”Det här är min man Harry”, presenterade Ginny och gjorde en gest mot honom.
Som om jag inte redan visste vem det var.
Harry Potter, pojken som överlevde, han som förgjorde du-vet-vem. Den som inte visste vem han var, var antingen en idiot eller allmänt förvirrad.
Jag nickade kort åt honom och tog ett hårdare grepp om min ryggsäck då den var på väg att falla från min axel.
”Är inte barnen hemma?” frågade Adam för att den pinsamma tystnaden inte skulle fortsätta.
Jag blängde på honom, skulle han verkligen lämna mig här? Med de här människorna?
För det första, de var kända. För det andra, de var kända. Och för det tredje, jag kunde inte prata med dem.
Inte bokstavligen då, jag var väldigt duktig på engelska, men de betedde sig så konstigt. Hade de ens tagit hand om ett fosterbarn tidigare? Förmodligen inte.
”James är hos någon kompis”, förklarade Harry som uttryckte sig för första gången. ”Men Lily och Albus är här någonstans.”
Jag hade haft fostersyskon förut, i mitt andra och tredje hem. Jag hade hatat dem, de tog mina saker och hade förstört min favorit t-shirt genom att måla med kritor på den.
Förstås hade jag fått min hämnd, som hade lätt till ett gräl, som hade lett till att jag rymt. Igen.
”Albus är lika gammal som dig”, berättade Ginny med ögonen vänligt fästa på mig.
”Kul”, svarade jag kort.
Min blick gled över väggarna, de var vita och hade massvis med olika tavlor hängande på sig. Porträtt på människor och landskap.
Jag gick genast fram till en av tavlorna som var noggrant inramad, det föreställde en rad häxor och trollkarlar som ivrigt vinkade åt mig.
”Den ursprungliga Fenixorden”, berättade Harry som kommit och ställt sig bakom mig.
Det var fascinerande, jag hade bara hört hur andra pratat om dem. Jag hade aldrig kunnat tro att de existerade på riktigt.
”Är inte det där Sirius Black?” frågade jag och pekade mot en ung man med axellångt, lockigt svart hår som såg extra livlig ut.
Blickarna som Adam gav mig var förvånade, i vanliga fall brukade jag inte säga någonting alls åt mina fosterföräldrar under första dagen. Men det här var annorlunda.
”Japp”, sa Harry och pekade sedan mot ett par som stod bredvid Sirius Black. ”Det där är Lily och James, mina föräldrar.”
Han hade namngett sina barn efter sina föräldrar, på något vis fann jag det hedervärt.
”Du måste vara utmattad från resan”, sa Ginny då jag tvingat mig själv att ta bort blicken från porträttet. ”Låt mig visa dig till ditt rum.”
Jag brydde mig inte om att svara, istället följde jag bara efter henne tillbaka ut i hallen och uppför trappan.
Korridoren där uppe var enformig, den fortsatte bara rakt tills väggen kom emot. På vardera sidor fanns det rader av vita dörrar, alla identiska, förutom tre av dem som hade massvis med olika affischer på sig.
