Privat med Dragon Fantasy

Divergent privat roll med Vildvittra

Jag gör en ganska utvecklad mall för att hjälpa mig själv, du behöver förstås inte gå efter min mall! ;'

Namn: Lennon Rose Black
Ålder: 16
Kön: flicka
Utseende:
cirka 158cm, ljusblåa ögon som skiftar i turkos i vissa vinklar
Fd. falang: De Osjälviska
Familj&bakgrund: Lennon är den äldsta av tre syskon, hennes två yngre tvillingbröder John och Jack är 5 år gamla. Hennes mamma och pappa är båda födda i De Osjälviska och tycker att det är Lennons enda rätta plats i samhället. Dock upptäckte Lennon vid tidig ålder att hon är mer självisk och nyfiken än vad hon borde vara. Vid hennes falangtest fick hon svaret att hon kunde höra till antingen De Tappra eller De Lärda - Divergent. Vid rädslan att hennes föräldrar skulle få reda på att hennes sanna identitet är Divergent - väljer hon därmed att komma över rädslan och välja den falang som förvånar alla, nämligen De Tappra.
På grund av att hon är så kort och har massvis med fräknar antar alltid de flesta att hon är yngre än vad hon egentligen är. Hon har därmed blivit mobbad för sitt utseende i skolan som följer med henne fast hon byter falang.
Personlighet: Envis, har kort stubin, säger sällan sin åsikt fast hon skulle vilja. Hennes självförtroende är antingen bra eller existerar inte alls beroende på vilken situation hon är i. Hon är även blyg, osäker och gömmer sig gladeligen bakom andra. Försöker dock alltid sitt bästa fast hon kan vara ganska lat. Hon försöker hitta sin plats och har alltid känt sig om en främling i sitt eget hem.
Övrigt:
Tvillingarnas utseende:

Namn: Disa Stone
Ålder: 16 år
Kön: Kvinna
Utseende: Disa har guldgula lockar som faller ner som en kaskad längst ryggen.
Solbrun hy samt stora gröna ögon.
Hon är nästan 170 cm samt smal och smidig till form och storlek.
Fd. Falang: De fridfulla
Familj & Bakgrund: Disa föddes som ensambarn med en moder och fader som aldrig varit närvarande. De har alltid satt jobb och karriär framför sin dotter och satte henne tidigt hos en fosterfamilj för att få leka och ha kul med andra barn som det så fint hette.
Personlighet: Disa ser ut att vara en perfekt fridfull, skrattar alltid och ler men leendet når aldrig hennes ögon som ofta är dystra. Hon låter sällan någon komma in på livet eller berätta sina känslor för. Hon håller ett glatt och tufft yttre.
Övrigt:
Rollare: Vildvittra

Awesome! :'D var ska vi börja? Vid ceremonin eller under falangtestet?

Ceremonin ^^ eller? ;P

(( okaaay :'D ))

Lennon tittade upp för raden ungdomar i hennes egen ålder, sedan neråt. Ingen av dem verkade nervös, inte då man såg bara på deras utseende. Själv var hon skitskraj. För det första hatade hon att stå framför människor, för det andra var hon fortfarande inte säker på sitt val och för det tredje kändes det som om frukosten som hon hade ätit skulle komma tillbaka upp genom munnen på henne.
Under nattens gång hade hela falangtestet hade återspelats framför henne, hon kunde det utantill. Varenda rörelse, varenda tanke, vartenda andetag. Det hade börjat med nervositet, precis som vanligt. Sedan hade hon befunnit sig på en äng, solen hade blossat högt uppe på den klarblåa himlen. Sedan hade en hink med kött och en pistol dykt upp framför henne. Hon hade blivit skrämd av rösten som tvingat henne att välja och sträckt sig efter pistolen av ren impuls.
Sedan hade tigern dykt upp, eller hon trodde att det hade varit en tiger. Den var stor, hade orangeröd päls och svarta ränder. Ja, det måste ha varit en tiger. Dock hade hon aldrig använt pistolen, hon hade kastat den ifrån sig och bemött tigern med öppna armar.
"Lennon Black." Hon ryckte till vid sitt eget namn och stapplade upp till Marcus Eaton som höll i trådarna då det var De Osjälviskas tur. Han räckte fram kniven åt Lennon som tog emot den med skakiga händer.
En grimas spred sig över hennes ansikte då hon lät bladet glida över handflatan. Sen gick hon fram till de fem skålarna som innehöll varsitt element från varje falang. Lennon tvekade mellan att välja, skulle hon följa med resten av hennes familj till De Osjälviska? Eller De Lärda eller De Tappra? Hon tog ett djupt andetag för att sansa sig innan hon sträckte ut handen över skålen med påtänt kol och lät hennes blod droppa.
Hjärtat slutade inte hamna i bröstkorgen på henne då hon snabbt skyndade sig till hennes nya falang - De Tappra.