Den dörren till höger närmast trappan var fylld med planscher på Quidditchspelare och halvt nakna mugglarkvinnor.
”James rum”, förklarade Ginny då hon såg min skeptiska blick. ”Albus har rummet mitt emot och Lily bredvid Albus.”
Dörren mitt emot James var också fylld med Quidditchaffischer, men även en halsduk i rött och guld hängde över dörrkarmen.
Lilys dörr hade endast en plansch på sig, som det stod curiosity before intelligence på och ovanför den en flagga i samma färg som halsduken på Albus dörr.
”Vad är grejen med färgerna?” frågade jag och gjorde en gest mot flaggan då jag passerade Lilys dörr.
”Det är Gryffindors färger, ett av de fyra elevhemmen på Hogwarts”, förklarade Ginny och öppnade sedan dörren längst bort på den vänstra sidan. ”Hoppas det här ska duga.”
Rummet var varken stort eller litet med bred säng, skrivbord och garderob. Där fanns ett fönster, som till min besvikelse inte gick att öppna och på sängkanten fanns det en hög med olika klädesplagg.
”Hoppas du inte misstycker, men jag antog att du inte hade mycket kläder”, sa Ginny nervöst och plockade upp en svart t-shirt med text på. ”Adam berättade att du gillar t-shirts med texter på.”
Jag tog ett prövande steg in i rummet med ett hårt grepp om min ryggsäck. En del av mig var rädd att hon skulle ta den av mig.
”Vi kan förstås byta dem om du inte gillar dem”, skyndade hon sig att säga.
Jag svarade inte, istället gick jag fram till fönstret och kikade ut. Bakgården var enorm, med ett trästaket som omringade hela gräsmattan. Mitt emot huset fanns en djup skog som jag kunde se att fortsatte långt.
Ginny stängde dörren efter sig då hon sagt god natt åt mig. Jag kunde höra Adams bil lämna huset någon minut senare. Han hade lämnat mig här.
Nu var jag ensam igen.
Jag suckade tungt och satte mig på ändan av sängen. Ryggsäcken lät jag falla till golvet.
Det var den första familjen som hade köpt kläder åt mig innan jag anlänt och som hade gett mig ett eget rum. Tidigare hade jag antingen sovit på en soffa i vardagsrummet eller delat med syskon.
Försiktigt lät jag min hand glida över klädesplaggen, jag gillade doften av nya kläder. Jag tog upp t-shirten som Ginny visat tidigare och vägde den i händerna.
Kanske skulle jag klara det här.
Det var bara två veckor, sen skulle det vara Hogwarts regler som gällde.
Därifrån kunde jag i och för sig bli relegerad.
Men för att göra det skulle jag behöva vara ytterst skicklig, vilket jag egentligen var.
Med en suck lät jag mig falla ner på sängen och stirrade upp i taket. Tankarna snurrade illamående runt i huvudet på mig. Det kändes som om jag var på väg att sprängas.
Efter en stund tryckte jag benen mot bröstkorgen och somnade.

Underbart!

Jag älskar dina beskrivningar och detaljerna i språket gör det hela mycket mer intressant att läsa! And I love Sarah, she seems to be interesting. >83

fy vad häftigt! jag älskar kapitlet/prologen! det e jättebra!

Good I like my hair And I like Sarah toooooo 83

Tackar mate! hahaha det blir inte för tungt med mycket detaljer då? O.o har för mig att jag brukar vara bra på att överdriva detaljer ^^


Hahaha tack så mycket för din värmande kommentar! :'


Tack! Jaaa-a Sarah är ... hur ska man förklara henne ... a contradiction ;'

Tom Felton; Nah, I wouldn't say that. Det är lagom detaljer och åtminstone jag tänker inte direkt på att det blir för mycket. xD

Okej bra X''D

Andra kapitlet är ganska tråkigt och gnälligt, men ändå ganska viktigt för att få en vändning på det hela. ;'
Hoppas ni finner det tillfredsställande och lämna gärna en kommentar efter er! ♥ :'

Kapitel 2
Life Thru A Lens

Nästa morgon vaknade jag av att solen värmde mig i ansiktet. Jag låg hopkrupen som en boll med armarna i ett hårt grepp om mina ben.
Med en djup suck rullade jag över på rygg och sträckte på mig, alla mina leder och muskler var stela efter att jag sovit platt hela natten.
Högen med kläder låg fortfarande på samma prydliga ställe i fotändan och min ryggsäck var i samma position som jag lämnat den.
Det var först då som jag upptäckte flickan i dörröppningen. Vid första blicken var jag säker på att det var Ginny, men då jag tittade närmare upptäckte jag att hon var mycket yngre.
Flickan hade samma långa, rödbruna hår och ljusbruna ögon som Ginny. Det enda som skilde dem åt var att flickan var betydligt yngre och hade djupa skrattgropar.
”Hej”, sa hon och höjde handen i en vinkning.
Jag satte mig mödosamt upp och gnuggade händerna mot ansiktet innan jag mötte hennes ivriga blick igen.
”Du är Lily va?” sa jag med min raspiga morgonröst. Hon nickade och tog ett prövande steg in i rummet precis som om hon var rädd att jag skulle attackera henne eller något.
”Och du är Sarah.” Hon stannade några meter ifrån mig och såg ut att fundera en stund. Hon kunde inte vara mycket yngre än mig ändå, hon verkade faktiskt äldre än mig till utseendet. ”Mamma sa att jag skulle visa dig badrummet, hon trodde att du skulle vilja fräscha upp dig.”
Det ville jag verkligen, efter flygturen och tiden i bilen med Adam ville jag inget annat än att ta mig en lång dusch.
Hon ledde mig ut i korridoren och öppnade en av dörrarna på samma sida som James rum var.
”Handdukar finns i skåpet där”, berättade hon och pekade mot ett vitt skåp alldeles intill handfatet i badrummet.
Jag nickade tacksamt och var precis på väg att gå tillbaka till mitt rum efter min ryggsäck då jag stannade mitt i steget. ”Vänta hur gammal är du?”
Det kanske var en ohövlig och konstig fråga, men jag var tvungen att veta hur gammal hon var.
”Fjorton”, svarade hon stolt. ”Jag ska börja fjärde året på Hogwarts.”
Än en gång svarade jag med en nickning innan jag försvann tillbaka in i mitt rum. Själv såg jag ut som en fjortonåring, om ens det.
Kvickt drog jag upp min ryggsäck från golvet och ett par jeans från högen med kläder och den svarta t-shirten.
Jag låste dörren till badrummet noggrant efter mig och lutade mig mot dörren. Det var femte gången jag gick igenom samma sak, fjärde gången som jag kunde komma ihåg det.
Familjen som verkade så snälla vid början, tills de skulle flippa ur då jag väl bevisade mig själv.
De skulle få nog på mig och sluta bry sig.
Jag kunde allting utantill redan, det var inte någon idé att ens försöka verka trevlig. Förresten var det Potters första gång att ha ett fosterbarn, trodde jag i alla fall, så det skulle inte vara länge innan jag var tillbaka i Sverige.