Disa såg sig om med ett ständigt leende på de röda läpparna. Klarrött läppstift och klarröd klänning samt kycklinggula skor med klackar. Allt fick henne att se ut som en glad solstråle och hennes guldgula lockar föll ner över ryggen. Allt såg perfekt ut, från den smala midjan till den sommarbruna hyn, allt om man inte såg in i hennes ögon, de gröna ögonen som aldrig log eller glittrade som solen.
Falangtestet visade det hon trott hela sitt liv och hon ville byta om än bara för att ge hennes helgonliknande föräldrar en smäll på käften. De hade inte brytt sig om henne bara sin karriär och detta var inte med i deras beräkning.
Hon höjer dock lätt på ögonbrynet åt den lilla osjälviska, en av dem man knappt märkte i skolan, falangbytare hon med alltså.
Snart är det hennes tur, med ovanligt smidiga och självsäkra steg tar hon sig fram. Även om hennes hjärta dunkade kraftigt visade hon det inte, det hade blivit som hennes andra jag at aldrig visa något. Snabbt skar hon ett snitt utan att röra en min och låter blodet droppa över de tappras skål.
Med ännu ett soligt leende på sina läppar tar hon och ställer sig vid de tappra.

Lennon vet inte vad hon skulle ta sig till, hon hade gjort det! Hon hade trotsat sina föräldrars önskan, men vad skulle Jack och John säga? De som hon älskade högre än något annat på jorden, själviskt att älska någon högre än någon annan - hennes mamma och pappa skulle vända sig i graven om de varit döda och hört hennes tankar.
Nervöst drar hon i linningen på sin alldeles för stora gråa tröja. Grått var färgen som De Osjälviska bar, hon var en av dem. Eller rättare sagt, hon hade varit en av dem. Nu var hon en del av De Tappra, antingen skulle hon klara det eller bli falanglös. Det skulle hon inte låta hända!
Då den sista av ungdomarna hade valt falang, en knubbig kille som snubblat över till De Ärliga, var det De Tappra som lämnade rummet först. Fjärilarna fortsatte att virvla runt i hennes mage då hon letade med blicken efter sin familj. Hennes mamma stod och kramade om Jack som sorgset tittade på henne. Lennon kunde inte urskilja om hennes mammas blick var besviken eller ledsen. Snabbt lät hon blicken gå över till sin pappa - han log! Och på hans axlar satt John och vinkade sorgset åt Lennon. Fast de var bara fem år förstod de att hon inte skulle komma hem längre.

Disa kom efter de tappra och såg sig om efter sina föräldrar en sista gång. De såg bistra ut bakom den allt genom vänliga masken. Hon hade vanärat deras namn och hon skulle aldrig bli förlåten igen.
Springandes tog de sig ner och ut och med en ilning av spänning inom sig mindes Disa, de skulle hoppa, hoppa på tåget i farten. En hisnande tanke var det, men det pirrade skönt i magen. De kunde dö, men hellre dö än att bli falanglös det var Disas motto och nu måste hon våga, våga att vara en tapper för att platsa med dem.

Skulle de upp på tåget när det rörde på sig? Lennon visste inte om hon skulle stanna mitt i stegen eller faktiskt försöka hoppa upp på tåget. Hon visste förstås att ifall hon gav upp nu skulle hon bli falanglös och det var värre än att hon lämnade sina föräldrar.
"Ska vi upp på tåget?" en kille som sprang bredvid mig med skrämt min. Jag gav honom en snabb nickning innan jag ökade takten och sprang upp bredvid tåget. Några av dem som var infödda i De Tappra hoppade lätt upp på vagnen medan Lennon hade svårt att få tag i handtaget för att häva sig upp.
Hon hade aldrig haft mycket till armmuskler och förmodligen skulle det inte räcka länge innan hon blev utkastad ur De Tappra. Då hon till sist fick tag på handtaget och försökte häva sig upp räckte det inte till och en mörk kille som redan var på vagnen tog tag i hennes handled och drog kvickt in henne.
"Tack", pustade Lennon åt den mörkhyade killen innan hon satte sig ner på vagnens golv.

Disas ögon registrerade tåget, farten, människorna, allt. Detta var som ett prov i sig, hon fick inte bli efter då skulle hon bli falanglös. Hon sprang ikapp med de andra men hennes höga klackar som modern tvingat på henne försenade henne. Tillslut höll hon på att missa tåget och i panik kastade hon sig handlöst. Med en hård duns föll hon rakt in i en vägg men lyckas ta tag och dra sig in. Mörbultad och med en verkade arm och inte alls så graciöst som vanligt landar hon i vagnen med de andra. Disa svor till i att inte gjort hoppet perfekt och i skorna som hon nu sparkar av sig. Hon hade satt sig vid en av de andra falangbytarna, en tjej från de osjälviska såg hon.
"Hej där." sa Disa med ett av sina vanliga leenden och med ett skratt. Dölja allt, ja det var hon bra på.