Jag duschade längre än vad jag först hade tänkt mig och då jag väl var färdig stod jag och stirrade på mig själv i spegeln.
Jag hade alltid varit smal, undernärd och lätt brun hy precis som om jag nyss kommit från en veckas semester i Thailand.
Mitt ansikte hade fortfarande barnsliga drag kvar, som förklarade varför alla trodde att jag var yngre än sexton. Mina ljusblåa ögon ramades in av naturligt långa ögonfransar och mitt hår föll rufsigt över axlarna.
Det var lönlöst att ens försöka platta det, vad jag än gjorde förblev det lika ostyrigt – men ändå vackert.
På min högra sida, från korsryggen till höften och upp till revbenen fanns en tatuering. Den var mäktig, stor och omöjlig att missa.
Örnen hade ett fientligt uttryck, med klorna utriggade mot mitt höft, ena vingel sträckte sig till korsryggen och andra upp till revbenen. Den var noggrant gjord, fylld med detaljer och färger.
Då jag var klar i badrummet lämnade jag mina förra kläder och ryggsäcken i mitt rum och stängde dörren efter mig.
Ginny och Lily var de enda i köket då jag kom ner och med en snabb blick på klockan som satt fast på väggen ovanför tavlorna fick jag reda på att jag hade sovit hela förmiddagen.
”Pappa och killarna åkte in till stan”, sa Lily uppspelt då hon fick syn på mig. ”Hänger du med till stranden senare?”
Utan att fråga om lov gick jag fram till kylskåpet och kikade in. Min mage suktade efter mat, jag hade inte ätit något sen vi kommit ombord på planet.
”Visst”, svarade jag kort på Lilys fråga.
”Jag kan göra några mackor åt dig.” Ginny hade ställt sig upp och stängt kylskåpet framför näsan på mig.
I vanliga fall hade jag sagt emot och börjat bråka. Men en röst i mitt bakhuvud som påminde mig om att jag bara behövde stå ut i tretton dagar hindrade mig.
Istället satte jag mig vid bordet på den stol som Ginny just lämnat mitt emot Lily.
”Bra att kläderna var passliga i alla fall”, sa Ginny och lade tallriken med två smörgåsar framför mig. Hungrigt plockade jag upp den ena och tog en stor tugga, Lily fnissade bakom handen åt mig men jag ignorerade henne.
”Så låt oss få det här överstökat”, sa jag och lutade mig bakåt i stolen. Ginny höjde oförstående blicken, självklarheten gick upp för mig och jag fick svar på min fråga. Jag var det första fosterbarnet som de hade haft. ”Jag ska vara här i … två veckor? Hur lyder reglerna?”
Om Adam hade varit här skulle han ha gett mig en av sina förbannade blickar och jag log för mig själv vid tanken.
Ginny stirrade på mig och jag kände hur triumfen steg inuti mig. Hon hade ingen aning om vad hon hade gett sig in på.
Genast då jag hade ätit upp den första smörgåsen sträckte jag mig efter den andra.
”Vi har inte direkt diskuterat det än”, sa Ginny dröjande då jag redan var halvvägs på min smörgås.
Ännu bättre.
”Då så”, sa jag och ställde mig upp medan jag klappade händerna mot varandra för att få bort smulorna från brödet. ”Jag tänkte gå en sväng och kolla området, kommer du med Lily?”
Jag tittade på hennes förvånade uttryck då jag sa hennes namn och hon skyndade sig att ställa sig upp. ”Öh … javisst.”
Innan Ginny hann komma med några invändningar hade jag redan stegat ut genom dörren.
Lily småsprang efter mig för att hinna med då jag fortsatte vidare längs kvarteret. Jag hade inte fått mycket till inblick på hur det såg ut i mörkret, men nu kunde jag se att alla hus praktiskt taget var identiska.
”Så”, började jag då Lily hunnit ikapp mig. ”Vad finns det att göra häromkring?”
”Inget egentligen”, svarade hon med en lätt axelryckning. ”Fast det sägs att det spökar på kyrkogården. Inte för att det är något jämfört med spökena på Hogwarts.”
”Finns det spöken på Hogwarts?”
”Javisst!” kvittrade Lily entusiastiskt. ”Varje elevhem har ett spöke, Gryffindors är Nästan Huvudlöse Nick.”
”Nästan huvudlös?” sa jag utan att vara övertygad. ”Hur kan någon vara nästan huvudlös?”
”Du förstår då du ser honom”, svarade hon.
Lily var lika lång som mig, nästan längre till och med. Hon var lika mycket utvecklad som mig och det fick mig att känna mig ännu mer illa till mods.
Jag kände inte till England, men det gjorde inte Adam heller, så om jag ville försvinna helt och hållet så var detta min chans. Ingen skulle veta var de skulle leta efter mig, men sen igen så kunde magikerna använda sig av spårsensorn som fanns på alla icke-myndiga häxor och trollkarlar.
Dit rök den planen.
Vi kom fram till ett hus som såg ut att ha brunnit. Hela taket hade sprängts bort och ogräs hade växt över hela gården. Varför hade någon lämnat kvar det?
Lily märkte inte att jag hade stannat förrän jag lade handen på grinden till gården och förskräckt hoppat tillbaka då en skylt växt upp alldeles intill mig.
På skylten fanns det skrivet olika hälsningar och ord som gjorde det nästan omöjligt att tyda den egentliga texten.
Lily dök upp bakom mig och tittade på skylten med en tom blick.
”Pappas föräldrar bodde här”, förklarade hon. ”Tills Du-vet-vem hittade dem.”
Allting jag kunde förmå mig att göra var att nicka. Historien om Harry Potter var intressant och fascinerande, jag hade inte kunnat tro att jag någonsin skulle få se huset som Voldemort förstört.
Först då kunde jag se att det som skrivits på skylten var ord och meningar att stödja Harry, allting var hänvisat till honom.
”Kan inte mugglarna se det?” frågade jag med rynkad panna då jag läst skylten några gånger.
Lily skakade på huvudet. ”Nej, det enda de ser är en tomt som inte är till salu.”
Imponerande, det var ofta som jag fick påminnelser om hur fantastiskt magi verkligen var. Otroligt vad de kunde göra och dölja för mugglare. Ett liv utan magi skulle inte vara värt att leva.
Vi började gå igen, mot min egen vilja, egentligen hade jag helst velat passera grinden och gått in i huset. Fast jag gissade på att magin skulle stoppa mig.
”Hur var det i Sverige?”
Jag rycktes ur mina egna tankar. ”Va?”
Lily skrattade åt min förvirrade min. ”Jag frågade hur det var i Sverige?”
”Det var väl … okej”, sa jag stammandes på min hemska engelska. Jag lät mest som en hes robot jämför dem hennes vackra dialekt.
”Adam berättade att du brukar rymma”, började Lily med försiktig ton, ”och stjäla saker, att du var nära på att hamna i fängelse.”
Såklart att han hade berättat för dem, de var ju tvungna att vara förberedda på hur jag skulle uppföra mig. Hittills var jag riktigt nöjd med mig själv, jag hade sovit hela natten, jag hade inte fräst åt någon eller svurit.
”Och nu undrar du varför”, sa jag med höjda ögonbryn åt henne. Hon nickade och jag ryckte bara på axlarna. Jag ville inte berätta för henne om mina erfarenheter, nätterna som jag spenderade på bänkar, alla äldre människor som jag och några andra ungar har tagit pengar ifrån. Det var inget som jag ville dela med mig till någon som var yngre än mig själv.
Tro det eller inte, men lite moral fanns det faktiskt kvar i mig.
”Vi borde nog gå tillbaka”, sa Lily då jag inte svarade på hennes fråga. ”Pappa har säkert kommit tillbaka från stan.”
För en sekund övervägde jag att springa ifrån henne, lämna henne vid trottoaren och vänta på att ministeriets män skulle hitta mig.
Fast ändå fann jag mig själv gå tillbaka samma väg som vi hade kommit.

Tillbaka hos familjen Potter var en svart volvo parkerad utanför garaget. Harry var alltså tillbaka med pojkarna i familjen, som var de enda som jag inte hade träffat än.
James var den som mötte mig i hallen, jag visste att det var han med tanke på hans sätt att se på mig. Jag hade mycket erfarenhet av människor och läste dem lätt.
”James Potter”, sa han och lutade sig nonchalant mot trappans räck.
Lily stängde dörren efter sig och boxade James i magen då hon sprang förbi honom till köket. Jag flinade efter henne då James vek sig dubbelt med armarna för magen.
Jag gick förbi honom utan så mycket som en blick vidare in till köket.
Harry och Ginny satt båda vid köksbordet och jag hann nätt och jämt se Lily försvinna ut genom dörren till bakgården.
”Vad?” frågade jag mer anklagande än vad jag först hade tänkt mig.
Harry och Ginny utbytte en ogillande min.
”Ginny berättade att du nämnt något om regler”, sa Harry och lutade sig tillbaka i stolen.
Jag korsade armarna över bröstet och höjde på huvudet som om jag ville säga ”och?”
”Vi har inga regler i det här huset så länge som man inte blir fast för något”, flinade James och dök upp i köket precis bakom mig.
”James”, sa Ginny varnande men pojken tog ingen notis. ”Lämna oss.”
Han var lika lång som sin pappa, med rufsigt svart hår och ljusbruna ögon. Av vad jag kunde läsa av honom var han den livligaste och barnsligaste av barnen i familjen.
”Så länge som du inte kommer hem och är på smällen är det väl bra”, fortsatte James och kastade med ett äpple som han tagit från bordet.
”James!” Ginny stirrade ilsket på honom. Han ryckte oskyldigt på axlarna och tog ett stort bett av äpplet. ”Ut!”
Han himlade med ögonen åt Ginny, blinkade åt mig och försvann ut genom samma dörr som Lily gjort för några minuter sedan.
Det var först då som jag fann mig själv storflina.
”Han skämtade”, sa Harry snabbt.
”Så jag får komma hem gravid?”
Blickarna de gav mig räckte som svar att det inte skulle accepteras. Sen igen, de var ju inte mina föräldrar så vad brydde de sig?
”Sarah vi förstår att-”
Ginny hann inte fortsätta meningen innan jag hade öppnat munnen igen. ”Ni tror bara att ni förstår! Det enda ni är ute efter är sympati för att ni har tagit ett föräldralöst barn till ert hus! Om ni vill ha det får ni hitta någon annan att utnyttja.”
Ilsket sprang jag tillbaka ut i hallen och fortsatte ut genom dörren. Jag brydde mig inte om att de ropade mitt namn efter mig. Allting de ville ha var makt och det skulle jag inte ge åt dem oavsett ifall de var familjen Potter eller inte.
Jag sprang vidare än vad jag och Lily hade gått tidigare, jag sprang tills min hals blev torr och jag inte kände mina egna fötter under mig längre.
Först då stannade jag och vek mig dubbelt för att hämta andan. Känslan att spy dök upp i halsen på mig men jag svalde äcklat ner det.
Det var det, nu skulle de ringa polisen som skulle leta efter mig och skicka hem mig till Sverige. Där skulle jag bli satt på ungdomsanstalt och inte få komma ut i friheten på två år.
Allting var mitt fel, precis som vanligt.
Ilsket sparkade jag till en tom läskburk på gatan. Den flög genom luften och studsade mot en skylt vid vägkanten.
Jag betedde mig omoget, som sprang iväg direkt som vuxna öppnade munnen och försökte förstå mig.
Men jag kunde inte rå för att de inte gjorde det, de trodde att de gjorde det, men i verkligheten förstod de ingenting.
Jag hade kommit fram till en hamn, med en vit sandstrand intill sig och bryggor som slingrade sig längre utåt mot djupare vatten.
Jag gick sakta ut på en av de kortare bryggorna och satte mig på ändan för att stirra ner i det mörka vattnet.
Min egen spegelbild tittade tillbaka på mig, jag såg halvt galen ut med håret som flugit bakåt och svetten som rann nerför mina kinder.
Det skulle inte ta länge, snart skulle jag få se Adam. Hans besvikna ansikte då jag hade svikit hans löfte att försöka.
Jag hade inte försökt, inte för en sekund. Jag hade varit fast besluten att misslyckas och det hade det också lätt till.
Jag tog fram munspelet från fickan som jag alltid bar med mig. Det var slitet, glansen hade försvunnit från alla kanter och det fanns endast en fläck där jag fortfarande kunde se konturerna av mig själv.
Munspelet hade jag fått av min kompis Hanna då jag var fem år gammal, hon hade varit granne med mina fosterföräldrar. Vi hade varit bästa vänner och sen hade hon flyttat.
Jag förde munspelet till munnen och blåste i det att en klar ton ekade över vattnet. Då jag var liten hade jag sett filmen Rädda Willy, som handlade om en pojke som blev vän med en späckhuggare. I den filmen kunde pojken spela en melodi på sitt munspel, som jag hade memorerat och kunde imitera på exakt samma vis.
Jag stängde ögonen, förde munspelet till munnen och spelade samma melodi som pojken i filmen.

”Jag gissade att jag skulle hitta dig här.” Jag var helt omedveten över hur många timmar det hade gått, men med tanke på att solen höll på att gå ner gissade jag på att jag hade suttit på samma ställe i flera timmar.
Harry satte sig ner bredvid mig på bryggan och jag gömde snabbt undan munspelet i fickan.
”Jag trodde att ni skulle ringa mugglarpolisen”, sa jag tonlöst med blicken envist framåt. Jag var säker på att det var över redan, Harry hade bara kommit för att berätta det för mig. ”Eller Adam.”
”Varför skulle vi göra det?”
”För att bli av med mig förstås.” Var han helt dum i huvudet eller? Nej, han var bara oerfaren.
Harry flinade och skakade långsamt på huvudet åt mig. ”Så lätt kommer du inte undan oss.”
”Va?” Plötsligt kändes det som om hela min kunskap inom engelska hade försvunnit och jag stirrade bara tomt på honom.
Harry suckade tungt och satte sig bekvämare bredvid mig. Jag var noga med att han inte kom alldeles för nära och tryckte mig så nära kanten till bryggan som möjligt.
”Jag är också föräldralös”, sa han utan att titta på mig. ”Jag bodde hos min moster och morbror tills jag blev myndig.”
Jag var inte säker på vart han ville komma med det här, men jag bestämde mig för att lyssna vad han hade att säga.
”De var inte direkt snälla med mig”, fortsatte han. ”Ända tills jag var elva sov jag i skrymslet under trappan i deras hus, de tvingade på mig min kusins gamla kläder som var tre nummer för stora för mig och en massa annat.”
”Varför stannade du?”
Harry mötte min nyfikna blick. ”Jag hade ingen annanstans att ta vägen och var väl för...rädd, för att våga rymma.”
För första gången i mitt liv kände jag sympati för någon, det var en konstig och illamående känsla. Precis som om jag ville spy eller slå mig själv i huvudet för mitt stora ego.
”Jag vet inte ens varför jag gör det”, sa jag skamset och stirrade ner på mina svarta converse. ”Rymmer menar jag.”
Det hade alltid varit den lättaste utvägen, istället för att vara modig nog och stå emot konsekvenserna. Förmodligen hade det något med mitt sätt att vilja ha mina riktiga föräldrar också. Som om jag väntade på att de skulle upptäcka mig då jag ställde till så mycket trubbel.
”J-jag ville väl bara ha bekräftelse”, mumlade jag.
”Från dina föräldrar?”
Jag nickade och tvingade bort tårarna som brände bakom ögonen. Det hade varit länge sedan jag gråtit och planerade inte att göra det idag.
”Jag vet att ingen vet vem de är, eller varifrån jag egentligen kommer”, fortsatte jag och mötte hans klargröna ögon. ”Men ändå är det som om jag väntar på att de ska hitta mig.”
Harry knep ihop munnen till ett smalt sträck, tänkte efter en stund och nickade sedan.
”Från var jag ser det”, sa Harry efter en stund av tystnad och allting som kunde höras var en avlägsen lastbil och vattnet som skvalpade mot strandkanten. ”Så har du två möjligheter.”
”Antingen springer du iväg igen och jag måste ringa Adam att han ska komma och hämta dig. De tar dig tillbaka till Sverige och sätter dig på ungdomsanstalt.”
Jag ryste motvilligt till vid tanken och kramade om mig själv.
”Eller”, fortsatte han, ”så följer du med mig hem, tar konsekvenserna, försöker förbättra dig och hålla dig borta från trubbel i två veckor.”
Jag satt tyst, jag var förstummad. Min stolthet sa åt mig att springa iväg, men min hjärna sa att jag borde stanna kvar.
”Det är okej att låta vuxna hjälpa till ibland”, lade han till då jag inte svarade.
Det fick mig att fnysa till med ett litet leende.
Han hade i och för sig rätt. Kanske var det inte alltid bäst att ta den lättaste utvägen från allting. Jag var sexton år, det var väl på tiden att jag började ta ansvar för saker och ting. Eller åtminstone för en tid.
”Konsekvenser”, sa jag med ett brett leende. ”Som vad då?”
Harry flinade och ställde sig upp. Jag var inte långt efter honom och vi gick bredvid varandra bort från bryggan.
”Det får vi se då vi kommer hem.”


_______________________________________________________

För er som vill veta hur Rädda Willy munspelsmelodin låter -->

I LOVE THAT MELODY. Inte för att jag sett filmen, men har hört melodin.

Awesome kapitel och fint med lite bonding. ^^ I love it. ♥♥